Det är de ivrigaste som träffas här, redan två timmar innan klassträffen på Brux tar sin början: gamla vänner som flugit ner från Kiruna, bilat upp från Sveg eller sladdat in från Östersund för att kunna närvara. Det känns skönt att ha deras stöd och vägledning med tanke på hur vilsen jag blir i krogmiljöer. Jag kan inte ens beställa läsk utan att göra bartendern förvirrad, och när jag ska betala ber hon om min legitimation.
För en Pepsi? Vafasen
Hur lättpåverkad ser jag egentligen ut?
Efter drygt två timmar rullar vi upp mot Brux, och genom att inte köra bilen själv tar jag mig helskinnad ända fram. Det firar jag genom att blir höfttacklad i ansiktet av min barndomsvän (ja, han är jättelång) så att glasögonen flyger av mig (ja, det händer himla ofta). Några minuter senare befinner jag mig i festsalen, och det tar inte lång stund förrän jag uppfattar ett mönster i den bakgrundsmusik som spelas:
Alla låtar är minst tio år gamla.
Någon har kläckt den geniala idén att manipulera våra hjärnor med Black Eyed Peas, NSYNC och Destinys Child för att få oss i rätt fjortis-stämning. Fasansfullt nog fungerar det riktigt bra men det är inte den enda regressionsteknik som används ikväll.
När ett gäng gamla bekanta grabbar dundrar in från en förfest får jag en uppenbarelse:
Nyktra 15-åringar påminner väldigt mycket om fulla vuxna. En lagom full 25-åring blir nästan exakt lika lagom högljudd, lagom bullrig och lagom avtrubbad som sig själv för tio år sedan så om man vill återskapa atmosfären från högstadiet verkar några kubikmeter öl vara en bra genväg.
Det visar sig inte minst när det är dags att uppdatera klassfotot. Till slut tröttnar fotografen och utbrister men hörni, visst vill ni hinna äta också? Då får ni skärpa er!
I det ögonblicket är vi alla tillbaka i högstadiet på allvar.
När middagsmusiken ersätts av discodunk, och vi inser att den låtrepertoar som format oss utgörs av Doktor Bombay, Smurfhits och Aquas Barbie Girl, framstår det plötsligt som helt obegripligt att någon enda av oss har lyckats växa upp till hjälpligt fungerande samhällsmedborgare.
Därmed inte sagt att någon av oss har det.
Kvällens kanske finaste ögonblick äger rum när killen som en gång slog fast att jag inte hade nåt liv eftersom jag hellre skrev texter än körde cross i skogen, och som med stor framgång lanserade smeknamnet Törbjörn, slår sig ner intill mig och räcker över en av de tre fat med kladdkaka och vispgrädde som han snott åt sig från en serveringsvagn.
Varsågod Torbjörn, du som är klen behöver äta!
Att jag är klen har påpekats många gånger förr, men att bli kallad vid sitt rätta namn känns så välkommet att jag blir glad ändå. Sedan, efter ett ögonblicks tystnad, lyfter kladdkakekillen handen och knackar med fingrarna mot sin tinning.
Men Torbjörn, du är inte klen här uppe! Och det är huvudsaken.
Det var det värt tio års väntan att få höra.
***
En punkt som inte förändrats sedan skoltiden är festprissarnas eviga försök att få tråknykteristen att supa till. Åsynen av mitt vattenglas gör dem som alltid väldigt oroliga för mig:
Vafan, är det en gin å tonic du har där?
Nä, jag var faktiskt snål nog att beställa vatten!
Vafan, så kan vi ju inte ha det! Här får du en öl!
Tack, men jag kör!
Vafan, du får ju ta en taxi! Drick nu!
Tack, men jag har dessutom webbjour i helgen!
Webbjour? Men vafan, tänk så mycket roligare artiklarna skulle bli om du söp till!
***
Den enda nackdelen med att mot betalning förpesta hela kommunen med utdrag ur sitt privatliv är återföreningssnacken blir väldigt korta:
Heeej, vakulåsedig! Och grattis till nya jobbet! Och trist att det tog slut med tjejen, men kul att du har en ny! Och att det löste sig med din tecknade serie! Och du verkar ha haft det fint i Ukraina! Vi hörs om tio år!
Inför nästa träff får jag gå under jorden i ett par år för att bygga upp lite mystik.
