Den psykiska tröttheten går inte att sova bort. Den naglar sig fast i ögonlocken och får dig att figurera i nivå med de levande döda. Du misstas lätt en bortvirrad statist från Dawn of the Dead. Den kan försöka döljas på flera sätt men de flesta är genomskinliga med resultat liknande effekten av ett för tunt lager smink på en dödskalle.
Den psykiska smärtan är svår att sätta ord på. Den sitter på insidan av kroppen, djupare än ett skrap på hudens yta, och läkes inte av plåster. Den dövas för stunden av diverse substitut, men fysisk smärta, eller ett rus, går som mjölken lätt ut.
Vad är det som får vissa av oss att släpa på så tunga bördor att vi aldrig blir utvilade? Är det samma sak som får oss andra att ta ett trubbigt föremål och rista in dövande smärta i våra handleder?