Brolle Wallmark, aktuell med sin show på Göta Lejon i Stockholm, och Mimi Werner, aktuell med ny pop/country-EP, har lärt känna varandra genom jobbet. Båda har i höst valt att bli ambassadörer för Hoppets Stjärnas arbete för romer i Rumänien.
I den fattiga byn Valea Seaca, där 1 700 utsatta romer bor, är ibland så många som 400 föräldrar i Sverige för att tigga eller spela dragspel utanför butiker.
I vintras, januari närmare bestämt, lånade Petru Cantaragiu 2 000 kronor (mot tio procents ränta) av grannar och tog sig till Örnsköldsvik.
– Det var kallt där jag satt och jag köpte begagnade filtar i en second hand-butik. Det var värst på nätterna eftersom jag sov i ett hörn utomhus, berättar Petru.
Petru spelade oftast in 80-90 kronor om dagen, men det kunde också bli 200-300 kronor.
– Vad skulle jag göra? Jag hade en familj här i byn, barnen behövde mat på bordet.
Brolle och Mimi träffar familjen hemma i huset: hustrun Angela Saran, 42, och de fyra barnen. De trängs om saligheten i ett litet kök med en spartansk vedspis och ett sovrum. Tack vare den Kärrsjöbaserade hjälporganisationen Hoppets Stjärna har de fått det bättre det senaste året. Huset saknade tidigare fönster och ytterdörr och ett tak som gav skäl för namnet. Nu har de fönster, ytterdörr och ett tätt plåttak.
Och sonen Marian, 10, får varje dag hjälp med läxorna och sina kläder tvättade på Hoppets Stjärnas resurscenter för skolbarn.
– Och så har Hoppets Stjärna hjälpt mig med att bygga ett växthus där jag odlar tomater och andra grönsaker som jag konserverar och säljer så att familjen kan få en inkomst, säger mamma Angela och visar stolt upp all konserverad tomatsås (100 kilo) som ska räcka till familjen i vinter, utöver de 100 kilo tomatsås som hon har sålt i höst.
Petru säger:
– Jag hoppas att jag slipper åka tillbaka och spela i Ö-vik i vinter. Men kanske måste jag ändå, för vi har inte varma kläder till barnen. Dessutom är det risk för att elbolaget stänger av strömmen, för vi har inte kunnat betala elräkningen på länge.
– Vår målsättning är att hjälpa familjerna på plats för att mamma och pappa ska slippa åka till Sverige och tigga – och lämna barnen hemma, säger Hoppets Stjärnas medgrundare Lennart Eriksson.
För två år sedan öppnade Hoppets Stjärna ett resurscenter med två lärare mitt i byn. Dit kommer ett 50-tal barn (kön är mycket längre) varje dag för att få hjälp med läxorna, de får ett mål varm mat, de får duscha och de får kläderna tvättade. Och en stor portion kärlek.
– I deras hem finns ju oftast ingen elektricitet och uppvärmning och deras föräldrar är analfabeter – hur ska barnen då kunna göra läxorna? säger Rumänienchefen Aura Vatamaniuc.
– Men, säger hon också, vi har satt press på föräldrarna. Vi säger att vi hjälper er att renovera husen, sätta in fönster och dörrar och ett tätt plåttak – om ni inte tar barnen ur skolan.
Nu har Hoppets Stjärna sammanlagt fem resurscenter för barn i de allra fattigaste byarna.
Barnen på centret i Valea Seaca gör stora ögon när Brolle och Mimi gör entré.
Brolle med uppfluffat hår och tatueringar på armar och hals. Mimi med ett stort leende och fjäderörhänge i ena örat.
– Jag trodde att barnen kanske skulle vara lite blyga till en början, skrattar Brolle.
Där fick han fel.
Smågrabbarna kommer fram och vill känna på hans dekorerade armar och klämma på honom.
Småtjejerna tittar storögt på Mimi och hennes ringar och örhänge och vips sitter Brolle och Mimi på golvet, med varsin gitarr i handen, med ungarna runt omkring sig.
