Det var en gång en liten
stad som låg mitt ute i igenstans. Vintern var en ständig inneboende i staden
och kylan höll invånarna i ett iskallt järngrepp som den vägrade lossa. Frosten
glimmade på varje fönster och klädde granarna i en vackert vit skrud. I den
alltid vinterkalla staden bodde en flicka som varje år fyllde nio år. Tiden
stod nämligen stilla i staden, kyla och nedfrysning är bland de bästa
konserveringssätten som finns och därför åldrades ingen i den lilla staden.
Somliga skulle undra vad felet var med det, ingen vill väl bli gammal och dö,
men efter tio år i samma ålder ser man inte längre livet ur samma perspektiv
och vad som hade stor betydelse förut är plötsligt inte viktigt alls längre.
Det allra mest tragiska med
det hela var att tiden hade frusit den 23:e december, dagen före julafton, så
julpyntet hade suttit uppe i tio år men den hade inte firats sedan den 24:e
december, elva år tidigare. Glitterbanden runt granarna hade börjat falla
sönder av ålder och pepparkakshusen var så hårda att den som vågade smaka en
bit av de nonstopprickiga taken med all säkerhet blev en tand fattigare. Detta
gjorde alla i staden mycket ledsna då julen var en viktig högtid, vemodigheten
gjorde dock kylan än mer bitande och vintern kopplade sitt grepp fastare än
någonsin.
Men saker var på väg att
hända i den lilla staden som skulle förändra allting som sågs som verklighet
Morgonen var lika kall som
den varit så länge hon kunde minnas. Det brände i henne av obehag över att hon
faktiskt börjat glömma hur riktig sommarvärme kändes; gräset mellan tårna,
ljumma kvällsbrisar över bara armar och hundramiljoner myggbett på smalbenen.
Hon log för sig själv då hon tänkte på det faktum att hon faktiskt saknade
myggbetten i knävecken, det som ansågs vara det absolut jobbigaste och mest
obehagliga med hela sommaren. Tinas sommarklänningar var upphängda på väggen.
Kjolarna spretade likt solfjädrar i olika riktningar utan att alls vara lika
granna som solfjädrar faktiskt är, de hade nämligen blivit alldeles solkiga med
åren, blekta av för mycket sol, men Tina vågade inte ta ner dem. Av någon
anledning trodde hon att sommaren skulle vara förlorad för alltid om hennes
allra somrigaste plagg blev bortslängda och bortglömda. Som om de var ett bevis
på att sommaren faktiskt funnits, någon gång för länge sedan, som en gammal
dagbok med detaljerade beskrivningar om en helt främmande miljö. Hon strök
försiktigt över en av kjolarna innan hon lämnade rummet för att äta frukost.
God morgon, min allra
soligaste Tina!
Hennes mormor hade bott med
henne sedan Tina var nyfödd och hennes föräldrar dött i en olycka och hon
hälsade alltid Tina med samma fras, varje morgon. Hennes mormor sa ofta att
Tina var hennes solljus, för hon var så varm och glad att hon skulle kunna
smälta all snö i hela byn om hon bara försökte. Men Tina trodde inte på magi
och precis någonting sådant skulle förmodligen behövas om hon skulle kunna
förgöra vintern med sin värme. Men hennes mormor trodde och det lät hon ofta
Tina få höra.
- God morgon mormor, log Tina och ställde
sig att grädda pannkakssmeten som mormor gjort i ordning.
- Vad ska du göra idag? Frågade mormor henne
bakom sin stickning. Eftersom tiden frusit fast under jullovet var det aldrig
skoldag, någonting som de flesta barnen i den lilla staden faktiskt började
sakna och Tina var en av dem. Efter tio år av ständigt jullov förlorade
kälkåkningen och snögubbebyggandet sin charm och snön sågs inte längre som
någonting härligt vintrigt utan istället som en ständigt smärtande påminnelse
om vad som låg bortom den.
Jag hade tänkt att gå
till biblioteket.
Mormor höjde på ögonbrynen
åt hennes svar.
Nu igen? Undrade hon med
en smått skeptiskt blick som talade om för Tina vad mormor tyckte om hennes
regelbundna biblioteksbesök. Tina ryckte på axlarna och satte sig vid bordet
för att äta av de nygräddade pannkakorna. De var redan kalla.
Biblioteket var stängt.
