Vi mös i soffan och njöt av alla de livliga bebissparkar som bjöd på en show utan dess like på den tjocka bebismagen.
Vi orkade inte se klart filmen utan pausade mitt i någonstans och gick och lade oss. Efter ca. 45 minuter vaknade jag och var kissnödig, men det är inte ovanligt då man är gravid i v. 32+5. Jag gick upp och kissade och då jag var klar och reste mig från toan kom det mer 'kiss' utan att jag ens kände det. herregud, tänkte jag. Är man så dålig på att hålla nu att man inte ens känner att man kissar? Ja, ja, jag bannade mig själv för att jag på sistone slarvat med mina knipövningar, 'kissade' klart och gick tillbaka till sängen där Lotus och Johan snusade sött. Precis då jag skulle klättra över till min sida i sängen (vi hade ett VÄLDIGT trångt sovrum) så kom det mer 'kiss'. Då började jag inse att det kanske inte var kiss och gick tillbaka till toaletten och satte mig. De småsipprade och jag förstod att det var vattnet som höll på att gå. Jag ropade försiktigt på den sovande maken för att inte skrämma slag på honom och sa att vattnet nog höll på att gå. Inom en exorsistsekund (vi fattar fortfarande inte hur snabbt han stod hos mig, han måste ha flugit, för det tog verkligen bara en millisekund) stod han i dörröppningen in till badrummet och sa; är du säker. Jag ställde mig upp och skulle precis säga att jag inte visste men trodde det då det sa 'splosch' och det var som om världens största vettenballong sprängts i mitt underliv...
Vi ringde förlossningen som gjorde ett fatalt misstag då de bad oss komma in. De skulle ha bett mig ligga ner och invänta en ambulans eftersom man inte visste om bebisens huvud var fixerat ännu. Ett ofixerat huvud kan leda till att navelsträngen snurrar in sig runt halsen och barnet kvävs. Detta har de upplyst oss om i efterhand och bett om ursäkt för.
Vi packade snabbt ihop en MASSA grejor eftersom vi visste att jag inte skulle komma hem 'på riktigt' på ganska många veckor och åkte den korta vägen till förlossningen. Vi möttes upp på akuten och jag placerades i rullstol (då hade jag också gått en lång bit från parkeringen :( ) och fördes upp på förlossningen där jag skulle komma att tillbringa de kommande 96 timmarna. Det första de gjorde var att kolla så bebisen var fixerad, vilket han var, och att navelsträngen inte utgjorde någon fara, vilket den inte gjorde.
Sedan påbörjade kampen om att behålla bebis inne i mig så länge det gick så att kortisonsprutorna skulle hinna verka och kunna påskynda lungmognaden och samtidigt fundera kring hur man skulle kunna handskas med mina värkar eftersom jag blev jättesjuk av droppet med värskstillande Bricanyl.
Allt under denna tid är samtidigt ett töcken som det är ett rosa moln. Vi var så förberedda på detta eftersom jag hela tiden känt att det skulle bli ett för tidigt fött barn och vi var så lyckliga över att vi snart skulle få träffa Krypet - trots att vi fick det för tidigt.
Jag minns att de någon gång halvvägs kom ner från neonatala för att informera och berätta om vad som väntade oss och att vi skulle förbereda oss på att vi kunde få ett sjukt barn, att barnet kanske inte skriker då det föds eller kan andas själv eller att det kanske måste återupplivas. Förstår ni att höra sådant medan man andas sig igenom värkar? Och att de, då man sa att man förstod men att det inte skulle bli så då detta var ett friskt och välmående barn för att jag kände det i varenda cell i min kropp, tittade på mig som om jag var helt dum i huvudet och totalt levde i förnekelse.
Onsdagen den 15 oktober 13.20 fick jag mina första krystvärkar och 17 minuter senare, med ett illvrål som hördes ända bort till BB och med ett grönklätt akutteam av kirurger redo att rycka in vid behov utanför dörren föddes Leon. Vår älskade, underbara prins med bättre apgarpoäng (9+10+10) än många andra, normalgågna, nyfödda.
Han var världens vackraste och vi var världens lyckligaste. Han fick ligga några minuter på mitt bröst eftersom han kunde skrika och andas för egen maskin och då det var dags för mig att försöka få ut moderkakan gick Johan iväg med honom och några läkare till ett sk. återupplivningsrum (usch, bara namnet ger kalla kårar) för att undersöka honom.
Snabbt konstaterades det att jag förlorat mycket blod och att min moderkaka inte ville komma ut på naturlig väg. Jag fick säga hejdå till pappa och bebis och fördes ner till operationen och sövdes. Jag vaknade upp 1 ½ timme senare med ännu mer blodförlust, ett trasigt underliv (det höll sig helt genom hela förlossningen) då moderkakans uttagande medfört komplikationer.
Senare den kvällen höll jag min son för andra gången, uppallad av alla möjliga kuddar då jag hade en droppställning som försåg mig med blod och järntillskott då mitt Hb-värde var på under 60, och jag minns den känslan än idag. Då hade Johan snipat honom 5 ml. mat.
5 veckor senare blev vi officiellt utkskrivna, och då hade jag 'krigat' länge för att få komma hem på riktigt, och det var också den dag Leon sondades för sista gången (52 ml.) och började amma själv.
De två första dygnen han ammade själv gick han upp 20 gr. De kommande 12 dygnen han ammade själv gick han upp 870 gr!!!
Vi har gjort en otrolig resa som ingen annan utom de inblandade, dvs. vi, kan förstå. Att måsta sova med saturationsmätare på sin livlige sons fot och som lossnade varje kvart för att han rörde sig så mycket i sömnen men som då satte igång akutlarm om andnöd på neonatalavdelningen. Att var tredje timme, dygnet runt, först låta honom amma det lilla han orkade och sitta och räkna 'oj, nu sög han 5 ggr. på raken' och sedan ge honom det man pumpade ur efter föregående matning. Att pumpa ur 280 ggr. för att man så innerligt gärna inte vill ge honom Baby Semp och inse efter matningen som tar 1 ½ timme allt som allt att om 1 ½ timme ringer väckaren igen och då måste man upp för samma procedur väntar. Och att mitt i detta handskas med sura 'bekanta' som undrar varför de inte kan få komma på besök...
Jag fick igår höra att 'det är inte så speciellt det här med att vara gravid och föda barn' (inte framfört på något otrevligt sätt, snarare tvärtom) av en som själv fött en massa barn och jag kände att jag tycker totalt raka motsatsen. Allting efter lördag, 33+2, har jag inte varit med om förr och även om det inte är speciellt för vissa så är det oerhört stort för mig. Varje dag kommer att ses på med vördnad och tacksamhet över att jag förärats ytterligare en dag denna graviditet och jag kommer att ladda stenhårt inför det som väntar.
