Det där med att det var bättre förr finns det olika uppfattningar om. En del drömmer sig tillbaka och minns då hur trevligt man kunde ha med enkla medel. Som exempelvis att gå och fika på Stenmans. In och beställa en balja lut och sen kom fröken Blom med brickan fylld med bakelser av olika sorter som det bara var att välja bland.
Numer gäller det välja mellan latte-cappucino- espresso-freddo eller något av det femtital dryckesförslag som finns innan man bestämmer sig för, om det ska kompletteras med något av de brödsorter som är tillgängliga på dagens moderna kaféer.
Betalningen ska ske i förväg och då inte med en femma som på Stenmans tid utan ett astronomiskt belopp som skulle ha räckt till att mätta en mindre folksamling i något av u-länderna. På den tiden var det dessutom lite fest när man kostade på sig att gå ut och fika. Nu tillhör det vardagen.
Så visst var det bättre förr!
När det gäller uteförtäring i övrigt har det också skett stora förändringar. Förr i tiden var det Riobaren, Lindbergs pensionat och så småningom Röde Orm som gällde. Åsså Stadt och Storan förstås men det var ju bara för dom som hade det lite bätter. Plus en och annan korvkiosk förstås som Backlunds, Nilssons, Sundströms och KorvArvid placerade inom 50 meter på torget. Och Östmans uppe vid Rikstretton som låg nära fjällans jobb vilket gjorde att det blev åtskilliga egna investeringar där. Numera vimlar det av matställen som livnär sig på att sälja både luncher och middagar typ Arenan, Il Romanos, prisbelönta Linnéa & Peter, en mängd pizzerior för att bara nämna några.
Även här skiljer sig naturligtvis priserna en hel del. En slang med sidovagn och halka och en Tarragona till efterrätt kostade under två kronor förr medan en makaroner-och-korvlunch nu kostar runt en hundring. För att inte tala om ifall man ger sig på en entrecôte; då blir det bortåt en trehundring. Det kan man jämföra med en krämtallrik med macka på Riobaren för 60 öre.
Bättre förr alltså för de som hade dragning åt Mammonhållet och ville lägga på hög medan Lucullus-anhängarna nog har motsatt uppfattning.
Sen är det här med åldern. Ungefär när pensionärslivet börjar drabbas man ofta av två saker. Glömska och sjukdom. Vad gäller glömskan så är det min teori att varje människa i hjärnan har ett ganska väl tilltaget men ändå begränsat utrymme för att komma ihåg saker. Med tiden blir dock detta fullt av såväl viktigt som värdelöst vetande vilket får till följd att när man på äldre dagar ska till affären och har behov av mer än tre saker så krävs en skriftlig påminnelse för att lösa uppgiften.
När jag blir skickad att handla brukar jag ofta komplettera med nåt som troligen behövs, men som kanske glömts bort att noteras. En korvbit, en Dajm eller en (tre) Plopp till exempel. Fast om man ska vara inne ska ju telefonen numera användas för anteckningar när man ska gå och handla. Därmed minskar chansen till lite oväntade inslag i kylen.
Själv har jag för vana att försöka göra vardagen till en fest så det kan nog bli både några revbensspjäll, en salami och en mjuk brieost som improvisation men samtidigt som grejorna åker ner i varukorgen går tankarna ofta till tiden då minnet räckte till inte bara för en inköpslista utan även till att fylla minnenas skattkammare med till exempel Sveriges alla poststationer. Det skulle nämligen dåtidens brevbärare behärska. Exempelvis Postkupé 316 mellan Pajala-Jarhois-Pello-Svanstein- Juoksengi-Kuivakangas-Karungi. Det är förstås utrymmeskrävande och inte till så stor nytta, särskilt inte sedan man införde postnumren. Men som Postnord håller på, är vi nog snart tillbaka till gamla tiders hantering av post.
För det var ju bättre förr.
Hustrun har ett märkligt argument i sammanhanget: ”Det var du också”. Vad hon nu menar med det.
Med de orden avslutar jag den här veckans reflektioner. Jag fortsätter mitt filosoferande i nästa nummer. Då ska det bland annat handla om kroppens utveckling.
Text av Olle Boman