Vinnarnovellen: Det känns i luften att det är sommar, inombords känner hon sig fri

Det är något alldeles speciellt med morgontimmarna;
med sommartimmarna likaså. Solen blir ljusare, och hon alltmer vaken. Hon klär på sig några
tunna lager kläder som passar så tidiga timmar i mitten på juni, en vindstilla morgon när solen
precis gått upp.

I en stad som om dagarna är full med liv, tycks hon nu vara den enda som är vaken, bortsett från
fåglarna i träden och en ensam man som på ostadiga ben går in genom samma dörr som hon går
ut. Hon håller upp dörren åt honom som tacksamt ler tillbaka. Han ser trött ut och luktar alkohol,
och hon känner en sorglig känsla som omfamnar honom när han går förbi. Hon undrar om han har
haft roligt med sina vänner men duktigt lite för mycket, eller om alkoholen varit hans flyktväg från
någonting annat. I minnet dras hon några år tillbaka i tiden. Det var veckan innan midsommar och
semestern närmade sig för de flesta. Vid fikabordet diskuterades sommarplanerna där
förväntningarna var höga och längtan var stor. Det tittades långtidsprognoser för vädret, delades tips
på idylliska badplatser och diskuterades vad som var godast på grillen. Det pratades om friheten
som väntade dem och det efterlängtade umgänget med familj och vänner.

Mitt bland detta surr satt hon med sin kaffekopp, med näsan i en ointressant tidning och kände ensamheten växa. Hon hade
ingen att göra alla de där semesterplanerna med, inte ens hade hon någon att ringa. Hon hade
aldrig sett sommaren på det sätt som de beskrev den; för henne var det den jobbigaste tiden på året.
Det var för några år sedan men fortfarande gör sig minnena påminda ibland.

Denna tidiga morgon lockar den stora skogen intill hennes lägenhet mer än någonsin. Hon går
längs gångvägen och tar så småningom av mot en skogsstig och viker efter några hundra meter av
mot ett berg. Med utsikt över staden, sätter hon sig ner, tar ett djupt andetag, blundar och blickar
inåt. Tidigare hade hon svårt att möta sig själv men när hon vågade ta steget att konfronteras med
sina känslor, sitt förflutna och de sidor av henne som hon inte var stolt över insåg hon vad hon
behövde göra för att vända de delar som varit mörkt i hennes liv till något mer ljust. Den dagen hon
började se inåt och inte endast blicka ut i världen förändrades hon och med det också hennes liv.
När hon är i tystnad hör hon sitt hjärta tydligare; fågelkvittret den här morgonen likaså.

När hon kommer tillbaka från skogen har staden börjat vakna till. Människor som inte gått på
semester är på väg till sina arbeten och gulblå flaggor svajar långsamt i vinden som tilltagit. Hon gör
en blandning av jordgubbar och en bit vattenmelon. Solen når nu hennes balkong med sina strålar
och hon sätter sig tillrätta med fruktskålen och en kopp nybryggt kaffe. Hon bläddrar igenom
dagstidningen, smuttar på kaffet, äter av frukten och njuter av morgonen i sin helhet. Hon känner
tacksamhet för hon vet att en sådan solig och fin morgon, för vissa, inte innehåller något ljus alls. Nu
mår hon bra, men hon har haft sådana dagar likaså.

På balkongen sitter hon några timmar, och för varje sådan flyttar hon stolen någon centimeter för
att möta solen rakt framifrån och hon fyller även på en ny kopp kaffe. Hon tar på sig något svalare
kläder än tidigare och packar en ryggsäck med en filt, solskyddskräm och ett skrivblock. Även en
vattenflaska får följa med. På väg ut möter hon återigen mannen i dörren, och hon konstaterar att
han och förmodligen många fler nu också har vaknat. Utanför lägenheten sitter två människor på
huk i rabatten, en med en trädgårdsax, den andra med enbart trädgårdshandskar, och båda med
gummistövlar på fötterna. En annan gör gräsmattan fin och en hund rullar sig i grönskan. Några
barn sparkar med en fotboll mot ett plank och några andra hoppar hage på asfalten.

I cykelställ står cyklar, där hennes är den enda utan lås. Den har aldrig blivit stulen och en del säger
att det är tur, andra att det är väldigt få som stjäl saker i denna lilla stad och vissa hävdar att hon inte
har så pass dålig karma. Själv ger hon det inte så mycket av sin uppmärksamhet, hon är tacksam så
länge den står kvar och skulle den en dag inte göra det, tänker hon att någon annan kanske behöver
den mer. Hennes kjol fladdrar, likt de gulblå flaggorna i vinden som nu tilltagit ännu lite mer. Hon
cyklar längs vägrenen som så småningom övergår i en trottoar och tar efter någon kilometer av på
en grusväg. Det dammar om däcken som hoppar mellan de små stenarna och det knastrar när
gummit tränger bort dem på sin väg fram. Förutom vinddraget som uppstår när hon cyklar, är det
här vindstilla och solen känns därmed ännu varmare. Små pärlliknande droppar träder fram i
hennes panna och den ljusgrå T-shirten intar en mörkare nyans under hennes armar och mellan
hennes skulderblad.

