Om alla hörde vad andra tänkte vore det omöjligt att göra sig till, och såväl svarta som vita lögner skulle gå en snabb död till mötes.
Den tankegången är långt ifrån ny, och alla som smakar på den brukar snart rysa till inför det skräckscenario de målar upp framför sig.
Vad ska vi ta oss till om världen plötsligt vet allt om oss? Om vi inte längre kan dölja våra nojor, fobier och tvångstankar, våra tarmproblem och vår gnagande osäkerhet? Om det avslöjas att vi skippade tandborstningen i morse och egentligen inte tycker att Facebook-vännens bebis är gullig när den har kladdat gröt över hela ansiktet? Om alla vet vad vi egentligen tycker om vad de tycker, vem i bekantskapskretsen som vi har svårt för och vem som vi håller av lite mer än vi borde?
För att inte tala om tanken på hur de skulle kännas att få så mycket ärlighet kastad i ansiktet på sig själv för vill jag verkligen veta vad fler än mamma tycker om hur jag klär mig?
Ja, det vill jag faktiskt. Jag darrar vid blotta tanken på en sådan värld (och då menar jag inte bara på klädfronten) men likt förbaskat skulle jag vilja leva i den.
Om jag lyfter blicken förbi skräckscenariots rökridåer kan jag nämligen skymta nåt spännande.
När rodnaden lämnat sju miljarder kinder skulle det infinna sig en befriande känsla vid insikten att vi människor är ungefär lika konstiga allihop.
Pinsamheter tar ut varandra, allt negativt du får höra kommer i sällskap med förklarande tankar som mildrar domen och när du även hör varje snällt ord som folk har tänkt om dig törs du för första gången lita på att de menar det.
Den absoluta majoriteten av alla konflikter bottnar i frånvaron av förståelse för varandra.
Att vi så sällan hamnar i gräl med oss själva är för att vi förstår varför vi gör som vi gör och det förklarar också varför tre fjärdelar av alla bilförare anser sig köra bättre än hälften.
När du vet motivet bakom dina handlingar är de sällan svåra att ursäkta eller förklara.
Om varje avsikt var känd skulle varje handlande bli mer begripligt, och när förståelsen slagit rot är det en mer tolerant värld som gror i myllan.
Den filosofin är ett skäl till att jag vräker ur mig en massa självutlämnande pinsamheter i mina krönikor. Jag vinner inte direkt respekt genom att skriva om feghet och toalettvanor, men jag vill hellre ha sympati för mitt verkliga jag än beundran för någon jag bara låtsas vara.
Att visa sitt sanna, sårbara och bristfälliga jag kan också vara ett sätt att ge andra mod. Främlingar törs komma fram och berätta privata saker för mig eftersom de redan vet lika privata saker om mig.
Sådana samtal lämnar mig alltid med samma insikt:
Att varje vuxen, liksom jag, innerst inne känner sig som ett vilset barn i en vuxenkostym.
Det väcker frågan om världen inte skulle bli mer hemtrevlig ifall vi bemötte varandra med samma överseende som vi visar de barn vi fortfarande känner oss som.
Vi har nämligen lättare att förlåta barn, tycka synd om barn och att vilja hjälpa barn eftersom vi ser dem som oskyldiga och naiva varelser värda att älskas. Små krabater som när de gjort fel kan ursäktas med att det inte visste bättre eller att självbehärskningen inte räckte till.
Att de bara är barn, helt enkelt.
Det är precis så som jag skulle tro att Gud, om hon finns, säkerligen betraktar hela mänskligheten.
