Mahavishnu Orchestra “Visions of the emerald beyond”

Femte albumet från jazzfusionbandet Mahavishnu Orchestra fyller 50 år, och då är det förstås dags att återupptäcka denna fantastiska platta. Eller, om man mot förmodan inte har hört Mahavishnu Orchestra, upptäcka hur jazzfusion av yppersta klass lät under genrens storhetstid i mitten av 70-talet.
Till föregångaren ”Apocalypse”, som släpptes i april 1974, hade grundaren John McLaughlin bytt ut hela sitt band. Ralphe Armstrong kom in som basist, Narada Michael Walden ersatte Billy Cobham vid trummorna, Gayle Moran ersatte Jan Hammer på keyboards och den magiske franske violinisten Jean-Luc Ponty gjorde storartad entré. Det är också Ponty som inleder med ett solo på sin elförstärkta fiol innan ett mäktigt drum fill från Walden lägger grunden för McLaughlins elgitarr. ”Eternity's Breath - Part 1 & 2” tar fullständigt andan ur lyssnaren innan det lugnar ned sig på ”Lila's Dance” som inleds stillsamt på piano. Men när låten knappt halvvägs in går över i en, till synes, simpel blues händer det saker. En ordinär bluestakt blev helt enkelt för lätt att spela för dessa supermusiker, så man gjorde det klurigare genom att spela i 5/4-delstakt och även 7/4-delstakt.
Albumet innehåller också funk i ”Can't Stand Your Funk” och naturromantik med fågelkvitter i ”Pastoral”. John McLaughlin skrev allt utom den funkiga ”Cosmic Strut” som skrevs av Narada Michael Walden. Gästvokalisten Carol Shive imponerar på den korta ”stillsamma ”If I Could See” som övergår till fullt ös på ”Be Happy” där McLaughlin visar prov på sitt makalösa gitarrspel, Ponty briljerar på fiol samtidigt som Walden och Armstrong sliter enormt på trummor och bas. En helt galet bra låt, och den drömska rymdliknande ”Earth Ship” kommer som balsam för öronen efteråt.
Avslutande ”On the Way Home to Earth” är ren uppvisning i jazzfusion och musikalisk ekvilibrism, även om jag anser att de avslutar den lite för abrupt. Men det är bara att buga och lyfta på hatten åt dessa eminenta musiker.

Dr. Feelgood ”Down by the Jetty”

Brittiska rockbandet Dr. Feelgood släppte sitt debutalbum i januari 1975 och det fyller alltså 50 år just nu. Lite kuriosa är att plattan spelades in i mono, på bandets eget önskemål. Bandets energifyllda musik inspirerade många blivande punkmusiker och även andra storheter uppger att de inspirerats av ”Down by the Jetty”, bland andra Bob Geldof i The Boomtown Rats och Paul Weller i The Jam. Per Gessle tog också namnet Roxette från en av de två singlarna som släpptes från den här plattan, låtar som skrevs av Wilko Johnson (1947-2022) som också skrev sju av de övriga låtarna på debutalbumet. Dr. Feelgood gjorde dessutom en cover på John Lee Hookers ”Boom Boom” och hade även med ”Cheque Book” av Mickey Jupp och ”Oyeh!” av Mick Green. Plattan avslutas med en liveupptagning där bandet satt ihop Larry Williams ”Bony Moronie” från 1957 och Chuck Rios ”Tequila” från 1958.
Dr. Feelgood är fortfarande aktiva men originalsättningen kommer vi alltid att minnas tack vare den energiske sångaren och munspelaren Lee Brilleaux, som gjorde sitt sista framträdande i januari 1994, mindre än tre månader innan han avled strax innan han skulle ha fyllt 42 år. Övriga originalmedlemmar var basisten John B. Sparks och trummisen John "The Big Figure" Martin.

Billy Cobham ”Shabazz”

Supertrummisen Billy Cobhams debutalbum i eget namn, ”Spectrum” från 1973, hör till mina absoluta favoritplattor. På den här liveinspelningen är två av de fyra låtarna hämtade från just den plattan. "Taurian Matador" spelades in 4 juli på Montreux Jazz Festival i Schweiz. Låten går rasande fort på studioversionen, men här gör Billy Cobham och hans band den i extrem hastighet. Oerhört imponerande. Andra låten från ”Spectrum” är den betydligt lugnare, och skönt svängande ”Red Baron”, inspelad på The Rainbow Theatre i London 13 juli – liksom inledande ”Shabazz” och avslutande ”Tenth Pinn”.
Vi hör John Abercrombie (1944-2017) på gitarr, bulgaren Milcho Leviev (1937-2019) på keyboards, Alex Blake från Panama på bas samt en blåssektion bestående av Glenn Ferris på trombon samt bröderna Michael (1949-2007) och Randy Brecker på saxofon respektive trumpet. Ett grymt bra band, och vill du höra trumspel av yppersta världsklass så lyssna på Billy Cobham, 80 år och still going strong. De svenska stjärnorna Joel Lyssarides, piano, och Björn Arkö, träblås, turnerade för övrigt med honom i höstas – kolla Billy Cobham Time Machine på Youtube.

