Att studera kan betyda olika för varje person. För mig är det något stort, något som lindrar det sår jag fick då alla i min ålder fick gå till skolan men inte jag.
För många år sedan kunde jag inte föreställa mig att kunna studera på den nivå jag befinner mig på idag. För många år sedan då jag var sju år hade jag många drömmar. Bland annat hur min ryggsäck skulle se ut och att jag skulle vara en duktig elev. Men i stället fick jag se klassrummet genom ett hål. Ett hål jag hittade på väggen utanför skolan som skulle bli min. Genom hålet kunde jag se och höra vad mina jämnåriga lärde sig. Ett hål där jag kunde se hur alla elever som var i klassrummet kom ett steg närmare sina drömmar. Ett hål jag kunde sitta vid länge och titta igenom och upprepa tillsammans med andra elever det läraren sa.
Jag minns så väl hur hjärtat krossades när jag fick höra om att jag inte skulle få gå till skolan. Och det fortsatte vid varje första skoldag, då jag stod utanför dörren och vinkade åt alla glada barn som var på väg till skolan, medan jag försökte hålla tillbaka mina tårar.
Men jag gav inte upp.
Allt började med att jag fick ett skrivblock av min kompis, då hon hade använt klart det. Jag fick mitt första skrivblock och satt i några timmar och suddade bort allt hon hade skrivit. Jag förvandlade ett välanvänt skrivblock till ett block där jag kunde träna att skriva hemma. Jag härmade och skrev efter de märken som var kvar efter allt suddandet. På så sätt lärde jag mig att skriva och läsa alfabetet.
Sedan började mina syskon på skolan och jag fick chansen att utveckla min läsförståelse genom att träna i deras böcker. Till slut började jag hjälpa mina syskon med deras läxor och de frågade mig om det var något de inte förstod. Även om jag lärde mig att läsa och skriva kände jag alltid ett tomrum och längtade att få gå i en riktig skola.
Idag är jag glad att kunna studera. Jag är glad att just jag kan studera, drömma och planera vidare studier. Men samtidigt krossas hjärtat när jag blir påmind eller tänker på flickor som inte får studera.
Jag säger bara, ge inte upp. Gör allt för att kunna lära er något nytt. Gör marken till ert block och förvandla pinnen till er penna. Ni ska kämpa och ingen får stoppa er att drömma. När jag tänker på att många tjejer inte får gå till skolan, blir jag ännu säkrare på att jag ska studera vidare. Tar ännu säkrare och bestämda steg mot skolan och vidare studier. Blir ännu säkrare att jag kan hjälpa er på det sättet. Blir säkrare på att för varje nytt ord jag lär mig tänds det ett ljus och mörkret blir svagare.
Varje ord jag lär mig är som en örfil för de som har bestämt att flickor inte får gå till skolan runt om världen. Så ge inte upp, då vi tillsammans kan övervinna mörkret.