Tio års lager av självkänsla och påklistrad vuxenhet trillade av mig i samma sekund som jag klev över tröskeln
Ingen annan del av livet är så intimt förknippad med självtvivel som de tre första tonåren, och det självtvivlet är inpyrt i väggarna på vartenda högstadium. Plötsligt gick det upp för mig att jag lämnat kvar hela min barndoms bräcklighet inom skolans murbruk. Där satt den fortfarande, inklämd bland kräkframkallande väggar i brunt och orange med mögelsporer som extra fyllning.
Nu som då känns byggnaden trång och mörk, men de arma satar som nu försmäktar där anar inte att den sett ännu sämre tider. Jag gick där när det regnade in i bildsalen, möglade i tekniksalen och lagades mat i en HK-sal utdömd av hälsoskäl. Den renovering som skulle åtgärda problemen ägde rum under mitt sista år, när entrégolvet var täckt av ett evigt lager byggdamm och musiklektioner hölls till ackompanjemang av slagborrar. Toaletterna ersattes av två fula plåtcontainers framför entrén, och som kronan på verket kröntes klassrummen i vintertid av kupévärmare sedan någon grävt av en viktig kabel.
Det bisarra är inte att allt det där stämmer, utan att det var den roliga delen av högstadietiden. Vårt materiella kaos framstod snarast som roande jämfört med det emotionella kaos som härjade inom varje finnig hormonproducent på bygget.
Oavsett vilken roll du fastnar i värsting, clown, casanova, hora, madonna, osynlig, nörd eller mobboffer blir högstadieåren aldrig en trevlig tid. Pinan är inbyggd i själva systemet, eftersom skolplikten föser samman hundratals mentalt instabila personer på samma ställe. I det läge av uppväxten då barnen är i som störst behov av trygghet och goda förebilder blir de i stället utlämnade åt varandra. Likt hungrande rovdjur i en fångstgrop börjar de snart ägna sig åt en social kannibalism där alla i desperation nafsar efter varandras självkänsla.
Tonåringar granskar, jämför, gallrar, bedömer, dömer och dömer ut. Varje högstadium är ett kallt, hierarkiskt mikrokosmos där pubertetsbarnen ägnar tre år åt att förstärka varandras destruktiva beteende.
Det finns bara två samhällsinstanser som tillämpar ett sådant system:
Skolan och fängelset.
Skillnaden är att brottslingen får en rättegång innan straffet träder i kraft.
Sensmoralen är inte krångligare än att högstadiet är en plåga för alla inblandade och en miljö som egentligen borde barnförbjudas. Den dag när någon hittar ett mindre grymt sätt att banka vett i våra blivande vuxna ska jag vara den förste att resa mig upp och jubla.