December 2024

Stanley Clarke ”Stanley Clarke”

Andra soloalbumet av fantombasisten Stanley Clarke fyller 50 år nu i december. Hans debutalbum ”Children of Forever” gjorde succé men till sin andra platta bytte han ut hela ensemblen. Jan Hammer kom in på keyboards istället för Chick Corea (1941-2021), Bill Connors ersatte Pat Martino (1941-2021) på gitarr och Tony Williams (1945-1997) ersatte Lenny White på trummor.
Stanley Clarke och hans eminenta medmusiker bjuder på funk/jazz-fusion av mycket hög klass där Clark ibland hanterar basens strängar brutalt hårt. ”Vulcan Princess”, ”Lopsy Lu” och ”Power” håller absolut högsta klass. På avslutande 14 minuter långa ”Life Suite”, uppdelad i fyra partier, tog Clarke med en stråksektion och en sex man stark blåssektion där bland andra Lew Soloff ingick, trumpetaren som spelade med Blood Sweat & Tears och som vi fick se tillsammans med Jojje Wadenius i Blueskällarn 6 februari 2015. Bara 30 dagar senare dog Lew Soloff vid en ålder av 71 år.

Monica Zetterlund/Bill Evans Trio ”Waltz for Debby”

En av de allra bästa svenskproducerade jazzskivorna någonsin fyller 60 år nu i december. Bakgrunden till inspelningen är att Monica Zetterlund (1937-2005) i oktober 1963 hade spelat in pianisten Bill Evans ”Walz for Debby” med Beppe Wolgers svenska text tillsammans med Georg Riedels orkester. Inspelningen nådde Bill Evans (1929-1980) som blev så imponerad av Monicas sång att han ville komma till Sverige och spela in en skiva med henne. 23 augusti 1964 tillbringade Monica Zetterlund, Bill Evans, kontrabasisten Chuck Israels och trummisen Larry Bunker endast fyra timmar i Europa Film Studio tillsammans med ljudteknikern Olof Swembel och producenten Göte Wilhelmson, som avled i januari 2024, 95 år gammal. Resultatet gavs ut i december 1964 av Philips Records, och det är ett stycke svensk jazzhistoria.
”Come rain or come shine”, “One upon a summertime”, “Lucky to be me”, “It could happen to you”, “Jag vet en dejlig rosa”, “Vindarna sucka uti skogarna” och förstås “Monicas vals”. Monica Zetterlund sjunger galet bra på ett helt suveränt album.

November 2024

Supertramp ”Crime of the Century”

Brittiska Supertramp bildades 1970 och hade lite trögt att nå ut med sina två första album, men deras stora genombrott kom med ”Crime of the Century” som nu har fyllt 50 år. Albumet nådde fjärde plats i både Storbritannien och Kanada, och femte plats i Tyskland. Grundarna av bandet, Rick Davies och Roger Hodgson, står för alla låtar – var för sig och tillsammans – och de kom till inspelningsstudion med inte mindre än 42 demos, varav endast åtta hamnade på den här plattan. Och vilken platta det blev!
Från inledningen med det klagande munspelet, och Roger Hodgsons lika klagande röst, på ”School” och hela vägen till det avslutande ödesmättade och mäktiga titelspåret handlar det om alldeles strålande låtar. På känsliga ”Hide in your shell” är Thin Lizzy-gitarristen Scott Gorham med på bakgrundssång, och en ej namngiven gatumusiker på såg (!) ”Bloody well right”, ”Asylum”, ”Dreamer”, ”Rudy”, ”If everyone was listening” är de övriga mästerverken. En av mina absoluta favoritplattor som jag lyssnat till oräkneliga gånger, och som jag fortfarande lägger på vinylspelaren då och då. Hörlurar på och hög volym!

Yes ”Relayer”

Sjunde albumet av det progressiva symfonirockbandet Yes har nyligen fyllt 50 år. Gruppen hade en rejäl utmaning att leva upp till framgångarna med dubbelalbumet ”Tales from Topographic Oceans” som toppade den brittiska albumlistan året innan. Dessutom hade keyboardisten Rick Wakeman lämnat Yes efter oenigheter om var gruppen var på väg musikaliskt. Flera olika musiker fick provspela som ersättare för Wakeman, bland andra Eddie Jobson från Roxy Music (senare även med Frank Zappa, UK och Jethro Tull) och greken Vangelis (1943-2022), som sångaren Jon Anderson några år senare bildade duon Jon & Vangelis med – och fick stora framgångar med låten ”State of Independence” 1981.
Valet som Wakemans ersättare föll i stället på Patrick Moraz från Schweiz och han bidrog med vissa element av funk och jazzfusion till bandet där ”Sound Chaser” är ett bra exempel. ”Relayer” domineras av den nära 22 minuter långa och episka ”The Gates of Delirium”, ett av Yes mest ambitiösa kompositioner. 77-årige Steve Howe leder fortfarande Yes som i augusti/september turnerade tillsammans med Deep Purple.

Genesis ”The Lamb lies down on Broadway”

50 år har gått sedan brittiska progressiva symfonirockarna Genesis gav ut detta dubbelalbum. Det var deras sjätte album på lika många år och det mest ambitiösa. Redan innan arbetet kom igång hade bandet bestämt sig för att skapa ett dubbelt konceptalbum där historien handlar om Rael – en ung man med rötterna i Puerto Rico som befinner sig i New York och genomgår en inre resa för att försöka upptäcka sig själv.
Peter Gabriel, Tony Banks, Mike Rutherford, Steve Hackett och Phil Collins hade just avslutat en lång världsturné efter framgångarna med ”Selling England by the Pound” och hyrde in sig under tre månader i Headley Grange, där bland andra Led Zeppelin tidigare jobbat. Låtskrivandet skapade slitningar i bandet när Peter Gabriel envisades med att skriva all text själv och lämna det mesta av musiken till de övriga. Resultatet är drygt 94 minuter strålande progressiv rock där det inledande titelspåret och ”Carpet Crawlers” blev konsertfavoriter under resten av bandets livstid. Under den följande turnén meddelade Peter Gabriel att han skulle lämna Genesis när turnén var över. Han fick en strålande solokarriär och Genesis överlevde som band och fick faktiskt större framgångar senare.

