Colin Vallon ”Samares”
(ECM)

Pianisten Colin Vallon från Schweiz med sitt sjätte album, det fjärde hos ECM. Men det har dröjt hela sju år sedan den senaste ”Danse”. Nu är han tillbaka med samma trio som på den plattan, det vill säga med sina landsmän Patrice Moret, kontrabas, och Julian Sartorius, trummor.
De inleder trevande och försiktigt på ”Racine” där Sartorius trumspel stundtals låter som en höstvind. Följande ”mars” är en av skivans höjdpunkter med en vacker pianomelodi ovanpå en återkommande ackordföljd som både är glad och melankolisk på samma gång. Två av albumets nio kompositioner tillägnar Vallon sina barn. ”Lou” är en stilla ballad medan ”Timo” mer liknar en spännande upptäcktsfärd som sonen är ute på. Här har Vallon använt sig av någon sorts dämpning av pianosträngarna vilket förstärker spänningen i Timos lilla äventyr. På ”Souch” har Vallon uppenbarligen stämt om vissa strängar för att hitta udda toner och den avslutande ”Brin” är som att sitta ute och njuta av ett stilla sommarregn. Ett stillsamt och mycket vackert album.

 

Peter Somuah ”Highlife”
(ACT)

Det har gått ett och ett halvt år sedan jag första gången upptäckte trumpetaren Peter Somuah – uppvuxen i Ghana men numera boende i Holland – på hans ACT-debut ”Letters to the Universe”. En platta som länge låg högst i skivhögen. Nu är han tillbaka med ett album där han tar sig djupare ner till sina musikaliska rötter i Västafrika. Plattan inleds med en liten historielektion om musikstilen highlife där en av den musikstilens stora legender, Koo-Nimo, berättar om hur brittiska kolonialister anställde ghananska musiker för att spela vals, samba, bolero och västerländsk populärmusik för överklassens nöje – därav namnet highlife, musiken som kanske snart tas med i UNESCO:s lista på immateriella kulturarv.
Peter Somuah vill koppla ihop sitt musikaliska arv med modern jazz, och han gör det med legenden Miles Davis som förebild. På albumet omger han sig med en handfull nederländska musiker och två gästvokalister från Ghana. Det är som väntat rejält rytmiskt och dansant, och ofta glatt även om Somuah har textraden ”Mentaly we have never been free as a nation” på låten ”Mental Slavery” – en koppling till Bob Marleys ”Redemotion Song”. Det som genomsyrar alla låtar är Peter Somuahs utmärkta trumpetspel, med ett sound som rör sig hela vägen från sylvasst till sprött, som förebilden Miles Davis.

 

David Murray Quartet ”Francesca”
(Intakt)

Amerikanske saxofonisten David Murray, 69, är en av de flitigaste i att spela in plattor. Det har blivit 100 i eget namn, ett 40-tal tillsammans med andra och 22 med The World Saxophone Quartet som han var med och grundade 1977.  Här spelar han tillsammans med pianisten Marta Sanchez, basisten Luke Stewart och trummisen Russell Carter, och plattan inleds med det nära 11 minuter långa titelspåret som David tillägnat sin hustru Francesca. Flera gånger ändrar han sitt sätt att hantera tenorsaxofonen, kanske för att gestalta Francescas temperament.
Följande spår ”Ninno” klockar även den in på dryga 10 minuter, en sambafylld skapelse om Francescas hund som ska ha räddat livet på en av hustruns nära vänner. David plockar fram basklarinetten, med sitt djupa varma sound, på den närmast bluesiga ”Come and Go”, vilket han också gör på albumets enda cover – Don Pullens 70-talslåt ”Richard’s Tune”.
David Murray behärskar den svåra tekniken med cirkulär andning, något som främst förknippas med didgeridoo-spelare, vilket gör att han kan spela oändligt långa sekvenser utan uppehåll. Vill du höra en saxofonist i yppersta världsklass? Kolla in den här plattan.

 

Tord Gustavsen Trio ”Seeing”
(ECM)

Det är 21 år sedan den norske pianisten Tord Gustavsen släppte sitt debutalbum ”Changing Places” – en platta som blivit något av en norsk jazzklassiker. Efter att ha gjort album i både kvartett- och kvintettformat gick han tillbaka till trio igen 2018 med ”The Other Side”. När han nu ger ut sitt tionde album hos ECM har han som vanligt med sig trummisen Jarle Vespestad medan kontrabasisten Steinar Raknes är ny medlem i trion. Förutom sex original av Gustavsen gör trion versioner av två kantater av Johann Sebastian Bach, en tolkning av den traditionella norska psalmen ”Jesus Gjør Meg Stille” och den brittiska 1800-talspsalmen ”Nearer, My God, to Thee”, som sägs varit den sista melodi som skeppsorkestern på Titanic spelade medan fartyget förliste.
Gustavsen har själv sagt om albumet att de avskalade och koncentrerade låtarna speglar hans personliga utveckling när han blir äldre (född 1970) och att han numera satsar på det väsentliga i livet och musiken. Även om det förekommer en hel del improvisation så handlar det inte om några ekvilibristiska solon, i ställer är det mer meditativt och återhållsamt, med en stor portion av nordiskt vemod i en mix av jazz, blues, folkmusik, klassiskt och kyrkligt. Tord Gustavsen visar ännu en gång vilken ypperlig pianist och låtskrivare han är och jag kan inte låta bli att se likheten med Esbjörn Svensson där han sitter djupt böjd över tangenterna.

 

Elin Forkelid ”Songs to keep you company on a dark night”
(Sail Cabin Records)

För inte så länge sedan kom plattan ”What Year Is It?” med Sol Sol, där saxofonisten Elin Forkelid ingår, och nu har hon även släppt en ny platta i eget namn, på sitt eget skivbolag. Det är 14 år sedan hon vann Jazzkatten som Årets nykomling och därefter har hon prisats flera gånger, bland annat med Lars Gulin-priset. Här bjuder hon på fem egenskrivna kompositioner och två nya arrangemang på ett par 70-talsåtar.
Elin uppger själv att hon ville utforska en annan sida av sig själv och hennes konstnärskap, och att hon med sin musik vill försöka ge lite tröst till alla som behöver det, några enkla låtar som kan hålla dig sällskap en mörk natt. En sak är klar, Elin och hennes medmusiker har haft roligt när de spelat in det här. Lyssna bara vad hon och de övriga gör på lekfulla och experimentella ”Ytterligheter” och ”Introducing”. Mats Dimming spelar bas, David Stackenäs, gitarr, och Tobias Wiklund, kornett och trumpet. En alldeles strålande kvartett där samspelet mellan Elin och Tobias är sömlöst. Tobias kommer för övrigt tillbaka till Perdido Jazz & Blues 21 februari med projektet Backlura där vi också får återse Isabella Lundgren och Lisa Långbacka. Elin har plockat med ”Landslide” av Stevie Nicks från Fleetwood Macs självbetitlade album 1975, och som avslutning slumrar man till med stillsamma ”Ida Lupino” av Carla Bley, med Elin på barytonsax.

 

Karl Olandersson ”Hurry up and wait”
(Stockholm Jazz Records)

Tiden flyger fram i alltför hög hastighet. Det har gått hela fyra år sedan trumpetaren Karl Olandersson och hans kvartett släppte senaste plattan, kritikerrosade ”Walk And Talk”. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, sägs det. Och gillade ni vad ni hörde tidigare och har väntat på nya låtar av Karl Olandersson lär ni inte bli besvikna. Här bjuder han på nio egenkomponerade låtar och omger sig som tidigare med några av Sveriges främsta och mest anlitade jazzmusiker: Magnus Hjorth, piano, Martin Sjöstedt, kontrabas och Daniel Fredriksson, trummor. Alla har flera gånger gästat Perdido Jazz & Blues och flitigast har Martin och Karl varit.
Karl inleder i ett rasande tempo på titelspåret, och man kan riktigt känna vardagens stressande, inte bara i Karls trumpetspel utan även i Martins snabba bas och Daniels trummor. Det är bara Magnus som håller igen lite på pianot med väl valda ackord. Karls spel på stillsamma ”For them all” är också i toppklass där han går från sylvass inledning till fräsande försiktiga toner på slutet. Daniel startar ”Let’s get happy” med en föraning om gung och när de övriga kliver in bjuds vi mycket riktigt på en dansant tripp till Sydamerikas värme. Utmärkt nu när kalla vindar yr omkring oss, och titeln på låten passar hela albumet – för visst är det lätt att bli ”happy” av Karl Olanderssons musik. Modern jazz med rötterna djupt i traditionerna.

 

Mike Stern ”Echoes and other songs”
(Mack Avenue)

Mike Stern fyller 72 i januari men är still going strong, i allra högsta grad. I sin tidiga karriär var han en kort period med i Blood, Sweat & Tears på 70-talet, där han för övrigt efterträdde Jojje Wadenius. Sedan hamnade han hos trummisen Billy Cobham innan han fick sitt stora genombrott tillsammans med Miles Davis i början av 80-talet. Från mitten av 80-talet har Mike Stern släppt plattor i eget namn, men också gjort massor tillsammans med andra musiker.
Här levererar han 11 högkvalitativa jazzfusion-kompositioner där hans speciella gitarrsound givetvis är i fokus. Mike Stern hör till de där musikerna som man direkt känner igen på soundet. Han omger sig av ett koppel av superskickliga musiker, bland andra Chris Potter på tenorsax, Jim Beard på piano och keyboards, Christian McBride på bas och Antonio Sanchez på trummor. Hans hustru Leni medverkar också på det västafrikanska stränginstrumentet ngoni. Oftast lirar Mike Stern i ett rasande tempo men då och då lugnar han ned sig i stillsamma ballader. Oavsett tempo bevisar han återigen att han fortfarande är en av världens främsta på gitarr, i den här genren.

 

Ingrid Schyborger ”In love with the world”
(Prophone)

Skivdebut för Ingrid Schyborger, 25, som uppger att hon blev kär i kontrabasen när hon som 17-åring började hantera den. Trots sina unga år har hon redan hunnit spela med många välkända musiker, inte bara i Sverige utan även ute i Europa och i New York där hon bodde under tre år. På debuten har hon satt ihop en egen internationell kvartett med holländska trumpetaren Ian Cleaver, italienske pianisten Tommasso Perazzo och den brasilianske slagverkaren Rogerio Boccato. Hon har också med sig en lika internationell stråkkvartett och på en låt gästar sångerskan Yuko Kawasaki från New York.
Ingrid Schyborger visar här med all önskvärd tydlighet att hon har en framtid bland de allra främsta jazzkompositörerna i Sverige, och för all del internationellt. Mycket är kopplat till minnen från hennes barndoms skogspromenader, men också reflektioner kring miljöförstöringen och hur vi tycks ha förlorat vår kärlek till jorden. Det glada titelspåret, mitt i albumet, tyder dessbättre på en viss optimism inför framtiden. Här finns en hel del av det nordiska vemodet, som det blir så njutbar jazz av. Cleavers trumpet frontar mycket på plattan och samtidigt uppvisar Ingrid Schyborger en stark känsla för både fina melodier och lekfull rytmik. Det ska bli spännande att följa hennes utveckling framöver.

 

Al Jarreau & NDR Bigband ”Ellington”
(ACT)

Alwin Lopez “Al” Jarreau (1940-2017) var utan tvekan en av de allra främsta vokalisterna i världen. Siggi Loch, grundaren av ACT, hörde Al Jarreau för första gången på The Troubador i Los Angeles 1974. Siggi jobbade då för Warner Brothers Records och lyckades knyta Jarreau till skivbolaget. Siggi tog sedan Jarreau till Tyskland redan innan han hade fått fart på sin karriär i USA och såg till att Jarreau blev känd över en natt efter att ha gjort en tv-inspelning tillsammans med NDR Bigband.
Nu finns en liveinspelning från Paradiso i Amsterdam 26 november och Opéra Garnier i Monte Carlo 29 november 2016 under en turné där Al Jarreau återförenades med det skickliga storbandet. ”One of the greatest bands ever existed. Count Basie, Duke Ellington – look out!” säger en sprudlande Jarreau i början av plattan, som helt tillägnas Duke Ellington med låtar som ”In a mellow tone”, ”Take the A Train”, ”Sophisticated Lady” och ”Satin Doll”. Al Jarreau sjunger alldeles strålande och använder ofta sin enastående röst som ett extra soloinstrument. Och då ska man tänka på att det här spelades in bara drygt två månader innan han avled, 76 år gammal. Al Jarreau hade 29 Grammynomineringar varav nio vinster, tre av dem delade han med nyligen bortgångne Quincy Jones för välgörenhetssingeln ”We Are the World” 1986. Ett mycket bra storbandsalbum och en oförglömlig röst.

 

Lars Danielsson/Verneri Pohjola /John Parricelli ”TRIO”
(ACT)

Vad har jazz och vin gemensamt? Eller ska jag säga: vad har ett av världens ledande jazzskivbolag och en av världens förnämsta vingårdar gemensamt? Kanske är svaret det starka engagemanget, nyfikenheten och den innerliga viljan att skapa banbrytande konst. För på samma sätt som jazzmusiker kan skapa starka lyckokänslor hos lyssnaren så kan skickliga vinmakare skapa utsökta smaksensationer. Två olika konstmakare, men med samma mål att tilltala en publik.
Det här är andra delen i skivbolaget ACTs samarbete med den franska vingården Château Palmer, inspelad på plats hos vinproducentens slott i Margaux-Cantenac. För detta speciella tillfälle satte ACT samman en trio i världsklass med brittiske gitarristen John Parricelli, finske trumpetaren Verneri Pohjola och vår svenska storstjärna på kontrabas och cello – Lars Danielsson. Resultatet är lika magnifikt som jag antar att ett årgångsvin från Château Palmer är – jag har tyvärr aldrig fått smaka, priset på deras viner överstiger med råge vad jag kan lägga på dryck. Men jag är glad att jag får lyssna på musiken, där Lars Danielsson står för sex av de tolv kompositionerna, oftast melankoliska och stillsamma, och oerhört vackra. På hans ”Morgonpsalm” briljerar Verneri Pohjola med ett mycket luftigt trumpetsound som kan liknas vid en sommarbris eller långsamma vågor som böljar mot en vacker sandstrand. Ett glas Château Palmer hade suttit bra!

 

Avishai Cohen ”Bright Light”
(naïve)

En av världens främsta kontrabasister med sitt 20:e album i eget namn. Vi som flera gånger haft förmånen att se honom live vet att han dessutom alltid bjuder på extraordinära konserter. Avishai uppträder ofta i trioformat men den här gången har han samlat inte mindre än elva musiker kring sig, där sju av de elva låtarna skapats i Nilento Studios i Göteborg dit han ofta återkommer.
Vi som följt Avishai Cohen genom åren vet också att han har en förmåga att hitta helt suveräna unga musiker. Trummisen Roni Kaspi, även hon från Israel, är född 2000 och har turnerat med Cohen de senaste tre åren, och här har Cohen komponerat ”Roni’s Swing”, som en hyllning till hennes dynamiska och energiska trumspel. Ingen som såg Roni tillsammans med Avishai på Fasching in Bloom på Skeppsholmen 2022 glömmer den musikaliska upplevelsen. På den här plattan får vi också höra den israeliske pianisten Guy Moskovich, född 1996, som liksom Cohen valt att ha New York som bas där han nu gör sig ett namn. En annan israelisk pianist som är med är unge Eden Giat, född 1999. Vi har även svenska inslag i form av trumpetaren Lars Nilsson, vd på Nilento som också är medproducent, och trombonisten Jakob Sollerman. Avishi gör sällan covers men här avslutar han med George Gershwins ”Summertime”, då han också sjunger, och Jimmy Van Heusen ”Polka Dots and Moonbeams” i vacker duett med saxofonisten Yuval Drabkin. Ett strålande album!

 

Stína Ágústsdóttir ”Yours Unfaithfully”
(Prophone)

Stína Ágústsdóttir är en av Islands främsta jazzartister och har gjort sig ett namn på den skandinaviska jazzscenen de senaste åren. 2021 släppte hon utmärkta ”The Whale” i trioformat, nu är hon tillbaka med en kvintett och visar att hon vill bredda sin repertoar. Här tar hon ut svängarna i tolv låtar som hon skrivit tillsammans med gitarristen och landsmannen Mikael Máni Ásmundsson. Hon bjuder på någon sorts skön mix av indiepop och jazz, och stundtals drar det mot soul, inte minst i ”Fountains”. ”I hurt you, I’m like a loaded gun” sjunger hon i ”Deadheart” som börjar drömskt och försiktigt men utvecklas till en mäktig ljudvägg.
Samspelet mellan Ágústsdóttirs sång och Ásmundssons gitarrspel var redan på förra albumet briljant, och här fylls ljudbilden ut rejält av basisten Henrik Linder och Magnús Jóhann Ragnarsson på keyboard och synth. På trummorna hör vi Magnús Trygvason Eliassen. Tuffa ”Black Tear” skulle kunna hamna på hitlistorna, ”Silver Cowboy” drar åt Tom Waits, ”The Laughing Heart” är som en musikalkomposition av Björn & Benny och på ”Period” är Stína lekfull med rösten ungefär som sydkoreanskan Youn Sun Nah. På avslutande titelspåret sjunger hon "I don't wanna stay home, make dinner and fade away". På musikscenen kommer Stína Ágústsdóttir absolut inte att tyna bort.

 

Erik Palmberg ”Faces”
(Prophone)

8 november hade vi nöjet att avnjuta Lexingtone i Blueskällarn hos Perdido Jazz & Blues, där trumpetaren Erik Palmberg var en av de fyra musikerna. Nu har han nyligen släppt sitt tredje album i eget namn. Erik Palmberg behöver knappast bevisa något numera, annat än att det inte var någon tillfällighet att han 2022 vann läsaromröstningen till Gyllene Skivan/Årets jazzplatta med förra albumet ”In Between”. Förutom sin egen kvartett och Lexingtone, har Erik Palmberg de senaste åren hörts i exempelvis Radiojazzgruppen, Horncraft, Jazzagenturen, Blue House Jazz Orchestra, Bernt Rosengren Big Band, Ekdahl Bagge Big Band och Stockholm Hot Seven. Han har också gjort flera turnéer i Tyskland med tyska jazzmusiker.
Här får vi tio egna kompositioner där Erik växlar mellan trumpet och flygelhorn, ibland med sordin. Vi som upplevde Lexingtone upptäckte att han har förmågan att ibland få ut det oväntade ur sina instrument, vilket han bland annat visar under ett improviserat avsnitt i drömskt svävande ”Behind the clouds” där han leker fram spännande ljud tillsammans med sina medmusiker Anton Dromberg, piano, Niklas Wennström, kontrabas, och Sebastian Voegler, trummor. På den efterföljande skönt gungande ”Birch Trees” inleder Anton Dromberg på ett sätt som det låter väldigt mycket Esbjörn Svensson om. Ett riktigt njutbart album.