Vägen är inte speciellt rak och hon har all sin uppmärksamhet på att parera mellan groparna. Hon
har även uppsikt så ingen bil susar fram bakom ett krön eller de snäva kurvorna. I tankarna dras
hon till den slående liknelsen mellan vägen här och med livet. Än ser hon inte sin tänkta destination,
men hon litar på att vägen hon färdas på tar henne dit. I livet ser vi inte alltid målet, men kanske
måste vi ta ett steg i taget och lita på att den väg vi väljer tar oss dit vi vill. Vägen är sällan spikrak
eller helt jämn och det uppkommer hinder vi måste parera för. Den finns omvägar, genvägar eller
vägsjäl där vi tvingas välja vilken riktning vi ska ta. Ibland måste vi stanna och hämta andan, tanka
med ny energi och ibland behöver vi hjälpa någon över vägen. En bil rullar förbi och hon ser
liknelsen med att ta sig fram sakta eller snabbt. Vi kan jäkta och vilja komma framåt fort, eller ta det
i vår egen takt. Vi kan antingen ha fokus på vägen, målet eller omgivningen omkring, i nuet, på
platsen där vi är och den enda plats där livet faktiskt pågår.

Hon cyklar förbi betande kor som viftar bort flugor med svansen samtidigt som de betar fridfullt.
Kort därefter skymtar hon något glittrande blått som tycks bli större ju närmare hon kommer. Hon
hör skrattande barn, ser glada föräldrar och känner doften av solkräm. Hon hör plaskande vatten,
ser fulla picknickkorgar och känner doften av syrener från buskar och liljekonvaljer i slänten. Hon
söker med blicken efter en mer avskild plats, och beger sig sedan dit. Hon breder ut sin filt och tar
fram sitt block. Hon släpper alla krav och börjar skriva utan måsten. Hon skriver från hjärtat och
skapar en text som hon i framtiden kan läsa, när hon saknar sommaren extra mycket eller lyckan
hon känner just idag. Pennan går oavbrutet i timmar, med paus för vatten i form av ett dopp eller
för att släcka törsten. Hon vill fånga detta ögonblick och få den att finnas kvar för alltid.

Solen passerar zenit och börjar sakta sin väg tillbaka, den unga kvinnan likaså. Men än dröjer
många timmar till solen gått ner, och många minuter tills hon är hemma. Solen lyser fortfarande
och korna äter än, mycket är kvar av dagen trots att hon gick upp för längesen. Väl hemma ställer
hon ifrån sig cykeln, utan att låsa, och går sedan upp för trapporna och låser upp dörren in. Hon
sätter på kaffebryggaren för andra gången den här dagen och tar en dusch medan kaffet rinner ner.
Sedan sätter hon sig på balkongen igen och vrider stolen mot solen som flyttat sig sedan hon satt här
tidigare. Håret torkar snabbt i sommarvärmen och hon sprayar i saltvatten för att få samma känsla
som efter ett dopp i havet. Efter en dag i sitt eget sällskap ser hon fram emot en kväll med sina
vänner. Vänner som hon känner tacksamhet för, eftersom hon vet att vänner inte är en självklar del i
livet för alla. Idag har hon vänner, men hon har haft dagar utan likaså.

För tredje gången denna dag byter hon kläder, den här gången till en vit klänning i spets. Hon
lägger en sjal över sina axlar. Solkrämen som fortfarande ligger i väskan byter hon ut mot
myggmedel och vattenflaskan som hon druckit upp mot en flaska champagne. Hon blir hämtad av
en vän och åker till en sån där idyllisk badplats som hennes kollegor pratade om från några år
sedan. Väl där tänder någon en eld och några andra fixar med majskolvar och grönsaksspett. En
avlägsen vän tar fram rosévinsflaskor som varit på kylning och en annan knäpper en öl. Hennes
närmaste vän tar fram en gitarr ur ett fodral och börjar spela samtidigt som en gemensam vän de
har börjar sjunga med. De sitter runt elden hela kvällen och myggor surrar kring deras huvuden när
de fyller på sina glas eller kissar bakom någon buske. De alla får önska låtar som översätts till
gitarrspel och nynnande från de som kan. Vågor hörs i bakgrunden av deras skratt, djupa samtal,
och vackra gitarrspel. Vindens toner blir vackra sånger. Solen är uppe än och natten ser ut att bli
ljus även ikväll.

Hon känner sig lite berusad, men om det är av vinet eller livet, kan hon inte riktigt säga. Kanske är
det en blandning. I tanken dras hon för några sekunder tillbaka till den mörka vintern och de mörka
åren hon har bakom sig. Men allting är övergående, så var de mörka åren, den mörka vintern och så
kommer även denna sommar vara. Men för stunden vill hon varken tillbaka till något som varit eller
fram till det som komma skall; hon vill stanna i det här ögonblicket, i nuet, i enda ögonblicket där
livet pågår. De skålar, hon släpper allt som varit och njuter av det som är. Hon blickar mot solen,
som börjar avta med sin styrka. Det känns i luften att det är sommar och inombords känner hon sig
fri. Fri från allt som varit och fri från andras åsikter, hon följer numera bara sitt hjärta. Fri från
mörker, för även de dagar då solen inte synts till har hennes sommar hittills inte innehållit något
mörkt. Och kommer det en sådan dag blickar hon inåt med insikten att hon ständigt bär solskenet
inom sig och kommer göra det även när solen går i moln.

Av Johanna Westerin