FÖR NÖJES SKULL
"Jag har en lillebror, Melvin, som dansar hos Susanne Thorén på Kulturskolan. Han är fantastiskt duktig. Farsan har sagt hur otroligt det är att han fått två så extremt kulturella söner när han inte är det själv. Han försökte få mig spela hockey – det gick inte bra. Jag satte mig på en pinnstol och han styrde runt mig på isen, sedan blev det inget mer", säger Robin Hörnkvist och ler. Foto: Håkan Nordström
"Ibland tänker man på hur det skulle vara att bo mitt i en storstad, men så kommer man hem och bara: Näää!", säger Robin Hörnkvist. Vägen fram till huset i Norrflärke funderar han på att kröna med en stor portal, bred nog för en bil, med orden Norrflärke Ranch. "Det är ju lite som en ranch", säger han om sitt hemmarne som länge funnits i släkten och där han trivs ofantligt bra. Foto: Håkan Nordström
Hemma hos Robin Hörnkvist gör sig musikintresset påmint. Själv hanterar han ett flertal instrument, förutom piano och gitarr står en banjo i ett hörn och under 7ans besök åker slutligen dragspelet fram. Foto: Håkan Nordström
Framför pianot på övervåningen dansar Robins händer till ”55 Ford”; den första rock 'n' roll-låten han lärde sig spela och som fortfarande är kvar på repertoaren. Foto: Håkan Nordström
Robins fäbless för Star Wars manifesterar sig här i – ett våffeljärn. "Det var länge sedan nu men belgiska dödsstjärnevåfflor, det är gott!", säger han. Foto: Håkan Nordström

För Nöjes Skull: Robin Hörnkvist

Att inte ha musik i öronen är förenat med en sjukt oproduktiv dag. Det menar Robin Hörnkvist – som i dag mår bättre än på länge.

"Norrflärke Ranch”. Skylten hänger till höger i hallen, precis vid ytterdörren. Ett passande namn på gården där en villa och ett vidsträckt boskapshus, något åtgånget av tidens tand och numera tom på kreatur, endast utgör en liten del av de 33 hektar stora ägorna. Traktorn, parkerad en bit från hundgården i vilken den femåriga tiken Kira nyfiket ger skall, har möjligen gjort sitt för säsongen. Men för den snart 27-årige arrangören och musikern Robin Hörnkvist är kalendern alltjämt välfylld av andra åtaganden. Det har den varit sedan tidiga tonår.
– Jag är ute och spelar mycket, att riktigt veta när man är ledig är svårt. Men musik är så barnsligt roligt att hålla på med, det spelar ingen roll om jag står i en arena eller byakrog. För mig är musik inte bara något man konsumerar, det är ett liv.
Ett musikliv som tog avstamp tidigt.
– Jag har alltid varit en showman, när jag var 6-7 år körde jag shower för min syster. Jag hade en walk in-closet med ridå som jag slängde upp för att dansa och sjunga i blågrön paljettkjol och klackeskor. Hon fick vara publik tillsammans med en massa gosedjur på stolar. Det var hemskt kul.
I dag driver Robin sitt eget eventbolag Scenklart vars affärsidé han säger är att sprida glädje. Och det har han i så fall gjort med besked, raden av större evenemang sedan 2014 har blivit många – redan som 17-åring arrangerade Robin sin första Äldregala, den populära tillställningen vars målgrupp är seniorer. Dess tillkomst ger han sina egna mor- och farföräldrar erkännande för.
– När jag pratar refererar jag ofta till min morfar och min farmor, de har påverkat mitt liv en hel del. Båda har inspirerat mig genom att de var extremt duktiga på att ta hand om sina föräldrar och jag såg ett värde i det.
Robin summerar med en fundering signerad Ernst Kirchsteiger.
– Han har sagt att många inte säger sig ha tid att koka egen äppelmos. Men när har man det då, och vad sparar man all sin tid till? Det är inte så att man får en gåva i slutet av livet, att "varsågod, du har sparat in 20 år". Någonstans måste man lägga tiden. Morfar och farmor ska ha en enorm eloge som påverkat mig att se vikten av att ta hand om ens föräldrar, det finns så mycket att hämta och lära av den äldre generationen.
Själv känner sig Robin äldre än vad han är.
– En kvinna sa att jag är en ung man i en gammal själ. Det kanske är så, jag brukar säga att jag är 75 år inombords, att jag redan har levt ett liv. Det speglar sig i musikvalet också, många äldre tenderar säga att musiken var bättre förr – och det håller jag med om.

