Vi har hälsat på i Umeå och Stockholm och Göteborg och i Fjällhavren i Angered och sedan i Göteborg, Stockholm och Umeå igen innan vi klev tillbaks in på toa.
För att tala ur rödskägget: Via Star of Hope blev jag värvad att skriva boken om deras ambassadör Laurentsio Petterssons livsöde, och hans uppväxt i Rumänien gjorde det oemotståndligt att marknadsföra projektet på årets bokmässa där Rumänien var temat.
Så ser bakgrunden ut till att jag, nio timmar innan återkomsten till badrummet, står på Rumänska kulturinstitutets scen och med skallrande knän läser högt ur den oskrivna bokens prolog.
Tiden före och efter den pärsen består av en himla massa spring och en hel del oavsiktlig kändisspaning. På ett podium sitter Martina Haag och snackar bantning, plötsligt traskar Ulf Elfving förbi och när jag Radio Gävleborg intervjuar mig och Laurentsio slår vi oss ner vid ett bord med texten SIGNERING: JAN GUILLOU på väggen bakom. (Vi smet därifrån strax innan Janne hann spöa upp oss.) På väg in i en hiss en kvart senare tränger jag mig förbi en högklackad mobilpratare som visar sig vara Camilla Läckberg men mässans största kändis var helt klart Gandalf som stod vid entrén och delade ut pamfletter.
Vi får skjuts mellan vår mässplats, sovplats och flygplats av en trevlig familj från Angered där pappan sköter körningen medan hans vuxna dotters jobb är att sitta i baksätet och ropa åt honom när han hamnat i fel fil.
Jag körde faktiskt bil i tre år innan jag fick körkort, vettu! säger han glatt.
Han har faktiskt fortfarande inget körkort, mumlar dottern i mitt öra när vi kliver ur bilen.
Ett ännu märkligare möte sker på ett matställe där Laurentsio ber en tomtefarbror vid bordet intill att fota oss. Han räcker över sin iphone och undrar om farbrorn vet hur man hanterar en sådan pryl.
Skojar du, eller? brummar farbrorn på klingande österbottniska. Jag äger den första iphonen i Europa!
Och så visar han upp en telefon som tydligen har två extra mojänger fastlödda under skalet, så att den skulle funka i Sverige på den tid när Apple var icke-existerande på den svenska mobilmarknaden.
När samtalet glider in på vafan vi gör här (vilket får Laurenstio att presentera Star of Hopes medgrundare som sin manager och mig som sin privatförfattare) kastar farbrorn en skeptisk blick på mig.
Och var har du grävt fram honom, då?
Jag hittade honom på soptippen, faktiskt! Så jag tyckte lite synd om honom och gav honom lite rena kläder och ett jobb.
Farbrorn studerar mig och tycker att allt det där låter rimligt. När han en stund senare reser sig upp för att gå vänder han sig till Laurentsio men pekar på mig.
Se nu till att ha ordning på den där! Och håll honom borta från spriten
Och sen är han borta.
På väg hem tänker jag att jag måste vara unik. Bland världskända författare, rikskända författare, halvkända författare och okända författare klampade jag in på Nordens största bokmässa och stal uppmärksamhet genom att vifta med en bok som jag inte ens skrivit än. Av alla mässans författare genom åren kan ingen ha kvalat in på mer tvivelaktiga grunder än jag och det är ju en liten bedrift i sig.