Krönikan: Ondskan är ett farligt påhitt

Du kan drivas av hunger, törst, begär, rädsla, kärlek, hat, empati, avund, längtan, saknad och mycket annat – men aldrig av ondska i sig. 
Det är alla de där andra drivkrafterna som vi döper om till ondska när de leder till handlingar som orsakar lidande för andra.
Ondska är vad vi kallar den situation som uppstår när de drivkrafter som piskar på oss blir starkare än den medkänsla som ska hålla oss tillbaka.
Ondska är ingen mörk närvaro, utan det godas frånvaro.
Ondska är tomheten som finns kvar när empatin, kärleken och förståelsen inte räcker till.
Då ger du efter för samma impulser som präglar djurriket, där djungelns lag får råda, och som flockdjur har vi en instinktiv drivkraft att nå så högt som möjligt i flockens hierarki. Idag, när vår flock vuxit till att omfatta hela samhället, yttrar den instinkten i statusjakt, girighet och maktkamp.

Utan medkänsla, vad finns det kvar som hindrar dig från att uppfylla dina egna behov på andras bekostnad? Vi kan utsätta varandra för de hemskaste brott, av de dummaste skäl, om vi bara lyckas koppla bort vår empati.
Därför är själva tron på ondskan farlig – för om vi tror att vissa människor är onda kan vi skaka av oss medkänslan för dem. Om de är onda förtjänar de ju att lida, och vi har rätt att straffa dem för deras ondska.

Så tänker vanligt folk om terrorister – och så tänker terrorister om oss.  Den tanken delar Anders Bering Breivik med IS och Boko Haram, och den tanken håller liv i varje konflikt som rasar på vår jord idag. Där blir det ett måste att demonisera sina fiender, för jag kan bara behandla dig omänskligt om jag slutar se dig som en riktig människa.
Om vi inte kan rättfärdiga våra handlingar, åtminstone för oss själva, kan vi inte heller leva med oss själva.
Allt ont sker i det godas namn.

Att ondskan inte finns har länge varit så självklart för mig att jag nästan har glömt att ingen annan håller med. När jag nu dammade av resonemanget såg jag för första gången ett samband:
Det år när jag slutade tro på ondskan var också det år när jag började må bra.
En snabb rundfrågning bekräftar att varken min fästmö eller mina kollegor sedan sex år tillbaka har sett mig arg eller upprörd. Dagens version av mig har ganska lite gemensamt med mitt yngre jag; en ängslig kille som såg potentiella fiender överallt.
Han behövde ett nytt sätt att se på världen.

När du slutat tro på ondskan har du ingen kvar att hata – och en vardag fri från hatkänslor tror jag är väldigt bra för hälsan.
Både den egna och andras.