 

Jazzrausch Bigband “Bangers Only!”
(ACT)

Blytung och dansvänlig techno och funk, ofta byggd på klassisk musik – det är tyska storbandet Jazzrausch Bigbands signum. Nu har de mixat om några av sina bästa kompositioner och lagt till flera nyskrivna stycken till något som kan beskrivas som ett best of-album, tio år efter starten då man slog publiken med häpnad på nattklubben Harry Klein i München som varit deras givna hemmaplan sedan dess. Som vanligt står Leonard Kuhn för alla kompositioner och trombonisten/bandledaren Roman Sladek har producerat.
Jazzrausch Bigband består här av 13 blåsare, dubbla trummisar och keyboardister, en basist, en gitarrist och två sångerskor. Men eftersom de spelar flitigt så är det runt 35 olika musiker som kommer och går i bandet. ”I want to hold on” är deras inlägg i den pågående klimatkrisdebatten där Patricia Römer sjunger ”One point five degree celcius limit – I want to hold on” till brutalt tung och snabb beat. Tidigare i år återutgavs deras ”Bruckner´s Breakdown” från 2016, och de har även gett beskrivit Beethovens och Mahlers sammanbrott på skiva.
Jazzrausch Bigband bjuder på ett ständigt party och vill man se hur de funkar live finns flera konserter på Youtube, exempelvis ”Live at Muffathalle Munich”. Rejäl feststämning garanteras.

 

Tony Banks ”7-6-5, 18 pieces for orchestra”
(Naxos)

Brittiske keyboardisten Tony Banks är förstås mest känd från den progressiva symfonirockgruppen Genesis som han var med och bildade 1967, 17 år ung. Där var han med ända tills bandet slutligen lade ned 2022. 1979 gjorde Banks solodebut med det enastående albumet ”A Curious Feeling” och 1983 skrev han musiken till filmen ”The Wicked Lady” då han för första gången fick jobba med en symfoniorkester. Att Tony Banks så småningom skulle ägna sig åt att skriva klassisk symfonimusik är inte så konstigt. Det finns gott om element av klassiska drag i Genesis musik och redan som 13-åring började han studera klassiskt piano.
2004 släppte Banks ”Seven: A Suite for Orchestra” med London Philharmonic Orchestra, 2012 kom ”Six Pieces for Orchestra” med Prague Philharmonic Orchestra” och 2018 ”Five” med Czech National Symphony Orchestra”. Nu finns alla tre i en nyutgiven box. Tony Banks hittar ofta annorlunda ackordsföljder i sitt komponerande och med full orkester får han verkligen utlopp för sin kreativitet. Genesis-fans känner igen vissa partier men här handlar det om klassisk konstmusik, i modern tappning. 2 timmar och 47 minuter oerhört mäktig musik att njuta av, kanske det sista vi hör från denne fenomenale musiker – även om det tidigare i år ryktades om ett projekt tillsammans med Brian Coombes från Rocking Horse Music Club. Spännande, om det blir av.

 

Bjarke Falgren & Sönke Meinen ”The Circle”
(Neue Meister)

Danska duon Bjarke Falgren, fiol, och Sönke Meinen, gitarr, med sitt andra album tillsammans. Men för mig är de nya namn, och jag blir väldigt glad – eller ska jag säga lugn och tillfreds – av deras musik. Bjarke Falgren har vunnit Danish Music Awards fyra gånger och Sönke Meinen har vunnit ett flertal internationella tävlingar, inklusive Guitar Masters och European Guitar Awards. Meinen, som bor i Hamburg, har också beskrivits av den australiensiska gitarrlegenden Tommy Emmanuel som "en av de mest kreativa gitarristerna på dagens musikscen."
Duon rör sig sömlöst mellan folkmusik, jazz, världsmusik och klassisk musik på ett alldeles strålande sätt. Deras elva låtar tillägnar de olika möten, upplevelser och platser som de blivit imponerade av. Exempelvis är ”Falls Of Measach” uppkallad efter ett vattenfall i det skotska höglandet, och ”Eat, Play, Sleep, Repeat” är en beskrivning av tillvaron för Bjarke Falgrens hund Chilli. På det avslutande titelspåret ”The Circle” vill de visa hur man kan få något värdefullt att växa fram ur möten med andra och här har de bjudit in åtta kollegor, bland andra munspelaren Filip Jers. Det är en enkel men samtidigt mycket vacker melodi, som hela tiden växer i omfång och på slutet läggs liveljud in med publikens sång från en livekonsert i mars i år. Det var garanterat en bra spelning.

 

Vivian Buczek ”Le Grand Michel”
(Prophone)

Michel Legrand (1932-2019) var en fransk kompositör som skrev mängder av musik, till en början som jazzpianist men tidigt började han skriva för film och tv-serier. Det blev över 200 soundtrack och tre Oscarsstatyetter samt ytterligare tio nomineringar. Här gör Malmö-sångerskan Vivian Buczek ett hyllningsalbum till Legrand där hon tolkar tio av hans manga kända låtar, i nya arrangemang av Pianisten och basisten Martin Sjöstedt. Dessutom har trumpetaren Peter Asplund bidragit med titelspåret, som är Asplunds egen hyllning till Legrand.
Albumet inleds med Oscarsvinnaren ”The windmills of your mind” från filmen ”Äventyraren Thomas Crown” (1968) som följs av ”I will wait for you” från musikalen ”Paraplyerna i Cherbourg” (1964), för övrigt den första musikalen där all dialog sjungs. Filmen inspirerade också till den här skivans omslag. ”The way he makes me feel” sjöng Barbra Streisand i ”Yentl” (1983) och ”What are you doing the rest of your life?” kommer från filmen ”I nöd och lust” (1969). Alla dessa låtar nominerades till en Oscar. Förutom Martin Sjöstedt på piano omger sig Vivian med Jesper Bodilsen på bas och Zoltan Csörsz på trummor. Dessutom gästspelar danske munspelaren Matias Heise. Samtliga dessa musiker har vi kunnat se i Blueskällarn och 31 januari kommer Vivian Buczek till Perdido Jazz & Blues igen.

 

Tigran Hamasyan ”The bird of a thousand voices”
(naïve)

Den armeniske pianisten och kompositören Tigran Hamasyan kan vi bland kan höra på svenske basisten/cellisten Lars Danielssons Libretto-plattor. Nu har Tigran släppt sitt mest ambitiösa verk hittills. Han startade arbetet redan 2019 och förutom 24 spår på totalt över 90 minuter består projektet även av två mäktiga musikvideor, en dokumentär, och ett interaktivt onlinespel. Allt premiärvisades på Holland Festival i juni i år, den äldsta och största konstfestivalen i Nederländerna.
Även om Tigran är mest känd som jazzpianist visar han på sina tidigare elva album att han en bredd i sitt komponerande som gör att han överskrider många genregränser, det kan bli folkmusik, indiepop, progg, klassiskt och till och med metal. ”The bird of a thousand voices” baseras på en armenisk folksaga där en prins är på jakt efter en fågel vars sång kan bota de som drabbats av likgiltighet. Tigran använder sig av en mängd analoga syntar och piano och han omger sig av sina landsmän Marc Karapetian på bas och Vahram Sarkissian på sång, den amerikanske trummisen och basisten Nate Wood samt svensk-etiopiska sångerskan och röstkonserten Sofia Jernberg.
Resultatet är ett intressant och mäktigt ljudlandskap som kräver många genomlyssningar innan man får grepp om vad Tigran vill förmedla. Inget att slölyssna till såldes.

 

Joel Lyssarides & Georgios Prokopiou ”Arcs & Rivers”
(ACT)

Pianisten Joel Lyssarides har vi haft förmånen att se hos Perdido Jazz & Blues vid två tillfällen; med Ellen Andersson hösten 2021 och med Viktoria Tolstoy vintern 2022. På sin nya platta har han grävt i sina grek-cypriotiska rötter, tre generationer bakåt i Páno Léfkara. Joels farfarsmor var en välrenommerad textilkonstnär i en tradition som går så långt tillbaka som till 1300-talet. 1481 ska självaste Leonardo da Vinci ha besökt den lilla byn och köpts spets – som kanske avbildats på hans berömda målning ”The Last Supper”.
Joels fjärde album skiljer sig från de övriga i och med detta sökande i sina rötter, och det faktum att han samarbetar med den grekiske bouzouki-spelaren Georgios Prokopiou, som numera bor i Stockholm. Georgios anses vara en av världens främsta på detta stränginstrument, vilket han bland annat visar prov på i dramatiska ”A night in Piraeus”. Tre av låtarna har duon skrivit tillsammans och de har även skrivit tre var på egen hand. På bland annat vackra stillsamma ”Echoes” visar Joel sin skicklighet som kompositör, den gemensamma ”Rivers” och Joels ”Lyssarides Lament” drar mot klassiskt, lite åt Bach-hållet.
Albumet spelades in under en fyra timmars session, det mesta på första tagningen och det är uppenbart att de två musikerna trivs ypperligt tillsammans. Hör bara på den avslutande liveinspelningen, en låt av Stelios Zafeiriou, där de i ett rasande tempo visar upp stor briljans på sina respektive instrument.

 

David Murray Quartet ”Francesca”
(Intakt)

Amerikanske saxofonisten David Murray, 69, är en av de flitigaste i att spela in plattor. Det har blivit 100 i eget namn, ett 40-tal tillsammans med andra och 22 med The World Saxophone Quartet som han var med och grundade 1977.  Här spelar han tillsammans med pianisten Marta Sanchez, basisten Luke Stewart och trummisen Russell Carter, och plattan inleds med det nära 11 minuter långa titelspåret som David tillägnat sin hustru Francesca. Flera gånger ändrar han sitt sätt att hantera tenorsaxofonen, kanske för att gestalta Francescas temperament.
Följande spår ”Ninno” klockar även den in på dryga 10 minuter, en sambafylld skapelse om Francescas hund som ska ha räddat livet på en av hustruns nära vänner. David plockar fram basklarinetten, med sitt djupa varma sound, på den närmast bluesiga ”Come and Go”, vilket han också gör på albumets enda cover – Don Pullens 70-talslåt ”Richard’s Tune”.
David Murray behärskar den svåra tekniken med cirkulär andning, något som främst förknippas med didgeridoo-spelare, vilket gör att han kan spela oändligt långa sekvenser utan uppehåll. Vill du höra en saxofonist i yppersta världsklass? Kolla in den här plattan.

 

Tord Gustavsen Trio ”Seeing”
(ECM)

Det är 21 år sedan den norske pianisten Tord Gustavsen släppte sitt debutalbum ”Changing Places” – en platta som blivit något av en norsk jazzklassiker. Efter att ha gjort album i både kvartett- och kvintettformat gick han tillbaka till trio igen 2018 med ”The Other Side”. När han nu ger ut sitt tionde album hos ECM har han som vanligt med sig trummisen Jarle Vespestad medan kontrabasisten Steinar Raknes är ny medlem i trion. Förutom sex original av Gustavsen gör trion versioner av två kantater av Johann Sebastian Bach, en tolkning av den traditionella norska psalmen ”Jesus Gjør Meg Stille” och den brittiska 1800-talspsalmen ”Nearer, My God, to Thee”, som sägs varit den sista melodi som skeppsorkestern på Titanic spelade medan fartyget förliste.
Gustavsen har själv sagt om albumet att de avskalade och koncentrerade låtarna speglar hans personliga utveckling när han blir äldre (född 1970) och att han numera satsar på det väsentliga i livet och musiken. Även om det förekommer en hel del improvisation så handlar det inte om några ekvilibristiska solon, i ställer är det mer meditativt och återhållsamt, med en stor portion av nordiskt vemod i en mix av jazz, blues, folkmusik, klassiskt och kyrkligt. Tord Gustavsen visar ännu en gång vilken ypperlig pianist och låtskrivare han är och jag kan inte låta bli att se likheten med Esbjörn Svensson där han sitter djupt böjd över tangenterna.

 

Oded Tzur ”My Prophet”
(ECM)

Saxofonisten Oded Tzur är född i Tel Aviv men som så många andra stora israeliska jazzmusiker har han valt att bosätta sig i New York. Oded Tzur hämtar inspiration från olika musikaliska traditioner och han har även utvecklat en teknik i sitt sätt att spela saxofon som skapat ytterligare dimensioner för instrumentet, en teknik som gör att han hittar specifika mikrotoner – alltså toner som har mindre tonsprång än halvtonssprånget i de traditionella skalorna. I Oded Tzurs första kvartett i New York, som han bildade 2011, ingick Shai Maestro på piano som vi haft förmånen att se här i Örnsköldsvik.
På den här plattan, som spelads in i södra Frankrike, har Oded Tzur med sig sin landsman Nitai Hershkovits på piano, som tidigare ingick i israeliska superbasisten Avishai Cohen Trio, den grekiske kontrabasisten Petros Klampanis som varit med på alla Tzurs fem album och nye medlemmen, trummisen Cyrano Almeida från Brasilien. Tzurs fem kompositioner, plus den korta epilogen, är mycket starka och innehåller många enormt imponerande improvisationer av Hershkovits och Tzur med elegant komp av Klampanis och Almeida. Oded Tzurs kraftfulla utbrott på tenorsaxofonen på avslutande ”Last bike ride in Paris” är brutalt bra.

 

Danish String Quartet ”Keel Road”
(ECM)

Skandinavisk folkmusik framförd av en klassisk stråkkvartett, en kombination som är alldeles lysande. Nu är kvartetten inte heldansk, cellisten Fredrik Schøyen Sjölin kommer från Norge och en av de tre violinisterna, Rune Tonsgaard Sørensen, är från Färöarna. Men alla är numera verksamma i Danmark. Det har dröjt sju år sedan kvartettens senaste platta ”Last leaf” som utsågs till årets klassiska album på amerikanska National Public Radio.
Även den här plattan kan sorteras in i facket klassisk musik, men grunden ligger i traditionell folkmusik från Danmark, Norge, Färöarna, England och Irland. Rune Tonsgaard Sørensen står för det mesta av det egenskrivna materialet som de mixar med traditionell folkmusik från olika håll. Här finns dessutom dramatiska ”Stormpolskan” av svenske riksspelmannen Ale Carr från Förslöv som ingår i den danska trion Dreamers Circus. Men dramatiskt är det inte ofta på ”Keel Road”, det är i stället ett album med stort lugn och harmoni. Stundtals är kvartetten så försiktig att man lätt missar elegansen om man brister i koncentrationen för ett ögonblick. Vi får också fyra låtar av den legendariska irländske harpisten Turlough O'Carolan (1670-1738), bland annat ”Captain O’Kane” som avslutas med en snutt av ”Vem kan segla förutan vind” på piano. Och på den engelska traditionella ”As I walked out” flikar kvartetten in lite vissling. Mycket snyggt!

 

Daniel García Trio ”Wonderland”
(ACT)

Det har gått tre år sedan senaste plattan från den spanske pianisten Daniel García och hans eminenta trio, med kubanerna Reinier ”El Negrón” Elizarde på kontrabas och Michael Oliviera, trummor. ”Via de la Plata” kom 2021 och var i mitt tycke en av de bästa plattorna det året. Nu följer trion upp med ett minst lika bra album.
Daniel Garcia inleder ensam vid pianot i den nordiskt melankoliska ”Paz” och på följande ”Gates to the Land of Wonders” får han fullt stöd av sina ”bröder” (som han kallar dem) sedan sju år. Det påminner lite om det israelerna Avishai Cohen (basist) och Shai Maestro (pianist) kan åstadkomma – alltså något helt suveränt. Sedan följer titelspåret där det faktiskt dyker upp en israel, gitarristen Gilad Hekselman, som när han får feeling låter ungefär som Jojje Wadenius. ”Restistance Song”, ”The Gathering”, ”Tears of Joy” och ”Witness the Smile” är också fyra riktiga höjdare som påminner om Cohen och Maestro, och på samtliga imponeras jag av Olivieras sylvassa trumspel. Två spännande gästvokalister har Garcia också bjudit in. Den katalanska sångerskan Lau Noah, som numera är baserad i New York, sjunger strålande vackert på ”You and Me”, men hon överglänses av Madrid-sångerskan Verónica Ferreiro som är galet känslofylld på den traditionella ”la Tarara”, plattans enda låt som Garcia inte komponerat. Behöver jag skriva det? Ett helt fantastiskt album!

 

Göran Strandberg & Stockholm Jazz Orchestra ”Utsira”
(TengTones)

Almagrundet, Utsira, Hoburgen, Finska viken, Måseskär, Fiskebankarna, Naven och Långe Jan. Vana sjöfarare förstår vad det handlar om, och kanske är det även andra som lyssnar på sjörapporten på radio. En som gjort det, och inspirerats av platserna, är pianisten Göran Strandberg, uppvuxen i Örnsköldsvik. Han har varit här hos Perdido Jazz & Blues och spelat sina väderanknytna kompositioner, men den här inspelningen gjordes på Bryggeriet i Härnösand.
Vi startar vid Almagrundet där vädret är lugnt till en början men strax friskar det på. Vid Utsira råder fint segelväder, sydväst 6-7 meter per sekund och mot eftermiddagen avtagande. Vid Hoburgen gungar det på lite mer och vinden tilltar för att bli riktigt besvärlig på Finska viken och här visar trumpetaren Magnus Broo att det går vita gäss på vågorna. Vid Måseskär tar vi oss däremot fram i sakta mak och kan njuta av sommarsolen som i Göran Strandbergs pianospel glittrar på vattenytan. Mistluren varnar för dimma vid Fiskebankarna men det lättar till Fredrik Lindborgs barytonsax. När vi närmar oss slutdestinationen på Ölands södra udde och siktar Sveriges högsta fyr Långe Jan stöter vi än en gång på lite turbulent väder. Glöm aldrig att lyssna på sjörapporten, och missa heller inte att se Göran Strandberg och Stockholm Jazz Orchestra när de kommer till Brukskällarn 27 september.

