Ibland fattar man bara tycke för något, utan att själv riktigt veta varför. Kent Berglund från Sjöland, Skorped, hade exempelvis inget nämnvärt intresse för vare sig samlande eller leksaksbilar som yngre. Men när en vän i 50-årspresent gav honom två gamla miniatyrbilar för mer vuxna samlare, hände något – och i dag, 20 år senare, har Kent snart besökt varje skrymsle till second handbutiker och auktionshus i Västernorrland på jakt efter fler.
– Jag blev biten direkt. Varför vet jag inte riktigt, jag tycker nog mest de är fina, säger Kent om sina fordon som förutom bilar också består av både motorcyklar, traktorer och flygplan – alla i många olika modeller och storlekar.
De minsta mäter bara fem, sex centimeter, de största ungefär tio gånger så stora. Vilket bilmärke en specifik bil har, eller vilket årtal den framställts, är kunskap som spelar mindre roll för Kent. För att hamna i samlingen är kravet att fordonet ska vara i gott skick och falla honom i smaken.
– Jag köper inte vilket rat som helst. De måste se bra ut, ingen rost. Hjulen får inte falla och på undersidan ska det vara bleck i stället för skruvar. Är det skruvar, då är det gjort på senare tid. Helst vill jag ha bilar gjorda under 50-talet och bakåt.
Till allra största del är Kents samling inköpt runt om i Västernorrland.
– Säljarna vet precis vad jag vill när jag kommer in. Ibland kan de ropa: ”Inga bilar i dag!”. På Fyndet var jag mycket, där hann jag hitta en hel del innan de stängde, berättar Kent och fortsätter räkna upp plats efter plats han besökt genom åren.
– Men huvva, det finns mycket kvar, hur många bilar som helst. Men i dag har folk blivit mer medvetna om värdet så priserna har höjts rejält. I början kunde jag få en fin bil för bara femhundra kronor. Riktiga fynd.
Med tiden har också konkurrensen blivit större. Bland loppisbord och på auktioner stöter Kent ibland på likasinnade och då gäller det att vara först.
– Men nu har jag varvat ned och köper inte lika mycket längre. Jag har blivit lite mer kräsen.
Samlingens värde är en bisak för Kent. Den stora behållningen är att se, känna på – och då och då även roa sig med bilarna. Vissa har knappar att trycka på, andra går att skruva upp.
– När folk ringer och frågar vad jag gör, svarar jag ibland att jag leker med bilarna. Besökare kommer nästan inte härifrån när de får se samlingen – och barn blir så klart speciellt förtjusta. Men då plockar jag fram en plastlåda med vanliga leksaksbilar i stället. De får leka med den, ler Kent.
Samlar du på något?
Läskburkar, autografer, obskyra ljudinspelningar eller gamla gevärskolvar från Falklandskriget – vad samlar just du på? Mejla redaktion@7an.se och berätta! Vi kommer gärna förbi på ett besök.