Kraftwerk ”Autobahn”

Fjärde albumet från den tyska duon Ralf Hütter och Florian Schneider (1947-2020) som med sitt projekt elektroniska projekt Kraftwerk, som startade med experimentell krautrock men fick sitt internationella genombrott med det här albumet. Det nära 23 minuter långa titelspåret, som tar upp hela A-sidan, inleds med en bil som startar i högra kanalen och kör iväg till den vänstra innan färden på autobahn inleds. Till den monotona texten ”Wir fahren, fahren, fahren auf der Autobahn” läggs massor av elektroniska ljudbilder som förstärker intrycket av att färdas på det tyska motorvägsnätet.
Kraftwerk anlitade slagverkaren Wolfgang Flür och gitarristen/flöjtisten Klaus Röder – och bandet blev sedermera en kvartett, där Flür senare ersattes med Karl Bartos. ”Autobahn” nådde fjärde plats på brittiska albumlistan och femte på US Billboard 200 vilket måste betecknas som anmärkningsvärt med tanke på den experimentella electro-musiken bandet gjorde. Kraftwerk blev också större utanför hemlandet Tyskland, inte minst i Frankrike. Ralf Hütter, 78 år, turnerar fortfarande med sitt band.

Oktober 2024

King Crimson ”Red”

Robert Fripps livsprojekt King Crimson släppte sitt sjunde studioalbum 1 oktober 1974, för 50 år sedan. Bara ett halvår efter föregångaren ”Starless and Bible Black”. Mellan dessa två album fick violinisten och keyboardisten David Cross sparken av Fripp så King Crimson bestod nu av endast tre musiker; förutom Fripp på gitarrer, keyboard och Mellotron hör vi Bill Bruford på trummor och basisten/sångaren John Wetton (1949-2017) som fick betydligt större kommersiella framgångar när han var med och bildade Asia 1981. Inhyrda gästmusiker på ”Red” är saxofonisterna Mel Collins och Ian McDonald, Mark Charig på flygelhorn och Robin Miller på oboe. Dessutom finns sparkade David Cross med på instrumentalspåret ”Providence” som är en vidareutveckling av en liveinspelad improvisation som gjordes i Providence på Rhode Island i USA.
”Red” fick ett svalt mottagande och låg bara en vecka på UK Album Chart plats 45 och Billboard 200 på plats 66. Fansen anser däremot att det är ett av de starkaste albumen bandet gjorde och det omnämndes bland annat som ”one of the 50 heaviest albums of all time" av musikmagasinet Q. Två veckor innan skivsläppet upplöste Robert Fripp bandet, men han väckte liv i det igen 1981. Det kom att bli fler nedläggningar och nystarter men 2021 meddelade Fripp att King Crimson "moved from sound to silence."

September 2024

Return to Forever ”Where Have I Know You Before”

Chick Corea (1941-2021), med 27 Grammy-vinster och 72 nomineringar, är utan tvekan en av de allra största jazzmusikerna i historien. När han i september 1974, för 50 år sedan, släppte sitt fjärde album med egna gruppen Return to Forever gick han ytterligare ett steg mot elektrifieringen genom att använda sig av olika synthesizers, exempelvis Minimoog. En annan förändring skedde också till den här plattan när den 19-åriga gitarristen Al Di Meola inledde sin musikaliska karriär då han ersatte Bill Connors. Tillsammans med basisten Stanley Clarke och trummisen Lenny White skapade Al Di Meola och Chick Corea ett progressivt jazzfusionalbum av yppersta kvalitet.
Inledande ”Vulcan Worlds” är brutalt bra och även om kvartetten stundtals lugnar ned sig i vackra partier, som på ”The Shadow Of Lo” och titelspåret med Chick ensam vid pianot, så är det i de tyngre och fartigare låtarna som de bevisar att de är musiker av absolut toppklass. Lyssna bara på det drygt 14 minuter långa avslutningsspåret ”Song to the Pharoah Kings”. De fortsatte tillsammans i samma tappning på plattorna ”No Mystery” (1975) och ”Romantic Warrior” (1976). En riktig supergrupp.