Någon hade kastat iskallt stenhårda snöbollar igenom två av fönstren vid
ingången, de låg nu i spillror och de begränsade bidrag som möjliggjorde
bibliotekets existens räckte inte till att laga dem. Tina suckade och vände
ryggen mot de massiva dörrarna av ek, bakom vilka hon spenderat många dagar i
följd den senaste tiden i jakt på någonting hon inte riktigt själv visste vad
det var. Böckerna hade dock svikit henne, hon hade inte funnit någonting
speciellt, vare sig väntat eller oväntat och det gjorde henne smått förvirrad.
Hon hatade att känna sig vilsen, som om hon vandrade runt i en skog av täta
granar utan stig men med en gnagande känsla av att om hon bara vände sig litet
mer åt något håll skulle hon få syn på den.
Med blicken fasthakad i
marken, försjunken i tankar, snubblade hon nästan över någonting hon inte
kunnat se. Hon slet ögonen från snön och tittade upp, rakt in i ett annat par
ögon, kolsvarta men inte tomma.
Trampa inte ner mig är du
snäll,
Tina hoppade till. Hennes
ögon tänjdes ut likt en målarduk fastspikad på en för stor pannå. En helt
vanlig snögubbe, med hatt och halsduk, stod framför henne och backade med ett
ursäktande uttryck närmare den undanplogade snökanten vid vägen. När hon kommit
till sans frågade hon försiktigt om snögubben var verklig eller om hon bara
drömde.
Nejdå, jag är helt
verklig, skrattade snögubben roat och log illmarigt mot henne. Men säg mig,
varför ser du så bekymrad ut?
Tina förklarade hela
situationen med den fastfrusna vintern för snögubben och hon tyckte sig se att
hans redan kolsvarta ögon blev snäppet mörkare. När hon tystnat såg snögubben
så sorgsen ut att hon önskade att hon inte hade sagt någonting om sitt problem.
Snögubben vred sin halsduk runt sina pinnsmala händer och för ett tag trodde
Tina att hans blick blivit lika fastfrusen i gatan som staden i tiden. Men
efter någon minut mötte han hennes ögon och smärtan som lös ur dem fick den
ständigt nollgradiga luften att kännas som en torriskall overall runt hela
hennes kropp. Det gjorde så fruktansvärt ont i hela henne att möte snögubbens
ögon att hon var tvungen att vända sig bort.
Jag vet hur vi kan få
slut på vintern, viskade hans tunna röst mot hennes rygg.
Hur då? Tina tvingade
orden ur halsen, hon måste få veta, hur ont det än gjorde honom.
Din värme.
Orden var lättbegripliga
men då de passerade igenom hennes örongång förklädde de sig i tjocka lakan av
ogenomtränglig betong och hon kunde inte känna igen dem. Tina förstod inte
alls. Plötsligt kunde hon höra sin mormors röst strömma igenom hennes huvud:
Du skulle kunna smälta hela vintern med din glada värme, Tina och två tunna
pinnar av en gammal björk letade sig fram över hennes rygg för att finna hennes
händer. Med snögubbens magra grenhänder i sina kände hon plötsligt hur varenda
vrå i hennes kropp kokade av värme och hon slöt sakta ögonen.
Värmen strömmade ut igenom
hennes fingertoppar och strålade ut i miljoner av solskensvarma grenar av ljus.
Hon tänkte på alla iskalla snödrivor som bäddade in deras hus och gjorde hennes
mormor vintersjuk, på alla snöbollar som skulle smälta, halvvägs igenom ett
ännu intakt fönster, på alla snögubbar, de flesta byggda av uttråkade barn. En
skräckslagen ilning rann plötsligt nerför hennes ryggrad då hon kom ihåg vad
hon höll i sina händer. Livrädd slog hon upp ögonen och fick sina farhågor
besannade. På marken framför henne låg en svart hatt, tätt omslingrad av en
randig halsduk, i hennes händer vilade två magra pinnar av björk som inte
längre ägdes av en kropp. Men de förtjusta utropen trängde undan hennes
skuldkänslor och glädjen över att ha besegrat vintern och kylan spred sig till
hennes läppar och sträckte ut dem i ett leende.
Eftersom tiden varit fastfrusen så länge fanns ett överskott av kall vinter och då världen tycker om att skapa balans blev det omedelbart sommar. De vita vidderna förvandlades till gröna och de tunna träden stod i full lövskrud. Med en undanstoppad tanke i bakhuvudet om att hon skulle bygga en underbart vacker snögubbe till vintern gick hon hem till sin mormor med hatten och halsduken i famnen. Sommarklänningarna togs äntligen ner ifrån väggen, hennes mormor kunde inte sluta säga: vad var det jag sa och till lunch smakade pannkakorna alldeles underbart, nygräddat, varmt.