Mer dramatiskt än så var det inte då jag ”kom ut” för min familj. Inte heller då jag berättade om min nya kärlek för mina vänner så blev det en stor grej. Det var precis så som det ska vara när någon berättar att man funnit kärleken.
Tyvärr så vet jag att så inte är fallet för väldigt många.
Anledningen till att många i dag mår dåligt, går med självmordstankar och tror att det är något fel på dem, är inte för att de är homosexuella eller bisexuella. Det är för att de är rädda för vad deras vänner och familj ska tycka och hur de ska bli sedda som person efter att de har tagit modet till sig och berättat.
Jag skriver ”tagit modet till sig”, och det är just vad det handlar om i enormt många fall, och så ska det inte vara. Varför ska vissa personer behöva vara modiga för att få visa sin kärlek till en annan människa? En fråga som jag inte kan besvara med annat än att det ska ingen behöva. Kärlek mellan två människor är något av det finaste som finns, än om det är mellan man och kvinna eller mellan två av samma kön.
Jag har de senaste tre åren varit i Stockholm och tillsammans med mina vänner firat Stockholm Pride. Jag måste erkänna att jag var lite tveksam innan jag for ner första året. Varför ska man spä på hela den här grejen med att man är homosexuell? Varför ska man göra en grej av det?
Det är också en fråga som jag får emellanåt, varför ska man ha en parad och i den skylta med att man är gay?
I dag är jag av en helt annan åsikt när det gäller Pride. Paraden, festen, glädjen, föreläsningarna, allt det här behövs. Inte bara för oss som gillar andra av samma kön, det är för alla.
Nu när jag får frågan om varför det är så viktigt för oss att fira vår sexualitet, heterosexuella gör det ju inte, så kan jag lätt svara att vi firar inte, vi står upp för vår rätt att vara oss själva. Något som borde vara en självklarhet.
Nu på lördag är det Örnsköldsvik Pride. Det är andra året i rad som vår stad anordnar detta och det är fantastiskt. Jag tror nog att en hel del av er fortfarande minns att för inte allt för längesen så var det raka motsatsen i vår stad. Då blev vi, två år i rad, utnämnd som Sveriges mest homofientliga stad.
Men nu har vi kommit en bra bit på väg och jag ser med glädje på framtiden, och optimisten i mig säger att kommande generationer inte ska behöva mogna till sig för att våga vara kär.
Jag och den där killen som jag berättade om för min mamma, är i dag lyckligt gifta och är mitt uppe i en adoptionsprocess. Ashäftigt.
Detta är möjligt för oss bland annat för att det finns eldsjälar som kämpar för allas lika värde och att man exempelvis genom Prideveckor belyser viktiga frågor.
Hoppas att vi ses på lördag.
Happy Pride!
André Strödin