Vi får aldrig glömma
Du som någon gång gjort det förstår vad jag menar. Till dig som aldrig gjort det har jag en uppmaning: Gör det! Och jag garanterar dig – du är inte samma människa efteråt som innan.
Det jag talar om är ett besök i Auschwitz och Birkenau. Att passera genom grinden, under järnbokstäverna ”ARBEIT MACHT FREI” känns i hela kroppen, jag lovar. Och när du varit på båda platserna, koncentrationslägret Auschwitz och utrotningslägret Birkenau, eller Auschwitz II som den utstuderade dödsfabriken också benämns – och hört en fullständigt lysande polsk guide berätta om allt som hände under Förintelsen – ja, då är du inte längre samma människa.
Guiden Agnieszka vill för övrigt inte kalla sig guide – hon är istället en berättare. En av alla viktiga människor som berättar om det fruktansvärt ofattbara som det är så viktigt att berätta om. Om en otänkbar grymhet, om obegriplig ondska och om en utrotning av människor som är så ohygglig att se och höra, så att alla tänkbara skräckfilmer i jämförelse framstår som barntillåtna söndagsmatinéer. Agnieszka är en berättare som aldrig skulle ha funnits, aldrig skulle kunnat berätta, om nazisterna lyckats med sin vanvettiga utrotningsplan under andra världskriget.
Jag hade förmånen att få göra den här resan med en grupp elever i nian på Sörlidenskolan, och här i artiklarna intill kan du ta del av deras bilder och tankar. En sådan här omskakande upplevelse är mycket svår att ta in, kanske särskilt för 15-16-åringar som står på gränsen till vuxenvärlden. Hur ska de begripa att vuxna människor kunde bete sig mot andra medmänniskor på det här viset under Förintelsen? Hur kan vi alla begripa den ondska som fortfarande finns på många håll i världen? Lär vi oss aldrig?
Det är en oerhört viktig resa eleverna har gjort, en studieresa som jag anser borde vara obligatorisk för alla elever i nian runt om i vårt land. Genom sina upplevelser ingår dessa ungdomar numera i den ytterst viktiga grupp människor som för andra kan berätta om det fasansfulla – de kan berätta om det vi aldrig någonsin får glömma.
/Nils Ågren