 

Wolfgang Haffner "Life Rhythm"
(ACT)

Tyske Wolfgang Haffner är utan tvekan en av Europas största jazztrummisar och nu är han framme vid sitt 25:e album i eget namn, och precis som på fjolårets ”Silent World” fortsätter han med det närmast drömlika soundet som jag själv tycker är så bra från hans album ”Shapes” (2006), ”Round Silence” (2009) och ”Heart of the matter” (2012). Wolfgang Haffner har aldrig fokuserat på virtuost och ekvilibristiskt trumspel, med imponerande trumsolon. I stället handlar det om rytmer och groove, han formar sina kompositioner med värme och elegans, som samtidigt har en fullfjädrad tyngd. Hans ambition är att få med lyssnarna in i hans eget flöde av livsrytm. Och han gör det på ett fullständigt lysande sätt.
Även om Haffner skriver sina låtar med pianot som utgångspunkt så har all musik han skapar trummorna som bas, en källa som de övriga instrumenten får förhålla sig till. Haffner lyfter gärna fram Phil Collins som en förebild, och hur han kunde bygga en låt på en trumstämma, något som ofta hittas i Collins solokarriär men också under hans tid i det progressiva rockbandet Genesis.
Inte mindre än elva musiker har Haffner bjudit in till de här inspelningarna, bland andra trombonisten Nisse Landgren på titelspåret, Sebastian Studnitzsky med sitt speciella fräsande trumpetsound, Simon Oslender på piano och keyboards, Bill Evans på saxofon och greken Thomas Konstantinou på oud. Resultatet är vansinnigt bra.

 

Bernd Lhotzky ”Rag Bag”
(ACT)

Bernd Lhotzky har under tre decennier varit en av de största på klassiskt jazzpiano i Tyskland och när han berättade sin idé om att vilja spela in ett soloalbum med inspiration från ragtime nappade ACT-gundaren Siggi Loch och bjöd in Lhotzky till sin ACT Art Collection i Berlin där detta album spelades in som en intim livekonsert. Det innebär att det här är tredje delen i serien ”The Gallery Concerts” som startade med pianisten Johanna Summer och saxofonisten Jakob Manz, två av den tyska jazzens största nya stjärnor, och följdes av de svenska jazzgiganterna Jan Lundgren och Hans Backenroth.
Bernd Lhotzky komponerade på kort tid nio egna stycken, och fyllde på med fyra andra, som alla grundar sig i ragtime, en av de tidigaste jazzformerna, och självklart är en av hans största inspirationskällor legenden Scott Joplin. Men han sätter sin alldeles egen prägel på musiken, som i "Out Of Bondage" där han startar med lite av Joplins mest kända stycke ”The Entertainer” men går över i något dramatiskt som för tankarna till Edvard Grieg eller Claude Debussy.
”Den här musiken var min väg in i jazzen, och det som fortfarande fascinerar mig idag är hur varm, livsbejakande och opretentiös den är. Jag älskar jazzen från de tidiga dagarna eftersom den sprudlar av sådan vitalitet och ärlig glädje”, skriver Lhotzky själv. Och visst blir man glad av ”Rag Bag”.

 

Jan Lundgren & Yamandu Costa ”Inner Spirits”
(ACT)

Ibland uppstår ren magi när musiker från olika kulturer möts, och den nya plattan med pianisten Jan Lundgren – som vi flera gånger kunna se och höra här i Örnsköldsvik hos Perdido Jazz & Blues – är ett utmärkt exempel. 2019 träffade Jan den brasilianska gitarristen Yamandu Costa, sexfaldigt Latin Grammy-nominerad, och bjöd in honom till Ystad Jazz Sweden Festival där Jan är konstnärlig ledare. I februari 2023 gjorde duon sin första konsert tillsammans i Stockholms Konserthus och nu kan vi njuta av deras utmärka samarbete även på skiva.
De blandar egna original med några väl valda covers, som en mindre känd låt av Antônio Carlos Jobim – den vackra ”Garoto”, Evert Taubes skönt stillsamma ”Nocturne” och två låtar av den brasilianska gitarristen Luiz Floriano Bonfá, bland annat avslutande ”Manhã de Carnaval” som var huvudspår på filmklassikern ”Orfeu Negro” från 1959. Jan tillägnar också en låt var till sina partners i jazztrion Mare Nostrum; Paolo Fresu och Richard Galliano; och hans ”Hannah” – som startar lugnt och smakfullt för att sedan öka rejält i intensitet och energi – är förstås till hustrun, sångerskan Hannah Svensson. Jan och Yamandu tycks nära nog smälta samman i en gemensam musikalisk kropp och de glider sömlöst elegant mellan att spela huvudinstrument och komp. Återigen ett helt utmärkt album av en av Sveriges allra främsta pianister.

 

Olcay Bayir ”Tu Gulî”
(ARC Music)

Olcay Bayir föddes i södra Turkiet, har kurdiska rötter och emigrerade 1998 med sin familj till London. Där har hon sedan skivdebuten 2014 tilldelats flera utmärkelser för sin musik och hon har av bland annat The Guardian hyllats som en av de främsta och mest spännande sångerskorna på den brittiska world music-scenen. På det här albumet lyfter hon fram sina rötter med en rad traditionella sånger – såväl armeniska som kurdiska och anatoliska – och hon ger en röst åt smärtorna hos de tappra kvinnor som envisas med att bevara sitt språk, sin kultur och sina traditioner trots många orättvisor. Och vilken röst hon har!
Inledande ”Husna” är en klagande sång som berättar den tragiska historien om en ung flicka som tvingas gifta sig med en äldre våldsam man. En sång som Olcays egen mormor sjöng ofta, och texten stämmer även in på mormoderns liv. Olcay sjunger också en annan turkisk sång om en 12-årig flicka som blir bortgift, även den med en tragisk verklighetsbakgrund. Olcay sjunger oerhört vackert och även om hon bjuder på en glad traditionell kurdisk bröllopssång så är merparten av sångerna fyllda av sorg och smärta, något som hon med sin känslofyllda röst förmedlar på ett alldeles utmärkt sätt. Ett stort plus till att konvolutet innehåller engelska översättningar på texterna, som är mycket starka.

 

Magic Malik  ”Jazz Association”
(b.record)

Magic Malik, eller Malik Mezzadri som han heter, föddes 1969 i Elfenbenskusten men växte upp i franska Guadeloupe i Västindien. Han började tidigt spela blockflöjt och sedan tvärflöjt, och när han skivdebuterade 1997 spåddes han bli världsmusikens nästa stora stjärna. Han blandade afrobeat, guadelopisk folkmusik och indisk raga med latinojazz, och hans nyfikenhet och experi-mentlusta inom musiken tog honom snart bort från sin mainstreampublik. Han gick helt enkelt sin egen väg för att utforska sitt kreativa universum.
Efter ett femtontal soloalbum i bagaget, och mängder med olika samarbeten med andra musiker, väckte han liv i sin gamla kvintett för några konserter på Baiser Salé i Paris, och det här livealbumet är det andra som släppts från dessa konserter. Malik och hans eminenta band bjuder bland annat på Wayne Shorters ”The Big Push”, Art Blakeys ”Bu's Delight”, samt John Coltranes ”Moment's Notice” och ”Giant Steps”. Malik visar upp ett makalöst imponerande flöjtspel där han ibland använder sin röst samtidigt som han spelar. Man begriper inte hur han bär sig åt på exempelvis Gordon Jenkins stillsamma ”Goodbye” där rösten tar en helt annan väg än flöjten. Ett grepp han visar upp på flera låtar. Helt klart en av de mest spännande flöjtisterna i världen.

 

Florian Willeitner ”What the Fugue”
(ACT)

Med sitt första album hos ACT – ”First Strings on Mars” (2021) – visade den tyske innovative violinisten Florian Willeitner prov på sin förmåga att knyta samman klassisk konstmusik med jazz och krydda med musikaliska influenser från bland annat Västafrika och Mellanöstern. Här har han gett sig på att stöpa om fugan, barock-tidens lekfulla och samtidigt komplicerade stil, till en helt nyskapande musikform.
Inledande ”Tigran’s Prelude” är en hyllning till en av Florians största förebilder, den armeniske pianisten och kompositören Tigran Hamasyan som vi bland kan höra på basisten/cellisten Lars Danielssons Libretto-plattor. ”Dimensions” är ett femdelat stillsamt stycke med en drömlik känsla som i fjärde stycket – Fuga – blir närmast brutal. På ”JSB on LSD”, ”Hidden Prelude” och ”Fuge in E” hyllar han Johann Sebastian Bachs preludier och som avslutning fångar han lekfullheten hos en av hans andra favoritkompo-sitörer – Sergei Prokofiev.
Tillsammans med cellisten Ivan Turkalj och pianisten Alexander Wienand har Florian Willeitner skapat ett genreöverskridande album fyllt av nyfikenhet på hur man kan komponera ny, fräsch, modern musik som samtidigt bottnar i en mängd olika stilar från vitt skilda tidsepoker och musikaliska horisonter. För Florian Willeitner finns helt enkelt inga gränser.

 

Steve Cole ”Without a Doubt”
(Artistery/Mack Avenue)

Saxofonisten Steve Cole från Chicago har ett tiotal album i eget namn bakom sig efter genombrottet 1998 med ”Stay Awhile”. Han ingår också i saxofontrion The Sax Pack tillsammans med Jeff Kashiwa och Kim Waters som släppt tre plattor. På det här albumet har Steve Cole stor hjälp av multiinstrumentalisten och producenten Adam Hawley vars huvudinstrument är gitarr. Hawley handplockades för övrigt av Earth Wind & Fire-grundaren Maurice White (1941-2016) till hans skivbolag Kalimba Music där Hawley skivdebuterade samma år som White gick bort. Debutalbumet innehöll två listettor på US Billboard Jazz och två år senare fick Hawley ytterligare två listettor.
På ”Without a Doubt” spelar Adam Hawley gitarr, diverse keyboards och synthar, slagverk, stråkinstrument och står för en hel del programmering. Han har också producerat albumet och är dessutom medkompositör till alla låtar. Så det här är minst lika mycket Hawleys platta som Steve Coles. Det handlar om välpolerad souljazz som går in i facket contemporary jazz, eller smooth jazz. Det låter ibland lite som Spyro Gyra eller isländska Mezzoforte, men lite snällare. Funkar bra som lättlyssnad bakgrundsmusik, men det blir även partystämning om ljudet skruvas upp.

 

Tomasz Stanko Quartet ”September Night”
(ECM)

Tomasz Stanko, den polske trumpetaren som var en av pionjärerna inom avant-gardejazzen, avled 2018, 76 år gammal. Som 16-åring upptäckte han Dave Brubeck Quartet när de genomförde sin banbrytande turné i Polen 1958, bara ett par år efter att kommunistregimens förbud mot jazz hade hävts. Han albumdebuterade 1970 och ända sedan dess var Tomasz Stanko en av de viktigaste jazzmusikerna och kompositörerna i Polen. Han spelade in mängder av album med olika egna konstellationer och komponerade även musik för både film och teater.
”September Night” spelades in live av ECM-grundaren Manfred Eicher i München 2004, och nu tjugo år senare har inspelningen släppts på skiva för första gången, sex år efter Stankos död. Stanko hade 2002 satt samman en ny kvartett med pianisten Marcin Wasilewski, kontrabasisten Slawomir Kurkiewicz och trummisen Michal Miskiewicz. Det blev tre album i den sättningen och den här liveinspelningen gjordes mellan de två senare plattorna. Kvartetten spelar sju suveräna stycken, alla komponerade av Stanko, med gott om utrymme för improvisation. Stillsamma ”Song for Sarah”, energiska ”Euforila” och glada, fartfylld ”Celina”, som klockar in på knappa 11 minuter, är tre höjdpunkter på ett mycket bra album.

 

Sonic Skin ”Gavia”
(Prophone)

Trombonisten Sven Berggren har bland annat ingått i Tolvan Big Band och Norrbotten Big Band och han undervisar vid Kungliga Musikhögskolan. Här har han satt ihop kvartetten Sonic Skin som består av två olika generationer inom svensk jazz. Berggren och gitarristen Håkan Goohde tillhör de mycket väl rutinerade medan basisten Johannes Bäckström och trummisen Henrik Jäderberg representerar den yngre generationen. Gruppen har också bjudit in pianisten Adam Forkelid samt Alberto Pinton på barytonsaxofon och basklarinett.
Berggren och Goohde har skrivit alla sju kompositioner och bland inspirationskällorna finns bland andra Wayne Shorter, Miles Davis och Ornette Coleman. Inledningsspåret ”Slowhand” har fått sin titel efter Eric Clapton. Här finns också en låt tillägnad den mäktiga fjärilen atlasspinnare. Titelspåret ”Gavia” beskriver en övernattning i tält vid en sjö där storlommen häckar och det är Pintons basklarinett och Berggrens trombon som får ge röst åt fågeln. Stundtals är det mycket lekfullt, exempelvis på ”GHD” och genom hela skivan ges massor av utrymme till improvisationer för samtliga musiker. Albumet avslutas vackert melankolisk med Håkan Goohdes ”Untitled Elegy” där Goohde skapar drömlika ljud på sin gitarr.

 

Mainland Jazz Collective ”Plays Kille”
(TengTones)

En sextett med tre blåsare – altsaxofon, trombon samt trumpet/flygelhorn. 16 april spelade de hos Perdido Jazz & Blues i Blueskällarn på Bruksgården under sin promotionturné för nya albumet ”Plays Kille”. Då fick publiken också veta bakgrunden till albumet med låttitlar som Arlequin, Blaren, Blompottan, Kransen, Lilja 1-12, Wärdshus, Cawal, Husu och Husar. Under sina turnéer roar sig bandmedlemmarna nämligen med att spela Kille, där man använder sig av en speciell kortlek med anor från ett medeltida franskt hasardspel. Alla de tio låtarna på albumet representerar olika kort i Kille-leken och i Blueskällarn fick vi höra alla kort, och deras olika egenskaper satte sin egen särskilda prägel på musiken. Det faktum att trumpetaren Erik Tengholm, saxofonisten Leonard Werme, trombonisten Hannes Falk Junestav, pianisten Mikael Wilhelmsson, kontrabasisten Johan Tengholm och trummisen Oscar Johansson Werre alla har komponerat på egen hand bidrar dessutom till stor variation.
Johan Tengholms basspel imponerar rakt igenom men det är framförallt det lekfulla och härliga samspelet mellan de tre blåsarna som dominerar ljudbilden. En rolig platta, och en ännu roligare konsert, hela vägen fram tills sista kortet är lagt: Gök, eller som Mainland Jazz Collective valt att kalla låten – Brutal Cucu.

 

Freddie Wadling ”The Uni Dexter Melody Hour”
(Knippla Records)

Freddie Wadling gick bort 2 juni 2016, just som han skulle vara med i inspelningen av ”Så Mycket Bättre” – ett program som garanterad skulle ha gett honom en mycket större publik, vilket han verkligen hade förtjänat. Freddie hade en mångfacetterad sångröst som var helt unik och liket en musikalisk kameleont rörde han sig obehindrat från punk med Liket Lever, The Leather Nun och Cortex, via duon Blue for Two med Henryk Lip, Fläskkvartetten och senare visor på svenska där ”En skiva till kaffet” gjorde honom känd i bredare kretsar.
Nu, åtta år efter Freddies död, finns ett dussin tidigare outgivna låtar som han spelade in tillsammans med multimusikern Henrik Cederblom 2003-2006, samlade på vinyl. Här finns ”The Bogus Man” av Roxy Music, ”Yoshimi (Battles the pink robots)” av The Flaming Lip, “Starless” av King Crimson”, “Life of Surprises” av Prefab Sprout och “Billy Porter” av Mick Ronson. Freddie sjunger också två låtar av Tom Lehrer som skrev humoristiskt brutala texter, precis i Freddies smak, och självklart sjunger han två låtar av sin husgud Don Van Vliet, mer känd som Captain Beefheart – ”Smithsonian Institute Blues” och ”Grow Finns”. Plattan avslutas med originaldemon till Freddies egen ”Fade Away”. Freddie Wadling var en av svenska musikhistoriens främsta röster och det här albumet är ett måste för alla som äger en vinylspelare.

 

Nils Landgren Funk Unit ”raw”
(ACT Music)

1994 föddes Funk Unit och ACT:s skivbolagsdirektör Siggi Loch ändrade bandets dåvarande namn Unit till Funk Unit – av den enkla anledningen att de spelade funk. Nu firar Funk Unit 30 år med att ge ut sitt tolfte album, inspelad i Johan Lundgrens och Fredrik Thomanders studio i Palma på Mallorca. Med start på Nisse Landgrens 68:e födelsedag 15 februari tillbringade bandet fem dagar i studion där tolv nya låtar spelades in. Fem av dem skrivna av Nisse Landgren, två av gitarristen Andy Pfeiler, två av saxofonisten Jonas Wall, och var sin av keyboardisten Petter Bergander, trummisen Robert Ikiz och basisten Magnum Coltrane Price – som varit en ständig följeslagare till Landgren i bandets 30-åriga historia. Notabelt är att Funk Unit, för att finansiera inspelningen, gav två konserter de två sista inspelningsdagarna.
Resultatet är som väntat helt magnifikt, det svänger gruvligt tungt och det låter ljuvligt om inspelningen. Nu ser jag bara fram emot att få uppleva Funk Unit live ännu en gång. Det här är nämligen ett av Sveriges absolut bästa liveband, och ett av världens bästa funkband. I december lirar de sex kvällar i rad på Fasching i Stockholm.

 

Jazzrausch Bigband ”Bruckner´s Breakdown”
(ACT)

Tyska storbandet Jazzrausch Bigband har gjort plattor med både Beethovens och Mahlers sammanbrott och här har man gett sig på den österrikiske tonsättaren och organisten Anton Bruckner (1824-1896). Albumet gavs ut redan 2016 men efter bandets framgångar hos skivbolaget ACT ges det nu ut på nytt. Den 25 musiker och vokalister starka orkestern har bearbetat Bruckners 4:e och 8:e symfoni och hans ”Perger Präludium”. I övrigt är det som vanligt Leonard Kuhn som står för kompositionerna och alla arrangemang.
”Dubokalypse” låter som ett fett James Bond-tema medan ”Icarus inleds stillsamt – för att vara Jazzrausch – och med ett häftigt bassolo av Maximilian Hirning, men blir en stund våldsamt kraftfull innan pianisten Leopold Betzl ger ett porlande solo. Titelspåret bär storbandets karaktäristiska blytunga club-beats men som helhet är det här albumet inte så dansclub-inriktat som deras senare utgivningar. Leonard Kuhn och hans band, som leds av trombonisten Roman Sladek gör ett oerhört kraftfullt porträtt av Bruckner, på sitt eget oefterhärmliga och innovativa sätt, med mycket glimt i ögat. Kolla gärna in deras livekonserter på Youtube, exempelvis ”Live at Muffathalle Munich”. Rejäl partystämning garanteras.

