Mårten Frosths intresse för rymden och bakgrund som fotograf ledde honom till astrofoto – hobbyn som nu upptar stor del av hans fritid.
– Jag startade med ett enkelt teleskop och systemkamera på stativ men insåg snart hur mycket utrustning som måste bäras ut och in klara nätter och monteras i rätt vinkel för att bilderna ska bli bra, säger Mårten.
Vid astrofotografering använder man en polsökare för att rikta in utrustningen mot polstjärnan. Allt måste anpassas efter jordens rotation och långa exponeringstider ställer höga krav på exakthet.
– Även polstjärnan har en liten rotation så det är verkligen avancerat. Dessutom är allting oändligt långt bort. Det syns knappt att du rör en ratt och ändå flyttas allt ganska långt.
För att slippa krångel och kalla nätter under stjärnorna har Mårten byggt ett observatorium på gården. Under taket, som automatiskt kan skjutas åt sidan, sitter en astronomisk kamera i en montering där allt är färdiginställt.
– Rör jag ingenting behöver jag inte göra om polinställningen. Utrustningen sitter stabilt på en 500 kilos gjuten pir i marken och jag kontrollerar allting var tredje månad.
När allt är rätt installerat, justerat och programmerat behöver Mårten ”bara” ta av linsskyddet, välja vilket objekt han vill fotografera, knappa in koordinaterna, välja filter och antal bilder med mera. Sedan trycker han på knappen och kan sova gott tills det är dags att stänga taket igen.
– Jag behöver titta till allt innan taket stängs eftersom jag inte har byggt in några säkerhetsåtgärder. I en kamera ser jag att teleskopet verkligen är parkerat innan jag låter taket gå igen.
När Mårten tryckt på knappen tar tekniken över i en process som kan pågå i flera timmar. Det handlar om att samla in tillräckligt mycket data, i form av en mängd bilder, som Mårten efteråt sätter ihop till en bild i redigeringen.
– Jag använder en monokrom kamera som inte återger färgerna naturligt. Med olika filter fångas våglängder av ljus som studsar mot olika typer av ämnen ute i rymden, där till exempel väte är rött medan syre är blått.
Det blir lätt så kallat brus i bilderna eftersom det rör sig om så långa avstånd. För att få bästa möjliga fokus och minsta möjliga brus flyttar datorn teleskopet för varje bild, i små rörelser som ögat inte uppfattar. Det är känsliga instrument som bland annat påverkas av temperatur.
– Materialet i teleskopet förändras men jag kan programmera att jag vill ha en ny fokusering för varje två grader det blir kallare. Den största utmaningen är alla väderfenomen som till exempel dis, även det kan jag programmera justering efter.
Redigeringen gör Mårten med en avancerad teknik som kallas stacking där flera bilder läggs på varandra. På en enda bild kan bara enstaka stjärnor anas men när hundra bilder läggs på varandra börjar stoff och andra detaljer framträda. Här kommer Mårtens kreativa sida fram.
– Det finns en artistisk del i hur jag manipulerar balansen i filtren för att få bilden så som jag vill ha den. En del i det här är att få visa upp mina bilder, att andra ska förundras och jag tycker även om att lära andra som är intresserade. Varje gång jag visar en ny bild gör jag en video på min Youtube där jag visar processen bakom bilden.
Rymden och universum fascinerar. Mårtens hobby handlar mycket om teknik men den väcker också existentiella frågor.
– När jag fotar Andromedagalaxen till exempel. Den ligger två miljoner ljusår från jorden så bilden jag tar visar hur den såg ut för två miljoner år sedan. Hur ser den ut i dag? Finns den ens kvar? Det är så ofantliga avstånd, även vid bara några tusen ljusår. Vi kommer aldrig kunna resa till, eller fullt förstå dessa ställen.
Hjärtnebulosan, bilden överst till vänster, upptäcktes redan 1787 och ligger cirka 7 500 ljusår från jorden, i stjärnbilden Cassiopeja. Här har Mårten lagt ihop 214 bilder till en
och totalt fotograferat i 18 timmar.
– Hjärtnebulosan är ett avlägset men fängslande objekt. För att fånga dess skönhet krävs noggrann planering, rätt utrustning och klara nätter med minimal ljusförorening.
Mårten står inte så ofta under bar himmel och observerar även om han ser en tjusning även i det.
– Det kräver en annan utrustning. Just nu är det skapandet av bilder som lockar mest men det finns mycket vackert att titta på. Även om det är runt ekvatorn man bäst observerar har vi fördelen med mörkret här i norr.
Meteorsvärmen Perseiderna är ett återkommande fenomen som ger mängder av stjärnfall synliga för blotta ögat. Det nådde sin kulmen i augusti men det finns fler chanser att se stjärnfall under hösten om än inte av samma dignitet som Perseiderna.
– Vi har astronomiskt mörker ungefär från nu och fram till mars och norrskenssäsongen är här. Med en bra fältkikare är
det fint att titta på månen också.
Hittills har Mårten fångat runt 48 objekt på bild. Listan över vad han vill fotografera innehåller just nu 17 objekt men växer stän-
digt och med tanke på att det är rymden och universum vi pratar om torde den kunna växa i all oändlighet.