Showen kan börja och det dröjer inte länge förrän barnen försöker – och ibland lyckas – sjunga med i låtarna ”Ring of fire” och ”Stand by me”.
– Det här är på riktigt, säger Brolle.
– Vilka otroligt fina barn, säger Mimi som dessutom är med på en mattelektion och lär barnen räkna.
Resurscentret har betytt mycket för de familjer som har fått chansen att bli hjälpta.
Fem familjer har fått enkla växthus, trädgårdsverktyg och utsäde.
17 familjer har fått hjälp med nya tak, fönster, ytterdörrar och kaminer.
Vi besöker ett ruckel med åtta barn och tre vuxna som sover i ett litet rum med stampat jordgolv.
Magdalena, 21, är ingift i familjen. Hon står med den tio månader gamla babyn Nicola i famnen. Han är hungrig och skriker efter mammas bröst.
Mimi och Brolle har tagit med sig ris, majsmjöl och matolja till familjen.
Där står de med tårar i ögonen och lyssnar till en förskräcklig berättelse om hur Magdalena – gift med sonen i huset – nu får ta hand om sin svärmors åtta barn (svärmor Constansa, 38, har totalt tolv barn).
Flera av barnen går inte i skola för att familjen inte har några papper på att de överhuvud taget existerar. Några barn har inte kläder – och snart kommer vintern.
– De små barnen riskerar att frysa ihjäl i vinter om de inte får hjälp, säger Mimi och Brolle.
– Ja, vi måste hjälpa familjen med en ny bostad. De kan inte bo i ett ruckel med stampat jordgolv, hål i väggarna och ett tak som läcker, säger Aura Vatamaniuc.
Brolle, som har en sexårig son hemma i Skellefteå, suckar:
– Mamman i huset är bara några år äldre än vad jag är och har fött tolv barn. Som hon har det har hon ju inte ens pengar, mat och kläder för att försörja ett barn.
Mimi och Brolle är alldeles tysta på vägen därifrån. Nu har de beslutat sig:
– Vi vill verkligen vara med och hjälpa. Vi vill verkligen återvända till Valea Seaca för att träffa barnen och familjerna igen.
– Jag blev mer berörd än vad jag väntade mig att jag skulle bli, säger Brolle. Det finns så mycket kärlek i barnen och jag tycker att jag själv har vuxit några centimeter och förstår hur bra vi själva egentligen har det.
Ni har sett förfärlig fattigdom när ni var hemma hos en familj som knappt hade tak över huvudet och där åtta barn bodde i en liten skrubb. Hur känns ett sådant möte?
– Jag blev väldigt berörd, säger Mimi. Jag tänkte på hur vi har det där hemma och jag fick nästan dåligt samvete för att vi har det så bra, men inte alltid uppskattar det. Barnen i huset var glada, men den var väldigt tungt att se hur eländigt de hade det.
– När jag såg deras livssituation skämdes jag lite över att vi klagar över våra vardagliga problem hemma i Sverige, säger Brolle. Jag har haft tårar i ögonen vid många tillfällen här i byn. Det är svårt att sätta fingret på varje enskild känsla, men jag tänker att det är nyttigt att se. Det här skulle fler människor i Sverige behöva se och uppleva. Hoppets Stjärnas arbete bland fattiga barnfamiljer betyder väldigt mycket.
Vad skulle ni vilja säga till människorna i Sverige som inte upplevt vad ni har gjort. Bland annat mötet med Petro, som i vintras satt utanför Coop i Örnsköldsvik?
– Bakom varje människa som sitter där finns en lång historia och det finns en anledning till varför de sitter där. Det är människor och det är på riktigt, säger Mimi Werner.
Brolle fyller i:
– De som tigger utanför butikerna skulle inte vilja sitta där om de själva fick välja. De gör det för att de måste och de ser det som ett sätt att överleva. Ingen vill ju lämna sin familj och sina barn. Det bästa vore om de kunde stanna hos familjen och försörja sig i hemlandet. Men de behöver verkligen hjälp för att komma framåt.
Av Tommy Schönstedt