Frontfigur i Mårtens Hjältar, producent och en eftertraktad låtskrivare – Mårten Eriksson, nyss fyllda 54, har haft många järn i elden och jobbat med såväl svenska som internationella stornamn till artister. Ofta tillsammans med sin fru Lina. Tavlorna på ena vardagsrumsväggen i Bjästa skvallrar om en del av framgångarna. Här hänger skivor som sålt både guld och trippelt platina, alla skrivna, mixade eller textförfattade av Mårten och Lina, ibland var för sig, ibland tillsammans.
Tiden när rampljuset lyste som starkast saknar han dock inte.
– Nej, nej, nej, nej, nej. Det var så fruktansvärt intensivt där ett tag att jag tappade glädjen till musik. Jag uppskattade det inte, ville bara ha tyst. Nu är det så jädra skönt att gå till ett jobb och komma hem efteråt. Att "nu är arbetsdagen slut", säger Mårten Eriksson som 1979 flyttade från Kalix via Robertsfors till Örnsköldsvik.
Efter 22 år i Stockholm är han sedan midsommar tillbaka. Numera med huvudsysslan att vara musiklärare på Bjästa- och Sidensjöskolan samt gitarr- och bandlärare på Kulturskolan. Två livsförändringar han trivs alldeles förträffligt med.
– Vi pratade flera år om att flytta hem, det var mycket skjutningar och jäkelskap i Farsta. Nu har pusselbitarna börjat lägga sig. Jag bygger en studio i källaren bara för om jag får feeling och vill plinka lite. Jag har fortfarande ena foten i musiken men inte alls som tidigare – framför allt vill jag bara göra roliga grejer, pengarna är skitsamma. Det är lyx att säga när någon ringer, att; "Nä, jag har ingen lust".
Annat var det förut. Hemmastudion i huvudstaden lämnade Mårten endast för att äta och när det var som mest stressigt tog ett drogberoende i form av amfetamin överhanden. I dag har han varit drogfri i snart tio år.
– Jag pundade bort mig fullständigt. Då kände jag; vill jag tillbaka till den typen av liv? Med stress, kniven på strupen, få in pengar från produktioner. Nä, jag vill ha ett vanligt jobb med rutiner. Så jag bestämde mig för att göra något helt annat.
Något helt annat blev att köra lastbil – i åtta år.
– Världens bästa jobb. Jag körde hela Sverige och mycket i Finland, vår hund Hatchi var alltid med och jag puttrade på och lyssnade på hysteriskt många ljudböcker. Det blev en fruktansvärt skön kontrast och något av en process, sägar Mårten och fortsätter:
– Vi satt och pratade för inte så längesen, jag och Lina, att "jämför livet nu med 2015". Efter att jag kom ut från min behandling hade jag en skatteskuld och noll kronor på kontot. Allt var ett nattsvart mörker. Men nu sitter vi här med hus och trivs fantastiskt med livet. Otroligt skönt – otroligt skönt. Det enda jag behöver vara uppmärksam på är att inte slänga in mig i för mycket, så att man har en fritid. Det är en medveten strategi.
Numera njuter Mårten av den tid han inte behöver viga till något speciellt.
– Det finns alltid att göra med hus, men jag kan glida runt här hemma med mjukisbrallor och gubbtofflor och stöka på. Fantastiskt skönt. Nu kan jag vara Mårten privat. Jag kommer hem en fredagkväll och så bara – "helg!". Då sätter jag ofta på någon musik som gör mig glad.
Vad kan det vara?
– När jag växte upp var det väldigt polariserat, antingen var man hårdrockare eller syntare. Jag tillhörde den första kategorin. Men jag hade en kompis som introducerade mig för Simple Minds och det var den perfekta cross-overn. Som plattan "Once Upon a Time", den har ett fruktansvärt bra ljud. En platta som låter dåligt är inte rolig att lyssna på. Det finns så klart undantag, exempelvis de tidiga Black Sabbath. Deras första sägs att de spelade in och mixade på en dag för att hinna med sista beställningen på puben innan stängning.
– Men jag har alltid varit en låtkille. En bra låt är bra oavsett genre. För mig bygger musik på melodi. Vad som är en bra melodi är ogreppbart, det är något som fäster. Det har jag ju också lärt mig i mitt eget låtskrivande, att det här – det här kan bli något.
Du har skrivit, mixat eller producerat för bland annat Westlife, Bo Kaspers Orkester, Primal Scream, Marie Fredriksson, Top Cats, Bananarama, Alexander Rybak ... Vad är du mest stolt över?
– Utan tvekan "Genom Eld & Vatten" med Sarek. Nu snackar vi 95-96 när jag bodde i Domsjö. Låten tog en halvtimme att skriva när jag väl fick refrängen i skallen. Jag skickade in den till Mello sju år i rad och den kom inte med förrän sista försöket. Den placerade sig sexa i finalen. Normalt sett brukar sedan en mellolåt dö efter ett halvår. Men inte den här, den har fortfarande 1,5 miljoner streams per år. Hur många mellanstadieelever kommer liksom ihåg en låt från 2003? Ingen. Men den här kan de. Den sjungs på hockeyarenor av djurgårdsfans, fast de har gjort om texten till "Vi hatar AIK" (skratt) – och de senaste tio åren har det bara ökat; Fröken Snusk har bland annat gjort en cover. Skitkul. Den genererar 150 000 spänn per år. Samtidigt kan man skriva en låt som ligger etta på varenda playlist och sålt trippelt platina, som Marie Picassos "Idol"-vinnarlåt "This Moment". Den är stendöd. Ger inte en spänn.
Blir det fler mellolåtar?
– Varken jag eller Lina har lust till det. Men jag snackade med Håkan Hemlin (Nordman) om att kanske göra något, bara i hans namn. Han vill komma upp hit och fiska framöver. Även med Rolf Nordström (med i För Nöjes Skull vecka 25, 2020), min gamla barndomsvän. Då blir det något i bästa Rush-anda! Kanske också med Magnus Carlsson, bara för att han är så genuint supertrevlig.
Det står "Be Nice" på din t-shirt.
– Ja, man ska vara trevlig, snäll och positiv. Det blir så mycket roligare då.