Frank Zappa and The Mothers ”Roxy & Elsewhere”

Musikgeniet Frank Zappa visade gång på gång att han och hans band kunde åstadkomma rent ofattbara konserter. Och som tur är spelades i stort sett allt in. I september 1974, för 50 år sedan, släpptes det som i mitt tycke kan vara den bästa liveplatta som någonsin gjorts. Det mesta är inspelat 8-10 december 1973 på The Roxy Theatre i Hollywood och Zappa omger sig med ett band av yppersta världsklass. Vi hör bland andra saxofonisten/flöjtisten och sångaren Napoleon Murphy Brock, keyboardisten George Duke, de tre bröderna Fowler – Bruce på trombon, Walt på trumpet och Tom på bas – dubbla trummisar i form av Ralph Humphrey och Chester Thompson samt den makalösa percussionisten Ruth Underwood.
Det här albumet landar på min vinylspelare ganska ofta och jag kan aldrig tröttna på det. En liknande konsert som spelades in 22-23 september 1974 i Helsingfors, håller samma höga klass och finns på ”You Can't Do That on Stage Anymore, Vol.2”. Den ingår i en serie på sex trippel-LP (eller dubbel-CD) som gavs ut mellan 1988 och 1992 och består av konserter inspelade från 1970 och fram till 1988. Massor av härlig, stundtals komplicerad, musik – fylld av en mängd humor. Och självklart några oförglömliga gitarrsolon av Frank Zappa.

Herbie Hancock ”Thrust”

Herbie Hancock klev in i rampljuset hösten 1973 med "Chameleon" från albumet ”Head Hunters” som toppade jazzlistan hemma i USA, nådde andraplats på Billboard R&B och 13:e plats på Billboard Top 200. Sedan lyckades han inte följa upp framgångarna med nästa album ”Dedication” men i september 1974 – för 50 år sedan – upprepades succén med ”Thrust”, som faktiskt fick exakt samma placeringar på de tre albumlistorna som ”Head Hunters”. Förutom Hancock på alla möjliga klaviaturer hör vi Bennie Maupin på saxofoner, basklarinett och tvärflöjt, Paul Jackson (1947-2021) på bas och en suverän rytmsektion med Mike Clark på trummor och Bill Summers på percussion – som imponerar rejält på inledande ”Palm Grease”. Albumet består av endast fyra kompositioner, där ”Actual Proof” är en omarbetning på en komposition Hancock ursprungligen skrev för filmen ”The spook who sat by the door” från 1973.
Herbie Hancock, som hunnit bli 84 år och fortfarande turnerar flitigt, var oerhört produktiv under 70-talet och släppte 14 studioalbum 1971-1979, där både ”Man-Child” och ”Secrets” som kom efter ”Thrust” toppade Billboard Jazz.

Augusti 2024

Mike Oldfield ”Hergest Ridge”

Ett musikaliskt fenomen. Något annat kan man inte kalla Mike Oldfield som bara var 19 år då han 1973 släppte sitt ikoniska debutalbum ”Tubular Bells”. 15 månader senare kom uppföljaren ”Hergest Ridge” och Oldfield fortsatte i samma spår som på debuten, men det var långt ifrån säkert att det skulle bli så. Efter succén med ”Tubular Bells” flyttade Oldfield ut på landet för att skriva ny musik. Han drabbads av panikattacker när allt fler ville att han skulle uppträda live och då han saknade nya musikaliska idéer ägnade han sig en period åt att spela medeltida musik på en lokal pub, i utbyte mot gratis vin.
Så småningom kom han igång med komponerandet, och liksom på debuten, hanterar han en mängd olika instrument: olika elektriska och akustiska gitarrer, mandolin, diverse orglar samt en rad slagverk. Han tog också hjälp av sin bror Terry på flöjt och sin syster Sally på sång. Dessutom en trumpetare, två oboister, en trummis samt ytterligare en vokalist. Albumet består av två långa sviter och precis som debutalbumet nådde Oldfield förstaplatsen på brittiska albumlistan. Någon som han inte lyckades med igen förrän 1992 då han släppte ”Tubular Bells II”.

Leonard Cohen “New skim for the old ceremony”

Leonard Cohens fjärde studioalbum fyller i dagarna 50 år och även om plattan aldrig tog sig in på amerikanska Billboard 200 nådde den framskjutna placeringar på europeiska albumlistor, exempelvis andra plats i Österrike. Cohen gick här ifrån sitt tidigare lite råa sound och arrangemangen är mer orkestrala, även om de för det mesta är väldigt avskalade. Arrangör och producent var John Lissauer som också hanterade blåsinstrument och keyboards. Han hade redan som 19-åring arrangerat musik åt Al Jarreau och producerade senare album med bland andra Bette Midler och Whitney Houston. Lissauer producerade och arrangerade även Leonard Cohens välkända ”Hallelujah”, som för övrigt fyllde 40 år i sommar.
Cohen skrev alla låtar och under några år hävdade han på sina konserter att kvinnan han sjunger om på ”Chelsea Hotel #2” är Janis Joplin. ”I remember you well in the Chelsea Hotel. You were talking so brave and so sweet. Giving me head on the unmade bed. While the limousines wait in the street.” Detta bad han i en intervju på BBC 1994 om ursäkt för. Noterbart är att i USA ansågs originalomslaget vara för ekivokt och ersattes med ett foto på Cohen. Leonard Cohen avled 2016, 82 år gammal.

