Kalla mig stenåldersmänniska men jag anser mig ändå vara av den kreativa typen. Länge har jag våndats över att jag kommer bli för tillgänglig med den senaste teknologin och sluta se människor på riktigt. Telefonen har blivit dagens Svenssons förlängning av armen och inte ett steg tas utan att twittra om det, instagramma det eller googla upp hur långt det är dit man ska eller om man kanske ska spela ett spel på vägen? Vad hände med att lyfta blicken och hälsa på den man möter eller kanske prata med busschauffören om bussen hem verkar vara tom på fredagseftermiddagen!?
Min mobil sjöng dock på sina sista toner och hittade ibland på nummer, fick inte alla sms som skickades till den eller ens kunde få iväg sms till alla önskvärda abonnenter. Men den var min vän och hade precis det den behövde. Nu går jag runt med en liten vit dator som kan ALLT och som jag är livrädd att tappa bort eller ta sönder. Angående tillgängligheten kommer jag inte alls kunna komma åt folk när JAG behöver det heller, för det känns som dyrgripen inte kan tas med överallt då den säkert skulle få spräckt skärm och alla andra knasigheter som folk råkar ut för. Min Nokia kunde jag kasta runt på gymmet å svettas på utan problem, men nu är i min ägo alltså även något STÖLDBEGÄRLIGT!! Huvva!
Nä, nu ska jag gaska upp mig och se möjligheterna. Förresten är det väl miljövänligare att det ENBART är jag som skriver brev och utnyttjar postväsendet i övriga tider än JUL och vid bekantas födelsedagar numera. Och kalendrar av PAPPER är fortfarande roligare att kludda med färgpennor i och rita oviktigheter i när man sitter på en hållplats och väntar. Och jag kommer fortfarande smsa lika mycket och STYRA UPP möten istället för att fastna i ett länge telefonsamtal och inte lyckas möta upp personen på linjen överhuvudtaget. Överlag tycker jag att människor försvinner ut i etern och görs till små digitala fyrkanter av alla uppdateringar som ständigt sker i världen av ettor och nollor, men det blir samtidigt vad man gör det till. Jag sätter då gärna på ljudlös och har mobilfria stunder för att uppskatta de jag är med, DÄR jag är!
Nu ska jag smita ut i solskenet på stan och äta en härlig lunch med lite sköna bekanta och därefter ska en mekanisk släde av något slag föra mig genom det vackra vinterlandskapet upp till Umeå. Min kära Svensk Klassiker-väninna tar det stora klivet att flytta till Stockholm redan till helgen!
Ha en strålande dag!