Anki Berg tillträdde 1 september som ny chef för Örnsköldsviks kommuns friluftslivs-, kulturarvs- och konstenhet. En bred verksamhet som hon nu håller på att sätta sig in i – och som hon är i full färd att utveckla.
– Det är spännande och utmanande, det kan man nog förstå. Men jag känner också stor glädje, det är barnsligt roligt! säger Anki som har en mångsidig bakgrund inom kultursektorn.
Hon är utbildad museolog och har de senaste tre och ett halvt åren varit egenföre-
tagare inom kulturinformation. Dessförinnan var hon strateg och kommunikatör på länsmuseet i Västerbotten.
– Där handlade det om att tratta in verksamheten och processa internt hur vi skulle forma den så att det blev tydligt.
Anki hade också den första kulturutvecklartjänsten i Örnsköldsviks kommun alldeles i början av 2000-talet, vilken innebar en tjänst som tillhörde både barn- och utbildningsförvaltningen och kultur- och fritidsförvaltningen.
– Jag skulle vara en brygga mellan barns och ungdomars kultur i skolan och på fritiden. Det var en helt ny tjänst som skulle formas, men det hanns aldrig riktigt med. Jag fick erbjudande om jobb på Stiftelsen Olofsfors bruk som då var i sitt uppbyggnadsskede, och jag nappade. Det var en väldigt rolig tid och jag blev kvar där i sju år.
Olofsfors bruk, Västerbottens museum, och egenföretagare. Tre perioder som Anki benämner som de tre resorna hon gjort i sitt yrkesliv.
– Och nu är jag inne på min fjärde. Jag fick faktiskt tips att söka det här jobbet. Om jag inte fått det tipset så hade det nog inte blivit av, och det är väldigt roligt att det gick hela vägen. Jag har ingen chefserfarenhet så jag tycker att de var modiga som gav mig chansen. Men jag känner mig trygg i verksamheten med friluftslivsfrågor, kulturarvsfrågor och konsten – där även den offentliga konsten räknas in.
Vilket offentligt konstverk i kommunen gillar du bäst?
– Jag får nog vara lite partisk här. Jag har djup förankring i Grundsunda där jag har mitt föräldrahem och min bagarstuga och jag tycker väldigt mycket om Helena Byströms konstverk på stationsbyggnaden i Husum. För mig är det kulturarv och konst i skön förening, och en bra vald plats.
Anki berättar att det finns mycket att göra på Örnsköldsviks museum och konsthall framöver.
– Huvudfokus ligger på organisationen. Vi måste bygga från grunden och det är ingen quick fix. Jag kommer inte hit för att vildsint röra om i grytan men jag har en tydlig riktning. Hur ska vi uppfattas? Vad ska vi leverera? Ytterst handlar det om vår överlevnad. Är vi inte relevanta och intressanta så blir det tuffare att hävda vårt existensberättigande. Nu när vi går mot kärvare ekonomiska tider så är det lätt att skära i verksamheter som inte är relevanta.
Museet kommer i år upp i närmare 20 000 besökare totalt, men den verksamhet som Anki nu styr över handlar om så mycket mer än bara museet och konsthallen.
– Vi vill förstås alltid ha fler besökare till huset, men vi har också ett ansvar för hela kommunen. Jag ser framför mig att vi kan ploppa upp på fler ställen. På friluftslivssidan vill vi lyfta blicken och se nya områden, och inte minst avlasta områden där trycket redan är högt.
– Vi är natur- och kulturbärare och vi måste förklara värdet av naturen och kulturen, det är vår uppgift. Jag uppfattar att det finns en liten initierad grupp som för kulturens talan i Örnsköldsvik, men vi behöver en stor fanclub som talar för oss, och vi med den. Under den tid jag varit här har vi haft flera möten med föreningslivet för att bygga upp goda relationer.
