I september 2005 prydde Birgitta Ricklund Tidningen 7:s förstasida. På ett uppslag fick läsaren stifta bekantskap med hennes väg till och tankarna kring det yrke hon sedan dess fortsatt verka i 20 års tid.
Än i dag hyser hon samma förkärlek till skogen och det virke hon förädlar i sin verkstad i Västerhus. Som möbelsnickare specialiserad i den dekorativa gustavianska stilen arbetar Birgitta främst på beställning och har hunnit leverera till exempelvis länsmuseet, kyrkan och samiska förvaltningsområden. I hennes händer formas allt från större möbler till mindre föremål som ostbrickor och skärbrädor.
Materialet kommer från skogarna runt Örnsköldsvik.
– Det är viktigt för mig, vi ska använda den skog som finns. En möbel tillverkad i ett annat land och hopmonterad i Sverige är inte svensk. Precis som köttet vi köper tycker jag att allt virke ska vara ursprungsmärkt så att vi alla kan göra aktiva val, inte minst för att minska transporterna, säger Birgitta som via mässor ofta får kontakt med skogsägare från trakten med virke att sälja.
Det hon köper in till verkstaden blir alltså till möbler och presentartiklar i en hantverksstil från 1700-talet där inga spikar eller skruvar används. Virket formsågas, svarvas och limmas ihop innan möbeln dekoreras med hjälp av speciella bildhuggarjärn.
– Jag föll för formen i den gustavianska stilen, att skära ut de vackra blommorna och inse att allt inte går att sätta i en cnc-maskin. Man är tvungen att handjobba, det är det roligaste, det slutgiltiga. Att använda bildhuggarjärnen och göra samisk ornamentik eller allmogemönster i stället för platta ytor. Då, i den fasen, vill jag nästan inte gå hem. Då måste jag hålla på tills väg ände för att slutligen säga: ”Nu måste jag sova på det här”.
Birgitta menar att hennes syn på förfarandet närmast kan vara spirituell.
– Hantverket handlar mycket om kulturarv, man kan skapa så mycket med trä och behöver inte gå långt för att hitta material. Det går att få tag på nära, det är det som är grejen, och man kan förflytta själen till det man gör – vi har så otroligt stark kulturhistoria i Örnsköldsvik, i hela Ångermanland, när det gäller både svenska och samiska rötter.
Tillsammans med skogsägare gick Birgitta tidigare ut i skogen för att knacka träd, för att höra om stammen var massiv eller om den vuxit för snabbt och därmed inte fått täta årsringar. Dagens virke köper hon med barken kvar och sågar mitt itu.
– Det är bättre, då får jag full bredd och kan själv avgöra hur stora bitar jag behöver. Det är ingen byggvirkessågning.
Möbelsnickarbranschen märker hon har förändrats sedan 2005. I 7ans artikel för 20 år sedan berättade Birgitta om de fördomar
som kom med att vara yrkesverksam kvinna. Hur besökare på mässor frågat efter snickaren och inte trott henne när hon berättat att ”hon står här”.
– Det har förändrats väldigt mycket. Nu för tiden finns fler kvinnor i yrket och det ser jag även i skogsbranschen. Fler kvinnor är skogsägare, beredda att ta ansvar för sitt arv och sätta sig in i vad de har att förvalta. Det blir jag jätteglad för.
För tillfället har Birgitta tagit upp jakten efter björk. Rättare sagt; masurbjörk. I samband med denna artikel besöker vi en lokal odling.
– Här är det någon som tänkt till! Annars kan man köpa från Finland – det är dyrt, inte minst. Masurbjörk är en sötare björk, lite mer exklusiv och livfull. Jag tror att det ska finnas en i Sidensjö också men i övrigt har jag inte hört talas om det här i Örnsköldsvik. Jag får gärna tag på lokalodlad masurbjörk så det här ska jag hålla en blick på, säger Birgitta Ricklund glatt.