 

John Surman ”Words Unspoken”  
(ECM)

Britten John Surman säger att han med albumtiteln vill beskriva hur studioarbetet med musiken till hans nya album gått till. Han presenterade sina idéer som ramverk för sina medmusiker och utan att diskutera vilka som skulle spela de olika delarna och hur de skulle gestaltas improviserade de fyra musikerna sig fram genom att lyssna och interagera med varandra. Tillsammans med amerikanske vibrafonisten Rob Waring – som liksom bandledaren sedan länge är bosatt i Oslo – brittiske gitarristen Rob Luft och norske trummisen Thomas Strønen – som vi bland annat kunde höra på Sinikka Langelands ”Wind And Sun” som släpptes av ECM 2023 – skapar John Surman magi.
Surman hanterar både sopran- och barytonsaxofon samt basklarinett, och han gör det med en strålande elegans samtidigt som han, trots sin ålder, tycks ha en ungdomlig nyfikenhet att testa nya vägar att gå med sina instrument. På inledande ”Pebble Dance” är han kraftfullt energisk och frambringar ljud på sin sopransaxofon som närmast kan jämföras med en österländsk flöjt; på titelspåret hanterar han barytonsaxofonen med en öm känslighet och på avslutande ”Hawksmoor” dansar han inledningsvis folkmusikaliskt fram med basklarinetten. John Surman fyller 80 år i augusti och det är närmast obegripligt när man hör honom spela.

 

Vidya ”Adi Shakti”
(Prophone)

Vidya är född i Indien men redan som liten adopterades hon av ett svenskt par och hon växte upp i Gävle. Hon är sångerska, pianist, kompositör och producent, och själv säger hon att hon i sitt låtskrivande inspireras av kroppen och dess inre processer. Hon låter sug också guidas av frihetskänsla när hon spelar och sjunger. Det här är hennes tredje album i eget namn efter ”Peace Play och ”The Papillion” som båda fick fina recensioner. Den senare nominerades också till Manifestpriset för årets jazz.
På sitt nya album samarbetar Vidya med prisade brittiske gitarristen Rob Luft, som i år även medverkade på John Surmans ”Words Unspoken” (ECM). Rob Luft har för övrigt jämförts med legender som John McLaughlin, Al Di Meola och Paco de Lucia. På kontrabas hör vi Magnus Bergström, Jon Fält spelar trummor och Lisa Rydberg medverkar på körsång. ”My Little Sprout” tillägnar Vidya alla mammor, efter att själv haft en tuff graviditet och förlossning. Hon blir experimentell i ”Wohoo” och bjuder på afrikanska rytmer i ”Desert Blues. Titelspåret – som betyder ”primal kraft” – har hon lagt sist och där är det på konserterna upplagt för stillsam allsång. Vidya spelar Rhodes och sjunger helt fantastiskt, med en fullständigt egen röst – och Rob Lufts gitarrspel är briljant.

 

Grégorie Maret & Roman Collin ”Ennio”
(ACT)

Italienske kompositören Ennio Morricone (1928-2020) är utan tvekan en av de främsta filmmusikkompositörerna genom tiderna. Från Sergio Leones spaghettiwestern-filmer med Clint Eastwood på 60-talet, via ”Once upon a time in America” från 1984 (också Leone), Giuseppe Tornatores ”Cinema Paradiso” från 1988 – en av mina absoluta favoritfilmer – Brian De Palmas ”De omutbara” från 1987, den fantastiska italienska tv-serien ”La Piovra” (Bläckfisken) och fram till Quentin Tarantinos ”The Hateful Eight” från 2015. Märkligt nog dröjde det till den filmen innan Morricone förärades en Oscar för bästa filmmusik.
Nu tillägnar den schweiziske munspelaren Grégorie Maret och den tyske pianisten Roman Collin ett helt album åt Morricones filmmusik, och de omger sig med fyra andra musiker och på en låt även två vokalister. Vi får odödlig musik från nämnda ”Once upon a time in America” och ”Cinema Paradiso”, samt bland annat från ”For a few dollars more” (1965), ”The Good, the Bad and the Ugly” (1966) och ”Once upon a time in the west” (1968) där Maret och Collin bjuder på två spår med den passande ”Man with a Harmonica” som mäktig avslutning med Marets kromatiska munspel och Collin spelandes på Moogs 70-talsinstrument Cordovox ”White Elephant” och Taurus baspedal. En härlig hyllning till en verklig mästare att skapa stämningsfylld filmmusik.

 

Iiro Rantala HEL Trio ”Tough Stuff”
(ACT)

Finske pianisten Iiro Rantala har för första gången sedan 2008 släppt ett album i trioformat och han har med sig irländske kontrabasisten Conor Chaplin och den mycket spännande norsk-svenske trummisen Anton Eger. Och de bjuder på en alldeles strålande platta.
Inledande titelspåret är en hyllning till 70- och 80-talsbandet Stuff där bland andra pianisten Richard Tee och trummisen Steve Gadd ingick. Följande ”Tae Kwon Don’t” startar i ett furiöst tempo för att sedan överraskande gå över i tango. Med låten ”Will You Be My Bop?” hoppas Iiro starta en ny era för bebop och med ”Cabaret Perdu” kräver han ett återinförande av underhållningsformen kabaré. På ”Das Handtuch” låter han en handduk dämpa strängarna i flygeln och stillsamma ”A Lotta Love” tillägnar han sin älskade hustru Lotta. På avslutande ”Liberty City”, en cover på superbasisten Jaco Pastorius låt från 1981 – albumets enda låt som inte Iiro skrivit – gästspelar den utmärkte danske munspelaren Mathias Heise som vi kunde se hos Perdido Jazz & Blues vintern 2022 i High Coast Jazz Orchestras hyllning till Toots Thielemans.
Iiro Rantala är inte bara en fullständigt lysande pianist. Hans komponerande håller dessutom absolut högsta klass och den är både överraskande, mångfacetterad och oftast kryddad med en stor skopa humor. Man blir helt enkelt riktigt glad av Iiro Rantala.

 

Magnus Öström & Dan Berglund ”e.s.t 30”
(ACT)

1993 bildade pianisten Esbjörn Svensson, trummisen Magnus Öström och basisten Dan Berglund jazztrion e.s.t. De ville förena sin passion för rock, pop, klassiskt, folkmusik och improvisation – men de trodde knappast att de skulle komma att bli ett av de allra mest inflytelserika jazzbanden i Europa. 2008 tog det abrupt slut, när Esbjörn omkom under en dykning. Men kommer det någonsin att ta slut för den musik som e.s.t. skapade? Knappast.
För att uppmärksamma 30-årsjubileet av trions star satte Magnus Öström och Dan Berglund ihop ett band för två stora konserter. En i Köln och en i   Filadelfiakyrkan i Stockholm. Med sig hade de supergitarristen Ulf Wakenius, saxofon- och flötjmästaren Magnus Lindgren, finske trumpetaren Verneri Pohjola, och den som fick axla Esbjörn Svenssons roll – pianisten Joel Lyssarides, som föddes bara några månader innan e.s.t. bildades. Tillsammans framför de sex av bandets allra främsta kompositioner; ”From Gagarin’s Point of View”, ”Seven Days of Falling”, ”Eighthundred Streets by Feet”, ”Tuseday Wonderland”, ”Elevation of Love” och ”Believe, Beleft, Below” – och de gör det på ett strålande sätt. Joel Lyssarides låter stundtals skrämmande likt Esbjörn Svensson, men sätter också sin egen prägel på musiken då han improviserar. Esbjörn Svensson Trio – e.s.t. – var och förblir ett unikum, och deras musik kommer att leva vidare i all evighet.

 

Hamrå Orkester ”32,8”
(Prophone)

Fredrik Hamrå, trummis från Göteborg, är en ny bekantskap för mig. Det här är hans första platta i egen regi och han står för samtliga nio kompositioner – och dessutom för målningen som pryder omslaget. Fredrik Hamrå omger sig med Björn Cedergren, tenorsaxofon, Patrik ”Putte” Janson, trumpet, Andreas Thurfjell, altsaxofon och basklarinett, Simon Westman, piano, samt Olli Rantala, kontrabas.
Sextetten inleder stillsamt med ”Skogen” som är en hyllning till de få urskogsområden vi fortfarande har kvar i norra Sverige. Vemodigt och vackert. Westman spelar elpiano på följande ”The Moon”, även den en melankolisk komposition med viss mystik, som månen bär på. ”TITLYCH” är en förkortning av uttrycket ”This is the life you choosen” och här blir det betydligt fartigare med klara influenser av 50-talets hard bop. Allt lugnar ned sig i vackert stillsamma ”Hälsingland” innan titelspåret beskriver vad som hände när Hamrå åkte Vasaloppet med en förkylning i kroppen. Efter halva distansen tvingades han bryta med förfrusna ögon och en kroppstemperatur på endast 32,8 grader. Titlarna och beskrivningarna av låtarna avslöjar att Fredrik Hamrå är en inbiten naturmänniska och hans debut med egna orkestern visar att han är en mångsidig och finurlig låtskrivare. Att Esbjörn Svensson Trios legendariske ljudtekniker Åke Linton är inblandad borgar dessutom för högsta kvalitet.

 

Simon Spiess Quiet Tree ”Euphorbia”
(Intakt)

Tenorsaxofonisten Simon Spiess från Schweiz har givit ut 15 album de senaste 12 åren och gjort mängder av konserter runt om i Europa, delar av Asien, Afrika och i USA. Det här är hans första platta med sin nya trio Quiet Tree som i övrigt består av trummisen Jonas Ruther och Marc Méan på piano, synthar och diverse ljudeffekter. Producenten Dan Nicholls bör också räknas in, han har lagt på mer synthar och samplingar. ”Euphorbia” består av nio egna kompositioner där tonvikten ligger på avantgarde-jazz där mycket ger en känsla av filmmusik. Marc Méans ”Bleu Foncé” kan närmast liknas vid elektronisk krautrock med influenser från genrens förebilder, som tyska Kraftwerk, och på hans ”Light Light Light” förväntar jag mig att höra Tom Waits skrovliga stämma komma in efter det skräckfilmsdoftande introt. Men allt på plattan är helt instrumentalt – förutom en inlagd barnröst på ett spår.
Simon Spiess spelar saxofon med massor av luft och stundtals tycks han leta efter ljud som saxofonen normalt inte är kapabel till. Trions musik har benämnts som New Spiritual Jazz, med positiva tongångar – Spiess ”Breathing under water” passar bra in på den beskrivningen. Avslutande ”Sø” påminner om det som Oscarsnominerade Jerskin Fendrix gjorde till Yorgos Lanthimos succéfilm ”Poor Things” med Emma Stone i huvudrollen. Se den – om du inte redan gjort det.

 

Eric Bibb ”Live at the Scala Theatre”
(Repute Records)

Bluesmannen Eric Bibb är i mina ögon, och öron, en av de allra främsta i sin genre. 72-åringen är lika vital idag som han var när jag såg honom första gången på 90-talet. Han har ett 40-tal studio- och livealbum bakom sig i eget namn, och ett otal samarbeten med andra artister. Nu har han släppt en liveplatta som spelades in på Scalateatern i Stockholm där han omgav sig med Johan Lindström på elgitarr och pedal steel, Esbjörn Hazelius på fiol och cittern, Christer Lyssarides på elgitarr och mandola, Olle Linder på trummor och Glen Scott – som producerat plattan – på bas. Han plockade också in gästmusikerna Greger Andersson på munspel och Lamine Cissokho på kora på ett par låtar. På två låtar fyllde han på med en stråkkvartett och på avslutande traditionella ”Lone in the ground” har han en kör bestående av hustrun Ulrika Bibb, sonen Rennie Mirro och Sarah Dawn Finer.
Det är som vanligt mycket finstämt. Eric Bibb är en utmärkt gitarrist och låtskrivare men det är hans fantastiska röst som gör att han är en av de största inom den stillsamma bluesen som ofta drar sig mot country. Själv skriver han att det här är den mest ambitiösa liveinspelningen han gjort. Det ryktas om att Erik Bibb ska spela i Lycksele i september. Kan vi inte få se honom i Örnsköldsvik igen? Det är 11 år sedan senast.

 

Bill Laurence ”Bloom”
(ACT)

Brittiske pianisten och keyboardisten Bill Laurence har kammat hem fem Grammys tillsammans med sitt band Snarky Puppy, musikkollektivet som blivit ett av de allra största inom mixen av jazz, funk, fusion, pop, rock och world music. Tillsammans med bandets grundare, amerikanske multimusikern Michael League, släppte Laurence den fantastiska duoplattan ”Where You Wish You Are” i fjol. Nu återkommer Laurence i ny skepnad tillsammans med stråkorkestern The Untold Orchestra, där han sökt sig bakåt till sina klassiska rötter. Han uppger själv att han inspirerats av sin barndom då han hade lätt att fantisera om andra världar. Kanske är det därför det ofta låter väldigt mycket filmmusik om hans kompositioner.
Den 18 musiker starka stråkorkestern gör förstås också sitt för att förstärka den filmiska känslan, jag tycker att titelspåret ”Bloom” låter som om den kunde höra hemma i någon av Hayao Miyazakis mästerliga animerade filmer. Orkestern skapar en behagligt tjock och energifylld ljudmatta som Laurence färglägger med sitt spel, som han inte bara framför på flygel. Han använder sig också av Fender Rhodes MK8, Expressive Osmose samt synthesizern Prophet 6., och han ger sig själv stort utrymme för improvisation. Ett mäktigt album i gränslandet mellan konstmusik och jazz, som man bara kan sväva iväg i fantasin tillsammans med.

 

Adam Bałdych & Leszek Możdżer ”Passacaglia”
(ACT Music)

Två av polens allra främsta jazzmusiker, ja två av Europas ledande musiker, tillsammans i ett mycket spännande möte. Violinisten Adam Bałdych spelar här både vanlig fiol och en renässansfiol, vilken han helst hanterar pizzicato – han spelar alltså med fingrarna på strängarna i stället för att använda stråke. Pianisten Leszek Możdżer, som vi bland annat kunnat höra i fina samarbeten med svenske cellisten/basisten Lars Danielsson, spelar på två flyglar som stämts på olika sätt samt på ett speciellt preparerat upprätt piano. Sättet flyglarna är stämda på ger möjligheter till en utökad palett av toner och stundtals skapar Możdżer sekvenser som helt enkelt ljuder ostämt samtidigt som det funkar.
Adam Baldych har flera gånger tidigare visat hur han bygger broar mellan olika musikaliska genrer och i det här duoformatet skapar han och Możdżer kammarmusik som ligger i gränslandet mellan fri jazz och klassisk konstmusik. Det är helt enkelt nyskapande, även om det stundtals bygger på gammal musik som i Erik Saties vackert stillsamma ”Gymnopedie” från 1888. Duon bjuder också på ett stycke av franske renässanskompositören Josquin des Prez och 900 år gammal musik av Hildegard von Bingen. I övrigt har de skrivit allt själva och de framför musiken på ett alldeles ypperligt sätt, så samspelta att de tycks smälta ihop till ett. Mycket vackert.

 

Amanda Ginsburg ”Tur att jag kan skratta”
(Ladybird)

Amanda Ginsburg hade vi glädjen att kunna se i Blueskällarn hos Perdido Jazz & Blues 2018. Då hade hon på kort tid slagit igenom på den svenska jazzscenen och bland annat fått Olle Adolphsons stipendium och jämförts med legenden Monica Zetterlund. Sedan dess har hon vunnit Årets Jazz på Grammisgalan både 2019 och 2021, och nu har hennes tredje album släppts på skivbolaget Ladybird, som har ö-vikskoppling eftersom det grundades av före detta ö-viksbon Björn ”Skrotis” Johansson.
Amanda omger sig med Filip Ekestubbe på piano, Anders Fjeldstedt på bas och dansk-norske trummisen Snorre Kirk. Idel elit således. På inledande ”Inte bara du” har hon dessutom förstärkt med en blåskvintett. Amanda är inblandad i tillkomsten av alla de nio låtarna, antingen som kompositör eller textförfattare och det handlar om lättlyssnad och svängig jazz som hon framför med stor glädje, och ofta finns en humoristisk knorr i texterna. Exempelvis om någon som är för självcentrerad – ”Men om du aldrig tystnar, hörru du, hur lyssnar du då?”. På fartfyllda ”Hip Skit” går tankarna till salig Svante Thuresson med raderna ”Kan låta hipp som happ, det är egentligen en akrobatik, har ofta varit snubbar, ofta nån som snubblar /.../ Och melodin går hit och dit, men är det det som gör mig till en hip skit?”. Här briljerar Tobias Wiklund på kornett. Amanda vill vi se igen här i Örnsköldsvik.

 

Irma Neumüller ”Introducing Irma Neumüller”
(Prophone)

Irma Neumüller, född 2001, är en nu bekantskap för mig när hon nu släppt sitt debutalbum. Hon började redan som fyraåring spela cello men fick i tidiga tonåren upp ögonen, eller snarare öronen, för jazzen och framförallt sången. Efter två år på Skurups folkhögskola studerar hon idag vid Jazz Institut i Berlin. Hon uppger att hon bland sina influenser har amerikanska sångerskan Carmen McRae, Monica Zetterlund och Stevie Wonder, och det senaste året har hon fått stor uppmärksamhet med bland annat Scenkonst Sörmlands pris ”Ung svensk solist 2023” och framträdande på Ystads Jazzfestival i deras Next Generation-satsning.
Det roliga med Irma Neumüller är att hon inte bara sjunger och komponerar, hon skriver även texter på både engelska och svenska. Och när hon uppträder live kryddas repertoaren med jazzstandards, allt från finstämda ballader till ösiga inslag. På debutalbumet omger hon sig med pianisten Stefan Wingefors, gitarristen Bo Nygårds, basisten Albin Halvordsson och trummisen Johan Löfcrantz Ramsay. Dessutom gästar eminente saxofonisten Fredrik Lindborg på två spår. Irma Neumüllers debut bjuder på traditionell lättlyssnad och svängig jazz, och hon visar här att hon är en sångerska att räkna med framöver. Kanske till och med en kommande stjärna bland svenska jazzsångerskor?

 

Anna Gréta ”Star of Spring”
(ACT)

Isländskan Anna Gréta Sigurðardóttirs andra soloalbum här i Sverige, där hon bott senaste tio åren, har hon bland annat fått Monica Zetterlund-stipendiet, Jazzclub Fasching Society Award, en nominering till Sveriges Radio Jazzkatten och gjort ett liveframträdande vid Nobelprisutdelningen 2020. Solodebuten ”Nightjar in the Northern Sky” var löst inspirerad av en skygg fågel och nu har hon som titelspåret antyder en blomma i tankarna – stor vårstjärna, som symboliserar vinterns slut och vårens ankomst. Men texterna har ofta mer än en betydelse och hon går ibland djupt, som på ”The Body Remembers” där hon tar upp den så kallade spiralskandalen på Grönland på 60- och 70-talet då Danmark påtvingade kvinnor spiraler för att minska antalet födslar inom ursprungsbefolkningen.
Anna Greta är inte bara en utmärkt pianist och sångerska med brett omfång, hennes komponerande håller också mycket hög klass och till den här plattan har hon fördjupat och vidareutvecklat sin stil där hon ibland påminner lite om Kate Bush eller Björk. Inledningen på första låten ”Her House” låter som något som den Nigeria-födde brittiska artisten Sade skulle ha kunnat göra. Det handlar alltså inte om enbart renodlad jazz. Anna Greta omger sig med sju andra musiker från Island, bland annat sin far Sigurður Flosason på basklarinett och ”Star of Spring” kommer garanterat att få fina lovord från hela Europa.

