De har upplevt krigsåren, ransoneringskorten, gengasbilarna och en vardag utan tvättmaskin och kylskåp. Men framför allt har de fått uppleva en vänskap som hållit i alla år.
– Det är inte alla förunnat att få uppleva sin nittioårsdag. Men det får vi, säger Anita Byström.
Hon och Ingrid Westman, Birgit Brännström, Berit Bergstrand, Hjördis Ahrnlund, Lennart Forslund, Ingrid Hörnfeldt och Britt Nylander lärde känna varandra under sina långa arbetsliv på Örnsköldsviks sjukhus.
De föddes före andra världskriget och minns en annan vardag. Mörkläggningsgardiner, utedass, hästskjutsar och sparkstöttingar. Telefoner var ovanliga och tv-apparater hade de knappt hört talas om.
I en betydligt modernare tid; 1994 startade projektet Pulsen på sjukhuset. I den gamla personalmatsalen skapades ett gym där personalen kunde träna förebyggande. Blivande pensionärer fick träna gratis, så ofta de ville och till och med livet ut.
Det erbjudandet tog gruppden fasta på. Två gånger i veckan tränade de tillsammans. Kroppen fick sitt och vänskapen växte. Med tiden blev de ”Pulsens pantrar”.
– Vi tror att tack vare Pulsen så har vi hållit oss relativt friska, säger Britt Nylander.
Så kom pandemin 2020. Träningen gjorde uppehåll och efter två år fick pantrarna lämna gymmet när Pulsen endast erbjöds den ordinarie personalen.
Men de lämnade inte varandra.
De om är kvar i livet och har hälsan träffas fortfarande, fikar och pratar, uppvaktar varandra på födelsedagar och delar minnen från ett långt arbetsliv och ett ännu längre liv.
Pulsen gav dem anledning att träffas, men det var vänskapen som fick dem att fortsätta.
Och den pulsen slår fortfarande.