Med äldre musik menar Robin allt från Shakin' Stevens till Tommy Körberg till 80-talsrock. Det genomgående temat är annars keyboard och syntar. Både filmer och musik ska också te sig pampigt och maffigt.
– Alltså, jag kan nog skriva en bok om hur mycket musik jag konsumerar, det är lättare att säga vad jag inte lyssnar på. Punk och dödsmetall, där går gränsen.
Nu planerar Robin att ta Äldregalan ut i Sverige. Med det skyndar han dock långsamt. Svårigheten att säga nej till saker resulterade för några år sedan i att måendet blev sämre.
– Jag är mer generös än vad jag kanske pallar ibland och var dålig på att prioritera mig själv. Det fanns varningsklockor, som huvudvärk, och jag tappade greppet om vikten. Som mest var jag uppe i 150 kilo. Då är det svårt att vara den glada och glädjespridande människan jag vill vara. I stället blev jag butter och orkeslös.
I dag är han 43 kilo lättare.
– Jag tycker om att vara i centrum och showa på fester hemma hos folk, men det är också skönt att backa undan litegrann. Jag har gjort en livsstilsresa och förstår att en prioritering på mig själv är en prioritering på mig och min sambo Elin. Att äta rätt, stanna upp och känna "Nä, det här går inte, nu måste jag få vara ledig". I dag har jag mycket mer energi och orkar mer, jag kommer hem och är glad. Elin har varit ett stort stöd i den resan – men nu spritter jag i väg med idéer hela tiden; jag är imponerad att hon orkar fortsätta leva med mig. Jag har väl inte så jätteofta shower för henne här hemma – men numera händer händer det också ibland, säger Robin och skrattar.

ROBINS FAVORITER

MUSIK AV BETYDELSE
1 "Euforia – Helen Sjöholm sjunger Billy Joel" (album, 2010). Överlägset det album jag rankar högre än allt. Min huvudsakliga målsättning är att göra folk glada och det tar så klart energi. En gång sa någon: "Jag trodde du var klämkäck, men det verkar du ju inte vara". En annan frågade om jag mådde bra eftersom jag var så tyst. Det kan bli så, när folk tar kontakt i affären, att de möter en väldigt fokuserad kille som inte alls känner sig så klämkäck just då. En utpumpad kille som bara vill hem och lyssna på Helen Sjöholm efter att ha gett allt på en scen. Det är mitt "nu behöver Robin vila"-album. Väldigt känslosamt och betydelsefullt. Jag och Helen har mejlat med varandra, men jag har aldrig berättat hur mycket det här albumet betytt.
2 Whitesnake – "Whitesnake" (album, 1987). Farsan älskade den här musiken, hans cd hamnade hos mig när jag var runt 12 och jag lyssnade sönder den. Vi har inte så många gemensamma intressen, jag och farsan, så det här blev en hemsk mysig gemenskap. Den blickar tillbaka till barndomen. Jag gillar när
musik är kraftfull och minns första introt med synten – det var ståpäls. Hela skivan är grymt bra. Han fick mig också att lyssna på Magnums "On a Storyteller's Night" (1985), förjäkla bra.
3 The Refreshments – "55 Ford" (låt, 2000). Bland de första rock 'n' roll-
låtarna jag lärde mig spela på musiklektionerna och Kulturskolan. Den och "High Shool Confidential". För mamma fick mig att börja tävlingsdansa som nioåring, mest i stilen boogie woogie och vad dansar man till då? Jo, musik från slutet av 40-talet – Charlie Norman är en inspiration – och Jerry Lee Lewis. Men jag gillar "Whole Lotta Shakin' Goin' On" bättre än "Great Balls of Fire", den är jag faktiskt kräkless på nu.

3 FAVORITLÅTAR
1. Survivor – "How much love" (1986).
Elin är så less på den. Jag hade ett hårdrocksband på gymnasiet, Live Wire, och vi tänkte lära oss den här men det blev aldrig av. Syntslingorna får det att klia i fingrarna, jag vill spela själv. Det är maffigheten!
2. Billy Joel – "New York State of Mind" (1976). Mycket på grund av pianobarstuket Billy är så duktig på. Den här är så fruktansvärt bra. När jag tävlingsdansade i bugg och hörde pianosolon slog jag händerna i takt, i dag jag kan gå runt och nynna pianosolot för mig själv.
3. Kingen – "Mary Ann" (2007). En kille önskade den här på ett av mina första gig. Av Torgny "Kingen" Karlsson. Jag hade aldrig hört den men nu spelar jag den jättemycket live, det är en låt jag aldrig blir less på. Grymt bra schufflerock. Den är alltid med på alla mina spellistor, oavsett vilka jag gör.

