För en fredag som den här är det omöjligt att inte glida över till det som utspelar sig i kväll. Rysaren nere vid kajkanten i en ishockeyarena. Tre gånger 20 minuter och, hemska tankar, kanske lite till för att avgöra om Modo Hockey spelar i SHL nästa säsong.
Efter styrkedemonstrationen och 7-1 i måndags var jag övertygad om att Leksand inte skulle ha ork att sprattla till ytterligare en gång, att Modo är skickligare, starkare och kyligare och att kvalångesten äntligen skulle få ett lyckligt slut.
Men Modo Hockey årsmodell 2015/16 har gång på gång, den här närmast plågsamma vintern, visat att man kan hitta så otroligt många sätt att förlora ishockeymatcher och att rutin, erfarenheter och ett snygga CV inte alls är garanter för goda resultat i en svensk hockeyliga.
Sanningen är att ungt och frejdigt har varit betydligt tydligare framgångsfaktorer.
Efter slutsignalen i kväll kan vi lägga ner alla spekulationer. Nu ska det avgöras och till skillnad från en rad andra företeelser är idrotten så delikat konstruerad att inte en enda mänsklig varelse med säkerhet vet hur det kommer att sluta.
Det kan med andra ord sluta precis hur som helst. Visar Modo styrkan och beslutsamheten och lägger av med dutt-passningar på mitten kommer det att gå vägen. Och om flera viker ner sig, får gummiarmar och det går åt pipsvängen har Modo förlorat fyra av sju matcher mot Leksand. Då har vi inte längre i SHL att göra och då får vi skylla hur mycket vi vill på otur och obegripliga domslut.
Då är det slutsnackat.
Idrott är ofta en njutning och trots allt en lek. På jordklotet utspelar det sig betydligt allvarligare saker, men det Modo nu är inblandat i är ändå nära plågsamt för tusentals människor med rödvitgröna hockeyhjärtan.
Jag tillhör utan tvekan den skaran och i kväll kommer jag ganska länge blunda med det ena och smygtitta med andra ögat. När det är över och jag har fullt fokus igen vill jag inte prata om att jag önskar att allt är ett enda stort aprilskämt.
Snälla, låt mig slippa det.
Trevlig helg!