De är nära släkt, men bemöts på helt olika sätt. En dålig ovana är i första hand förknippad med skam och genans. En bra ovana, däremot, lutar sig mot en känsla av att du någonstans ändå kan vara stolt över den.
Folk nämner dina bra ovanor när de talar med dig och dina dåliga när de talar om dig.
Ska vi ta ett exempel?
Jag, som alltid varit en flugviktare, får med jämna mellanrum höra repriser på samma gamla replik:
Ta en bit till, Torbjörn. Du är ju så smal. Du borde äta mer!
Och nej, det är faktiskt inte bara min mamma som säger så. Jag har fått höra de orden från såväl vänner och klasskamrater som mina nuvarande kollegor. Frågan är vad samma personer skulle ha sagt om jag vore överviktig?
Lämna den där portionen, Torbjörn. Du är ju så fet. Du borde äta mindre!
Jag tvivlar starkt. De skulle ha hållit tyst, eftersom den repliken anses mycket mer sårande.
Snacket om att jag borde banta skulle aldrig ta fart förrän jag lämnat rummet.
Den attitydskillnaden skvallrar om hur vår kultur av någon anledning ser fetma som mycket mer skamligt än undervikt och om hur vi bakvänt nog bara törs påtala de problem vi egentligen inte tar på allvar.
Övervikt förknippas med frosseri, lättja och bristande självkontroll medan supersmal är det ideal som unga modeller svälter ihjäl sig för att uppnå.
Enligt samma mall delar vi in en rad fenomen i bättre och sämre ovanor utan att ens tänka på det.
Att vara lat och slö ses som hundraprocentigt skamligt, men du som fått höra orden Du jobbar för hårt! vet att det klingar mer som en komplimang än en varning i dina tankar efteråt.
I en tid där utbrändhet blivit en folksjukdom räknas arbetsnarkomani som den bästa av ovanor.
Till och med något så hälsovådligt som otillräcklig nattsömn ger oss den där duktighetskänslan när folk säger åt oss att vi borde sova mer. Vi har nämligen lärt oss förknippa sömnbrist med hård självdisciplin och hög ambitionsnivå. I vår vridna kultur är det alltså en dålig ovana att alltid sova ut och en bra ovana att medvetet öka risken för diabetes och hjärtinfarkt.
Det mönster som framträder visar ett samhällsklimat där självdestruktivt beteende möts av outtalad beundran så länge det går i linje med idealet för den perfekta nutidsmänniskan:
Disciplinerad, ambitiös, hårdjobbande, självuppoffrande och på språng dygnet runt.
Den förebild vi ska sträva efter är med andra ord en självplågande stackars sate som rusar fram genom livet på kollisionskurs med sin egen förtidiga död i valfri stressrelaterad åkomma.
Kunde vi verkligen inte komma på ett roligare ideal än så?