 

Mikael Máni ”Guitar Poetry”
(ACT)

Att två isländska musiker släpper album samtidigt på ett tyskt jazzskivbolag kan inte höra till vanligheten, men nu ger gitarristen Mikael Máni Ásmundsson ut sin första platta på ACT samtidigt som Anna Gréta Sigurðardóttir (se här bredvid). Dessa två ingick för övrigt i Stína Ágústsdóttir Trio på hennes fina album ”The Whale” 2021. Nu står Mikael Máni helt ensam med sin gitarr – och han imponerar väldeliga. Han uppger att han älskar musik som Joni Mitchell och Bob Dylan skapat och det kan vara anledningen till att den musik han själv skriver för gitarren lika gärna skulle kunna sjungas, även om den här är helt instrumental.
Han bjuder på tio egenskrivna låtar plus en av den, hemma på Island, närmast kultförklarade artisten Megas. Inledande ”She’ll Arrive Between 10 & 11” börjar mjukt och finstämt men går så småningom över i ett närmast rockigt och brutalt parti. Följande ”Katie, not Klara” är en munter liten historia där Mikael Máni emellanåt visar upp stor ekvilibrism och ”What Once Was” ger sköna vibbar av legenden Peter Green (1946-2020) och på samma gång Beatles-influenser. Mikael Máni visar genom hela skivan upp en respektingivande skicklighet i att skapa vackra melodier som han sjunger fram med sin gitarr. Ibland kan man tro att det är två eller tre gitarrer, men faktum är att han spelat in på flera spår på bara två av låtarna.

 

Petter Bergander Trio ”Watershed”
(Prophone)

Han sprutar inte ur sig skivor, pianisten Petter Bergander, men när det väl kommer ett album så är det förstås bra. Med sin trio albumdebuterade han 2015 med ”The Grand Dance” och 2019 kom ”Kierkegaards Waltz”. På nya ”Watershed” ser trion ut på samma sätt som 2019, det vill säga med Eva Kruse på kontrabas och Robert Mehmet Ikiz på trummor. Ikiz och Bergander är för övrigt sedan många år fasta medlemmar i Nils Landgren Funk Unit, det är med andra ord musiker av absolut högsta klass.
Petter Bergander har skrivit alla åtta kompositioner på ”Watershed”, ett album där flera av låtarna handlar om händelser i livet som hotar att så split, mellan vänner, inom familjen eller mellan länder – som i öppningsspåret ”On the train to Lviv” och den allvarstyngda ”Day Eleven” som Bergander skrev efter att ha läst Peter Englund och Paul Hansens artikel i Dagens Nyheter om kriget i Ukraina, med rubriken ”De är så många att vi börjat tröttna på att döda dem”. Bergander har också inspirerats av Johann Sebastian Bach och Chick Corea i fartfyllda ”Get out of here” med Ikiz energiskt vispande, och den i Sverige troligen utdöda fjärilen kronärtsblåvingen i luftiga och Jan Johansson-doftande ”Lilla Blåvinge” med fint basspel av Kruse. Bergander avslutar med glädje och hopp i ”Lucky” och ”Days to come” – den här trion ser jag väldigt gärna hos Perdido Jazz & Blues.

 

Emile Parisien Quartet ”Let Them Cook”
(ACT)

Franske sopransaxofonisten Emile Parisien uppträder i många olika konstellationer. I duos med dragspelaren Vincent Peirani och pianisten Roberto Negro, med egen kvintett och med sextett på albumet ”Louise” som kom 2022. Han ingick också i kvartetten Les Égarés som släppte ett album 2023 och så har han den egna kvartetten som han drivit i 20 år och som släppte sitt förra album ”Double Screening” 2019. Samma musiker som då ingår på nya plattan, det vill säga Julien Touéry, piano, Ivan Gélugne, kontrabas, och Julien Loutelier på trummor och elektronik.
Det här är en kvartett som river ned musikaliska barriärer, bryter invanda koder, och i stället skapar en säregen mix av allt från klassisk musik till frijazz med inslag av krautrock, electronica och chanson. Idén att införliva elektronik till sina akustiska instrument kom vid en konsert i Sverige under turnén där de lanserade sitt förra album. Det visade sig fungera så bra att de fortsatt på den vägen. I och med att alla fyra bidrar med komponerandet lyckas de hela tiden överraska och bjuda på ny häftig musik. Parisien väser fram inledande ”Pralin” och på ”Coconut Race” är det fullt ös på samtliga. Inledningen på Gélugnes ”VE 1999” för tankarna till Kraftwerk och Touérys ”Wine Time Part 1 & 2” är både lekfull och kraftfull som Esbjörn Svensson Trio. Det här är lika underhållande som Jiri Gellers omslagsbild ”Smile! VI”.

 

Armand van Wijck ”Nothing to declare”
(Howling Jazz)

Armand van Wijck kommer från Nederländerna och har sina rötter i Ostindien men är numera bosatt i Sverige – och med stark koppling till Örnsköldsvik, i synnerhet Gottne. Flera gånger har han uppträtt i kyrkor häromkring tillsammans med riksspelmannen Magdalena Eriksson från Gottne och när han nu släpper sitt debutalbum är det Magdalena som har producerat. Hon medverkar också med sin fiol på två av spåren, och med ordlös sång på ”Greetings from Gottne” som Armand skrev speciellt för musikerfamiljen Eriksson efter att ha fascinerats av en midsommar han tillbringade här.
Armand studerar till en master i jazzkomposition på Kungliga Musikhögskolan och hans huvudinstrument är kromatiskt munspel, vilket gör att det man omedlbart drar paralleller till den belgiske legenden Toots Thielemans. Tillsammans med Axel Liliedahl Nordström, piano, Björn Petersson, kontrabas, och Johan Björklund, trummor bjuder Armand på en härlig mix av modern jazz och nordiska folktoner i låtar som ”Hardangervidda” och ”Autumn Sun”. Vi får också ta del av hans ostindiska arv då han på två spår använder sig av den traditionella sundanesiska flöjten suling. Han ger även gott om utrymme till improvisationer för sina medmusiker. En mycket spännande debut där Armand van Wijck visar upp en imponerande bredd i sitt komponerande. Jag hade förstås velat ha mer av Magdalenas sång, men det kanske kommer på nästa album.

 

Lindgren & Beasley ”Butterly Effect”
(ACT)

Magnus Lindgren, en gigant på den europeiska jazzscenen. Han hanterar tenorsaxofonen, klarinetten och tvärflöjten med stor skicklighet, och när man hör honom spela flöjt går han direkt att känna igen, från första tonen. På det instrumentet är han närmast ett unikum. Han är också en välrenommerad och efterfrågad arrangör för större konstellationer. Detsamma gäller den amerikanske pianisten John Beasley som förutom att han jobbat med legender som Miles Davis, Freddie Hubbard, Barbra Streisand, James Brown, Chaka Khan och Steely Dan även skrivit mycket musik för kända tv-produktioner och filmer. Lindgren och Beasley arbetade tillsammans med tyska SWR Big Band på albumet ”Bird Lives”, en hyllning till Charlie ”Bird” Parker på hans 100-årsdag 2020, en platta som nominerades till tre Grammys. Beasley har för övrigt åtta Grammy-nomineringar och en vinst.
Nu har Lindgren och Beasley valt det minsta formatet för musikalisk interaktion – duon. Och de gör det med en elegans och finess som är svårslagen. De två supermusikerna spelade in i ACT Art Collection Gallery i Berlin och de bjuder på elva egenskrivna kompositioner, alla mycket smakfulla – och mitt i albumet har de lagt in Lennon/McCartneys klassiker ”Come Together” som de tolkar på ett strålande sätt där Lindgren briljerar med sitt karaktäristiska sätt att hantera flöjten till Beasleys tunga komp på flygelns basregister. Underbart.

 

Isabella Lundgren ”The way you look tonight”
(Ladybird)

Isabella Lundgren är utan tvekan en av de allra främsta sångerskor vi har i Sverige, absolut i samma klass med de allra största legendariska amerikanska jazzsångerskorna. Här har hon tillsammans med pianisten Carl Bagge och den 14 musiker starka stråkensemblen Musica Vitae från Växjö gjort en hyllning till den amerikanska textförfattaren Dorothy Fields (1905-1974). Fields skrev fler än 400 sånger för Broadway-musikaler och filmer där många har blivit oförglömliga klassiker.
Här får vi tio av hennes bidrag till örhängen ur The Great American Songbook. Jerome Kerns ”The way you look tonight”, ”A fine romance” och ”April fooled me”, Jimmy McHughs ”I’m in the mood for love”, ”I can’t give you anything but love”, ”I feel a song coming on” och ”On the sunny side of the street”, Cy Colemans ”Where am I going” och ”It’s not where you start, it's where you finish” samt Sigmund Rombergs ”Close as pages in a book”. Låtar ur filmer som ”Swing Town” och ”Every Night at Eight” samt musikalerna ”Blackbirds of 1928” och ”Seesaw”. Isabella sjunger dessa låtar med en inlevelse, frasering och röst som påminner om bland andra Judy Garland och stundtals med en styrka som Judys dotter Liza Minnelli kunde uppbringa. Isabella Lundgrens kärleksbrev till Dorothy Fields kan man inte göra annat än älska, hon är en fenomenal sångerska som vi gärna ser här i Örnsköldsvik igen.

 

Arve Henriksen & Harmen Fraanje ”Touch in Time”
(ECM)

Norske trumpetaren Arve Henriksen är närmast ett unikum på sitt instrument. Han spelar med stor subtilitet och med mycket luft vilket resulterar i en makalös känslighet. Han hör till den fåtaliga skara av musiker som man genast känner igen, efter bara ett par toner; just på grund av anslaget eller fraseringen. Likt Jan Johansson på piano, Jaco Pastorius på elbas, Nisse Landgren på trombon eller Magnus Lindgren på tvärflöjt. Musiker som har en helt egen röst. Arve Henriksen har släppt mängder av album i eget namn, 14 plattor med improvisationstrion Supersilent och medverkat på otaliga inspelningar med andra stora musiker. Han driver också egna projektet Arve Music, en plattform som presenterar några av de många samarbeten han är en del av.
Här visar han upp ett alldeles utmärkt samarbete med den nederländske pianisten Harmen Fraanje, som själv släppt album med egen trio, kvartett och kvintett. Duon står för samtliga tio kompositioner och det är genomgående mycket stillsamt, ibland med en närmast olycksbådande känsla. Allt är oerhört känslosamt och njutningsfullt, med finstämda melodier och texturer som tycks flyta mellan de två musikerna, och så stillsamt att ”Touch in Time” fungerar helt perfekt att somna in till.

 

Cortex ”Live at Le Périscope”
(b records)

Konserten som är inspelad på La Périscope i Lyon 7/12 2022 inleds med ett härligt grove på basen och vispande trummor medan trumpeten och saxofonen färglägger med intrikata improvisationer för att i nästa stund samsas i en gemensam melodi. Norska kvartetten Cortex bildades 2002 och saknar helt ackordinstrument, med saxofonisten Ornette Colemans första kvartett – där trumpetaren Don Cherry ingick – som en av de främsta inspirationskällorna.
Vi bjuds på endast fyra kompositioner, men dessa är å andra sidan riktigt imponerande. Efter ”SCT” följder ”Hoorah” där basisten Ola Høyer och trummisen Dag Erik Knedal Andersen återigen bygger upp för blåsarna Kristoffer Berre Alberts och Thomas Johansson, som skapar märkliga industriaktiga ljud på sin trumpet innan kvartetten sömlöst övergår till ”HedTex” där de bjuder på rena kakafonin för att så småningom hitta in i en bluesdoftande komposition med tunga bas- och trumrytmer där Berre Alberts får briljera på sin saxofon. Avslutande ”Snirkel + Cerebrum” innehåller såväl afrikanska som orientaliska tongångar. Cortex har släppt två livealbum tidigare och det är förstås live sådan här musik ska upplevas, så att man får se skickliga improvisationsmusiker skapa i nuet. På skiva kan avantgarde party music, som de själva benämner det, innebära alltför hårt tuggmotstånd – för de som inte är inbitna jazzfantaster.

 

Wolfgang Muthspiel ”Dance of the Elders”
(ECM)

Österrikiske gitarristen Wolfgang Muthspiel, född 1965, är alldeles strålande på sitt instrument. Dessutom briljerar han utan att spela snabbt eller överdrivet komplicerat. I stället handlar det om finess, och elegant stil – det är närmast minimalistiskt. Inledande ”Invocation”, nära elva minuter lång, sätter tempot på albumet, ett meditativt och stillsamt tempo. I bakgrunden ligger en ton och svävar medan Muthspiel – mellan den fina melodin som återkommer – plockar försiktigt på strängarna. Så kommer Scott Colleys bas in, och något enstaka slag från trummisen Brian Blade. Amerikanen Colley har bland annat lirat med Herbie Hancock och Pat Metheny, hans landsman Blade har spelat med exempelvis Joni Mitchell, Norah Jones, Bob Dylan, Daniel Lanois och Herbie Hancock.
Drygt halvvägs in i öppningsspåren byter den karaktär och den ackordföljd Muthspiel skapar, och som han själv färglägger med ytterligare en gitarr, är oerhört vacker. ”Invocation” är så bra att det räcker för hela albumet, men här finns ytterligare sex strålande spår, fyra original samt Kurt Wils ”Liebeslied och som avslutning Joni Mitchells ”Amelia”. Muthspiel har på ”Folksong” hämtat inspiration från legenden Keith Jarret och han visar även upp en klassisk sida i ”Prelude to Bach”. Ett gitarrbaserat album av yppersta klass.

 

Little North ”While You Wait”
(ACT Music)

Den här danska trion startades när musikerna fortfarande studerade och skivdebuten skedde 2016 men det var under pandemitiden de lyckades bygga upp en bred skara lyssnare och deras självbetitlade album 2020 gjordes med nuvarande sättning när Benjamin Nørholm Jacobsen tog över pianot. De övriga två är Martin Brunbjerg Rasmussen på bas och Lasse Jacobsen, trummor. Från 2020 har det blivit ett album årligen och nu gör de sin debut hos ACT, och man kan höra tydliga influenser från några av skivbolagets andra nordiska artister, som pianisten Jan Lundgren, basisten/cellisten Lars Danielsson och salig Esbjörn Svensson. En typ av musik som i sin tur leder tillbaka till den nordiska melankolin hos exempelvis Jan Johansson.
På det här albumet har Little North utökats till en kvartett då unga norska trumpetaren Oscar Andreas Haug bjudits in som gästmusiker. Han spelar en vital roll i soundet med sitt luftiga spel som påminner mycket om hans landsman Arve Henriksen. Little North bjuder på åtta utmärkta kompositioner där de ger allt och lite till på ”Terrible Seeds” där Haug också får vräka på rejält med sin trumpet. En utmärkt platta av unga musiker som bygger vidare på den nordiska jazztraditionen som Jan Johansson, Bobo Stenson, Bugge Wesseltoft och Esbjörn Svensson Trio varit viktiga byggstenar i.

 

Espen Berg ”The Hamar Concert”
(NXN)

För den norska pianisten Espen Berg handlar en improviserad solokonsert om att våga släppa taget och känna kraften att vara i nuet. Att inte tänka något, bara spela och se vart musiken tar vägen, och att vända sig mot det oväntade. 2022 gjorde Espen sin första helt improviserade solokonsert ”Trondheim Concert” och i början av 2023 kom ”The Nidaros Concert”. Nu har han släppt “The Hamar Concert” och nyligen kom även “Water Fabric”, Espen Bergs första album med en kvintett.
Berg växte upp i Hamar och det kändes självklart för honom att han skulle spela in en solokonsert här. Han visar prov på sin förmåga att snabbt växla från lätta melodiska tongångar till mullrande explosiva partier där han använder de allra lägsta tonerna på Steinwayflygeln i Hamars kulturhus – för att i nästa ögonblick ge sig ut på briljanta äventyr över hela flygelns register. För en – som mig själv – inte kan spela piano är en sådan här improviserad konsert helt obegriplig, jag förstår helt enkelt inte hur man är skapt för att kunna åstadkomma något sådant. Inte många pianister klarar heller av det, eller vågar ens ge sig på det. Espen Berg gör det fullständigt lysande och själv säger han om improvisationens konst: ”Första tonen är den svåraste”. Låt för övrigt inte den charmig bilden på konvolutet avskräcka – det här är inte musik man behöver hålla för öronen åt.

 

Viktoria Tolstoy ”Steeling Moments”
(ACT)

Victoria Tolstoy släppte sitt första album ”Shining On You” hos tyska skivbolaget ACT i februari 2004. 20 år senare är hon fortfarande kvar hos ACT och detta är det tionde albumet som bolaget släppt med henne inklusive samlingsalbumet ”Signature Edition”. På debuten skrev Esbjörn Svensson musiken och det var i huvudsak hans vapendragare i e.s.t. som stod för kompet, men även en rad andra framstående jazzmusiker medverkade.
På ”Steeling Moments”, som Viktoria producerat själv, har hon valt musik från en rad av hennes kollegor hos ACT, varav flera var med på debuten. Hon inleder med Nisse Landgrens stillsamt vackra ”A Love Song” som följs av finske pianisten Iiro Rantalas bluesiga ”Good and Proper End” och pianisten/sångerskan Ida Sands souldoftande ”Wherever You’re Going”. Därefter får vi albumets ståpälsmoment i ”Hands Off”, ursprungligen en instrumental komposition av Esbjörn Svensson, som hans änka Eva Svensson satt text till. Den som får axla Esbjörns mantel vid pianot är eminente Joel Lyssarides, och han gör det strålande. Viktoria bjuder i övrigt på ytterligare två spår av Ida Sand, ett av pianisten Jan Lundgren med text av Hanna Svensson, ett av basisten/cellisten Lars Danielsson och ett av tyske trummisen Wolfgang Haffner. Titelspåret har Anna Alerstedt skrivit. Ett välkomponerat och vackert album där även gitarristen Krister Jonsson briljerar.

