Ett lan-party med datorer har de flesta hört talas om. Men ett med symaskiner? Det hittas visserligen inte lika mycket mikropizza och cola i lokalen som te och hembakt fikabröd när deltagarna på årets första sy-lan träffas på IOGT-NTO-gården i Husum – men mycket är sig likt. Koncentrationen är hög, gemenskapen självklar och skratten kommer i jämna skurar.
Denna söndag är deltagarna tio och påmborden, jämnt utspridda i salen, står symaskiner i stället för datorer. Åldersspannet sträcker sig från 30 till en bra bit över pensionsstrecket. En del har varit med sedan Marie Sidén tog initiativet till syträffarna 2017 när längtan efter egentid var stor.
– Jag hade tre småbarn hemma och fick inte sova särskilt mycket så jag hyrde en liten lokal för att sy ifred och annonserade på Facebook efter sällskap, säger Marie. Gruppen heter ”Syträff i Övik” och vi har bland annat hållit till i Drömme, Domsjö och Näske. Vi träffas två gånger per år, från tidig lördag till sen söndag. Ibland sover vi över. Här kan man bara hänge sig, inget annat har betydelse.
Behovet av egentid tillsammans med likasinnade visade sig vara uppdämt. Första året anslöt deltagare från Härnösand, Sollefteå och Umeå. Snart tio år senare har Maries idé med sy-lan spridit sig till andra delar av Sverige.
– Lan betyder nätverk och det är vad vi gör; vi nätverkar, umgås, lär ut och hittar på nya lösningar tillsammans.
Själva sömnaden visar sig vara en mindre del av helgen.
– Vi förbereder mycket veckan innan, klipper färdiga delar. Sedan syr vi kanske tio procent av tiden. Resten handlar om mönster, vikresår, dragkedjor – och att sprätta, säger Marie, omgiven av stora högar av tyg och mönster.
Återbruket löper som en röd tråd genom arbetet.
– Många tyg- och sybutiker försvann efter pandemin, det är synd, säger Yvonne Sjöström utan att släppa blicken från sy-
maskinen.
Hon styr tyget genom maskinen, stannar och justerar. Slutprodukten ska bli träningsbyxor för gymmet.
– Samtidigt har intresset för handarbete ökat, fortsätter hon. Väva, sticka, virka – och sy. Men vi har inte riktigt nått de unga. Man måste ha intresset. För mig kom det tillbaka med barnbarnen.
Det vankas fika. Stolar skjuts bakåt och snart är alla samlade vid bordet.
– Vi har det fantastiskt trevligt, det här ger energi och inspiration, säger Åsa Nilsson. Men man är rätt trött efteråt, vi måste ha pausgympa annars stelnar man till.
Fokus riktas mot det stora klippbordet mitt i rummet. Bra att ha, konstaterar en av deltagarna, för att slippa ligga på golvet med saxen.
– Då skulle man inte komma upp nåt mer, säger en annan och skratten klingar.
Symaskinerna tar fart igen. På borden ligger halvfärdiga projekt i form av allehanda gardiner, väskor och kläder. Tempot varierar. Under ett tolvtimmarspass hinner vissa tillverka över 20 plagg medan andra nöjer sig med ett par.
Mängden spelar ingen roll, på sy-lan i Örnsköldsvik väger det sociala tyngst. Träffarna hålls två gånger per år och till hösten är det dags igen.
– Man längtar mycket efter de här helgerna, säger Åsa Nilsson.
– Gemenskapen är bra, man hinner alltid lösa lite världspolitik och vi lär oss mycket av varandra. Att sy är ett ständigt lärande, säger Elisabeth Karlsson.
– Precis som livet självt, konstaterar någon högt bakom sin smattrande symaskin.