En person som har stenkoll och besitter en stor dos av livserfarenhet, är självsäker ut i fingerspetsarna och orubbligt smart där till. Jag och de flesta i min ålder önskar nog att vi kunde placera in oss själva i den beskrivningen redan nu och undkomma alla år av febrilt sökande. Slippa åka till Indien för att finna mening eller balans (som att det skulle vara lättare att hitta sig själv i ett främmande curry-land?) eller testa på allt från lindansös till munkförsäljare för att ändå i slutänden upptäcka att det är i familjeföretaget man passar bäst.
Men ovanstående egenskaper stämmer faktiskt bra in på många av de 50-ish åringarna jag känner och som jag vill tro (och faktiskt tror) hittat sig själva just bara genom att leva och lära. Lite corny att erkänna men jag avundas dem alla och ser med glädje fram emot den dagen jag får räknas in i deras skara.
Ibland önskar jag att den dagen kom och knackade på dörren redan imorgon. Jag vet att det är en korkad önskan, för som med allt annat är det säkerligen även, om inte rakt speciellt, i livet som vägen är mödan värd. Men jag är ju otålig och vill ha frid i sinnet nu. Kanske finns det säkert någon femtiotaggare som skulle vilja göra precis tvärtom och bli 20-nånting igen? En ungdom, en nyfiken arkitekt, som med blandad förtjusning försöker bygga upp sin framtid. Livrädd för att göra fel val, missa tidsfristen på alla de där dörrarna som öppnas, sätta taket för lågt och inte få ut hela sin potential, eller gräva en för djup grund så att regnvattnet den dagen stormen går dränker allt man har kärt. Skräckslagen inför tanken att vid femtio känna sig malplacerad i sitt eget valda liv. Nu är det tillfälle att begrunda frågan om det någonsin är för sent att välja om sitt liv, eller iaf inriktningen på det? Det har jag inget bra svar på än men kan det vara så att under livets gång ändras våra mål och önskningar så att man i slutändan blir nöjd med det man har och slutar att tänka i termen om. När jag är femtio hoppas jag att min inställning är lite mer åt det är som det är och det blir som det blir hållet.
I natt drömde jag faktiskt att jag och alla mina kompisar vips kommit i femtioårsåldern, men vi såg fortfarande ut som 25, bara det att vi vaknade upp en dag och märkte att halva livet passerat. Det var ingen trevlig dröm så jag antar att jag borde sluta längta dit. För en dag, troligtvis snabbare än jag anar, står vi alla där och undrar vart åren tagit vägen. Förhoppningsvis i trevligt sällskap, hand i hand med ett fridfullt sinne och en välbevarad bak.