 

Ohad Talmor ”Back to the land”
(Intakt)

Ohad Talmor föddes i Schweiz, men har nu Brooklyn New York som bas, och han tog en master i klassisk piano i Genève. Han komponerar också för symfoniorkestrar, skriver filmmusik och dirigerar. Men det Talmor helst gör är att spela saxofon, och han säger själv att han är på ständig jakt efter fullständig förträfflighet. Med sitt projekt ”Back to the land” där kontrabasisten Chris Tordini och trummisen Eric McPherson ingår, bjuder han på en resa med sina förebilder Ornette Coleman och Dewey Redman. Han skickar också ett tack till Wayne Shorter och Lee Konitz, den sistnämnde var Talmors mentor från 1989 och han var med på åtta plattor och hundratals konserter med Konitz under 90-talet. Talmor bjuder också in pianisterna David Virelles och Leo Genovese, vibrafonisten Joel Ross samt trumpetarna Shane Endsley, Russ Johnson och Adam O’Farrill.
Albumet är Ohad Talmors mest ambitiösa hittills och han ville få ur sig så mycket musik att han behövde göra en dubbel. Några av hans variationer baserar sig på originalkompositioner av Ornette Coleman som inte upptäckts förrän helt nyligen och aldrig tidigare spelats in. Han hanterar emellanåt en mini-moog men det är hans lekfulla och imponerande sätt att spela tenorsaxofon som är i fokus.

 

Henning Ullén ”Play!”
(Prophone)

Pianisten Henning Ullén har rötterna i Örnsköldsvik där hans mamma, improvisationspianisten och Jazzkatten-belönade Lisa Ullén, växte upp. Att Henning skulle gå i mammas fotspår är kanske inte så konstigt men faktum är att hans huvudinstrument under lång tid var trumpet, och han spåddes en lysande framtid. Fram till 2019 då det visade sig att han bär på en ovanlig sjukdom som gör att han blir yr och får huvudvärk av att spela trumpet. Så därför sadlade han om till pianist och han släppte sitt debutalbum redan 2021, och året därpå kunde publiken på Perdidios Sommarjazz höra honom på Dekarsögården.
Nu är andra albumet i eget namn ute, en platta som Henning spelade in live på Krematoriet i Stockholm i april 2023 tillsammans med kusinerna Mauritz och Nils Agnas på kontrabas respektive trummor. Henning, nyss fyllda 31, står för samtliga kompositioner och albumets titel, vilken är densamma som plattans andra låt, representerar vad allt handlar om – Play! Det är glädjen i att spela tillsammans och – för den här trion – på ett lekfullt sätt gå från genomarbetade partier till ren improvisation där de skapar musiken tillsammans i nuet. En känsla som Henning säkerligen snappat upp från mamma Lisa. Stundtals melankoliskt, ibland fullt av glädje med ett finkänsligt och mjukt anslag – och några har redan jämfört honom med en ung Esbjörn Svensson.

 

Michael Wollny & Joachim Kühn “Duo”
(ACT/Chateau Palmer)

Två av Europas allra främsta jazzpianister, från två olika generationer, satte sig 23 januari 2023 vid var sin Steinway D-flygel i Alte Oper Frankfurt och bjöd på några glimrande duetter. Joachim Kühn fyller 80 år 15 mars och är fortfarande briljant i sitt spel, Michael Wollny är 45 och har på senare tid kunnat höras i bland annat den tysk-svenska superkvartetten med trombonisten Nisse Landgren, basisten/cellisten Lars Danielsson och trummisen Wolfgang Haffner. Men det är som improvisationist Michael Wollny verkligen visar vad han går för – och detsamma gäller Joachim Kühn.
På den här plattan får vi höra sex av låtarna de framförde under konserten, tre signerade Kühn, två av Wollny samt en tolkning av Ornette Colemans ”Somewhere”. Men det mesta som framförs är ren improvisation i stunden och de två pianisterna samspelar på ett lysande sätt. De tycks ha ett närmast utomjordiskt sätt att kommunicera med varandra från sina respektive flyglar som placerats mitt emot varandra så att de kan ha ögonkontakt medan de spelar. Jag imponeras främst av den Kühns rasande ”Aktiv” där båda pianisterna verkligen ger allt, och vem som gör vad är helt omöjligt att avgöra. Som avslutning bjuds vi på Kühns känslosamma hyllning till sin bror Rolf som han också slutade livealbumet ”Jazz at Berlin Philharmonic XIV” med häromåret.

 

Sanna Ruohoniemi ”Let Everything Happen”
(Eclipse Music)

Sanna Ruohoniemi från Stockholm, och med rötterna i Österbotten i Finland, har sex år efter hennes hyllade ”Start From Nothing” äntligen släppt en ny platta. Hon omger sig med utmärkta musiker; Daniel Tilling, piano, Lars Ekman, bas, Daniel Olsson, trummor, och Fredrik Lindborg på saxofoner och basklarinett. Sanna inleder stillsamt på titelspåret med Olssons vispande och Lindborg på basklarinett i en ballad som växer i styrka och där Sanna får visa upp hela sitt register i rösten – och den är omfångsrik. Följande ”Helsinki mun” är Joona Toivanens arrangemang på Red Ahlerts klassiker ”Walking my baby back home” och här sjunger Sanna på finska. Hon sjunger även på svenska i traditionella ”Jag vet en dejlig rosa”, i ett arrangemang hon skrivit själv; en mycket ödesmättad och känslostark version. Sanna lärde sig för övrigt svenska genom att sjunga låtar som Monica Zetterlund spelat in, bland annat denna.
Sex av de åtta låtarna är Sannas egna och här visar hon att hon är en både mångsidig och skicklig låtskrivare. Vi bjuds på swing i ”Dance with life” och i ”Slavic heart” hörs hennes finska rötter – en eldig tango som är mer tango än den efterföljande ”Tango Variaté”, som å andra sidan är albumets mest imponerande komposition med ordlös sång, snabb basgång och ett härligt pianosolo. Sanna Ruohoniemi är en utmärkt sångerska och Fredrik Lindborg lika suverän som vi är vana att höra honom.

 

Peter Asplund ”Out of this world”
(Prophone)

Trumpetaren Peter Asplund har jazzpubliken här i Örnsköldsvik haft förmånen att kunna se live flera gånger. Bland annat när han tolkade Leonard Bernstein i Fjällräven Center 2013, spelade med egna bandet Aspiration i Blueskällarn 2016 och två gånger om stod på Folkans scen med julkonserten The Christmas Feeling. På den här nya plattan omger han sig med basisten Hans Andersson och trummisen Johan Löfcrantz Ramsey från Aspiration och pianisten Lars Jansson – som för övrigt kommer till Örnsköldsvik 10 mars för att spela med lokala musikerna Tobias Helén och Martin Eklöf. Asplund backas också upp av 22 musiker starka Göteborg Wind Orchestra under ledning av Mats Hålling, och dessutom gästar sångerskan Emmalisa Hallander, som kommer till Perdido Jazz & Blues i Blueskällarn 1 mars med egen kvartett.
Att Peter Asplund är en trumpetare av högsta klass råder det inget tvivel om, och med ett så här stort band bakom sig kommer hans knivskarpa och kraftfulla spel – på såväl trumpet som flygelhorn – till sin fulla rätt. Två av de åtta kompositionerna har han skrivit själv, i övrigt bjuder han på klassiker från The American Songbook som i Mats Hållings arrangemang växer ut till riktigt maffiga upplevelser. ”Moon river”, ”It might as well be spring”, ”Send in the clowns” och Harold Arlens titelspår – gillar man storbandsjazz är detta album ett måste.

 

The Jakob Manz Project "The Answer"
(ACT)

Saxofonisten Jakob Manz slog den europeiska jazzscenen med häpnad när han som 18-åring släppte det jazzfunk-fyllda debutalbumet ”Natural Energy” i april 2020. Nu är han 22 och ingår fortfarande i skivbolaget ACT:s satsning ”Young German Jazz”. Manz säger själv att ”groove jazz” finns i hans och bandmedlemmarnas DNA, med influenser från stjärnor som Marcus Miller, David Sanborn och Brecker Brothers. I hans band ingår här keyboardisten Hannes Stollsteimer, basisten Frieder Klein, trummisen Paul Albrecht och slagverkaren Karl-F. Degenhardt som de senaste åren blivit stor på Instagram med sina minutlånga inlägg ”Minitures”. Gästmusiker är också Matthias Schriefl är på trumpet och alphorn, Alexandra Stollsteimer på fiol samt Lionel Loueke från västafrikanska Benin på gitarr och sång.
Till skillnad från senast är allt egenskrivet den här gången, fyra spår var av Manz och Stollsteimer, två av Klein. Och det svänger brutalt bra. De kan också lugna ned sig ibland som i mjuka ”Ade” med klassiska undertoner. Basisten Frieder Klein imponerar stort på flera spår men den självklara mittpunkten är förstås Jakob Manz, som inte bara spelar tenorsaxofon. Lyssna på hur han hanterar blockflöjten på ”Isla Soerna”. Den här grabben kan bli hur bra som helst – så skrev jag efter ”Groove Connection” som kom i april i fjol. Och det finns ingen anledning att ta tillbaka det uttalandet efter att ha hört det här. Imponerande!

 

Fränder ”II”
(Mad King Production/Nordic Notes)

Folkmusikgruppen Fränder släppte sitt debutalbum 2017 – en platta jag tyckte väldigt bra om – vilket gav ringar på vattnet och resulterade i att det Uppsala-baserade bandet gjorde omfattande turnéer utomlands. 2021 släppte de ett album tillsammans med den polska trion Sutari, men det är först nyligen som de följde upp sitt debutalbum med ”Fränder II”. Inför inspelningen kontaktade de slagverkaren Björn Tollin var med och bildade folkmusikgruppen Hedningarna, och efter att ha lyssnat på vad Fränder kunde göra bestämde han sig för att vara med på en skiva för första gången på mycket länge.
Fränder mixar folkmusik från olika håll och de uppger själva att de inspireras av all slags musik och inte vill låsa fast sig vid hur något borde låta för att tillhöra en given genre. Målet är att musiken ska få röra sig fritt, sömlöst och omärkbart mellan olika genremässiga uttryck och att dessa ska få smälta samman. Resultatet är något som påminner om giganter som Garmarna, Hoven Droven och nämna Hedningarna – med inslag från irländska och orientaliska tongångar, och när estniskan Säde Tatar plockar fram tvärflöjten påminns jag om både Björn J:son Lindh och Ian Anderson i Jethro Tull. Fränder presterar den tyngsta och häftigaste folkmusiken i Sverige just nu, och de skulle utan tvekan göra publiksuccé på Urkult i Näsåker.

 

Palle Mikkelborg – Jakob Bro – Marilyn Mazur ”Strands”
(ECM)

Tre danska musiker från tre olika generationer. Trumpetaren Palle Mikkelborg är född 1941, percussionisten Marilyn Mazur, född 1955 i USA men bosatt i Danmark sedan sex års ålder, och gitarristen Jakob Bro som föddes 1978. Här har de strålat samman för en magisk livekonsert i Danmarks Radios Konserthus i Köpenhamn. Marilyn Mazur skapar märkliga ljud på allehanda slagverksinstrument, som en rymdfärd ut i det okända och oupptäckta. Det är luftigt och musikerna bjuder på stor frihet i improviserandet. Stundtals är det väldigt sparsmakat, som i ”Returnings” där det gäller att vara fullständigt närvarande och inlyssnande, helst med hörlurar på så att inget kan störa, och i nästa stund överraskas man av hur trion bryter ut i distad gitarr och sylvasst trumpetspel. Akustiken i konserthallen är utsökt, med en makalös efterklang speciellt för Mikkelborgs trumpet. Det förekommer också viss elektronik men vem som skapar dessa ljud framgår inte, inte heller om de är pålagda senare i studio.
Givetvis ska den här musiken förstås upplevas live för att den rätta känslan ska infinna sig. Men eftersom man inte var på plats i Danmark i februari 2023 så får man nöja sig med den här plattan. Och det är intressant så det förslår.

 

Jeanette Köhn ”The first wave of silence”
(Ladybird)

Nordingrå är hemma för operasångerskan Jeanette Köhn, även om hon bor i Stockholm. ”Jag har hjärtat och lungorna därifrån, så har det alltid varit. Nordingrå betyder otroligt mycket för mig, det är min stora kärlek med närheten till naturen och havet, det ger mig så mycket.” berättade hon inför en av hennes årliga sommarkonserter i Nordingrå kyrka. Och det är just vackra Nordingrå – och Höga Kusten – som inspirerat Köhn, pianisten Lennart Simonson och saxofonisten Jonas Knutsson till den här inspelningen som gjordes i Västerlövsta kyrka i Heby väster om Uppsala. Här finns låttitlar som ”Bönhamn”, ”Näs”, ”Klocke”, ”Högbonden”, ”Salom” och ”Höga Kusten”.
Jeanette har ett brett register och har flera gånger prisats för sina insatser. Hon har bland annat fått Jenny Lind-stipendiet och Guldmasken för bästa kvinnliga biroll i ”Cyrano”. Lennart Simonsson har ett lika brett register och spelar såväl jazz i välrenommerade Trio X som klassiskt och orgelmusik. Detsamma gäller Umeå-födda Jonas Knutsson som numera är konstnärlig ledare för Umeå Jazzfestival. Oavsett om han spelar jazz eller folkmusik har han en ton som gör att man genast känner igen honom. Köhn sjunger ordlöst och oerhört vackert till finstämt komp av Simonsson medan Knutsson färglägger med sina saxofoner så att det blir lika njutningsfullt och stillsamt som Köhns egen bild från Nordingrå som pryder omslaget.

 

Nitai Hershkovits ”Call on the old wise”
(ECM)

Nitai Hershkovits är en pianist som alla fans av den israeliska basisten Avishai Cohen känner igen. Under fem år ingick Hershkovits i Cohens trio och medverkade på plattorna ”Duende” (2012), ”Almah” (2013) och ”From Darkness (2015). Han var också med på två album av saxofonisten Oded Tzur där ”Isabela” som kom i fjol är den senaste. Hershkovits är likson Cogen och Tzur uppvuxen i Israel, även om hans föräldrar kommer från Marocko och Polen.
Här på sitt femte album i eget namn, och hans första hos ECM, sitter han ensam vid flygeln och improviserar fram 18 små stycken, från bara dryga minuten till det längsta som klockar in på fyra minuter blankt. Han säger själv att han gått in i studion med så få förutbestämda idéer som möjligt och istället komponerat i nuet – likt det Keith Jarrett ofta gjorde på sina liveinspelningar. Hershkovits inspireras också av andra jazzstjärnor som Chick Corea och av klassiska ikoner som den ryske kompositören Rachmaninoff. Han har även en skolning i klassiskt piano, vilket framkommer i flera av hans improvisationer. För mig som knappt kan spela ”Blinka Lilla Stjärna” med ett finger på piano är det oerhört imponerande att lyssna till någon som har den fantastiska förmågan att improvisera fram underbar musik med de svarta och vita tangenterna.

 

Mr Mibbler ”Falling Ladder”
(NXN Recordings/Naxos)

När Mr Mibbler kommer med ett nytt album är det alltid spännande, man vet liksom inte riktigt vad man kommer att få vara med om. Den här norska egensinniga trion går inte att kategorisera eller klämma in i något specifikt fack. Här ryms så oerhört mycket på en och samma gång och i grunden handlar det om stor experimentlusta och lekfullhet. På förra albumet ”Leave Your Thoughts Here” lät Thom Hell – hjärnan bakom Mr Mibbler – tio norska musiker lämna in sina känslostämningar under pandemin i form av fria soloimprovisationer, som Thom och hans medmusiker Vidar Ersfjord och Jørn Raknes utvecklade.
Den här gången har de med sig flitigt anlitade trummisen Arne Kjelsrud Mathisen, som har sitt eget soloprojekt Rural Tapes. ”Falling Ladder” består av två långa sviter där den första ”Runaway Bride” är det häftigaste jag hört Mr Mibbler åstadkomma. Allt startar med en inandning och lekfullt pianospel som snabbt växer till en mäktig skapelse som innehåller tung psykedelisk rock med en ljudmatta som tycks innehålla oändligt många lager. Stycket avslutas med ett stilla regn som övergår i andra sviten ”Inside a can/Divider for Jars” som är mörkare och ännu mer psykedelisk. Det är häftig musik som tar en stund att sätta sig in i, men inget man har som bakgrundsmusik till helgmiddagen.

 

Stacey Kent ”Summer me, winter me”
(naïve)

17:e albumet i eget namn av den amerikanska sångerskan Stacey Kent som inledde sin professionella karriär 1990 genom att sjunga på Café Bohème i Soho i London. Hon har genom åren prisats otaliga gånger och senast 2023 när hon vann ”Prix Ella Fitzgerald” på Montreal International Jazz Festival. Självklart har Stacey Kent gjort albumet tillsammans med brittiske saxofonisten Jim Tomlinson – som hon varit gift med sedan 1991. Tomlinson spelar för övrigt inte bara saxofon utan även tvärflöjt, klarinett, gitarr, keyboards och percussion. Paret inleder med två låtar av fransmannen Michel Legrand, först titelspåret  och därefter den melankoliska ”La valse des lilas” som Kent sjunger på franska. Mer franska kopplingar blir det i Hubert Girauds ”Under Paris skies” samt i Jacques Brels ”Ne me quitte pas” och ”If you go away” – plattans två känsligaste låtar. Sydamerikanska tongångar får vi i amerikanske kompositören Richard Rogers ”Happy Talk” från musikalen ”South Pacific”, och i brasilianaren Antônio Carlos Jobims välkända ”Corcovado”. Tomlinson bidrar också med tre egna original där ”A song that isn’t finished yet” är en varm nattfösare. Ett elegant och lättlyssnat album av det strävsamma jazzparet – precis som väntat.

 

Jacob Young Trio ”Eventually”
(ECM)

Norske gitarristen Jacob Young är knappast ”young” numera. Född 1970 men med bara sex album i eget namn bakom sig innan det här. ”Eventually” har låtit vänta hela nio år på sig sedan föregångaren ”Forever Young” med motiveringen att Jacob kände att han behövde ”bli äldre” först. Det här är också första gången som Jacob Young ger sig på ett renodlat trio-album, med sina landsmän, trummisen Audun Kleive och kontrabasisten Mats Eilertsen, som Young spelat med länge.
Jacob Young beskriver ”Eventually” som något annat än en vad en traditionell jazzgitarr-trio skulle ha åstadkommit, och han har strävat efter att försöka skapa ett fräscht sound med målsättningen att bjuda lyssnarna på något som inte gjorts förr. Det blir också lite mer än ett trioalbum eftersom Young då och då lägger på ytterligare ett gitarrspår som fördjupar ljudbilden. Med sitt mjuka, lågmälda gitarrsound lyckas han riktigt bra, och han ger sina medmusiker stort utrymme för egna improvisationer. Resultatet är ett finstämt, subtilt album att bara slappna av till i musiksoffan – gärna med hörlurar på så att inget stör totalupplevelsen, och kanske något gott att dricka till.

