Statsminister Stefan

I en värld där politiker ofta anklagas för att bara prata har Stefan Löfven kritiserats för att öppna munnen alldeles för sällan, men att vara statsminister är så mycket mer än käbbel. Och tittar man på hans kalendarium inser man att han knappast vilar vare sig ben eller mun. Schemat är tight – alla vill träffa och prata med statsministern. Han har redan gett flera intervjuer på förmiddagen och ska snart ägna tid åt förberedelser inför Almedalsveckan när 7an får sig ett snack.

Stefan Löfven sitter i sin sedvanliga mörkgrå kostym (kavajen har han hängt upp i garderoben) med mörkröd slips framför sitt skrivbord i kontorsrummet i Rosenbad – regeringsbyggnaden som stod färdig 1902 och upptar halva kvarteret. Rummet i sig är rymligt, någonstans mellan 20 och 30 kvadratmeter, och utmärkt lämpat för såväl formella som mer informella möten med alla från statschefer till kolleger och journalister, men statsministerns arbetsplats är egentligen var som helst där han råkar vara. Vare sig han är på resande fot och förhandlar avtal för Sveriges räkning eller kopplar av i stugan i Örnsköldsvik så måste han vara tillgänglig.
– Jag kan inte koppla ifrån men jag kan koppla av, säger Stefan och förklarar att det handlar både om inställning och att hitta rätt tillfällen.
– Som att titta lite på tv. I går såg jag på fotbollen – det börjar så sent, vid nio, att det brukar gå bra. Jag tror att det är viktigt. Får man inte distans till arbetet så mår man inte bra. Det är därför det är så viktigt med kultur och att få se och höra någonting annat. Stockholm har så stort utbud när det gäller kultur, idrott och musik och vi försöker ta del av det så mycket som det går. Ulla såg till att vi fick ett abonnemang på Operan, men hon går oftare än jag eftersom jag inte alltid kan.
– Att åka upp till Ö-vik eller till Harpsund brukar också fungera. Miljöombytet spelar stor roll för att kunna koppla av. I Ö-vik finns en underbar natur och ett annat liv. Det blir en annan typ av avkoppling än att vara i Stockholm och det finns andra saker att göra, och det är skönt. Vi träffar vänner, åker in till stan och återupplever Ö-vik. Man måste inte göra så mycket – att bara finnas till är också bra. Ulla åker upp oftare, men jag försöker så ofta det går. Det är mycket värt, det blir ett helt annat liv, ett andningshål.

Det var här i Örnsköldsvik, i svetsverkstaden på Hägglunds i brytpunkten mellan 70- och 80-talet, som Stefan Löfvens politiska bana började.
– Jag har alltid varit intresserad av fackliga frågor och politik. Och så har jag drivits av ett rättvisepatos, så för mig har det alltid varit naturligt att vara med i facket, säger Stefan och fortsätter.
– Vi svetsade underredesdelar till RC-lok. Det rann efter väggen och var slipdamm i luften där vi satt på lårar när det var fikapaus. Det här är 1980 – det är inte meningen att vi ska ha det så här, tänkte jag. Vi ska åtminstone sitta som folk.
Stefan lyckades efter lite luskande ordna så att de fick ta över stolar som inte användes, istället för de verktygslårar de satt på. Förändringen gav blodad tand och när Stefan hösten 1981 fick frågan om han ville bli kontaktombud för Svenska metallarbetarförbundet tackade han tacksamt ja.
– Det är väldigt speciellt när den närmsta omgivningen vill att man ska företräda dem. Det naturligtvis hedrande att få vara förbundsordförande, men det var någonting speciellt att få den där frågan från de man arbetar direkt med.
24 år senare valdes han att representera fackförbundet IF Metall som dess ordförande. Nu företräder han hela svenska folket.
– För det första är det väldigt hedrande. Man upptäcker mer och mer och får större insikt i vilket gott namn Sverige har i världen. Det finns en stark tilltro till oss och det är någonting vi ska vara stolta över och det beror på det samhälle vi byggt. Var man än kommer i världen finns det en nyfikenhet för vårt land och det känns väldigt bra.

Den senaste tiden har varit turbulent för Stefan Löfven. Storbritanniens val att gå ur EU dominerade diskussionerna i Europeiska rådets möte i Bryssel, där Stefan deltog, och har skakat både Europas ekonomi och självförtroende.
Turbulens i politiken är dock ingenting nytt för Stefan. Som relativt nybakad partiordförande fick hans rödgröna block, trots att det blev större än Alliansen, inte egen majoritet i riksdagen i valet 2014. Nytillträdda statsministern Stefan Löfvens förhandlingar lyckades inte och regeringens budgetförslag föll. Den regeringskris som uppstod utmynnade sedermera i Decemberöverenskommelsen där parterna kom överens om en ny praxis vid framtida budgetomröstningar. Den överenskommelsen sprack dock när Kristdemokraterna lämnade samarbetet i oktober 2015. Lägg till en sällan skådad migration och kris i samregenterna Miljöpartiets ledning, så har Stefan haft att göra.

