Det sägs ju att 3,9 miljarder år av evolution förädlat oss till genialt konstruerade livsformer, skräddarsydda för den värld vi lever i
men en snabbtitt på vem som helst av oss får allt det där att framstå som skitsnack.
Här är sju frågor som jag skulle vilja få svar på från första bästa biologiprofessor:
1. Varför drar jag efter andan när något oväntat sker? Orsakar den extra hjärnverksamheten plötslig syrebrist eller vill kroppen reflexmässigt bunkra upp luft inför sämre tider? Fy för detta suspekta förstadium till hyperventilering.
2. Vem placerar fjärilar i magen på mig inför en första träff eller första kyss? Vad kroppen än har för budskap till mig så går det inte fram, och många signaler som skulle nog kännas mer romantiska än en flaxande känsla i matsmältningssystemet. Fjärilar i magen är ungefär lika logiskt som näbbdjur i knäna.
3. Varför hamnar hjärtat i halsgropen när jag blir skraj? Tror blodpumpen att det är tryggare där än bakom ett galler av revben eller vill hon helt enkelt ha lite bättre utsikt när något spännande händer?
4. Vilken idiotgen bär skulden för att vi rodnar? Murphys lag torde ha skuld till att det är just våra mest genanta ögonblick som marknadsförs med sin alldeles egen färg mitt i ansiktet.
5. Varför leder min nervositet till ökad svettproduktion? I det läget behöver jag en hormonell motsvarighet till lugnande medel, inte en reaktion där kroppens avkylningssystem gnider in mig i fränt luktande smörjmedel.
6. Vad ska gäspningar vara bra för? Även om jag är uttråkad och trött känns det sällan akut att informera min omgivning om saken och om jag nu grips av en oemotståndlig lust att sprida den nyheten till världen så vill jag ju inte göra det genom att gapa.
Muntligt tal är vida överlägset en blottad gomspene.
7. Sist men inte minst: Varför gör smärta så jäkla ont?
Om den nu finns där för att upplysa mig om mitt allmäntillstånd (påpeka att jag inte bör hoppa hage på brutna ben eller föreslå att jag ska ta bort handen från spisplattan, till exempel) så är det väl smartare med ett varningssystem som flaggar för faran utan att plåga livet ur sin patient. Att bli handlingsförlamad av smärta kan omöjligt vara till hjälp när man ska rädda sig undan från smärtans orsak (en ilsken grävling, eller nåt) och tandvärk vore mycket mer praktisk om den i likhet med mitt mobilbatteri nöjde sig med att larma kort varje kvart.
Har ett bra svar på någon av dessa frågor så får du gärna skicka ett mejl, även om du inte är biologiprofessor
och även om svaret inte är rätt.
Konspirationsteorier mottages tacksamt, de också.