 

Mikael Godée & Eve Beuvens Quartet ”Ingen fara”
(Igloo Records)

De spottar inte ur sig skivor, Mikael Godée och Eva Buevens. Åtminstone inte i denna konstellation. Det här är tredje utgivningen på 10 år, men som framgår av skivtiteln – det är ingen fara, det blir ju bra när det väl kommer ut något nytt. Dessutom har både den svenske saxofonisten Godée och den belgiska pianisten Buevens fullt upp med andra projekt på var sitt håll. Godée är till exempel aktuell med en utgivning av sitt band Corpus 30-årsjubileumskonsert.
Eve Beuvens skivdebuterade 2009 och hon visade redan då vilken mångfacetterad musiker och kompositör hon är. Till det här albumet har de skrivit hälften av låtarna var, där Godées titelspår har en hel del nordiska folkmusiktoner i sig. Beuvens komponerande och pianospel tycker jag påminner en del om Esbjörn Svensson, och på den här plattan finns faktiskt en koppling till legendariska Esbjörn Svensson Trio. Det var nämligen deras ljudtekniker Åke Linton som stod för inspelningen i Studio Epidemi i Göteborg i december förra året, och han var även med och slutmixade albumet. Sedan ska vi förstås inte glömma bort rytmsektionen som givetvis bidrar till den fina helheten – trummisen Johan Birgenius och basisten Magnus Bergström, som för övrigt även tagit fotografierna av fåglar till konvolutet. Avslutningsspåret heter för övrigt ”To be continued” – det låter hoppfullt.

 

Marius Neset ”Geyser” 
(ACT)

Norske saxofonisten Marius Neset framförde sitt senaste storverk ”Geyser” tillsammans med London Sinfonietta och sin egen jazzkvintett i Royal Albert Hall 3 september 2022 – som en del i den omåttligt populära konsertserien BBC Proms. Och det är en helt makalös konsert de bjuder på. Ursprungligen ville Neset att ”Geyser – a story in sound” skulle bli en hyllning till musiken och ett välkomnande tillbaka till möjligheten att mötas och uppträda live igen efter pandemin. Det skulle bli glädjefyllt och optimistiskt – men sedan invaderade Ryssland Ukraina. Känslan av mörker och förtvivlan som detta orsakade gjorde att Marius Neset – som skriver musik med alla känslorna påslagna – klädde om sin nya konsert i en ny skrud.
Allt inleds försiktigt med stråkar och slagverk i ”Waterfall” och övergår till en hel del dystra och oroliga tongångar i ”On Fire”, men på slutet kommer optimismen och glädjen tillbaka i ”Meeting Magma” och ”Outbreak”. De åtta olika delarna i kompositionen innehåller massor av upplevelser, och många gånger utsätter han musikerna på rejäla utmaningar med svåra takter och snabba skiftningar. Ungefär som Frank Zappa kunde göra. Det är en helt galet bra konsert som kombinerar sinfoniettans klassiska spel med jazzkvintettens improvisationslusta. Marius Neset briljerar ännu en gång på sina saxofoner, men främst som kompositör. Det här är helt enkelt oerhört imponerande.

 

Gustav Renberg ”Introspecion”
(Prophone)

Gitarristen Gustav Renberg från Södertälje med sitt debutalbum där han skrivit allt på egen hand. Gustav omger sig med Britta Virves på piano, Jonas Bäckman, trummor, Sebastian Mattebo, saxofon, och basisten Tomas Sjödell, som ger oss ett härligt solo på albumets tredje spår ”Fellowship”. Dessutom gästar isländska Ari Bragi Kárason på fyra spår med sitt flygelhorn. Kárason är en toppmusiker som ingår i välkända Mezzoforte och som även samarbetat med stjärnor som israeliske pianisten Shai Maestro och norskan Ane Brun.
Plattan inleds med brasilianska tongångar och därefter presenterar Gustav Renberg ytterligare sju starka låtar som var och en klockar in på 6-7 minuter, och han uppger att han inspireras av både nutida jazzmusiker och av populärmusik som Stevie Wonder och Beatles. Stundtals blir det melankoliskt som i ”Yotam” och mäktiga ”The Mountain” med tungt trumsolo av Jonas Bäckman – två absoluta höjdpunkter på plattan, båda med superbt luftigt flygelhornsspel av Kárason. Ett ypperligt debutalbum där inspelningen gjordes redan för två år sedan, samma år som Gustav tog examen från Kungliga Musikhögskolan. Jag vet inte varför det dröjt så länge att få ut plattan, men en sak är säker – vi kommer att få höra mer av denne skicklige gitarrist och låtskrivare som spelar med en behaglig mjuk ton på sin gitarr. Åtminstone så vill jag höra mer.

 

John Scofield ”Uncle John’s Band”
(ECM)

Supergitarristen John ”Sco” Scofield närmar sin 50 album i eget namn, lägg därtill fler än 100 andra plattor som han medverkat på. Scofield är helt enkelt en levande gitarrlegend, som spelar allt från jazz och jazzfusion till blues, funk, soul och rock. Och om någon nu skulle tro att kreativiteten började tryta för den nu i december 72-årige amerikanen så är det dags att tänka om. ”Uncle John’s Band” – där titeln är hämtad från en låt av Grateful Dead – är nämligen ett dubbelalbum som innehåller massor av musik. Och Scofield är på ypperligt lekhumör tillsammans med kontrabasisten Vincente Archer och trummisen Bill Stewart.
Hälften av de 14 låtarna är John Scofields egna, resten är uppsluppna tolkningar av till exempel Bob Dylans ”Mr. Tambourine Man”, Miles Davis ”Budo”, Neil Youngs ”Old Man”, Ray Browns ”Ray’s Idea” som Scofield först hörde i Miles Davis version och Leonard Bernsteins vackra ”Somewhere” från West Side Story som i Scofield händer blir en mycket njutbar stillsam sängfösarlåt med Stewart vispandes på sina trummor och cymbaler. Som avslutning får vi titelspåret av Grateful Deads ledare Jerry Garcia (1942-1995) – en låt som Scofield spelat ofta live de senaste 20 åren i Grateful Dead-basisten Phil Leshs olika konstellationer. Det här är 90 minuter med en levande gitarrlegend som vid 71 års ålder fortfarande tycks ha vansinnigt roligt med sin musik – och som fortfarande är oerhört skicklig.

 

Jazzrausch Bigband ”Mahler’s Breakdown”
(ACT)

Gustav Mahler (1860-1911) föddes i Böhmen men familjen flyttade tidigt till Jihlava i nuvarande Tjeckien. Som 15-åring blev han antagen till Konservatoriet i Wien och senare konverterade han från judendomen till katolicismen för att kunna bli konstnärlig ledare vid Hovoperan i Wien. Men antisemitiska attacker (som vi tyvärr ser alltmer av idag igen) mot honom gjorde att han flyttade till New York där han blev dirigent på Metropolitan och senare för New York Philharmonic. Mahler var en visionär och jag tror att han skulle ha älskat vad Jazzrausch Bigband gjort med hans musik. Det mesta är hämtat från hans femte symfoni i ciss-moll och storbandets ledare Leonard Kuhn och Roman Sladek har stöpt om den 120 år gamla musiken till dansant klubbmusik med ett stadigt beat i botten. Mahler ansåg att ingen förstod hans symfoni som han reviderade flera gånger. Det var kanske så här den skulle låta? Det här tyska innovativa storbandet – som haft nattklubben Harry Klein i München som hemmaplan sedan starten – har spottat ur sig 13 album på bara 8 år och efter att ha tolkat Anton Bruckner och Ludwig van Beethoven han man återigen lyckats med konststycket att återuppliva klassisk musik med sitt nyskapande sound. Klassisk konstmusik, jazz och techno på en och samma gång. Kul!

 

Emil Ingmar ”Pleiades”
(Prophone)

Pianisten Emil Ingmar, född i Karlstad men nu bosatt i Uppsala, debuterade 2020 med ”Karlavagnen” och han säger sig alltid haft en stark längtan till naturen. I fjol kom EPn ”Våren” och i år har han släppt ytterligare två EP – ”Vinterstjärnor” och ”Sommarstjärnor”. Nu är fullängdaren ”Pleiades” ute och just stjärnor har fascinerat Emil Ingmar länge.
”Att gå ut på en frostig åker en decembernatt och titta upp mot Plejaderna måste ha väckt samma känslor av förundran hos människorna på jorden för tusentals år sedan som för mig som lever här idag”, säger Emil som tar oss med ut i rymden för att njuta av bland annat Pegasus, Stora hund, Björnvakten, Orion, stjärnfall och självklart Plejaderna. Han spelar främst piano men använder sig också av synthar och mellotron i sina eleganta och stundtals mäktiga kompositioner – lika mäktiga som stjärnhimlen – där Orion och Bear Driver imponerar allra mest på mig. Till den respektingivande ljudbilden har han hjälp av inte mindre än nio andra musiker, bland andra Fredrik Jonsson på bas, Bianca Eliasson, flygelhorn, Jonas Knutsson, sopransaxofon och trummisen Calle Rasmusson som också hjälpt till med produktionen. Helst ska man nog ta lurarna med sig ut en stjärnklar natt och lyssna på det här albumet, som är alldeles stålande bra. Jag vill ha mer av Emil Ingmar.

 

Emma Rawicz ”Chroma”
(ACT)

Brittiskan Emma Rawicz lirar tenorsaxofon, tvärflöjt och basklarinett på sin ACT-debut – och hon har skrivit, arrangerat och producerat allt på egen hand. Dern här 21-åriga supertalangen spelar också piano och fiol, bland annat, och hon började komponera egna låtar redan som 7-åring. Under sin musikaliska utbildning har det visat sig att hon utvecklas oerhört snabbt och hon har fått utmärkelser som ”Newcomer of the Year” på 2022 Parliamentary Jazz Awards, blivit nominerad för en Jazz FM Award och varit finalist i BBC Young Jazz Musician Competition.
Men även om Emma Rawicz är riktigt skicklig på sina instrument – med utmärkta solon på bland annat avslutningsspåret ”Falu” – är det den breda paletten av komplexa kompositioner som imponerar mest. Inledande ”Phlox” är stentuff jazzrockfusion och ”Rangwali” har ett härligt dansant beat av västafrikanska rytmer med pianosolo av Ivo Neame, elbassolo av Conor Chaplin (som båda spelar med norska saxofongiganten och kompositören Marius Neset) och där sångerskan Immy Churchill följer Rawicz saxofonslingor i perfekt harmoni – ett grepp som återkommer i ”Viridian”, en mångbottnad och spännande komposition med fina solon av Chaplin, gitarristen Ant Law och givetvis av Rawicz själv. Hon är ett stjärnskott på den brittiska jazz-scenen och det här är bara början på en förmodligen mycket framgångsrik karriär. Själv hoppas hon på ett långs samarbete med ACT – det lovar gott.

 

Júlio Resende Fado Jazz ”Sons of Revolution”
(ACT)

Júlio Resende är en portugisisk pianist som nu släppt sitt tionde album, och det andra hos ACT efter ”Fado Jazz” som kom 2020 och där titeln säger vad det handlar om. Den här gången dedicerar Resende albumet till Nejlikerevolutionen 1974 då den auktoritära regimen som styrt Portugal 1926 störtades och banade väg för demokratin. ”Utan den revolutionen hade jag inte existerat” skriver Resende i konvolutet.
Fado – den portugisiska folkmusiken – handlar ofta om den fattiga människan och den klagofyllda musiken har samtidigt en glad feststämning i sig. Fado är också en levande musikstil som ständigt utvecklas ur sina djupa rötter, och det är inte konstigt att Resende vill mixa fadon med jazz.
Här har han skapat en kvartett som fungerar ypperligt tillsammans, med bland andra Bruno Chaveiro på den portugisiska lut-liknande gitarren som låter helt ljuvligt. Att det går att göra jazz av fado, och tvärtom, visar Júlio Resende med all önskvärd tydlighet. Det här är mycket njutbart och känslofyllt, och på avslutande ”A Casa Dela” (Hennes hus) överraskar Resende med att bjuda in 2017 års Eurovision-vinnare Salvador Sobral som sjunger alldeles fantastiskt vackert.

 

Livet Nord ”Paperbird”
(Kakafon)

Violinisten Livet Nord kan blicka tillbaka på en lång karriär som innehåller samarbeten med en mängd olika artister, och hon har genom åren medverkat på ett 60-tal album. Men det är först nu, när hon passerat 50, som hon släppt sitt första soloalbum.
Musiken till Paperbird skrev hon 2021 till den poetiska cirkusföreställningen ”Ska det vara såhär??!” som handlar om en liten flicka som sörjer en död fågel. Livet Nord har åstadkommit en elegant och mångsidig musikhistoria som rör sig någonstans i folkmusik- och världsmusikområdet, och stundtals tassar in på visa och även klassisk konstmusik. Hon spelar också oändligt vackert och känslofyllt på sin femsträngade violin quinton, dessutom får vi höra henne spela kalimba. På avslutande ”Nu slår en blomma ut” har hon tonsatt Stig Dagermans dikt, och här får vi även höra henne sjunga. En låt hon skrev 2011 till vissångaren Gunnar Källström. Hon omger sig med inte mindre än totalt 18 medmusiker och tillsammans har de skapat ett väldigt starkt album – man kan lätt föreställa sig den vackra och lite sorglig cirkusföreställningen när man hör Paperbird.

 

Andreas Schaerer & Kalle Kalima ”Evolution”
(ACT)

Schweiziske sångaren och kompositören Andreas Schaerer är en vokalistisk akrobat, vilket han bland annat visade på ”The Big Wig” från 2017 och i det spännande projektet Hildegard lernt fliegen. Finska gitarristen Kalle Kalima har vi bland annat hört i Kuu! som släppte plattan ”Artificial sheep” 2021, jazztrion Jazz Parasites och bandet K18 som sysslar med fria improvisationer. Schaerer och Kalima har jobbat tillsammans i flera år, bland annat i kvartetten A Novel of Anomaly. Här kommer de med ett album som är någon form av psykedelisk pop/rock som stundtals för tankarna tillbaka till tidigt 70-tal, exempelvis i ”Trigger” som låter en hel del tidig Pink Floyd.
Schaerer sjunger på olika sätt, bland annat med en hög falsett, men han använder också sin mun och röst som ett percussioninstrument – och som en trumpet. Textmässigt, där Kalimas fru Essi också bidragit, handlar det till stor del om en oro för vad som sker i världen, med bland annat AI och en möjlig stagnation i evolutionen. ”Evolution” är inte enbart ett duoalbum, medverkar gör också amerikanske basisten Tim Lefebvre, som bland annat jobbat med legender som David Bowie, Sting och Elvis Costello. Här spelar han både elbas och kontrabas, och bjuder på ett härligt solo som inledning till ”Piercing Love”.

 

Veronica Swift ”Veronica Swift”
(Mack Avenue)

Veronica Swift från New York, ursprungligen Charlottesville, utsågs 2019 till bästa nya artist och hennes ”Confessions” till bästa album i Jazz Times läsaromröstning. Det här är hennes sjätte album och frågan är om jag någonsin hört en platta som spretar åt så många olika håll som denna – hon har verkligen ansträngt sig för att få med så mycket som möjligt för att visa på sin bredd. Veronica har gjort egna arrangemang på välkänd musik och presenterar även ett par egenskrivna original.
Hon startar med utmärkt scat song på musikalnumret ”I am what I am” från 1983 och fortsätter i en fartfylld funkversion av Nine Inch Nails ”Closer”. Duke Ellingtons ”Do nothing till you hear from me” görs i tungt sugande bluesformat, med ylande distat gitarrsolo av Chris Whiteman. Vi får också fransk chanson från operan Romeo och Julia, smäktande känslofylld portugisiska i Antonio Carlos Jobims ”Chega de Saudade” samt Queen i form av ”Keep yourself alive” och ”The show must gå on” – omgjord till bossa. Ibland väver Veronica in klassisk musik i arrangemangen, som Puccini, Chopin och Beethoven. Bebop, funk, blues, samba, bossa, rockballad – ja till och med en punkversion av ”Don’t rain on my parade” från 60-talsmusikalen Funny Girl. Oerhört varierat, med framförallt en sånginsats i absolut världsklass.

 

Brian Bromberg ”The magic of moonlight”
(Mack Avenue)

Brian Bromberg, den amerikanske superbasisten, fyller 63 senare i år och har nu släppt sitt 22:e album under eget namn. Han har bland annat gjort ett album med enbart Jimi Hendrix (1942-1970) musik, och ett där han hyllar baslegenden Jaco Pastorious (1951-1987). Själv upptäcktes Brian Bromberg som en stor talang redan i tonåren och som 19-åring plockades han in som turnémusiker av saxofonlegenden Stan Getz (1927-1991).
På den här plattan omger han sig med mängder av medmusiker, bland andra keyboardisten Tom Zink, saxofonisten Everette Harp samt Lenny Castro på percussion. Han har även med sig sin brorsson, producenten Zack Bromberg som också skrivit två av låtarna.
Det handlar om jazzrock-fusion och smooth jazz och även lite bossa nova. När Brian Bromberg kommer med nytt kan man förvänta sig lite vad som helst och själv säger han ”I like ro surprise perople, the music comes first.” Vi får bland annat en funkig hyllning till jazzgitarristen Nick Colionne som gick bort på nyårsdagen 2022, bara 55 år, och som spelat ihop med Bromberg vid flera tillfällen. Gillar man elbas så är det här ett måste, stundtals kan man jämföra med Stanley Clarke då Bromberg hanterar sina egna signaturbasar Kiesel B2 4 och den femsträngade B2 5. Lyssna exempelvis på ”The Orient Express” där han också öser på med ett riktigt rocksolo med sin piccolo bas.

 

Yoni Mayraz ”Dybbuk Tse!” 
(Astigmatic Records)

Yoni Mayraz är ännu en ung och mycket spännande jazzmusiker från Israel, född i Tel Aviv men numera baserad i London. Det här är keyboardisten och producentens skivdebut som kom i våras, men som jag inte upptäckt förrän helt nyligen, och det är en fantastisk ny bekantskap. Samtidigt som soundet är modernt och futuristiskt så hörs tydliga kopplingar till klassisk jazzfusion från 70-talet. Brittiska UK Vibe tog till stora ord när de recenserade albumet och skrev bland annat att Yoni Mayraz kommer väldigt nära den heliga Herbie Hancock-graalen. Så om du gillar Hancock, eller varför inte Chick Coreas Return To Forever, kommer du också att älska Yoni Mayraz.
Han bygger upp sin musik på varma ombonade keyboardmattor, med drivande jazzfunk och sköna basgångar samt eleganta och ekvilibristiska melodislingor från såväl flöjt och saxofon som trumpet. Även synthtrummor förekommer. Skivtiteln Dybbuk syftar på en illvillig vandrande ande i den judiska mytologin. Anden tar en person i besittning och sägs inte lämna förrän man genomgått en exorcism. 25 januari kommer den här musikern till Fasching i Stockholm, lägg namnet Yoni Mayraz på minnet. 