3 BÄSTA LIVESKIVORNA
1 Jeff Lynne's ELO "Wembley or Bust" (2017). En liveplatta med ELO som bakgrundsmusik på en fördrinkskväll är det bästa. Du behöver inte byta ett spår, allt är så bra. ELO har jag matat mycket, mycket. "Turn to Stone" var den första låten jag fastnade för, sedan hittade jag Lynnes "Armchair Theater" och låten "Lift Me Up", den bara skriker Jeff Lynne.
2 Billy Joel "Live at Shea Stadium" (2011). När Paul McCartney kommer in och sjunger "I Saw Her Standing There" vrålar publiken, det är så sjukt mycket folk. En sådan grej får man bara uppleva i dessa kolossala arenor.
3 ABBA "Live at Wembley Arena" (2014). Komplett show från 1979. Tomas Ledin är med och körar, jag tror till och med att man kan höra hans röst.

ROBIN OM... EN MUSIKUPPLEVELSE
Den bästa upplevelsen, när publiken är där för att lyssna, är kombinationen av pampigt och fartfyllt för att i nästa stund låta allvaret och lugnet komma med. Det spektrat är fint, när man får lära känna artisten, vem det egentligen är. Kanske genom bakgrundshistorien till en låt, då man känner att "Oj, nu blev det allvarligt". Med den bredden får du ett riktigt paket. Gärna att det också finns pampiga syntintron, som i "Standing in the Rain" med ELO.

5 BÄSTA SYNTSLINGORNA
1 Survivor "How much love" (1986). Enkel och jäkligt snygg.
2 Whitesnake "Straight for the heart" (1987). Hela plattan är nog den jag spelar mest av alla.
3 Dare "Into the fire" (1988). Nu blir det riktigt smalt, den här är det inte många som kan. De skiftar slingorna och höjer tonarten – oj, oj, oj!
4 Magnum "Steal your heart" (1985). Här fastnade jag helt och hållet för introt. Det händer faktiskt att jag bara spelar ett syntintro och sedan byter låt. Det här är en sådan.
5 Mr. Mister
"Kyrie" (1985). "Daga-daga-daga-doo!" Syntslingan i den här är ju (tystnad)... oj, oj, oj, oj, oj.

TRE TYPISKA ROBIN-FILMER
1 "Jurassic Park" (1993).
För mig ska filmer vara som musiken; maffiga och pampiga. Första gången var jag inte gammal, jag fick kolla på den i smyg. När T-rexen ryter i början, alltså det är så läckert. Jäklar, vilken bra film. Jag har den på VHS – den hävdar jag kan bli värd pengar men det är det inte många som tror.
2 "Star Wars" (episod 4-6, 1977-1983). Väldigt mycket jag på något sätt. Filmerna är lika spännande som alltid, man vet vad som ska hända men det är alltid någon liten detalj man missat. Jag brukar säga till Elin att "jag skulle älska dig lite mer om du i alla fall kunde titta på Star Wars någon gång", men det har inte hänt än.
3 "Härskarringen: Sagan om Konungens Återkomst" (2003).
När allting föll på plats. Den sista krigsscenen när elefanterna tågade in är döläcker. Jag har lättare att välja äldre filmer. De är viktigare att se, tycker jag, så att man får grunden. Därför har jag plöjt hela Star Trek-serien för där lades en rejäl grund till sci-fi-världen. Det fanns ju inte skjutdörrar på 60-talet, folk stod i kulisserna och drog upp dem. Det finns en hel lista med direkta innovationer som inspirerats av just Star Trek.

BÄSTA VAKNA UPP-PLATTAN
Survivor "Vital Signs" (1984). En skiva folk absolut inte kanske tror att jag tycker om. Efter att jag vaknat är det här min starta dagen-skiva. Lite lugnt och sparsmakat med schyssta syntar. Survivor är ett praktexempel på en grupp som gick från 70-talets genre och rakt in i syntarna. Ett album man kan spela från början till slut. Men jag kan inte spela något från den på scenen, det har jag inte rösten för.

Publicerat