Vad tror vi om varandra? Att vi är övernaturliga fenomen? För det är vi väl inte?
Visst har du hört uttrycket: men hon/han är ju bara människa. Vilket betyder att hon/han gör fel och är inte fullkomlig. Varför blir vi då så förvånade när någon misslyckas?
Jag förstår sådana som kan bli upprörda då någon har gjort fel inom något som påverkar många och som enkelt sagt gick helt emot allt moraliskt som finns kvar i denna värld, men små saker, det ska väl inte vara så konstigt.
Hon sa det där! Han klarade inte det där! Hon gjorde det på det sättet! Han fattade ingenting!
Nej vi är väl bara människor, hur svårt ska det vara? Tydligen rätt svårt. Kan vi inte bara kasta perfektionen, som för övrigt inte riktigt finns, i havet och bara vara människor då?
Alla misslyckas om det så är att ta ett sned steg i trappen eller sumpa uppkörningen. Men det är väl inte så farligt! Upp med hakan helt enkelt. Inte högmodigt högt, men högt nog att du kan andas in friheten och acceptera den du är.