Motgångar till trots fortsätter han ihärdigt att jobba på.
– Jag har ett starkt samhällsintresse i grunden och det är det som ger energi. Att åka runt i landet träffa folk på gator och torg och barn och ungdomar i skolorna det är väldigt stimulerande. Sen har jag en positiv grundsyn på möjligheter och att vända problem till det. Tillsammans med alla kontakter med skickliga och engagerade människor så blir det väldigt givande. Vi har också roligt på jobbet – det gäller både regering och statsråd, men även staben. Man måste kunna skratta.
– Det går inte vara rädd för att göra fel, för då går det inte att göra någonting. Däremot måste man analysera och fundera igenom ordentligt och söka samförstånd. Och man måste våga agera, säger Stefan och påpekar att hans tidigare jobb som förbundsordförande också var ett krävande uppdrag.
Men naturligtvis finns det stora skillnader mellan jobbet att förhandla för IF Metall och att styra landet.
– Det är mer helger nu och intensivare på det sättet att det handlar om alla typer av samhällsfrågor. Det är många fler ämnen och man kan inte ägna lika mycket tid åt varje fråga. Sen är det naturligtvis ett större ansvar och begränsar privatlivet på ett annat sätt. Man blir igenkänd och att gå på stan är en annan sak än tidigare. Folk är vänliga och trevliga, men man är mycket mer påpassad. Det gäller även om man är utomlands. Om Ulla är med och vi kanske får möjlighet att ta en dag ledigt, vilket inte händer särskilt ofta, så är vi ändå påpassade hela tiden. Det blir inte riktigt likadant som man kunde göra tidigare, säger Stefan och prisar sin frus tålamod och talanger.
– Ulla var införstådd med vad det skulle betyda med det här jobbet och hon är så otroligt socialt kompetent så hon är en fantastisk tillgång i det här uppdraget.

Det stödet kan behövas. Ena veckan är det regeringskris, nästa ska en ministers beteende förklaras eller försvaras och en minut senare ska det debatteras. Någonstans däremellan ska den politiska viljan och drömmarna om förändring och förbättring bli verklighet i form av konkreta lagar och beslut.
– Det finns inga vanliga veckor – det är det som är en del av det charmiga. Tisdagar och torsdagar är de enda dagar som ser ganska lika ut. På tisdagar är det ofta genomgångar i staben med förfrågningar, gå igenom kommande schema och program och tal som ska hållas. På torsdagar har vi regeringssammanträde och då ska beslut fattas. Resten av dagarna är det allt möjligt. Det kan handla om besök ute i landet eller att åka till något annat land, träffa näringsliv eller civilorganisationer.
– Det går aldrig att förutspå hur ett sådant här uppdrag ska vara. Jag hade följt Håkan Juholt och Mona Sahlin under deras tid och insett att det är ett turbulent uppdrag. Man vet att det är ett hårt arbete, men sen när du är där – det är först då du kan förstå det. Jag ångrar mig absolut inte. Det är hårt arbete, men det ger så mycket och är otroligt spännande. Och man får vara med om så väldigt mycket.
Som när de nordiska regeringscheferna och utrikesministrarna blev inbjudna till Vita Huset för samtal med President Barack Obama, USA:s utrikesminister John Kerry, och flera andra prominenta politiker.
– Det är klart att det är en speciell upplevelse, säger Stefan och berättar att det inte bara är det som sägs utan även det faktum att Sverige som nation blev inbjuden som har betydelse.
– Han har bara ett dussintal sådana här möten med statschefer under hela sin tid som president. Att han valde oss visar att han uppskattar vad vi i Norden har att bidra med, säger Stefan och fortsätter.
– Att få sitta där i ovala rummet och diskutera är speciellt. Eller att få sitta med Kinas premiärminister, eller Indiens. När jag satt med Indiens premiärminister sa han plötsligt att: Cyber och cybersäkerhet det skulle jag vilja att Sverige och Indien samarbetar med. Här sitter premiärministern för världens snart största land och vill samarbeta med oss i Sverige. Det säger en del om hur gott rykte vi har, säger Stefan och får frågan om han någonsin blir star-struck när han träffar statschefer från större länder.
– Nej. Vi är kollegor med olika förutsättningar. Vi är inte i underläge, snarare tvärtom. Många uttrycker ett intresse för Sverige och hur vi gör saker. Vi har mycket att bidra med.