Ordmissbruk kan få vilket lyssnaröra som helst att vissna. Vi lyssnar gärna på allt som är värt att höra, men de goda orden riskerar att drunkna i en bottenlös pöl av destruktivt gnäll och skäll.
Sanna mina öron: Ord förtjänar ett bättre öde än så!
Visst får du säga precis vad du vill, men helst inte när andra måste höra. I min regelbok, specialskriven för oss griniga farbröder i 25-årsåldern, finns det bara 4,5 giltiga ursäkter att ockupera en annan människas hörselgångar:
1. Informationsförmedling.
2. Omvärldsmanipulation
3. Glädjespridning.
4. Spionage.
4,5: Att du är dålig i magen.
Under punkt 1 hamnar upplysningar som det ligger i lyssnarens intresse att få höra. Här ryms klassiska fraser som Jag blir sen eller ditt hår brinner.
Punkt 2 omfattar yrkanden, order och fjäsk i syfte att framkalla önskvärda reaktioner; exempelvis skit på dig! eller skulle du kunna såga loss mig ur babygungan?.
Inom punkt 3 trängs allt som du säger i tron att lyssnarna ska få glädje av det. Hit räknas anekdoter, humoristiska repliker, tröst, ursäkter och snälligheter som vilken fin svångrem du har!.
Till punkt 4 räknas de frågor du ställer, antingen för att visa sympati (hur mår du?) eller i avsikt att själv bli lite klokare. (Vad gör du i min garderob?).
Ord gör stor skillnad. Allt vi säger påverkar vår omgivning, men vi tar inte alls samma ansvar för våra ord som för våra handlingar. Det borde vi. Att i förbigående sänka någons humör med en tanklös replik kan vara lika illa som att i förbigående sänka samma person med en rak höger. Min tumregel är att om det jag har på tungan varken fyller ett vettigt syfte eller kan glädja lyssnaren är det inte värt att sägas.
Min pappa, som trots sitt släktskap med mig är en klok man, avslöjade en gång varför han under alla år som sexbarnsförälder ställt upp på skjutsningar, utflykter och kojbyggen utan att någonsin knota eller ens sucka över det.
Om någon ber mig att göra något som jag egentligen inte känner för, och jag vet att det kommer sluta med att jag ställer upp, är det ju bara dumt att streta emot, sa han. Den enda skillnaden om jag visar mitt missnöje är att jag ger folk dåligt samvete och att alla inblandade blir på sämre humör. Det sparar både tid och energi att hoppa över den biten direkt.
Det är en inställning värd all beundran. Vi är nämligen många som solkar ner våra hjälpande händer med muttrande, suckar och tandagnisslan. Vi ställer upp, men är samtidigt noga med att visa exakt hur motvilliga vi är så att den vi hjälper ska känna sig precis lagom skyldig.
Varför? Det är ju totalt motsägelsefullt som att strö salt i det sår man plåstrar om.
Jag blev en lite bättre människa i samma stund som jag inledde mitt försök att leva efter min pappas regel. I dag försöker jag också tillämpa gnällförbudet på livet i största allmänhet för varje gång vi ägnar oss åt att sucka, muttra, morra, klaga, gnälla, skälla och snacka illa om andra förorenar vi atmosfären runt oss.
Inget blir bättre av att vi svär över världens problem, men allt kan bli bättre om i stället lägger vår energi på vad vi kan göra åt dem.
