Det är Alfred Tennysons fel
eller kanske Edvards Fredins; han som översatte Tennysons dikt Ring out, Wild bells till svenska.
I sin svenska skepnad, Nyårsklockan, ljuder detta punktliga poem med Jan Malmsjös stämma från Skansens scen under varje års sista sekunder och varje år försöker han övertala den där klockan om att ringa ut de tusen krigens år och in den tusenåra fredens rike.
Det är baske mig till att kräva himla mycket av en klocka.
Dikten väcker varje år samma tre tankar hos mig:
1. Tusenårsfred? Oj, vad det låter trevligt! Hoppas att det slår in!
2. Tänkte jag inte så här i fjol också?
3. Jo
och det verkar som om det sket sig i år igen. Fasen också!
Och just då slår klockan tolv. Min traditionsenliga nyårsritual går med andra ord ut på att bli snopen och gräma mig över att paradiset har uteblivit i år igen men sedan, på andra sidan av tolvslaget, blir jag alltid bergsäker på att en bättre värld måste lura runt hörnet.
Mitt sätt att börja det nya året är därmed mycket skojigare än sättet att avsluta det gamla .
Lika säkert som att jag lämnar fjolåret i besvikelse, lika säkert är det att jag alltid välkomnar dess uppföljare med en känsla av hopp.