Juli 2024

Eric Clapton ”461 Ocean Boulevard”

Efter The Yardbirds, John Mayall’s Bluesbreakers, Cream, Blind Faith och Derek and the Dominos, med dunderhiten “Layla”, drog Eric Clapton igång sin solokarriär, som pågår än idag. ”461 Ocean Boulevard” firar i sommar 50 år och räknas än idag som en av hans allra bästa plattor. Den toppade också Billboardlistan. Clapton hade just tagit sig ur ett tungt heroinmissbruk och på det här albumet dominerar en rad covers, bara tre av de tio låtarna är Claptons egna – ”Give Me Strength”, ”Get Ready” och ”Let It Grow”.  Bland de övriga låtarna finns ett par gamla bluesklassiker, som Elmore James ”I Can’t Hold Out” och Robert Johnsons ”Steady Rollin’ Man”.
Clapton gjorde också en cover på Johnny Otis, Bo Diddley-inspirerade hit "Willie and the Hand Jive" och på sin egenskrivna ”Get Ready”, med text av Yvonne Elliman, har han kommit in på reggae vilket inte är så konstigt eftersom han också gjorde en cover på Bob Marleys ”I Shot The Sheriff”. Clapton var den första stora artisten utanför reggaevärlden som upptäckte Bob Marley och hans version av ”I Shot The Sheriff” toppade USA:s singellista 1974, vilket banade väg för Marleys stora genombrott världen över. Så utan Clapton kanske Marley inte hade blivit den gigant han blev?

Stevie Wonder ”Fulfillingness’ First Finale”

1974, jag var 12 år och fick välja en bonus i mitt jobb som försäljare av Dagens Nyheters söndagsupplaga. Bland gåvorna fanns några LP-skivor och jag minns att jag stod och valde mellan en Elvis Presley och en med en artist jag inte hört talas om – men omslaget lockade mig. Valet föll på Stevie Wonder, något jag aldrig ångrade. Jag spelade nästan sönder den, och har under de senaste 50 åren ständigt återkommit till det här makalösa albumet.
Låtarna på den här plattan spelades in efter en allvarlig bilolycka 6 augusti 1973 som nära nog kostade Stevie Wonder livet. Stevie bjuder på tio enastående låtar, bland annat en vansinnigt bra funk ”Boogie On Reggae Woman”, några varma ballader som ”Smile Please” och den Ray Charles-liknande ”To Shy To Say”, den spöklika ”Creepin’”, Brasilien-doftande ”Bird Of Beauty” och avslutande gospelrökaren ”Please Don’t Go” med textraden ”So baby please don't leave – Don't leave Steve”. Och inte minst den utmärkta funkrockaren ”You Haven’t Done Nothin’” med The Jackson Five på kör.
Albumet blev Stevie Wonders fjärde listetta i USA, han sjunger helt galet bra och lirar munspel som ingen annan. Tänk om jag 1974 hade valt plattan med Elvis – hemska tanke!

Juni 2024

Peps ”Blodsband”

Per Åke Tommy ”Peps” Persson (1946-2021) var utan tvekan en av Sveriges främsta bluesartister, och dessutom en av föregångarna att ta reggaemusiken till Sverige. 1974, för 50 år sedan, släpptes albumet ”Blodsband” som också blev namnet på Peps kompgrupp, ett band som levde vidare ända fram till ”Äntligen!” som släpptes 2005 och som även blev det sista albumet med Peps.
Efter att ha släppt plattor med låtar på engelska blev det enbart svenska texter på ”Blodsband”. Två av dem var covers på gamla bluesklassiker – ”It’s the same old Blues” av Don Nix blev ”Samma lea, snea blues” och ”The sky is crying” av Elmore James fick den svenska titeln ”Himlen gråter”. I övrigt stod Peps för all text och musik och den inledande ”Falsk matematik” kom att bli en av hans mest kända låtar. Nästa album ”Hög Standard”, som kom 1975, gick Peps helt och hållet in för reggae. Noterbart är att Brynn Settels, född i New York, spelade piano och orgel på ”Blodsband”. Brynn kom några år senare att bli mer känd som Bumpaberra, i legendariska Dag Vag.

Maj 2024

David Bowie ”Diamond Dogs”

24 maj fyller ”Diamond Dogs” 50 år, David Bowies åttonde studioalbum där titelspåret inleds med att Bowie proklamerar ”This ain't rock'n'roll – this is genocide”. Här introducerar han också sitt nya alter ego efter Ziggy Stardust – Halloween Jack, ”a real cool cat” som lever i Hunger City. Bowie inspirerades av författarna William S. Borroughs apokalyptiska ”The Wild Boys” från 1971 och George Orwells dystopi ”1984” från 1949. Den senare i de två låtarna ”1984” och ”Big Brother”.
Bowie hade gjort slut med sitt band The Spiders from mars och utan Mick Ronson fick han själv vara den ledande gitarristen. Han spelade även saxofon, synthesizer och mellotron. Däremot var producenten Tony Visconti tillbaka efter några års frånvaro, och han var med fram till 1980, och därefter igen från 2002 fram till Bowies avskedsalbum ”Blackstar” 2016. ”Rebel Rebel” blev den stora hiten från albumet som toppade listorna i bland annat Storbritannien, Kanada och Australien, och nådde femteplats på Billboard i USA. Omslagsbilden målades av belgaren Guy Peellaert och visar Bowie som en hybrid mellan människa och hund, någon som syns när man viker ut hela dubbelkonvolutet.

