FAMILJ

Simon är alltid med

För tio år sedan gick Johans son Simon bort i sviterna av en hjärntumör. När högtider som jul och nyår närmar sig blir saknaden extra tydlig.
– Man måste ta sig tid att sörja men man får inte fastna i sorgen, säger Johan som i ö-viksföreningen Vi som förlorat barn hittat en behövlig gemenskap.

Simon älskade idrott. Kampsport och fotboll. Allra mest ishockey. Han spelade i ÖSK, hade många kompisar och var duktig i skolan. Sällan var det annat än full fart framåt.

Simon var klurig och klok. Vetgirig och lite lillgammal. En kille man kunde ha diskussioner med. Han hade börjat tänka på EPA-traktorer och såg fram emot att bli tonåring.

Det hann han aldrig. 7 november 2015, två månader innan sin trettonde födelsedag, gick Simon bort. Hjärntumören hittades på höstkanten när han skulle fylla tio, precis i skarven mellan att fotbollen slutade och ishockeyn började.

För pappa Johan Nydahl och resten av familjen stannade allt.

– Operationen gick förvånansvärt bra, säger Johan. Efter ett år kunde han börja spela hockey och fotboll igen. Men tumören kom tillbaka hösten därpå. Han kämpade sig igenom den – men den gången kom han inte tillbaka.

Den sista tiden vårdades Simon palliativt i hemmet. Samtidigt fick även Johan cancer.

– Det var en tuff tid, att rehabilitera sig själv och samtidigt ha sorg. Jag var svag när jag skulle ha varit som starkast. I de mörkaste stunder kändes det som att jag ville följa med honom.

Under åren som följde stängde Johan in sin smärta och sorg. Att prata med andra var svårt. Vändningen kom 2018 när han följde med sin fru till ett möte med föreningen Vi som förlorat barn.

– Det är ett beslut jag inte ångrar, det var så skönt att prata med människor som verkligen förstår på riktigt. Och att det fanns andra män att prata med var speciellt viktigt, vi håller ju annars ofta saker inom oss. Då släppte något i magen. Det var förlösande.

Sju år senare är det gemenskapen som får honom att fortsätta närvara på träffarna. Även viljan att stötta andra föräldrar som nyligen förlorat ett barn.

– En del fastnar i sorgen och då är det lätt att bli bitter. Det går ut över andra. Det är viktigt att få hjälp och inte dra sig undan. I föreningen är vi en grupp av lika och samma. Här får känslorna och tårarna utrymme.

På Simons begravning var kyrkan fylld. Av lärare och grannar, av idrottslagen och sjukhuspersonalen. Tio år har gått sedan dess. Den första januari skulle Simon ha fyllt år. Johan säger att han fortfarande känner honom nära.

– Man säger att tiden läker alla sår men det är väl inte riktigt sant. Sorgen finns där, det är inget man kan släppa bara så där – men den blir mindre. Den förändras och livet går vidare. Samtidigt som Simon finns runtomkring hela tiden.

I dag har Johan ny energi.

– Jag har jobbat med den runda cirkeln vi pratar om i föreningen. Att fylla cirkelns alla bitar. Så jag går på gym och tränar, jag är gärna utomhus och jag gillar att fiska. Då är Simon alltid med mig.

Text: Tommy Ehlin Foto: Håkan Nordström
Här behöver ingen förklara sin sorg

De bär på en sorg som aldrig försvinner helt. I den ideella föreningen Vi som förlorat barn finns dock plats för både tårar och skratt.

– Många tror att vi ältar. Det gör vi inte, vi bygger upp varandra. Och det är inte bara prat om döden, döden, döden – vi kan skratta ganska bra också. Vara lite småtokiga.

 

Anki Halén får medhåll av de övriga som samlats på det månatliga mötet i Domsjö kyrkas församlingshem. Tillsammans med Ingrid Norman är hon utbildad ledare för föreningen vars medlemmar mist ett barn.

– Att tappa ett barn är att tappa fotfästet fullständigt. Du får för evigt en sorg, men jag tror att det finns en mänsklig drivkraft i oss alla att komma tillbaka till ett liv. Det kan ta lång tid och det blir inte samma liv, men ett annat, säger Ingrid om processen framåt.

 

Ingrid startade föreningen 2018. I dag samlar den 10-20 medlemmar. Hon är också den som tar kontakt med sökande för att informera och lyssna på deras historia innan en första träff, helt utan krav. Här pratar ingen vidare om vad som sägs.

– Jag brukar ge bilden av livet som en rund cirkel med olika tårtbitar som krymper ihop till en prick. Om man flyr blir livet begränsat. Man behöver jobba med alla behov för att vidga cirkeln igen, då kan livet till slut bli rikare. Det gör man med fördel tillsammans med andra.

 

Medlemmarna beskriver föreningen som ett tryggt kompisgäng där alla förstår varandra på ett sätt inga andra kan. Här pratas om det mesta och man kommer när man kan. Även anhöriga får sitta med. Förutom samtalskvällar ordnar föreningen föreläsningar och återkommande traditioner. Som den annalkande julavslutningen.

– Då frågar vi om det finns en låt medlemmarna kopplar till sitt barn och en sådan har alla. Vi gör en spellista och när de hör sin låt går de upp för att tända ett ljus. Det är en mycket fin stund, säger Ingrid Norman som uppmanar den som är i sorg att närvara under ett möte.

– Man behöver inte bli medlem direkt. 

 

Text: Tommy Ehlin
Foto: Håkan Nordström

Publicerat