"Bill Olson vänder blad – igen"
Så tänkte Bill Olson först att titeln på utställningen skulle bli, med tanke på att det är just vad han gör – vänder blad igen. Efter några år i föräldrahemmet i Köpmanholmen återvänder han till Umeå.
– Fast jag har aldrig bott i Köpmanholmen, jag bor på Kläppa, förtydligar Bill, skämtsamt och med glimten i ögat.
När Bill väl lämnade Umeå, där han bodde i ett halvsekel, och flyttade in i huset på Kläppa, hans barndoms- och uppväxtplats, sa han: ”Jag har flyttat från Umeå med ångest i örongångarna.”
Alla som känner Bill Olson och hört honom uttrycka sig blir knappast förvånad, det kommer många liknande meningar ur honom – ständigt. Som rubriken här: ”I måleriet finner jag tankarnas hemligheter.” Vackert uttryckt.
Nu gör Bill ingen hemlighet av att han känner ångest igen – den här gången inför den omvända flytten. Från Kläppa tillbaka till Umeå.
– Jag är en sjukligt sentimental person och min största fiende är nostalgin. Min nostalgi är morbid och jag har oerhört svårt att kasta bort saker. Pappa var murare och jävligt händig överlag. Han byggde huset själv. Jag är präglad av huset. Och bungalowen – solhuset – som han byggde. Nu står huset där och gråter: ”Bill, kom och hjälp mig!” men jag orkar inte ta hand om det längre, säger Bill, som fyllde 76 år i januari.
– Jag kommer att sakna trappen med ledstången, typisk funkisstil, upp till övervåningen; balkongen med utsikten ned mot kajen ... det blir en skilsmässa. Å andra sidan kanske en flytt tillbaka till Umeå ger mig nytt blod.
Nytt blod var just vad Bill bidrog med när han 2006 tog initiativ till kulturprojektet ”Konsten går iland på Ulvön”, som återkom ytterligare tre somrar. En av konstnärerna som var med på Ulvön första året, och även när Bill ställde ut i sin egen trädgård 2013, var skulptören Jörgen Nilsson. Nu blir det just Jörgen som ställer ut tillsammans med Bill i Tvättstugan. Och titeln på utställningen blir ”Mötet”.
– Nåt slags tioårsjubileum är det. Det fanns ingenstans att exponera konst här under sommarhalvåret och jag ville göra något i samma anda som Malte Nyberg gjorde på somrarna i Tolfhamn i Näske. Jag hade ingen plan på att härma Malte, men jag ville tydliggöra att konsten även kan finnas här i Köpmanholmen. Här har jag bjudit in kollegor och vänner genom åren, och det har varit uppskattat. För att binda ihop det hela och skapa ett kapitel som är avslutat ville jag gärna ha med min kamrat Jörgen Nilsson igen, ett starkt ansikte inom kulturen.
De två konstnärerna träffas i ateljén i Tvättstugan på Bruksvägen 27 för ett första möte inför utställningen, och till en början blir det prat – och många skratt – om allt annat än konst. Bland annat snackar de gamla minnen om boxningslegender, Bill visar fotografier han tagit av jazzstjärnor som Monica Zetterlund och sedan gör han en fantastisk imitation av Jörgen. Det blir till en liten performance, Bill har ju ett förflutet inom performancekonsten i Umeå med gruppen Decay Pitch.
När Bill berättar för Jörgen att han ska flytta tillbaka till Umeå säger Jörgen, som för övrigt nyligen fyllt 70:
– Jag frågar mig själv ibland; som konstnär, när är det dags att pensionera sig?
Ska du tagga ner?
– Vad är tagga ner? svarar Bill snabbt och samtalet utvecklas till funderingar kring konstnärskapet, att motorn är att ständigt vara nyfiken, och vad som händer när inga idéer längre kryper fram.
Men någon pensionering handlar det inte om för Bill.
– Ärligt talat är det så här. Jag suktar efter en pitch till, och jag har inte riktigt varit tillfreds här. Mitt sätt att skapa är att så fort jag kommer till något som är vitt så är det något som händer. Sedan kom jag hit – vilken ateljé – det var rena New York! Jag hade en romantisk idé om ett stort place och i början kändes det väldigt bra. Men i takt med åren har jag känt att ateljén blivit större och större samtidigt som staffliet blivit mindre och mindre, berättar Bill och går omkring i ateljén, slår ut med händerna och ropar ”HALLÅ, hallå, hallå...”
– Jag har känt att tryggheten har försvunnit, det har krävts mer för att gräva, och jag är så långt ner i en botten där det inte längre tar emot. Jag kommer inte in i ett inre samtal om konsten med mig själv. Jag känner mig inte riktigt i balans – jag måste ta ett nytt steg, förklarar Bill och kliver ett steg åt sidan, blickar snett uppåt och fortsätter:
– Ångesten släpper, solen och musiken kommer in igen. Jag måste känna att jag är inbjuden, det kan vara anledningen till att jag längtar tillbaka till min kära ateljé i Umeå. Den är liten, öm, jag känner mig trygg och ombonad där. Och jag får inte glömma stället där jag skapat så mycket i mitt liv som konstnär. Jag har ett behov av att använda det empiriska i ateljén. Där ligger grejer som ropar ”Kom hem Bill!”
En sista utställning i Ateljé Tvättstugan 27:an alltså. Mötet, med Jörgen Nilsson. Sedan vänder Bill blad – igen.
– Jag är fortfarande någorlunda frisk i huvudet och jag måste ge mig själv en ärlig signal, säger han och beskriver återigen sin kärlek för Kläppa.
– Där finns expressiva ytor, utsikten, hela den miljön. Det finns en intimitet och en slags vila – och samtidigt dramatik. Jag har en stark känsla av att jag kommer att mista Kläppa, och jag kommer nog inte att kunna åka tillbaka. Till fabriksområdet här i Köpmanholmen kanske, men inte ut till Kläppa.
– Nä nu måste jag sluta innan jag börjar gråta ... jag är ju för faan skådespelare!