Focus – Hamburger Concerto

Det holländska progressiva rockbandet Focus bildades 1969 och är främst känd för ”Hocus Pocus” från albumet ”Moving Waves” som kom 1971, en låt som innehöll tvärflöjt- och dragspelssolon samt joddling, kombinerat med tunga hårdrocksriff. ”Hamburger Concerto”, bandets fjärde album, fyller i dagarna 50 år och är inte någon liveplatta – titeln till trots. Det sexdelade, dryga 20 minuter långa, titelspåret upptar hela B-sidan och baseras på Johannes Brahms ”Variations on a Theme by Haydn” från 1873 och visar på musikernas fascination för klassisk konstmusik.
Bandets grundare och låtskrivare, gitarristen Jan Akkerman och multiinstrumentalisten Thijs van Leer hade på den här plattan med sig basisten Bert Ruiter (1946-2022) och den då nye trummisen Colin Allen som ersatte Pierre van der Linden. Thijs van Leer spelar tvärflöjt, blockflöjt, dragspel och en rad olika klaverinstrument, bland annat Hammondorgel, cembalo och dessutom kyrkorgeln i St Mary's Church i Barnes, London. Och självklart får vi även höra honom joddla, och gå upp i helt galen falsett. Thijs van Leer, 76, driver fortfarande Focus vidare och 2018 kom deras senaste album ”Focus 11”.

Sparks ”Kimono My House”

Sparks, det vill säga bröderna Ron och Russel Mael, kan nog räknas som ett av de mest säregna banden inom populärmusiken. På 70-talet stod de inte långt efter de största banden och artisterna inom glamrocken, som Mott the Hoople, Sweet, T-Rex, Slade och David Bowie. Och likt Bowie gick de alltid sin egen väg, som dock inte alltid blev framgångsrik. Efter en knackig start lämnade de USA för att söka lyckan i England och med sällskap av nya musiker fick de sitt stora genombrott med ”Kimono My House”, ett album som fyllde 50 år 1 maj.
Plattan nådde som bäst fjärdeplats på brittiska albumlistan och det var singeln ”This town ain’t big enough for both of us” som visade vägen med en andraplats på singellistan, låten blev också en framgång i flera andra länder i framförallt Europa. Sparks har släppt 26 studioalbum och de är fortfarande aktiva, 78 och 75 år unga. Det finns massor att upptäcka i deras digra låtskatt och vill man lära känna dem är dokumentärfilmen ”The Sparks Brothers” från 2021 ett måste.

April 2024

Robin Trower ”Bridge of Sighs”

Andra soloalbumet från gitarristen Robin Trower som efter fem år med Procol Harum valde att gå sin egen väg. Solodebuten ”Twice Removed from Yesterday” kom 1973 men han fick sitt stora genombrott med ”Bridge of Sighs”, som nådde sjundeplats på Billboard 200 och nu firar 50-årsjubileum. Men även om det bara är Robin Trowers namn på plattan så handlar det om en powertrio av yppersta klass, med James Dewar (1942-2002) på bas och sång samt Reg Isidore (1949-2009 på trummor.
Robin Trower är en gitarrist av yppersta klass och vid 79 års ålder är han fortfarande aktiv och turnerar, och han lirar ännu skjortan av de flesta av dagens rock- och bluesgitarrister. Inledande ”Day of the Eagle” låter väldigt mycket Jimi Hendrix och tempoväxlingen tre minuter in till en 7/4-delsblues är helt suverän. Långsamt böljande titelspåret är fem minuter magi och ”Too Rolling Stoned” är en sju och en halv minuter lång bluesrockrökare i toppklass, som även den byter takt efter knappt tre minuter. James Dewar har en alldeles strålande röst och hans insatser på Robin Trowers åtta första album kan inte överskattas, tyvärr är han i det närmaste bortglömd.

Billy Cobham ”Crosswinds”

Bara ett halvår efter den makalösa solodebuten ”Spectrum” släppte fantontrummisen Billy Cobham uppföljaren ”Crosswinds”, med helt ny sättning. George Duke (1946-2013) lirar keyboard, John Abercrombie (1944-2017) gitarr, John Williams bas och Cobham satte ihop en blåssektion med Michael Brecker (1949-2007), Randy Brecker och Garnett Brown (1936-2021). Dessutom plockade han in Lee Pastora på percussion som förstärkning av det redan rytmstinna soundet. Ljudtekniker var Ken Scott som jobbade med Beatles, Elton John, Pink Floyd, Procol Harum, David Bowie, Jeff Beck, Supertramp, Mahavishnu Orchestra och många andra.
Hela A-sidan består av sviten ”Spanish Moss – A Sound Portrait” som avslutas med rykande heta ”Flash Flood”. ”The Pleasant Pheasant” och titelspåret ”Crosswind” på B-sidan är ren uppvisning i jazzfusion av yppersta toppklass, med tunga funkinfluenser. Det blev en andraplats på Billboard Jazz Albumsm1974 och Billy Cobham, som fyller 80 i vår, är fortfarande still going strong. Vill man se honom i Sverige så är det Ystads Jazz Festival som gäller 3 augusti. En festival som för övrigt innehåller massor av fantastiska musiker.

Mars 2024
 

Weather Report ”Mysterious Traveller”

Jazzfusiongruppen Weather Reports fjärde studioalbm, som fyller 50 år 24 mars, innebar visa förändringar i ensemblen. Originalbasisten, tjeckiske Miroslav Vitouš, lämnade gruppen tidigt under inspelningen då han inte ville följa österrikaren Joe Zawinuls linje att gå mot mer afroamerikanska rytmer och funk. In kom i stället 22-åriga amerikanen Alphonso Johnson och under hans korta tid i bandet hann han med att göra stora avtryck, men lika stor som sin efterföljare Jaco Pastprius (1951-1987) blev han inte. ”Cucumber Slumber” är ett utmärkt exempel på Weather Report-funk med massor av percussion och utmärkt basspel av Johnson.
Inledande drygt 10 minuter långa och till stora delar improviserade ”Nubian Sundance” spelades in live i Chicago med dubbla trummisar, dubbla percussionister, fem personer i en kör, Alphonso Johnson, Wayne Shorter på saxofon och Joe Zawinul på keyboards. ”Mysterious Traveller” blev en stor framgång, nådde andraplats på US Jazz Albums och röstades fram till årets album 1974 av musikmagasinet DownBeats läsare.

