Anna K

Då var det dags igen

Här verkar vi ha blivit med sjukdom igen.
Känns som det bara snurrat runt med sjukdomar de senaste veckorna, och nu är det dags igen. Lilleman har fått feber ikväll igen, jag är förkyld och maken än så länge frisk. På tal om förkyld, varför blir förkylningar bara värre med åren? Eller gäller det bara mig? Jag anser mig inte själv vara särskilt gammal, men så fort en förkylning angriper mig får jag en väldans värk i kroppen och det känns som jag åldrats minst (!) 30 år. Jag kan verkligen inte minnas att jag hade det som barn. Ja, det var ett litet sidospår.

Men jobbigast har nog barnen det ändå, jag vet ju trots allt att det jobbiga går över. Att bli hängig, trött och slö, varm ena stunden till att frysa i massor nästa stund, sova dåligt och en himla massa annat, utan att förstå anledningen till det måste vara jobbigt. För trots allt känns det ju alltid lite lättare när man förstår anledningen till sitt tillstånd. 

Nä, det är helt enkelt inte lätt att vara liten, men en liten tröst i det hela: det blir inte lättare med åren heller alltid. 
Men även om jag tycker att jag får brottas med svårare frågeställningar nu, läskiga rädslor och annat jag funderar över ibland, är det så himla mycket bättre nu, än när exempelvis små tonårsproblem (ja då tyckte jag givetvis att dom var stora) fanns. 
Publicerat