Steve Tibbetts ”Close”
(ECM)
”Musik är så nära magi som vi dödliga kan komma. Musiker njuter av att bli betraktade som trollkarlar, shamaner eller profeter. Men här kommer en nyhetsflash: Vi har ingen aning om vad vi gör.”
Så uttrycker sig den amerikanska gitarristen Steve Tibbetts som också försöker förklara omslagsbilden på sitt nya album – en övergiven gungställning i mörkret med en glittrande stjärnhimmel i bakgrunden:
”Musik är ett skymningsspråk. Jobbet är att översätta lite skugga till ljud.”
Det här är Steve Tibbetts elfte album som han släpper på ECM och han fortsätter sitt sökande efter något outforskat, med improviserade melodier, musik som läggs lager på lager i loopar med ett mullrande slagverk i botten från medmusikerna Marc Anderson och JT Bates.
Resultatet är drömlikt, ibland nästan skrämmande, och väldigt fängslande – om man är på rätt humör för att med totalt öppna sinnen utforska ny musik.
”Jag letar fortfarande efter det suggestiva ljudet av Sultan Khan”, säger Tibbetts som länge haft den indiske sarangimästaren (1940-2011) som stor inspirationskälla. Tibbetts har utforskat traditionell indonesisk musik – Gamelan – tibetanska långhorn, hovmusik från Java, hardingfela från Norge och mycket annat. Han har också stämt sina gitarrer, både elgitarrer och den akustiska 12-strängade gitarren på andra sätt än det normala – vilket ger honom nya möjligheter att skapa spännande musik. Det här är ”twilight music” – sökande, drömlik, hypnotisk.
Wolfgang Muthspiel ”Tokyo”
(ECM)
Gitarristen Wolfgang Muthspiel från Österrike delar födelsedag med mig, men är tre år yngre. Däremot är hans mindre kända bror Christian, trombonist och pianist, jämnårig med mig. Mer likheter än så finns absolut inte, eftersom jag inte kan spela annat än skivspelare. Wolfgang däremot, han kan lira gitarr. Vansinnigt vackert dessutom.
”Tokyo” är hans 26:e album i eget namn och titeln hänger ihop med att han gärna spelar in sina plattor i Japan. Det här är tredje albumet han gör med samma trio och sina amerikanska medmusiker Scott Colley på bas och Brian Blade på trummor. De inleder med en snygg tolkning av Keith Jarretts ”Lisbon Stomp” och avslutar med en egen version av den amerikanske trummisen Paul Motians (1931-2011) ”Abacus”.
Men det är Wolfgang Muthspiels egna kompositioner som imponerar mest på mig. Här finns lyriska ballader, finstämd filmmusik och folkmusikaliska inslag. Muthspiel växlar mellan akustisk och elektrisk gitarr och ibland använder han båda instrumenten med pålägg. Det behöver knappast tilläggas – gitarrspelet är absolut fläckfritt, så snyggt att man nästan glömmer bort bas och trummor. Muthspiel och hans trio bjuder också på en subtil blinkning till den tysk-amerikanske kompositören Kurt Weill (1900-1950) med den stundtals bluesiga och eleganta ”Weill You Wait”.
John Taylor ”Tramonto”
(ECM)
Brittiske pianisten John Taylor avled 2015, 72 år gammal. Nu finns den här liveinspelningen ute som gör att vi kan lyssna till hans fantastiska och känsliga spel på flygeln. Tillsammans med de amerikanska medmusikerna Marc Johnson, kontrabas, och Joey Baron, trummor, gav John Taylor den här konserten i Birmingham 2002 och den visar Taylor på ett sprudlande spelhumör.
Albumet innehåller endast fem kompositioner, men det räcker ändå till drygt 54 minuter, och trion inleder med två av Taylors mest kända verk – ”Pure and Simple” och ”Between Moons”. Den första gjorde han ursprungligen tillsammans med trummisen Peter Erskine och hans trio på albumet ”You Never Know” (ECM 1993). Därefter får vi höra en drygt 12 minuter lång tolkning av ”Up Too Late” som basisten Steve Swallow (fyllde 85 år 4 oktober) gjorde i flera olika versioner. Här får alla i trion utrymme att leka fritt i spännande improvisationer och John Taylor imponerar stort.
Titelspåret är hämtat från en annan nu levande 85-åring (fyllde 1 mars) – multimusikern Ralph Towner. ”Tramonto” gjordes först i duett med basisten Gary Peacock 1994 och även här är det piano och bas i fokus, med stillsamt vispande av Joey Baron i bakgrunden.
Avslutningen är en 15 minuter lång version av ”Ambleside”, som också ursprungligen gjordes med Peter Erskine Trio fast på albumet ”Time Beeing” (ECM 1994). John Taylor inleder med att leka med strängarna inne i flygeln och så småningom kommer Marc Johnson in med stråken i höga toner på kontrabasen innan Taylor hittar in i melodin. 15 minuter med skiftande stämningar och flera solon – ett episkt pianotriostycke, av tre mycket samspelta, skickliga och lekfulla musiker.