Frank Zappa ”Apostrophe (')”

Frank Zappa skrev en oändlig massa musik men även om han kunde skapa kommersiella hits, så var han aldrig ute efter sådana framgångar. Han skrev vad han ville och gillade publiken inte musiken så gav han fullständigt faan i det. Zappa sa: ”Most people wouldn't know music if it came up and bit them on the ass.” I mars 1974, för 50 år sedan, fick han i alla fall något av en hit med ”Don’t eat that yellow snow” som är första delen av en svit på fyra låtar där även ”Nanook rubs it”, ”St. Alfonzo’s pancake breakfast” och ”Father O’Blivion” ingår. En utflippad historia där Zappa som vanligt mixar en rad olika stilar och kombinerar med oväntade taktbyten. Självklart briljerar Zappa också på gitarr, och sjunger vansinnigt bra.
Bandet är också av yppersta klass med stark blåssektion, dubbla fioler, basisten Tom Fowler, trummisen Ralph Humphrey, keyboardisten George Duke samt slagverkaren Ruth Underwood med helt makalöst spel på vibrafon, vilket blev kännetecknande för Zappas musik under 70-talet. På B-sidan medverkar en del andra musiker och här finns den politiska ”Uncle Remus” och skönt gungande ”Stink-Foot”. Men allra bästa är sista spåret på A-sidan, den enastående ”Cosmik Debris” – en av många odödliga Zappa-klassiker.

Kansas “Kansas”

8 mars fyller det progressiva rockbandet Kansas debutalbum 50 år. Bandet bildades 1973 i Topeka, Kansas, i och med en sammanslagning med medlemmar från White Clover, och det kan tyckas lite kaxigt att namnge bandet efter sin hemstad, men Kansas är långt ifrån ensamma. Två andra suveräna band som gjorde samma sak var Boston som bildades 1975 och Chicago, 1967. Låtarna på debuten skrevs främst av gitarristen och keyboardisten Kerry Livgren samt sångaren och keyboardisten Steve Walsh. Resultatet är en blandning av amerikansk boogierock, hårdrock och komplexa, symfoniska arrangemang – ofta med flera skiftande taktarter i samma låt.
Violinisten och sångaren Robby Steinhardt (1950-2021) bidrog med ett viktigt sound som blev ett av Kansas kännetecken. Kopplingar till klassisk musik finns och bland annat har de inspirerats av Puccinis opera ”Turandot” i den nästan tio minuter långa ”Aperçu”. Hermann Hesses roman ”Narziss und Goldmund” inspirerade till den åtta minuter långa episka ”Journey from Mariabronn”. Två av albumets höjdpunkter, liksom avslutande ”Death of Mother Nature Suite”. Trummisen Phil Ehart och gitarristen Rich Williams är de enda originalmedlemmar som finns kvar i Kansas, som just nu är ute på jubileumsturné för debutalbumet.

Camel ”Mirage”

Camel, det brittiska progressiva rockbandet som gitarristen Andrew ”Andy” Latimer bildade 1971, släppte sitt andra album 1 mars 1974. Ett 50-årsjubilerande album som med åren blivit alltmer hyllat. ”Mirage” anses idag vara ett av de viktigaste progressiva rockalbumen och Rolling Stone placerar plattan som nr 21 genom alla tider i den genren. Recensionssajten Spunticmusic utnämner plattan till Camels magnum opus och i en omröstning 2014 i Prog Magazine hamnade ”Mirage” på plats 51.
Andrew Latimer är inte bara en alldeles strålande gitarrist, han spelar även tvärflöjt på ett lysande sätt. I Camel ingick på den här tiden Peter Bardens (som dog i lungcancer 2002) på allehanda klaviaturer, bland annat Mellotron, Minimoog och celesta. Bardens var också tillsammans med Latimer bandets huvudsakliga låtskrivare. Doug Ferguson spelade bas och Andy Ward trummor. ”Mirage” innehåller bara fem låtar, varav två längre sviter; ”The White Rider” som har kopplingar till ”The Lords of the Ring” och nästan 13 minuter långa ”Lady Fantasy” – ett mästerverk på ett alldeles strålande album. Latimer driver fortfarande Camel vidare men tvingades avbryta 2023 års turné på grund av hälsoskäl.

Februari 2024

Steely Dan ”Pretzel Logic”

I dagarna är det exakt 50 år sedan Steely Dan släppte sitt tredje album, som inleds med dunderhiten ”Rikki Don´t Lose That Number”, bandets största enskilda framgång. Steely Dan har genom hela sin karriär varit något så ovanligt som ett jazzrockband som både lyssnare och kritiker älskar. På den här plattan gick man mot kortare låtar i popformat till skillnad mot föregångaren ”Countdown to Ecstasy” och det tidigare femmannabandet blev en mer renodlad duo med låtskrivarna Donald Fagen och Walter Becker i centrum, omgivna av en mängd studiomusiker. Medverkar gör också bland andra basisten Timothy B. Schmit från Eagles, gitarristen Jeff ”Skunk” Baxter som gick till Doobie Brothers samt David Paich, keyboard, och Jeff Porcaro, trummor, som senare bildade Toto. Fagen och Becker är kända för sin överdrivna perfektionism och det hörs på inspelningarna, som är oerhört välproducerade. På 70-talet släppte de sex plattor på lika många år, sedan blev det bara ytterligare tre. Alla nio är väl värda att upptäcka.

