Mariell Edblad har nyligen kommit hem från Västsahara, eller egentligen från västra Algeriet eftersom det är där de flesta flyktingarna från konflikten i det omstridda området befinner sig. Sedan november 1975 ockuperas nämligen Västsahara till stora delar av Marocko, som fått sina anspråk på landet avvisade av Internationella Domstolen i Haag. Inget land erkänner idag Marockos rätt till Västsahara. Men samtidigt har inget EU-land erkänt Västsahara som självständig stat.
I flyktinglägren, som funnits sedan ockupa- tionen föds nu den tredje generationens flyktingar och här kämpar organisationer för att fortsätta få en lösning på konflikten med ickevåldsmetoder, samtidigt som tålamodet hos många börjar tryta.
– Jag träffade människor som tyckte att vi måste ta till vapen för att någonting äntligen ska hända, liksom människor som tyckte att man måste fortsätta med ickevåldsmetoder, säger Mariell och berättar att hon hamnade i området genom Kristna Fredsrörelsen som har fokus på icke-våld.
– De har en samarbetspartner, Nova, i Västsahara som arbetar enligt tanken att; ”Vi kan inte ha en negativ fred mellan oss – det måste vara en positiv fred”, fortsätter Mariell och berättar att konflikter som lösts med ickevåldsmetoder brukar ge en mer stabil och varaktig fred.
Nova vill till exempel få till den folkomröstning som ingick i fredsplanen som presenterades av FN och föregångaren till Afrikanska unionen 1988 och accepterades av både Marocko och befrielserörelsen Polisario. Folkomröstningen, för att avgöra om befolkningen vill bli en del av Marocko, en autonom stat inom Marocko eller helt självständigt, skulle hållas redan 1992 men har förhindrats av Marocko.
Mariell har gjort många vändor som volontär. Mellan högskolekurserna i bland annat utvecklingsstudier, internationella relationer och freds- och konfliktstudier har hon till exempel praktiserat på en skola för funktionshindrade barn- och ungdomar i Alexandria och jobbat med utsatta i Uganda och Filippinerna. Efter att ha gått en av Kristna Freds- rörelsens kurser till ickevåldstränare, för att lära sig att sprida information om metoderna och i vilka sammanhang de kan användas, bar det alltså av till de västsahariska flyktingarnas läger där hon besökte skolor, myndig- heter och olika organisationer.
– Sedan 1991 har det rått vapenstillestånd, men det råder tyvärr även dödläge i konflik- ten. Just nu är läget där ganska spänt, säger Mariell och berättar att Nova vill få igång en ordentlig dialog om varför ickevåld är en bra metod och varför man måste använda det, både bland civila och i politiken.
Dessutom vill de få omvärldens blickar att rikta sig mot området.
– Medierna rapporterar ofta om de stora konflikterna och våldet – inte om det stora arbetet och resultaten som ickevåldsmetoder kan ge, säger Mariell och berättar att det finns en stor besvikelse på plats i Västsahara kring den Svenska regeringens kovändning när de kom till makten.
Socialdemokraterna hade uttryckt sitt stöd för att erkänna Västsahara innan de kom i regeringsställning, men meddelade för drygt ett år sedan att det inte längre var aktuellt. Från befrielseanhängarnas sida hade man, berättar Mariell, hoppats att ett erkännande från Sverige skulle leda till att andra länder följde efter. Kanske finns det dock en ljusning i sikte efter att EU-domstolen den 21 december 2016 slog fast att Västsahara inte är en del av Marocko.
I väntan på frihet för det som kallats Afrikas sista koloni fortsätter generation efter generation att växa upp i flyktingläger och för de av den västsahariska befolkningen som stannat kvar i det ockuperade området fortsätter trakasserierna.
– Det är vackert hur folk ändå hittar ett sätt att leva. I flyktinglägret försöker de göra det så fint som möjligt med mycket färger och så, trots att de kan sakna både vatten och el. Folk gifter sig och skaffar barn ändå. Och de utbildar sig.