Tillbaka på sadeln

Runt klockan 10 på förmiddagen, tisdag 5 oktober 2021, cyklar den då 68-åriga Maj Kristoffersson förbi matbutiken Östra Livs. Hon fortsätter nedför den branta backen mot korsningen Skogsgatan. Där svänger hon höger.
Dagen efter vaknar hon upp på Örnsköldsviks sjukhus utan något minne om vad som hänt. Nästan fem år senare råder fortfarande frågetecken.
– Kanske såg jag att det kom en bil. Troligen bromsade jag både med hand- och fotbromsen så att cykeln lyfte lite, men jag vet inte säkert. Tänderna var i alla fall här uppe, trasiga, säger Maj och pekar på överläppen.
Klart är att Maj flyger från cykeln och svimmar när hon slår mot asfalten. Området från näsan och ned till hakan tar hela smällen. En bilist stannar, lyfter upp och stabiliserar Majs haka med ett papper och ringer 112.
Fortfarande kan ärret spänna efter operationen.
– De sydde på akuten, käkfrakturen gjorde att jag först inte kunde prata. Det har varit så mycket; jag läste min sjukjournal innan vi skulle ses i dag och sa till min man Sören: Men vad i friden har jag gjort egentligen, säger Maj under 7ans intervju och fortsätter:
– Det var så många kontroller och läkare; herregud, jag tror att jag har varit i vartenda rum på sjukhuset flera gånger.
När Maj slutligen skrevs ut var hon svag. Förlamningen i ögonen hade även orsakat dubbelseende och de tre hjärnblödningarna påverkade minnet. Mellan operationerna tog hon sig med rullator till fysioterapeut och sjukgymnast, fast besluten om att jobba sig tillbaka till sin vanliga vardag.
– Jag har alltid varit ganska aktiv, både när det gäller att hitta på saker och att röra på mig. Så jag hade en grundfysik, annars hade olyckan tagit ännu mer. Men nu var jag tvungen att bygga upp någonting igen.
Maj fick även i uppdrag att koka ägg och baka en sockerkaka. 
– Fjantigt, tänkte jag. Men hjärnan fungerade inte alls så jag fick lära mig strategin att ställa i ordning alla ingredienser på rad och plocka bort dem eftersom. Jag behövde öva upp mig igen.
Från försiktig morgongympa trappade Maj upp sin fysiska träning i små steg. Antalet pass på Friskis & Svettis i Örnsköldsvik blev successivt allt fler. Efter att ha haft dubbelseende och lapp för ögat i nästan tre år genomfördes den sista ögonoperationen i januari och i dag är hon tillbaka med kraft, så även som instruktör.
– Jag orkade inte på en gång och tänkte först att det här kommer aldrig att bli bra. Men jag är ingen som ger upp. 2023 gick jag stolsgympa med Gunsan, sedan cirkelgympa två gånger i veckan. I slutet av året höll jag i egna hantelpass på Friskis. Nu är jag här 4-5 dagar i veckan.
Det är också på Friskis & Svettis 7an stämt träff med Maj, precis efter ett av hennes pass.
– Minnet är inte hundra ännu, men jag mår jättebra. Nu när jag druckit en återhämtningsdryck skulle jag kunna träna ett pass till! Jajamän, gubben säger ”du tränar ju jämt” – ja, jag mår så bra av att röra på mig, säger Maj och ler stort.
Att träna efter en skada menar hon är A och O. 
– Men många tar sig inte för, de bara sätter sig och säger: ”Jag har så ont att jag nästan inte kan kliva upp”. Jamen, det blir inte bättre om man inte gör någonting. Ta i alla fall promenader, trots att det inte bildar så mycket muskler. Eller titta på Hemmagympa med Sofia, det är bra rörelseträning. Och balans är en färskvara, den tränar jag varje morgon.
Majs olyckscykel har reparerats och i dag sitter hon återigen på sadeln.
– Det går bra, jag och Sören brukar cykla långt tillsammans, det är verkligen en frihet. Jag är lite försiktig men absolut inte rädd.