Dolly Parton ”Jolene”

I februari 1974, för 50 år sedan, släppte Dolly Parton sitt trettonde soloalbum och även om det ”bara” nådde sjätteplats på Billboard Hot Country Albums så måste den här plattan räknas som en riktig klassiker. Inte minst på grund av titelspåret som Dolly Parton säger sig ha skrivit sedan en bankanställd kvinna flirtat med hennes man: ”Jolene, Jolene, Jolene, Jolene – Oh, I'm begging of you please don't take my man. Jolene, Jolene, Jolene, Jolene – Please don't take him even though you can”.
Låten har över 587 miljoner streams på Spotify, men på den här plattan har Dolly Parton också med en låt som kom att bli en ännu större hit, men med en annan artist. Whitney Houston spelade in ”I Will Always Love You” till filmen Bodyguard 1992 och det blev en megahit världen över. Men det är alltså Dolly Parton som skrivit den och hon har i en intervju sagt att hon faktiskt skrev den – och ”Jolene” – samma dag. En minst sagt lyckad arbetsdag får man lov att säga. 1974 släppte Dolly Parton för övrigt även albumet ”Love is Like a Butterfly” och ”Porter’n’Dolly” tillsammans med Porter Wagoner.

Van Morrison ”It’s too late to stop now”

1 februari 1974 släpptes Van Morrisons dubbelalbum som nu alltså fyller 50 år. Inspelningarna är hämtade från konserter på The Troubadour och Santa Monica Civic Auditorium i Los Angeles i maj och juni 1973, samt från The Rainbow Theatre i London i juli. Van Morrison plockade låtar både från sin solokarriär och från tiden med Them och valde även några covers på låtar från sina förebilder – som Ray Charles ”I belive to my soul”, Willie Dixons ”I just want to make love to you” som blev en hit med Muddy Waters, Sam Cookes ”Bring it on home to me” och två låtar av Sonny Boy Williamsson II.
Van Morrison ville fånga känslan från konserterna och han vägrade att göra några som helst överdubbningar i studion efteråt. Därför finns inte hans stora hit ”Moondance” med eftersom gitarristen John Platania sägs ha spelat fel. Bandet som Van Morrison satt samman, The Caledonia Soul Orchestra, bestod av inte mindre än elva musiker och innehöll en stråkkvartett med tre violinister och en cellist. Det är ett makalöst bra livealbum av en artist som presterar på toppen av sin förmåga.

Januari 2024

Joni Mitchell ”Court and Spark”

Joni Mitchells sjätte studioalbum firar 50 år, en platta som kommersiellt blev hennes mest succéfulla. Albumet toppade försäljningslistan hemma i Kanada och nådde andraplats på US Billboard 200. Det blev tre Grammy-nomineringar, för bästa album, bästa låt och bästa kvinnliga sång för ”Help Me” samt en vinst för bästa arrangemang på låten ”Down to You” – som inte släpptes på singel. Det gjorde däremot den rockiga ”Raised on Robery” där Robbie Robertson lirar elgitarr, ”Free Man in Paris” där David Crosby och Graham Nash körar, och ”Help Me” där Joni backas upp av jazzgruppen Tom Scott’s L.A. Express – en låt som blev hennes största hitsingel då den nådde sjunde plats på Billboard Hot 100 i juni 1974.
Joni Mitchell visade här upp en lite mer folkrockig ton, med många snygga arrangemang, och ”Court and Spark” håller fortfarande högsta klass. På musikmagasinet Rolling Stones nyligen uppdaterade lista över de 500 bästa albumen genom tiderna hamnar det på plats 110. Joni Mitchell ligger också på plats 133 med ”Hejira” från 1976 och behåller tredjeplatsen på listan med mästerverket ”Blue” från 1971.

Astor Piazzolla ”Libertango”

Astor Piazzolla (1921-1992) från Argentina var inte bara en bandoneonist av yppersta kvalitet – han var också den som förändrade den klassiska argentinska tangon då han plockade in influenser från såväl jazz som klassisk musik och skapade tango nuevo. Redan på 50-talet började han revolutionera tangon genom att bland annat plocka in saxofon och elgitarr, men hemma i Argentina mottogs hans nyskapande tango till en början inte så väl och det var först i slutet av 70-talet som han fick ett större erkännande med sin grupp Quintento Nuevo Tango.
1974, för 50 år sedan, skrev Astor Piazzolla ”Libertango” som kom att bli hans mest kända komposition. Många artister har spelat in covers av ”Libertango”, bland andra kines-amerikanske supercellisten Yo-Yo Ma 1997, amerikanska gitarristen Al Di Meola 2000, ryske gitarristen Roman Miroshnichenko 2013 och den japanska pianisten Hiromi 2017. Men den mest spelade versionen gjorde Jamaicanskan Grace Jones 1981 då hon fick en jättehit på dansgolven med ”I’ve seen that face before”.