Det brukar jag glatt förtränga varje vinter och vägra komma ihåg förrän jag skiftar färg. När insikten till slut når mig är det för sent:
Huden på armar, nacke och fejs har transformerats från likvit till grisfärgad med tillhörande löften om sveda och värk. Aj som sjutton!
Den närmaste tiden dväljs jag i hemmets kvävande mörker, gnyr alldeles lagom ömkligt och slickar mina sår (nej, inte bokstavligen!) i väntan på att mitt vanställda anlete ska återhämta sig från solens knockout-seger i rond 1 oss emellan.
Varje gång jag sätter mig upp mot soljäkeln slutar det med förnedrande nederlag
men vänta bara! Nu har jag utrustats med ett hemligt vapen.
Veckan efter solsmisket kommer jag hem en kväll och upptäcker att ett inbrott har begåtts. Förbrytaren i fråga har brutit upp dörren med hjälp av en husnyckel, tagit sig in obemärkt och lämnat en flaska supedupermegasolkräm på mitt skrivbord.
På en lapp intill står det Smörj in dig ordentligt!, följt av orden Ps. Jag har gjort det perfekta inbrottet! men eftersom flickvännen inte signerat papperet kommer jag aldrig räkna ut att det var hon.
Nästa dag står jag redo. Under molfria dagar lockar solens lömska strålar halva arbetslaget på 7an att äta lunch utomhus och för första gången i år vågar jag följa med dem. Inkletad från topp till tå klibbar jag fast vid mina kollegor när de traskar ner till parken, där de slår sig ner sig ner på gräsmattan för att avnjuta en mysmåltid mitt bland grönskan. Först efter en halv sekund slår det mig:
Jag är ju för fasen allergisk mot grönska!
Även detta brukar jag glatt förtränga varje vinter. När insikten når mig är det för sent:
Snoret rinner, tårvätskan sprutar och bakom det salta vattenfall som förblindar mig försöker jag se det positiva med att inga fler kroppsvätskor har börjat läcka ut än.
Jag vänder på klacken och flyr.
Sommaren är mitt livs olyckligaste förälskelse. Jag älskar den och den hatar mig. En inte helt ovanlig situation men till skillnad från andra avogt inställda hetingar är sommaren svår att undvika eftersom alla jag känner är så himla förtjusta i den.
Dock finns det fler stackare, även utanför kretsen av oss rödfjuniga halv-albinos, som inte riktigt kommer överens med solen. Några få timmar efter parkpaniken suckade en kollega uppgivet och förkunnade att hon kliat sönder sitt solexem. Jag visste inte ens att det fanns såna, men drog slutsatsen att de måste göra det eftersom de skulle bli sjukt svåra att klia sönder annars. Dessutom lider alla fem redaktionsmedlemmar av någon slags pollenallergi och samtliga vet hur det känns att bli bränd av solen.
Herregud! fräste jag förtretat. Hur kunde någon få för sig att den vita rasen skulle vara evolutionens höjdpunkt? Vi tål ju ingenting!
Kollegan instämde och blängde surt ner på sitt före detta exem.
Fast det är klart, sa hon, vi är faktiskt väl anpassade för att tåla klimatet här uppe.
Så det vi ska skryta med är att vår sort är skapt för att dväljas livet ut i ett skuggrike av kyla av evigt mörker?
Nja, när du uttrycker det så där låter det ju inte så positivt
Tro sjutton heller. Lid med mig, alla blekvita kamrater ty vi är det förgätna släkte som sommaren dumpade under polcirkeln.
