Sakta men säkert smög sig förändringen närmare, började mixtra med mina tankar och gav sig på mina trygga vanemönster.
Allt som hade känts självklart slutade vara det.
Jag, som alltid har somnat snabbt och sovit gott vart jag än kommer, tycker plötsligt att det känns motigt att sova ensam i mitt eget hem och jag skyller på dig.
Jag brukade längta till de lugna kvällar där tystnaden var mitt enda sällskap, men jag kan inte längre njuta av dem och jag skyller på dig.
Känslan att ensam är stark, att jag klarar mig själv och inte behöver någon, är som bortblåst nu och jag skyller på dig.
Jag kan inte ens håna radions sentimentala låtslisk längre, för nu känner jag igen mig i texterna och jag skyller på dig.
Jag såg mig själv som en gentleman, men får plötsligt lust att grymta och slå mig för bröstet när jag ser rivaliserande hannar och jag skyller på dig.
Jag, som hittills känt mig tillfreds med nuet, slits plötsligt mellan saknad och längtan och jag skyller på dig.
Jag brukade kunna uppslukas av arbete och skriva oavbrutet från morgon till kväll, men koncentrationen kapitulerar när mina tankar flyger iväg och jag skyller på dig, käresta min.
För det är alltid dig de flyger till.
Du har förstört mina trygga vanemönster, och det känns underbart.
Tecknen fanns där från första början, och de visar vid alla möjliga tillfällen.
Som när vi plötsligt yttrar samma mening samtidigt med samma ord.
Och när du svarar på vad jag tänker säga innan jag hunnit säga det.
När en tystnad kan pågå i all oändlighet utan att kännas obekväm.
När magsjuka, en spyhink och mina händer som håller upp ditt hårsvall känns som en fin stund tillsammans.
När du, som tidiga morgnar varken kan ropas till liv eller ruskas till liv, slår upp ögonen bara för att jag ligger vaken intill dig. Varje gång, utan undantag. Utan att jag har sagt nåt, utan att jag ens rört mig. Jag tror att du andas annorlunda när du är vaken, säger du och det är den minst galna förklaring någon av oss kan komma på.
Tecknen har alltså hopat sig, men jag blev inte säker förrän din tandborste klev in i handlingen. Ljudet av någon annan som borstar tänderna är som tortyr för mig; som gnissel mot svarta tavlan eller gaffelskrap mot porslin men när du ställde dig intill mig i badrummet och stack en tandborste i munnen reagerade mina öron inte alls. Det hade aldrig hänt förut. Jag insåg att ingenting med dig, inte ens skrapandet från din tandborste, kan få mig att rygga tillbaka.
Då kunde jag inte blunda för att jag älskar dig.