Ville jag verkligen ha de här främlingarna så nära inpå? Skulle jag på något sätt kunna se till att de inte ville bo här? Kunde jag möjligtvis driva dem på flykt, eller i värsta fall – skulle jag ta livet av dem?
Men som den liberala människa jag är – eller åtminstone försöker vara, vill vara – kom jag snabbt på bättre tankar. Jag bestämde mig för att lära känna mina nya grannar och försöka förstå vilka de var, var de kom ifrån och vad de höll på med.
Det visade sig vara Vespula vulgaris, eller Dolichovespula saxonica. Jag har inte riktigt kunna utröna exakt – de är lite svåra att få nära kontakt med – men jag har kollat upp att de tillhör familjen Vespidae. Det finns över 5 000 olika släktgrenar i familjen och de är sannerligen inga främlingar någonstans på vår jord, bara här i Sverige finns 50 släkten.
De käkar i stort sett allt; frukt, kött, fisk, skaldjur, ägg, bullar – och de kommer snabbt och hälsar på när jag sätter mig i solen och häller upp ett glas öl. Visst kan de bli lite närgångna, men jag har lärt mig att ha tålamod med deras lite framfusiga och ogenerade beteende. De är ju bara hungriga.
Om jag lugnt och försiktigt avvisar dem från min öl och mitt tilltugg så väljer de strax att söka föda på annat håll. Visst, de kan få smaka lite om de vill – men de protesterar inte särskilt våldsamt om jag motar bort dem. Och aldrig någonsin har de blivit aggressiva eller irriterade då jag markerat att jag inte vill ha dem alltför nära.
De bor bara någon meter ifrån mig där jag sitter ute på farstukvisten i kvällssolen och latar mig. Mina nya grannar latar sig däremot aldrig. De bygger sitt hem med stor frenesi och enorm skicklighet, med tuggat trä och saliv skapar de ett vackert konstverk ovanför mitt huvud. Och jag låter dem bygga i lugn och ro, med vetskapen om att deras korta och hektiska liv snart är över.
Lite modig känner jag mig allt, med tanke på att mina grannar är de farligaste livsformerna vi har här – näst efter bakterier och människor. Farligare än björnar och huggormar faktiskt. Giftinformationscentralen uppger att vi bara haft två dödsfall på grund av huggormsbett de senaste 45 åren, och björnar har bara dödat tre människor i Sverige sedan 1902. Men varje år dör en till tre personer av getingstick, nästa alltid av stick i munnen.
Getingar, Vespidae, sticker bara när de känner sig hotade eller inklämda. Så var snäll mot getingarna så är de snälla tillbaka. Något vi människor bör tänka på i alla situationer.
Kan vi inte bara vara snälla mot varandra, även mot okända?
Inte ockupera grannländer, inte bomba sönder varandra och inte låta oskyldiga barn svälta ihjäl.
Snälla – kan vi bara vara snälla!