Salma lyckades springa ikapp och dra åt handbromsen på en förarlös bil som kom rullande ner mot E4 längs Nygatan. Ann-Britt promenerade förbi ett hyreshus i Sund i höstas då hon såg brandrök från ett flerfamiljshus, sprang in och varnade alla så att de hann ut.
De båda hjältarna belönades med blommor, Årets Hjälte-priset och en prissumma på 2500 kr vardera. Salma Ali befann sig i Khartoum, Sudan, eftersom hon precis fått jobb på svenska ambassaden. Hennes man Khalid fanns på plats och hade ordnat så att hans fru var med på prisceremonin via Skype.
****************
Ann-Britts berättelse om branden en novemberkväll 2016
– Det lustiga är att jag satt med svärmor och såg på ”112 – på liv och död” på TV och som handlade om en brand. Senare gick jag för att handla mjölk. Jag bor ju väldigt nära Domsjö och mataffären Hemköp som ligger där. Så då gick jag ju dit och då var det ingenting, det var precis som vanligt, väldigt lugnt så det var inte så att man reagerade över någonting.
Jag var bara in och köpte mjölk, en snabbis, jag var inte inne där nå länge, men sedan då jag kom ut så såg jag röken liksom bolma ut från ett hus, det var inte bara lite utan ganska mycket. Jag la då matkassarna åt sidan och gick för att titta och där fanns en trappa ner till ett källarplan. Då hörde jag hur det sprakade men jag såg ingen eld eller något, jag hörde bara att det sprakade jättemycket.Då var det ju så typiskt att man inte hade någon telefon, har den alltid på mig men inte just då. Men då var det tre personer som kom gående efter vägen så jag ropade efter dem:
”Det brinner i källaren har någon en telefon så man kan larma.” Men de hade ingen heller. Då ställde jag mig på vägen för det kom en bil körandes så då ställde jag mig på vägen och stoppade den. I bilen fanns en tjej som hade mobil så hon larmade. Då gick jag in och skulle varna de som var där inne och då var det redan en karl inne i trapphuset. Då sa jag till honom att det brinner i källaren och brandkåren är på väg. Då gick vi och knackade på dörrarna och det var inte så mycket rök där inne från början, men det var ju sen det började komma mer. Det är en sak när man står i röken när man grillar korv, den tål man den ju, men efter ett tag blev det en sådan rök att man fick skydda munnen och näsan och så sprängde det i ögonen. Kändes nästan som om de höll på att ploppa ur huvudet på en.
Vi fick ut alla, förutom en på övervåningen, han var synskadad. Jag och en annan gick upp för trappen och knackade på där två gången, men tillslut gick det inte att gå upp på grund av all rök. Andra gången vi var uppe så gick jag ner och då var det en äldre dam som öppnade dörren när jag gick förbi. ”Vad är det som händer?” sa hon. Då sa jag ”Det brinner, det är ingen fara men det brinner i källaren. Får jag komma in? Nu måste alla ut ur byggnaden.” Det äldre damen hade så mycket för sig, hon skulle fixa håret och ta på sig mössan, man fick ju då försöka hålla sig lugn så man inte stressade henne.
Han på övervåningen som inte kom ut han brandmännen till ganska fort. Vi sa ju till att det var en som var kvar där uppe. Det gick bra med honom.
Sedan stod jag faktiskt ute där och höll om den där damen, för hon var ju liksom ensam där och det var inte så jättevarmt heller, tills en anhörig kom. Sedan gick jag fram till polisen och frågade ”Ska jag vara kvar eller ska jag fara hem nu?” ”Ja du kan gå”, svarade de, så det var därför det blev okänt i tidningen, det var inte så att jag smet.