Anki betonar vikten av att få fler människor att förstå värdet av natur- och kulturarv och konst.
– Platser med ett rikt kulturliv attraherar människor, det är ett faktum. Vi vill bli fler i Örnsköldsvik, men utan kulturlivet når vi inte den breda grupp vi behöver nå. Med ett rikt och aktivt kulturliv ökar människors livskvalitet, vi kan till och med bli friskare.
Att utsätta sig för olika kulturuttryck innebär också att jag prövar mina egna värderingar och får perspektiv som jag annars inte hade fått. Vi växer och formas som människor. Det är så grundläggande att jag tror att de flesta inte ens tänker på det. Förstår jag min egen historia kan jag relatera till andra människor och också ta ställning till hur jag vill leva i framtiden. Jag har redan hunnit säga det till mina medarbetare så många gånger att jag måste sluta nu. Jag ifrågasätter hela tiden själv det jag gör, varför gör jag det här? Varför väljer jag den här musiken eller varför har jag det här jobbet? Och när jag tror att jag har svaret på frågan, så frågar jag varför igen. Jag tror att vi ser saker klarare om vi vet svaren på de frågorna.
– Vi pratade om platsen, ja … jag ser den resa som Umeå och Skellefteå har gjort där kulturen varit en dragare. Den resan ligger framför oss i Örnsköldsvik.
Vad har vi att lära av Umeå och Skellefteå?
– En hel del. Mycket har manifesterats i byggnader och där har det varit en del kritik från gräsrotsnivå – ”var ska vi som utformar kulturen få plats?”. Det jag hoppas är att Örnsköldsvik inte gör misstaget att slå undan benen på de mindre aktörerna. Var är platsen för det småskaliga där man själv får plats att skapa? Vi vill inte bara vara kulturkonsumenter. Min varningsflagg är att lära av misstagen.
Hur är din inställning i kulturhusfrågan?
– Det är en oerhört svår fråga, jag har grubblat jättemycket. Behovet är glasklart, men är ett hus lösningen? Det krävs oerhört mycket resurser för att fylla ett kulturhus. Jag kan se farhågorna men samtidigt se hur oerhört viktigt det varit för Umeå och Skellefteå. Jag kan faktiskt inte ta ställning.
Däremot är Anki övertygad om att museet behöver större lokaler. Museets samlingar har ingen plats, och arbetsplatserna är inte funktionsdugliga. Under den här mandatperioden är det också meningen att ett nytt föremålsmagasin ska byggas.
– Det är en stor fråga, vi är så oerhört trångbodda i det här huset. Det är pampigt och fint men inte funktionellt. Jag ser fram emot att få börja med nybyggnationen, det har varit en lång följetång. Det som finns i föremålsmagasinet ska också vara visningsbart, vi behöver öka tillgängligheten.
En av de pågående utställningarna, Matka yli Itämeren / En resa över Östersjön, har många skolklasser besökt. Även utställningen Nolavonda – Historiesamlarna är fortfarande väldigt populär, trots att den funnits ända sedan 2014. Framöver vill Anki se något färre tillfälliga utställningar, som pågår under längre perioder.
– Vi ska använda utställningarna på ett bättre sätt, med mer programmässigt innehåll. Vi pratar mycket om innehåll just nu. Vi vill också ha en ny kulturhistorisk basutställning, det är mycket angeläget.
Den senaste kulturhistoriska basutställningen på museet revs i samband med Star Wars-utställningen 2008.
– Jag ser att vi har ett stort behov av
en sådan permanent utställning, men vi behöver extern finansiering för att kunna genomföra en sådan. Jag hoppas att det kan bli verklighet genom att vi får en utbyggnad
för ett föremålsmagasin. Det blir en domino-
effekt – först magasinsutbyggnad, sedan rotation i byggnaden och därefter börja bygga en basutställning. Men som sagt, det är ingen quick fix – det är en resa, och den resan gör vi tillsammans.