Grundtjärn, en lång skogkantad grusväg från Myckelgensjö. Här bor tio personer året om. En av dem heter Jonna Jinton och hon delar sitt liv med sambon Johan, tre katter, två hundar och de uppemot 40 000 människor som varje vecka läser om lugnet och skönheten i byn på hennes blogg.
Hit flyttade Jonna från Göteborg den 31 juli 2010.
– Det är helt sjukt vad fort det går – det känns som ett annat liv. Jag bodde i en lägenhet i centrala stan och pluggade till undersköterska. Jag levde väl som folk i stan gör mest, men jag trivdes inte alls med livet där utan kände mig onöjd med allt. Jag ville fota, men fick ingen inspiration. Jag ville skapa, men visste inte vad. Det var som en annan Jonna än den jag är här och nu, säger hon och fortsätter.
– Min mamma är född här och jag är nog fyrmänning med alla i byn. Vi åkte hit varje sommar när jag var liten och ända sedan den tiden har jag alltid längtat hit. Redan när jag var 17 hade jag tänkt köpa en liten stuga här och bo med hund och brasa.
När hon fyllt 21 gjorde hon till slut slag i saken.
– Vi var här fyra veckor den sommaren och jag kände att det är här jag vill bo. Allt jag sökte hittade jag här. Jag vet inte vad det exakt var, men det kändes rätt, säger Jonna och berättar att hon inte kände att hon hade någonting att förlora.
Inget jobb och knappt några pengar.
I en ljusblå Volvo 245 med en vaniljdoftande Wunderbaum hängande i backspegeln drog hon norrut, från stadens betong och asfalt, på vägar som blev allt mindre och grusigare, tills hon slutligen svängde in på uppfarten till familjens stuga. Här, i den tidigare byskolan där morbrodern gick innan den lades ner, skulle hon bo.
Den första tiden var som en förälskelsetid. Jonna hade inget varmvatten, ingen dusch och saknade de flesta bekvämligheterna. Ändå kändes det så bra. Det var augusti och ännu sommar och livet var lätt.
Jonna hörde sig för i området om jobb. Den unga mjölkbonden Frida Bylund i Myckelgensjö kom hon bra överens med och fick jobb med att måla om ladugården. Det gav en välbehövlig inkomst, men lika viktigt – möjlighet att träffa folk.
Sommaren övergick i höst och sedermera vinter. Det var en riktigt kall sådan och Jonnas spartanska men behagliga boende blev en helt annan historia än de soliga minnena från barndomen.
– Det var minus 38 grader i två veckor och stugan som värmdes med vedspis och kamin hade tre meter högt i tak. Jag hade aldrig upplevt mer än minus 20 grader tidigare och hade en tunn jacka från H&M och gummistövlar. Det dröjde till november tills jag insåg att jag var tvungen att köpa nya vinterkläder. Jag sov på golvet i hallen den vintern för att den kamin som stod där var bäst, och vaknade varannan timme för att lägga på mer ved.
Till slut kom sommaren ändå och med den släkten. Stugan som varit så kall och tom blev med ens full av värme och folk. Lite väl full faktiskt. Som semestrande fungerade det väl att trängas på det sättet, men Jonna saknade plötsligt möjligheten att kunna dra sig tillbaka. Lösningen blev en annan stuga vars tomt gränsade till den gamla. Här var lämpligare takhöjd för uppvärmning och här fanns fler små rum. Uppvärmningen vintertid var dock fortfarande ett problem. En endaste vedspis i köket där två vedträn fick plats gjorde att Jonna bytte en hall mot ett kök som sovplats och levde så under fyra vintrar innan hon fick nog.
– Det tog så mycket tid att hålla värmen att jag knappt hann med någonting annat. Jag kom till en punkt där jag tänkte att; ska jag bo här och jobba och driva företag så kan jag inte ägna hela dagarna åt att hålla värmen. Jag måste göra någonting. Jag installerade en vattenburen panna och element i rummen. Det är den största investeringen jag gjort, säger Jonna som äntligen kunde lägga mer tid på att leva än att överleva.
Och det gav resultat. Bloggen som Jonna startade strax efter att hon flyttat upp hade under åren fått alltmer uppmärksamhet och uppskattning. Jonna gillade att berätta om sitt liv och uppenbarligen var det många som gillade att höra om det.
– Jag gjorde inlägg om hur jag tvättade håret i en balja i köket och hur det kändes. Små saker. Jag tror det var många som gärna ville läsa om sådant istället för mode och sådant som många andra skrev om. Det jag verkligen har passion för är att visa hur mycket naturen betyder för oss och väcka en längtan till den som jag tror att många tappat. Om jag skriver, fotar eller målar så är det naturen jag alltid hämtar min inspiration ifrån.
Bloggläsarna uppskattade Jonnas texter och bilder och när hon nominerades till Norrmejerier-stipendiet 2011 röstade rekordmånga med just Jonna som ohotad segrare. Priset gav både ett välbehövligt tillskott till ved-kassan och en massa publicitet från såväl tv som tidningar och på mjölkpaketen, vilket i sin tur gav ännu fler bloggläsare.
