Skogen min är en annan nu. Skogen jag inte äger men som är en så stor del av livet för mig att jag kallar den för min och har gjort det i 25 år nu. Nästan varje dag kliver jag ut genom dörren, lämnar huset bakom mig och följer stigen in under de höga granarna. De vars grenar skapade tak och väggar, rum att gå genom. Intill stigen en matta av mjukmossa och harsyra. Under träden en värld byggd av blåbärsris, ljung, lavar och ormbunkar. Med ätbart att hämta och fågelsång att lyssna till. Ibland ett tjatter från ekorren som stannat till med svansen i givakt, för att plötsligt rassla upp längs trädstammen och orädd kasta sig till nästa gren.
Nu finns nästa gren inte längre där, inte stammen heller och ekorren är på flykt. På kalhygget hör jag inte längre fågelsången och snart ska allt det som vuxit på marken torka ut och ge plats åt annat. Här kommer ängar av hallonris, älgört och sly växa upp i stället, i väntan på att nya träd växer sig stora.
Jag vet, det behöver avverkas på något sätt och skogsägaren följer en plan. Skogen brukas, energin i träden behövs till något, materialet efterfrågas. Kroppen min reagerar trots att hjärnan försöker förklara. Hjärtat mitt brister, själen gråter.
Intill hygget står resten av skogen kvar i en ny, märkligt rak linje. Nya utsikter har skapats och allt är ovant, för mig och för allt som lever i skogen. En liten tröst hittar jag i att stigen inte har försvunnit, någon har försökt lägga stammar och ris på sidan om.
Jag läser att det tar 60 år för blåbärsriset att komma tillbaka men jag läser också om skogsägaren Mattias på sidan 12-14 i veckans Tidningen 7. Han som minns var hyggena fanns när han var liten och ser att det står skog där i dag. Även det en liten tröst. Nu återstår för mig att hitta nya ingångar till skogen min med andra träd att lägga handen mot stammen på och säga tack och förlåt.