På mitt senaste äventyr var jag faktiskt i en liten, liten stad som heter Fränsta, närmare bestämt på folkhögskolan Ålsta som ligger placerad där. Vid just detta tillfälle var jag ytterst uttråkad och eftersom jag lider av tristess flera gånger i veckan så har jag lärt mig att det finns en massa saker att göra om man bara bestämmer sig för att ha något att göra.
Jag letade efter piano i långa korridorer, stora salar, tomma klassrum. Jag satt i trappor och funderade på vars man kunde gömma ett. Jag började rycka i dörrar på måfå. Jag fann ett rum med stora speglar efter en vägg. Jag smög in och tände lampan. Jag tittade på den pojken som så gärna ville vara gänglig. Pojken som stod på andra sidan glaset. Jag log snett och det gjorde även min spegelbild. Jag drog undan luggen lite och jag mötte mina egna mörka ögon och log vänligt. Det kunde ha varit en mycket fin stund om jag inte hade upptäckt att jag ännu en gång tagit på mig två olika sockor. En blå. En grön. Han deltog i mitt skratt, även om det var ljudlöst är det alltid roligare att skratta om man är två.
Plötsligt stelnade mitt skratt när jag såg vad som hade gömt sig i ena hörnet av det stora rummet. Precis där var den karaktäristiska svarta lacken. Den kantiga formen. Den kontrastberikade vitfärgen lyste i skenet av glödlamporna. Där i hörnet stod ett piano.
Mina fötter tog mig ljudlöst närmare. Jag strök tangenterna försiktigt innan jag tryckte ner en av dem. Det var lite ostämt men det gör inget. Det var fint i alla fall.
Jag satte mig och drog efter luft innan jag varsamt började spela. Jag spelade tyst en liten stund men allt eftersom ökade trycket och snart sjöng jag med.
Utan några avancerade noter eller speciella ackord och även helt utan text. Texten fanns där, tillsammans med musiken, i mig.
Jag sjöng om framtiden. Nu när allt ska förändras. Jag kommer nog aldrig tillbaka hit. Det kan hända att jag aldrig mer kommer att se hur de små, vita molnen låta små, fina och klara droppar av regn falla ner och träffa den gröna marken och de buskiga träden som gör denna plats så vacker.
Jag kommer kanske aldrig mer få se de huset som jag har så många fina minnen ifrån. Det hus de kallar Västgård.
Jag kommer att skiljas ifrån underbara vänner och inget kommer aldrig bli sig likt. Jag vill att tiden ska stå stilla. Stanna. Bara låta den stå stilla för en lite stund. Bara en liten stund. Jag känner mig inte färdig här.
Tiden går alldeles för fort ibland. Nu har det gått så pass fort att friheten som så många väntat på i åratal bara är några få famnar borta.
Musiken tystnade. Jag sneglade tillbaka på pojken på andra sidan glaset. Något bedrövade honom. En gång ska vi alla ta avsked ifrån dem som man delat mycket med för att rikta in sig på sina egna val, sin egen väg om man vill. Kanske en dag ses man igen när man står i kön på en affär eller bara stosar runt sin gamla hemstad och berätta kortfattat om alla de eskapader man varit med om. Man känner sig lite som en främling. Sen kanske man bestämmer för att ta en fika men det blir inte av.
Jag är inte färdig med den här platsen. Inte nu. Men det kanske är så att jag aldrig kommer att bli klar och därför jag vet att jag på ett eller annat sätt att träffa dem igen, mina fina vänner ifrån Ålsta. Det kanske inte blir som förr och sen när jag sitter där en kväll i maj om några år och tittar ut genom fönstret så kanske det tar en liten stund innan jag kommer ihåg allas namn och hur de såg ut. Men jag kommer inte glömma hur mycket roligt vi haft. Vi fick låna varandra ett slag och det, är något jag är tacksam över. Vad som händer sen får framtiden utvisa.
Jag reste mig ifrån pianot och började gå tillbaka till de andra. Jag tittade ut över rummet. Jag släckte lampan och för en hundradels sekund kunde jag svurit på att pojken på andra sidan glaset fortfarande spelade ljudlöst på sitt piano. Han var glad. Han log.
Till alla er som tar studenten eller bara är lika nostalgiska som jag.
Till Marius, Safi, Alva, Ster och Anja.
Till Ålsta.
Till framtiden.