Bloggen blev på sitt sätt Jonnas huvudsakliga inkomstkälla, inte så mycket för direkta inkomster från den, utan som en plattform för att marknadsföra allt annat Jonna gjorde. Under åren har hon hankat sig fram på småjobb, som att måla eller plocka bär, koka sylt och sälja dyrt till stockholmare. En period designade, tillverkade och sålde hon smycken tillsammans med sin mor. Idag får hon fotojobb ibland och säljer en del bilder till företag. Genom sin egen webbshop säljer hon tavlor och foto-prints och alldeles nyligen kom hennes samarbete med photowall.se ut – 13 spektakulära naturbilder från Grundtjärn, tagna av Jonna under flera år, som kommer att kunna klä väggar i hem från Sverige till USA.
– Skogar, någon sjö – det är lugna, stilla bilder. Det är väldigt roligt att tänka på att Grundtjärn sitter runt om på folks väggar. Jag tänker att det är någon som bor i storstaden som sätter upp dem. Det kanske blir ett fönster ut i naturen för dem.
Liksom Jonnas blogg är för många. Den är en inspirerande glimt av Grundtjärn som man kan nå via datorn, läsplattan eller mobilen, vare sig man sitter på jobbet eller fast i kollektivtrafiken. Och uppenbarligen är det många som behöver den.
Läsarna och Jonna har en god symbios. Hon inspirerar dem och de inspirerar henne till att fortsätta skriva. Utan det lyckade förhållandet är det inte säkert att Jonna kunnat fortsätta leva i Grundtjärn.
– Jag har känt osäkerhet kring vad jag ska göra och hur jag ska klara det – hur jag ska kunna bo kvar. Just det har jag känt varit jävligt tungt ibland, men jag har aldrig längtat bort. Det är här jag är hemma. Först de senaste åren har jag kunnat känna mig trygg i att jag har en inkomst. Jag kommer aldrig att tjäna tillräckligt mycket pengar för att få en bra pension, men det kanske inte behövs. Om man älskar det man gör kanske man inte behöver sluta, säger Jonna och fortsätter.
– Det har verkligen varit kämpiga år. Jag har fått hugga ved och slita. Det har varit renoveringar, jag har fått gräva avloppsrör, sota skorstenar, mura … jag har fått ta i och göra det själv. Det är svårt ibland, men samtidigt lär man sig hur man gör. Och man lär sig att inte ta saker för givna. Många tror att jag flyttade hit för att leva enkelt, men jag vill leva nära naturen och samtidigt modernt. Jag tycker att jag lever toppmodernt nu: Jag kan bo precis var jag vill och skapa jobbet där.
Tack vare det nya värmesystemet kan Jonna dessutom jobba i fler rum än köket. Ett av dem har blivit skrivarstuga och ateljé för Jonnas konst. I november användes det som galleri när Jonna bjöd in till vernissage. 300 besökare kom. Vissa ända från Sundsvall. Det var fantastiskt lyckat, men att ha ett sådant projekt hemma i vardagsrummet blev för svårt.
Nu drömmer Jonna stort om att ha verksamheten i ett annat hus. En kombinerad ateljé-galleri-skrivarställe-butik. Bara det blir något passande hus till salu på orten.
– Det skulle vara skönt att gå till jobbet och stänga dörren. Inte blanda samman allt. Dessutom så vill vi ha det här som vardagsrum nu – det hade varit mysigt att kunna slänga sig på en soffa, säger Jonna och berättar att hon vill göra mer plats för sambon Johan.
Honom träffade hon också tack vare Jonnas blogg.
– Han läste och skrev så himla vackra kommentarer. Jag trodde först att det var en äldre man, som han uttryckte sig.
Johan visade sig dock vara en kille i samma ålder som Jonna som bodde i Överå, inte så långt från Skorped. Han var på många sätt en manlig Jonna – lyckligt boende på landet med hund och katt.
Först gången de träffades var i oktober i fjol och ganska snart flyttade han in i stugan i Grundtjärn med sin hund och sina två katter. Tillsammans med Jonnas egna hund och katt är de en ganska stor familj som delar tillvaron.
Inga dagar ser exakt likadana ut. Jonna och Johan går upp tidigt, vid 5-tiden, eftersom Johan pendlar in till Örnsköldsvik varje dag. De äter frukost, Jonna går ut med hundarna, svarar på mejl och gör kanske ett blogginlägg. Mellan ett och ett par inlägg blir det per dag. Hon skriver ut fotoprints som kunder beställt och skickar med lantbrevbäraren om det går. Sedan går hon gärna ut och fotograferar.
– Jag har ju bott här i sex år nu, så jag har varit praktiskt taget överallt. Men det känns ändå som att jag hittar nya platser – de ser ju olika ut beroende på ljus, väder och årstid. Juni är nog min favoritmånad om det är fint väder. Då kan jag vara uppe hela nätterna och fota och ljuset och dimman gör allt så vackert. Men de flesta årstider har sin charm – januari och februari med sin rimfrost till exempel. Men jag gillar inte mars och april när allt är brunmålat, säger Jonna och berättar att det nästan alltid handlar om naturbilder när kameran åker fram.
– Jag fotar inte gärna andra. Dels är det en sådan prestationsångest och sedan tycker jag inte att det är roligt, men det är nog mest för att jag känner mig osäker. Däremot så fotar jag ofta mig själv för bloggen. Jag insåg att vissa bilder blev bättre med en person i och jag hade bara mig själv att använda. Sedan tror jag att det märks på bilden vad den som fotas känner, och då vill jag använda mig själv för att få fram den känslan – jag känner så mycket för den här naturen. Det finns ingenstans vackrare.