Vi är alla romanes. Det är rubriken på fyra temaveckor om romer och resande som inleds nu på fredag på Örnsköldsviks museum & konsthall.
Från 4 april till 3 maj finns möjlighet att utforska romsk kultur, historia och samtid genom utställningar, föreläsningar och kreativa aktiviteter. Museet vill med det här projektet synliggöra berättelser och ett kulturarv som länge varit marginaliserade, och dessutom skapa utrymme för dialog och reflektion.
Nu på lördag 5 april håller Johnny Eriksson sitt första, av flera, föredrag under rubriken ”Jag – ett barn av resandefolket”, och han har mycket att berätta.
– På grund av vem jag är var jag svårt mobbad fram till 17 års ålder. Jag blev pissad på, jag blev skendränkt, jag åkte hem och bytte tröja två-tre gånger om dagen för att den var blodig.
– Och jag vet hur skit smakar – på riktigt.
Johnny Eriksson tillhör inte bara resandefolket, som 2000 erkändes som nationell minoritet i Sverige inom gruppen romer. Han har också själv gjort en livsresa som tagit honom till den han är idag. Han blev politiskt engagerad, har haft politiska uppdrag i såväl kommunen som regionen, och han brinner för olika minoriteters rättigheter, bland annat genom att sitta med i öppna minoritetssamråd.
– Många minoriteter har varit utsatta för så mycket skit, och ingen människa rår för vad man föds till. Mina kort i näven var väl inte de vassaste nån fått och med tanke på det har jag gjort en stor resa som människa; från att sitta med de i särklass sämsta kort man kan ha till att skrapa ihop fyra ess och en kung. Jag utmanar systemet genom att berätta vem och vad jag är, och vara öppen med det. Min styrka är att jag inte bara jobbar för min egen minoritet utan för alla minoriteters rättigheter, och det har jag gjort hela tiden, säger Johnny och berättar att han fortfarande inte anses riktigt rumsren av vissa.
– Jag fick ta emot väldigt mycket hot och hat efter en artikel i ÖA när vi dragit igång det här projektet. Jag blev anklagad för allt möjligt, man tyckte att det var förjävligt att jag fick uttala mig i tidningen. Jag har också blivit ifrågasatt från min egen minoritet och fått telefonsamtal där jag blivit hotad för att jag jobbar med det här projektet. Det är väldigt otrevligt, men jag är inte rädd för att uttrycka mig och säga vad jag tycker.
Johnny kommer på museet att berätta sin egen historia, och om mamma Monica Eriksson Jonssons. En kvinna som under hela sitt liv upplevde förtryck och rasism. Hon föddes i Luleå och bodde i Skellefteå när hon väntade Johnny. Men av rädsla för att barnet skulle tas ifrån henne reste hon till Borås för att föda.
– Min mamma, min moster och mormor var de starka kvinnor som alltid fanns omkring mig, säger Johnny, som också visar upp sin mammas konst.
Hon hade en dröm om att studera till teckningslärare men ekonomin var för ansträngd och dessutom tillhörde hon en utsatt grupp – resande. Men måleriet fortsatte hon med hela livet, och nu visas hennes konst upp på museet.
Nu på lördag kl 13.00 hålls också föreläsningen ”Romanifolken i Sverige – idag, igår och imorgon” med etnolog Britt-Inger Hedström Lundqvist, som driver förlaget DIKKO som tilldelades Ordfronts demokratipris 2024. Hon är även ansvarig utgivare för magasinet DIKKO som inriktar sig på nationella minoriteter, mänskliga rättigheter, demokrati, hbtq och antirasism.