Min med medverkan i Gladiatorerna har lett till många olika saker; både förväntade och överraskande händelser. Efter min hjärnskakning i första säsongen fick jag erfara strax under ett hundratal människors medkänsla och värmande ord att det såg bra ut så långt som jag hann vara med, men främst gick jag in i min egen besvikelse och grämde mig över hur det som hände kunde hända
Men min hjärnskakning var förmodligen det bästa som kunde hänt mig. Den sporrade mig att starta om och framförallt gav den mig en chans att motivera mig till att lyckas med annat; t.ex. att med mina vänner resa Sverige runt och genomföra den kända Svensk Klassiker-kombinationen av fysiska och psykiska prövningar. Roadtrips och olika träningsupplägg kännetecknade större delen av hösten 2011 och hela året 2012. Vikten av att kämpa sig vidare efter ett nederlag och komma tillbaka på fötter framgick för mig då mediaproduktionen åter hörde av sig under våren och undrade om jag ville komma till tester inför inspelning igen. Jag var en annan Saga då. En Saga som mycket väl visste vilka risker som förelåg, men som samtidigt visste hur många människor där ute, kända som okända, som ville se mig kämpa igen! Det fanns folk därute som hoppades och höll tummar och tår att jag skulle få chansen att kämpa och vinna mot de starka gladiatorer igen och sedan släppas lös att springa genom hela hinderbanan och slutligen hoppa igenom den lysande porten och kanske ta emot den stora buketten.
Hur skulle jag möjligen kunna tacka nej till ett sådant erbjudande?
Carpe Diem är en vacker fras. Ja-sägare kanske man borde formulera det på svenska. Att chansa och ta risker är läskigt och ruckar vår vardag och existens, med det får oss att växa och bli stolta över oss själva. Jag valde att åter säga JA till utmaningen som åter satte igång under våren 2012. Mitt återinträde på Gladiatorarenan och den intensiva träningen inför det.
Genom gårdagens sändning av Gladiatorerna kan man på resultatlistan tyda att jag ligger på tredje bästa plats i tidtabellen; på prispallen enligt gamla konståkningsmått mätt. En person till ska klämma in sig på en plats i listan innan semifinalerna rullar igång i början på mars, men jag har genom min tid redan knipit en plats! Trots att min revansch är tagen och jag känner att folks förväntningar och drömmar om min framgång besannats (JAG KUNDE VINNA!!) så har jag nu chansen att gå ÄNNU längre i tävlingen! Rykten sprider sig men min tystnadsplikt består. Ni får följa serien om ni vill se hur långt gladiatorsagan fortsätter
Efter mitt Engelbrektslopp i Dalarna i söndags kände jag nya och okända muskler värka i höft och ljumskregionen. Skelettet och lederna gjorde sig väl påminda och ännu höll förkylningssymptom som rosslig hosta, feberkänningar och matthet i sig. Jag utnämnde denna vecka till vilovecka och fokuserade på att bara umgås med barndomsvänner och familj samt att ta det väldigt lugnt. När mamma sedan föreslog att jag kunde komma på studiebesök till hennes skola med ett gäng fyror och femmor som hade olika bollsporter på gympa-schemat tyckte jag det kändes som en rolig och inspirerande sak! Hon sa att några hade frågat efter min autograf (mamma hade naturligtvis varit så stolt den vecka mitt grundavsnitt skulle visas att hon gått runt i en vit v-ringad tshirt med Gladiatorerna-tryck på som hon köpt i Karlstad under inspelningen), så jag förberedde några. Föga visste jag att jag mellan lunch och tidig eftermiddag en dag mitt i veckan skulle stå framför fem samlade klasser och berätta med målande beskrivningar om mitt möte med muskelbjässarna för barn med uppspärrade ögon och armar som titt som tätt flög i luften för att de hade så många frågor till mig. Var det inte läskigt?! Vilken gren var roligast? Hur jobbig var hinderbanan? Är Gladiatorerna sådär elaka annars också?! Hur stora är de egentligen...?
Jag tog tillfället i akt att utöver min upplevelse-berättelse höja vikten av att våga chansa och göra sådant man faktiskt inte vet om man är duktig på eller inte. Lika mycket om inte mer går att lära sig av misslyckanden som man kan göra av lyckanden och framgång. Speciell genomslagskraft har nog ett sådant uttalande om det yttras i en lokal som en idrottshall till ett gäng 11-åringar som har extremt olika förutsättningar inför många kommande år av betygsättning, gränstestande och senare även identitetssökande. Om jag kan vara en framträdande person de ser upp till och samtidigt vara ödmjuk inför hur man tar sig an livet och saker som dyker upp längst den långa resan så vill jag absolut fånga det ögonblicket! Aldrig har jag skrivit så många autografer och ritat så många stjärnor och hjärtan i kanten på tidigare intet-sägande A4 ark. Inom några sekunder betydde mina krumelurer där att pappret blev oerhört värdefullt i betraktarens händer, oavsett om det var just bara för den dagen eller om den kommer att ligga i någons speciell låda och tas fram då och då under årens lopp.
På tisdag har jag getts ännu ett tillfälle att inspirera andra (som i sin tur ger mig glöd och inspiration) genom medverkan på Nolia-mässan i Sundsvall, där jag ska hålla två lifestory-tal i en mindre lokal inför gymnasieelever. Utbildnings- och framtidsmässa kallas den och syftar till att motivera ungdomar till deras framtida val och möjliga karriärsbanor! Kan jag höja enbart EN persons känsla av egenvärde där under den dagen så blir det för mig guld värt!
Men först ska jag fokusera på att välkomna logegäster in på Fjällräven Center då Modo ikväll tar emot HV71 och sedan hänga in glatt festfolks jackor på Olearys framåt småtimmarna.
Ha en fortsatt underbar helg gott folk!