Adam Forkelid ”Dreams”
(Prophone)
Soloalbum av pianisten Adam Forkelid, inspelat live på Krematoriet i Stockholm 12 oktober 2024, hans hemmaplan där han övar och spelar in – och där flygeln Fazioli F278 de senaste åren varit Forkelids dagliga kompanjon. Forkelid har gjort något som Keith Jarrett sysslade med under en stor del av sin långa karriär – han sätter sig vid flygeln och bjuder publiken på något de inte hört tidigare. Åtminstone det mesta av det. Allt är inte helt improviserat, Forkelid hade några skisser men inte någon fast plan utan lät sig inspireras av stämningen och atmosfären i rummet, och av de bekanta ansiktena i publiken.
De sex styckena blir väldigt varierade, även inom sig själva. Inledande ”Dream no. 1: Liminality” förändras flera gånger, och detta gäller även de kommande musikstyckena. Stundtals spelar Forkelid mycket energiskt och kraftfullt för att i nästa stund bjuda på stillsamt drömlika toner. På ”Dream no. 4: Repose” lägger han fokus på pianots basregister medan ”Dream no. 5: The Quiet Above” är betydligt ljusare och lugnare. Den avslutande drömmen ”Strive” är en nytolkning av Forkelids egen komposition som fanns med på hans kvartettalbum ”Turning Point” som gavs ut 2024 – eftertänksamt och försiktigt som ett stillsamt sökande. Adam Forkelid har vi kunnat höra flera gånger hos Perdido Jazz & Blues, och nu kan vi njuta av hans musikaliska drömmar på den här skivan.
Isabel Berglund ”Open every window”
(Prophone)
Skivdebut för sångerskan Isabel Berglund som tog sin kandidatexamen på Kungliga Musikhögskolan 2023 och nu presenterar sig på den svenska jazzscenen. Hon gör det med ett album där hon själv står för samtliga kompositioner, och hon visar direkt vilken stark låtskrivare hon är. Isabel säger att hon inspireras av artister som Dianne Reeves, Carole King och Stevie Wonder – och att Stevie influerat henne märks inte minst på hennes utmärkta ”Hours of Reflection” och ”Let it Rain”, i mitt tycke skivans två starkaste spår – men så är jag ju också ett stort fan av Stevie Wonder.
Isabel omger sig med ett riktigt starkt band där trummisen Calle Rasmusson gjort ett stabilt jobb med produktionen som stundtals känns väldigt maffig. Han spelar däremot inte trummor, det gör i stället Axel Nilsson, en annan relativt nyutexaminerad musikkandidat. Ytterligare en ny bekantskap är gitarristen Oskar Nilsson Bettinsoli, som imponerar med ett par solon – och hör vi kanske influenser från Jojje Wadenius i slutet av ”Hours of Reflection”? Ny för mig är även saxofonisten Johan Christoffersson, med ett varmt och tryggt sound.
Två etablerade, men fortfarande unga, musiker bidrar också friskt till den totala ljudbilden: Leo Lindberg på Hammondorgel och estniska stjärnskottet Britta Virves på piano och keyboards, numera med Stockholm som bas. Isabel sjunger alldeles fläckfritt och hennes röst kommer fram allra bäst i avslutande ”Revelations” där hon under merparten av låten endast kompas av Nilsson Bettinsoli på akustisk gitarr. Ännu en låt som skulle kunna av skrivits av Stevie Wonder, eller varför inte Paul Simon.
Irma Neumüller & Seth Sjöström ”Come give me love”
(Prophone)
Irma Neumüller, född 2001, skivdebuterade i fjol med ”Introducing Irma Neumüller” och nu har hon släppt ett duoalbum med basisten Seth Sjöström, född 2000. De två studerade tillsammans på Skurups Folkhögskola och fann snabbt varandra i sin delade kärlek för jazz och improvisation. Numera har de sin bas i Berlin. Här bjuder de på var sitt eget original och i övrigt finstämda tolkningar av andras alster.
De startar med Burt Bacharachs ”Alfie” och följer upp med titelspåret – bröderna Gärdestads låt från 1973. På ”Skylark” av Hoagy Carmichael leker Seth Sjöström fram en fantastisk bakgrund på sin elbas till Irma Neumüllers sång, där hon också ger sig ut på scat song. Något hon för övrigt gör ganska ofta, och mestadels (dock inte alltid) klarar hon denna svåra vokala balansgång med bravur.
Fina ”Sång för den som tänker” är skriven av Alicia Panambi Cubas Tapia, jämnårig med Irma, och ”Brooklyn Sun” har de hämtat från Salem Al Fakirs album ”Ignore This” från 2010. Avslutande ”Poppel” av dansk-svenska folkmusiktrion Trio Mio fanns med på deras ”Pigeon Folk Pieces” 2005. Känsliga tolkningar allihop, men jag fastnar främst för duons egna kompositioner; Irmas ”Somehow, Somewhere” och Seths ”Vinterväg”. Och helt klart har de två hittat något speciellt tillsammans. Irmas röst och Seths mjuka sound på elbasen funkar alldeles utmärkt ihop.
Trio X of Sweden ”Trust”
(Prophone)
Trio X har samarbetat sedan 2002 och är en av Sveriges mest välrenommerade pianotrios med en utforskande och gränsöverskridande känsla för musiken. Lennart Simonsson, piano, Per V. Johansson, bas, och Joakim Ekberg, trummor, har alla gedigna karriärer med engagemang i många olika musikaliska sammanhang. ”Trust” bjuder på 13 mestadels lugna låtar där 10 av dem är original av trions medlemmar. De uppger själva att de vill hylla sina nära och kära och de fantastiska musiker de samarbetat med genom åren. Per V. Johansson har exempelvis skrivit ”Blues for Jojje” till den svenske gitarrlegenden Jojje Wadenius som fyllde 80 år i maj. Joakim Ekberg har skrivit ”Pappa” och Lennart Simonsson står bakom ”Viaticum/Till Stefan” som han skrev till kompositören och pianistkollegan Stefan Nilsson när han var svårt sjuk i ALS. Nilsson avled 25 maj 2023.
Trion gör också psalmen ”Den signade dag”, Evert Taubes vackraste komposition – ”Så skimrande var aldrig havet” och avslutar albumet med Leonard Bernsteins ”Some other time” från musikalen ”On the town” från 1944.
Vill man höra eminenta Trio X live är en resa till Uppsala att rekommendera. Sedan 2010 är trion värdar och moderatorer i den mycket populära konsertserien Carte Blanche i Uppsala Konsert & Kongress – konserter med överraskningsmoment i form av hemliga gäster. 29 november är nästa tillfälle.