Bland människorna
och orden
där finns
jag.
Ibland stannar Maarit Juntunens dikter enbart i tryckt form. Som i fallet ovan, i ett stycke poesi på hennes instagramkonto där hon sedan länge delat med sig av känslor, tankar och ögonblick i vardagen. På senare tid har dock orden fått ett betydligt friare spelutrymme. Det i form av scenpoesi vilket, precis som namnet antyder, handlar om att framföra sina verk framför publik. Helt utan rekvisita.
– Alla kanske inte uppskattar det, att "lyssna på dikter". Men jag tror att de som aldrig gjort det kan överraskas och känna att "oj, det här var ju jättebra", säger Maarit vars relativt nyfunna passion tog fart under pandemin och en gemensam föreställning med ö-viksfotografen Elin Nord.
– Jag har alltid tyckt om att skriva och gjorde en bok tillsammans med Elin. Hon tog bilder och jag skrev dikter vilket också resulterade i en slags föreställning. När jag stod på scenen första gången, fick fram mitt budskap med bara ord och kände att folk lyssnade – det tyckte jag var coolt.
Därefter har Maarit hunnit ställa sig på fler scener. Exempelvis framför besökare på Vardagsrummet i Örnsköldsvik, gäster under evenemanget Hidden Talents på Stadshotellet och inte minst i Domsjö kyrka där hon till vardags jobbar som församlingspedagog.
– Ibland skriver jag för ett speciellt tillfälle, ibland bara för att jag fått en idé. Jag samlar på ord, från en sång eller varsomhelst, i mitt anteckningsblock och jobbar gärna med rim och allitterationer, då alla ord börjar på samma bokstav. Det finns inget strikt sätt hur man ska göra på scenen men man kan fånga lyssnaren genom att leka lite med orden.
Visuellt använder sig Maarit ibland av händerna för att förstärka passager. Tekniskt sitter mycket i andningen. Tonen, tempot, volymen och pauser är av vikt.
– Precis som med musik. Dikter i text lämnas till läsaren att tolka fritt, på scenen har du kontroll på hur dikten låter – inte ser ut. På hur du formulerar texten för ögat.
Färgad av en lång lärarkarriär på bland annat språkintroduktionsprogrammet handlar hennes texter ofta om språk och kulturella möten människor emellan. Även om sorg och andra starka känslor, likt hos många andra utövare av uttrycksformer. För att bearbeta svårare perioder i livet målar vissa, menar hon, medan andra slår på trummor – eller skriver dikter.
Nu har hennes verk för första gången också poängbedömts efter att Maarit tagit steget att tävla med sin scenpoesi. I den för scenpoeter nationella tävlingen Poetry Slam har hon gått vidare till regionfinal i Luleå, lördag 6 april. Vinst där innebär en direktbiljett till SM-finalen i Malmö, 6-8 juni.
– Jag tänker att det är jätteduktiga människor som tävlar och klev mest in i det här för att utveckla mig själv och knyta kontakter. Men att vinna vore coolt. Nu har jag också kommit över tröskeln att vara manusfri, att inte läsa från ett papper. Det blir en annan upplevelse för publiken.
Vart tar du vägen efter Poetry Slam?
– Jag har ingen långsiktig plan, men jag har inlett ett samarbete med en musiker och smider planer på gemensamma föreställningar där låtar och dikter vävs samman. Det skulle vara jätteroligt.