 

Beat Funktion ”Skywards”
(DO Records)

Jazz, funk, soul och afrobeat i skön förening. Beat Funktion har släppt sitt åttonde studioalbum och alla som följt bandet sedan skivdebuten 2010 kommer att bli helnöjda med ”Skywards”. Med tredje plattan ”Woodooland” (2014) fick bandet ett genomslag även i USA, och även de följande plattorna nådde högt på listorna i såväl USA som Kanada. Efter ”Green Man” (2016), där man bjöd in en rad gästsvokalister, gick bandet tillbaka till helt instrumental musik på ”Roots” (2019). Nu har det gått fyra år sedan dess, det längsta uppehållet mellan två plattor, och Även ”Skywards” är instrumental – förutom att Sara Engdal bidrar med sin röst, ordlöst som ett extra blåsinstrument på några spår.
Keyboardisten Daniel Lantz står som vanligt för merparten av kompositionerna, trummisen Jon Eriksson har skrivit två av de elva låtarna och saxofonisten Olle Thunström en. I övrigt består Beat Funktion av gitarristen Johan Öijen, basisten Pal Johnson och eminente trumpetaren Karl Olandersson. På den här plattan har de också bjudit in slagverkaren Ola Bothzén som bidrar med en extra krydda i den här smakfulla och heta partygrytan. Vill man för övrigt se Daniel Lantz live så spelar han i Gino Vannelli-influerade Yonder Tree som i trioformat ger en konsert i Blueskällarn torsdag 26 oktober.

 

Shalosh ”Tales of Utopia”
(ACT)

När trion Shalosh – som betyder just ”tre” på hebreiska – släppte sitt första album hos ACT 2019 ”Onwards and upwords” blev jag helt betagen. Det var nästan som om Esbjörn Svensson Trio hade återuppstått. ”Broken Balance” 2020 var lika bra och nu har det varit en tre års lång väntan på nytt material. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, och ingen kan bli annat än imponerad av vad pianisten Gadi Stern, basisten David Michaeli och trummisen Matan Assayag åstadkommit den här gången – i Nilento Studio i Göteborg.
Trion, som bor i Tel Aviv, har byggt en ordlös story som ska avnjutas från start till mål i ett svep. Man talar sällan om konceptalbum när det gäller jazz, men det här är just ett sådant. De tio låttitlarna ger en vink om vad det alltihop handlar om, med titellåten först. En ung person reser mot det okända, han kommer till den stora staden, möter en kung och tre vänliga systrar, besöker en marknad innan han ger sig ut på vågorna. Allt slutar i ett lyckligt västafrikanskt bröllop, med jubelglad kör.
Visst hörs influenser från andra israeliska jazzstjärnor som Avishai Cohen och Shai Maestro, men Shalosh står på egna ben, och de gör det vansinnigt bra med en stark känsla för fina melodier och ett tungt groove. I tyska upplagan av Rolling Stone beskrivs Shalosh som ”Power Trio, Heavy Jazz” – en utmärkt benämning på dessa fantastiska grabbar.

 

Baptiste Trotignon ”Brexit Music”
(Naïve)

Franske pianisten Baptiste Trotignon uppger att det inte finns något politiskt bakom titeln ”Brexit Music”, men man kan ju ha sina aningar. Det här är hans 20:e album i eget namn med olika konstellationer, den här gången har han med sig basisten Matt Penman från Nya Zeeland och trummisen Greg Hitchinson från USA. Tillsammans jazzar de tikl 13 kända pop- och rocklåtar som samtliga är gjorda av brittiska band och artister. Främst handlar det om låtar från 60- och 70-talet och vi får musik av Beatles – ”Drive my Car” och en ihopsatt version av ”Here Comes the Sun/Norwegian Wood” – Rolling Stones ”Mother’s Little Helper”, David Bowies ”Life in mars”, Police’s ”Message in a Bottle”, Queens ”We are the Champions”, Pink Floyds ”Money” och ”Interstellar Overdrive” samt ett Led Zeppelin-medley på ”Misty Mountain Hop”, ”Four Sticks” och ”Whola lotta Love”. Trion har också gett sig på nyare låtar som Radioheads ”Karma Police” och ”Fake Plastic Trees, Robert Wyatts ”Maruan” och Elvis Costellos ”Almost Blue”. Många väldigt intressanta versioner och Baptiste Trotignon visar med eftertryck att det går alldeles utmärkt att göra toppenfin jazz av pop och rock. Det här är mycket lyckat.

 

David Helbock ”Austrian Syndicate”
(ACT)

Österrikiske pianisten David Helbock, 39, är flerfaldigt prisbelönt och har bland annat två gånger vunnit en av världens största solopianisttävlingar i Monteraux. Här har han satt samman en supergrupp tillsammans med Wiens mest efterfrågade bas- och trumduo de senaste två decennierna – Raphael Preuschl och Herbert Pirker. På percussion hör vi Claudio Spieler och för första gången på skiva spelar David Helbock enbart keyboards och synthesizers. Pianot har han med varm hand lämnat över till sin förre lärare och mentor, amerikanen Peter Madsen som innan han flyttade till Österrike bland annat lirade med Stan Getz.
Albumet inleds med titelspåret från Joe Zawinuls (1932-2007) debutalbum från 1966 och här gästspelar den peruanske percussionisten Alex Acuña, 78, som under 70-talet lirade med Zawinul i Weather Report. Bland övriga gäster på plattan finns 80-årige funktrombonisten Fred Wesley som ingick i Parliament-Funkadelic och innan dess i James Browns band. Wesley lirar på Peter Madsens ”Crimson Woman” som är en vink till Robert Fripps King Crimson och här inleder Raphael Preuschl på det udda instrumentet basukulele. Allt avslutas med Mozart i kubansk festdress, med portugisiska sångerskan Maria João på lekhumör. ”Austrian Syndicate” är en kokande kryddstark gryta av jazzfusion, funk, latinska och afro-karibiska takter, helt i Joe Zawinuls anda – och grytan smakar vansinnigt bra.

 

4 Wheel Drive ”II”
(ACT)

Den tysk-svenska superkvartetten, med toppmusiker som alla är bandledare på var sitt håll, föddes efter Jazz Baltica Festival 2017. Deras första album gick direkt upp i topp på jazzlistan i Tyskland och nu har uppföljaren kommit – och ingen blir besviken på vad trombonisten/sångaren Nisse Landgren, basisten/cellisten Lars Danielsson och deras tyska kollegor Michael Wollny på piano och trummisen Wolfgang Haffner har åstadkommit.
4 Wheel Drive har direkt på inledningsspåret lagt in överväxeln i Wollnys pulserande ”Chapter II”, och sedan rullar det på i god fart med alldeles strålande jazz. Sex av de elva spåren är originalkompositioner och de övriga fem är tolkningar av välkända poplåtar där Genesis-balladen ”Hold on my heart” (1991) är den mest överraskande. Kvartetten bjuder också på Paul Simons ”Still crazy after all these years” (1976), och ”The sound of silence” (1965), en magisk ordlös version av Stings ”Fields of gold” (1993) och Elton Johns oförglömliga ”Your song” (1970) med Bernie Taupins makalösa kärlekstext.
4 Wheel Drive är jazzens supergrupp, jämförbar med Crosby, Stills, Nash & Young, Traveling Wilburys eller Cream – eller varför inte Million Dollar Quartet med Elvis Presley, Johnny Cash, Jerry Lee Lewis och Carl Perkins. Detta är helt enkelt gräddan av europeisk jazz, allt inspelat under tre dagar i april i Nilento Studio i Göteborg där många fantastiska jazzalbum skapats.

 

Tri Nguyen ”Duos – Alone”
(Naxos World)

Tri Nguyen, ursprungligen från Vietnam men numera bosatt i Frankrike, är en klassiskt skolad pianist som också är mästare på det traditionella vietnamesiska instrumentet dàn-tranh, en typ av cittra med lång resonanslåda. Tri Nguyensägs vara den sista i hans generation som hanterar instrumentet på det traditionella sättet. Nu har han släppt ett soloalbum där han spelar både piano och dàn-tranh, han är alltså sin egen duo. Musiken är en kärleksfull hyllning till hans mor, som gick bort under pandemin.
Tri Nguyen väver in klassisk musik som Vivaldis ”Autumn/Adagio” från De fyra årstiderna, inspirationer från Bachs ”Goldbergvariationerna”, delar ur Mozarts ”Sonatas & Fantasias” och passager ur Ravels ”Piano Concerto in G”. Tillsammans med sina vietnamesiska klanger skapar Tri Nguyen en fantastisk kärleksförklaring till sin mor, som kompletteras med känslofyllda texter, typ brev eller dagboksanteckningar, till samtliga 14 kompositioner. Ett album som ska lyssnas till i total avslappning, samtidigt som man läser texterna i konvolutet. Det är mycket vackert.

 

Magic Moments 16 ”In the Spirit of Jazz”
(ACT)

Tyska jazzbolagets ACT:s årliga utgivning med ett smakprov ur årets utgivningar, och som vanligt har vi en hel del svenska stjärnor inblandade. Samlingen inleds med en komposition av tyske pianisten Michael Wollny från nya albumet med supergruppen 4 Wheel Drive där trombonisten Nils Landgren och basisten Lars Danielsson ingår tillsammans med tyske trummisen Wolfgang Haffner. En recension på den plattan kommer inom kort. Här finns också den traditionella ”Wade in the Water” från saxofonisten Jakob Mantz suveräna album ”Groove Connection” med Karin Hammar på trombon och Per Lindvall, trummor.
Från Lars Danielssons ”Symphonized” med Göteborgs Symfoniker har curatorn Siggi Loch, ACT:s grundare och direktör, hämtat fantastiska ”Lviv” med tidigare Esbjörn Svensson Trio-trummisen Magnus Öström. Indiepop-trion Peter Bjorn and John bidrar också med sin låt ”Young Folks” som unga tyske pianisten Vincent Meissner och hans trio tolkade på albumet ”Wille”.
Under de dryga 71 minuterna finns förstås också massor av annan superbra musik, som franske cellisten Matthieu Saglios ”Irta”, Wolfgang Haffners ”The Peace Inside”, kanadensiska sångerskan Laila Bialis version av Antônio Carlos Jobims ”Corcovado”, finske pianisten Iiro Rantalas humoristiska ”Monteverdi and his ideas” samt en av mina favoritgitarrister – Nguyên Lê – och hans ”Silk and Sand”. ACT är helt enkelt världens bästa jazzskivbolag.

 

Fiona Grond ”Poesias”
(ACT)

Fiona Grond, 31, sångerska från Schweiz, med sin debut hos ACT och hon gör det i det udda trioformatet tillsammans med gitarristen Philipp Schiepek och tenorsaxofonisten Moritz Stahl. Schiepek och Stahl är båda från Tyskland och Stahl känner vi igen från fartfyllda Jazzrausch Bigband, här visar han upp ett betydligt med stillsamt och känslofyllt spel. Fiona Grond står för merparten av kompositionerna och det rör sig om en närmast drömsk ljudbild där mellanrum mellan tonerna är lika viktiga för helheten som själva melodierna. Titeln ”Poesias” syftar förstås på dikter och poesi, och på ett inre sökande efter tankar och känslor.
Fiona Grond säger själv att det är viktigt för henne att inte bara sjunga en melodi medan de övriga musikerna kompar henne. Hon vill i stället att hennes röst ska vara ett av instrumenten, så att den kompletterar ljudbilden. ”Om musiken inte vill ha ord, då behöver den inte det” säger hon, och några av låtarna sjunger hon således ordlöst till. Plattan är inspelad så att den ska ge känslan av hur den här trion låter live och de allra flesta spåren är förstatagningar i studion, där resultaten ofta skiljer sig en del från hur de ursprungligen skrivits. Det är mycket finstämt och stundtals dramatiskt, som en vandring i skogen, vilket konstverket av Lotte Maiwald på konvolutet antyder. Och Fiona Grond visar sig ha en alldeles enastående röst.

 

Sinikka Langeland ”Wind And Sun”
(ECM)

Norsk-finska Sinikka Langeland är en säregen sångerska som också hanterar det finska nationalinstrumentet kantele. Tidigare har hon släppt några album med svenske basisten Anders Jormin men här omger hon sig med gräddan av den norska jazzeliten – ett band hon satte samman till sin 60-årdag i början av 2021. På saxofon hör vi Trygve Seim, kontrabasen hanteras av Mats Eilertsen, Thomas Strønen spelar trummor och på trumpet medverkar Mathias Eick, som bland annat gästar Lars Danielsson på hans utmärkta ”Libretto II” (ACT 2014).
Sinikka Langeland väljer ofta att tonsätta dikter, hon har bland annat tonsatt dikter av Edith Södergran. Hon har också en förkärlek för så kallad runosång, en folkmusikalisk sångstil som främst hörs i Finland, Estland och Karelen. På den här plattan har hon valt att enbart använda sig av dikter av den norske poeten, författaren och dramatikern Jon Fosse. Saxofonen, trumpeten och Sinikkas stämma ligger i fokus i denna finstämda och melankoliska mix av folkmusik och jazz som det är lätt att bli förtrollad av.

 

Maciej Obara Quartet ”Frozen Silence”
(ECM)

Den här polsk-norska kvartetten har två plattor bakom sig hos ECM innan den här, och de har redan skaffat sig ett rykte som en av de intressantaste konstellationerna på den europeiska jazzscenen. Altsaxofonisten Maciej Obara står för alla de åtta kompositionerna och han tog sin tillflykt till de polska bergen och skogarna under pandemin – då den allmänna nedstängningen gjorde det omöjligt att ge konserter eller spela in tillsammans – för att skriva musik helt på egen hand.
Resultatet, som han till sist kunde ta med sig till Rainbow Studio i Oslo förra sommaren och presentera för sina medmusiker, är inte jazz med catchiga slingor eller sådant som man direkt sitter och stampar takten till. I stället bjuds vi på en emotionell resa där de fyra oerhört skickliga musikerna tycks skapa en egen värld – ett musikaliskt universum som man bara bjuds in i om man verkligen tar sig tid, och ger sig hän. Helst ska den här musiken förstås upplevas live, men även på skiva är det en imponerande uppvisning av Maciej Obara, hans landsman Dominik Wania på piano samt norrmännen Gard Nilssen, trummor, och Ole Morten Vågan, kontrabas, som vi bland annat kan höra i den experimentella och Zappa-influerade gruppen Motif.

 

Christian Svarfvar ”The Symphonic Touch of  Benny Andersson”
(Ladybird)

Christian Svarfvar är en av Sveriges främsta klassiska violinister och redan som 12-åring debuterade han i Mendelssohns violinkonsert tillsammans med Svenska Kammarmusikorkestern. Här spelar han med London Philharmonic Orchestra och framför uteslutande musik av Benny Andersson. Dirigent är legendariske Anders Berglund, som också skrivit arrangemangen. Musiken spänner över stora delar av Benny Anderssons karriär – musikalerna ”Chess” och ”Kristina från Duvemåla”, och givetvis ABBA med låtarna ”I let the music speak” (The Visitor), ”I wonder” (ABBA: The Album), ”Money, Money, Money” (Arrival) och ”Intermezzo No 1”, den häftiga instrumentallåten från det självbetitlade albumet som kom 1975 – redan då visade Benny Andersson prov på att kunna komponera klassisk musik.
Från Chess, i mina öron det bästa Benny Andersson och Björn Ulvaeus åstadkom, hämtas ”Someone else’s story,” det mäktiga titelspåret ”Chess” och givetvis ”Anthem” och ”You and I” som får inleda och avsluta albumet. Kompositioner som uppnår sin optimala styrka med full symfoniorkester. Och inte blir det sämre med en violinist i världsklass.

 

Nils Økland & Sigbjørn Apeland ”Glimmer”
(ECM)

Vemodigt, dystert – och oerhört vackert. Nils Økland och Sigbjørn Apeland har spelat tillsammans i 30 år och under den tiden utforskat den traditionella folkmusiken i Norge. Apeland, som här spelar tramporgel, har samlat på sig massor av musik som muntligt förts vidare från spelmän och sångare – på det sätt som folkmusiktraditionen lever vidare generation efter generation. Økland spelar fiol och Hardangerfela – som brukar omnämnas som Norges nationalinstrument.
Musiken som de två framför kommer främst från Haugalandet i sydvästra Norge, men de bjuder också på sex originalkompositioner – bland annat musik som de skrev till filmen ”Lysets Vanvidd” (2013) som handlar om landskapsmålaren Lars Hertervig (1830-1902) och hans bekymmersamma liv, han led bland annat av schizofreni. Hertervig har kallats Nordens van Gogh och en teckning av honom pryder konvolutet till den här plattan – en bild lika vemodig som musiken. Økland och Apeland ger oss också en komposition inspirerad av kompositören Farten Valen (1887-1952) – en av föregångarna inom tolvtonstekniken. ”Valevåg” är med andra ord en atonal och polyfon skapelse. Vemoden dominerar rakt igeonm och det här är musik att avnjuta i total stillhet – utan något annat som stör.

 

Anna Lindquist Lisboa Cinco ”Sou Anna”
(Prophone)

Sångerskan och kompositören Anna Lundqvist startade sin egen kvintett 2005, då med 60-talets hardbop som stark inspirationskänsla. Det blev fem album med gruppen och en nominering till ”Årets Jazz” på Manifestgalan 2018. Däremellan, 2008, reste Anna till Lissabon, staden som hon nu har som sitt andra hem, där hon är verksam både som musiker och föreläsare. 2019 bildade hon Lisboa Cinco tillsammans med några av Portugals främsta progressiva jazzmusiker. Sedan kom pandemin som satte stopp för alla tankar på konserter. Anna Lundqvist skriver jazz influerad av främst latinamerikansk musik, som hon gärna blandar upp med svenska hymner.
”Sou Anna” spelades in i Lissabon och Anna står för samtliga kompositioner och arrangemang, och hon har dessutom producerat plattan tillsammans med trummisen Joel Silva. Hon inleder med en hyllning till Gösta Rundqvist (1945-2019), jazzpianist från Iggesund och därefter följer elva starka kompositioner med energifylld modern jazz där Annas röst ständigt är i fokus, ibland i perfekt samklang med saxofonisten Desidério Lázaros toner. Hon sjunger alldeles utmärkt men det är hennes innovativa och varierande kompositioner som lyfter den här plattan till höga höjder.

 

Alf Carlsson ”Lights”
(Prophone)

Gitarristen Alf Carlsson släpper sitt första album under egen flagg, en jazzplatta med folkmusiktoner. Folkmusiken har Alf burit med sig från unga år, då hans föräldrar tog med honom på en folkmusikfestival – under en period då han mest lyssnade på hårdrock, främst Metallica. Han har under sin musikaliska karriär rört sig mellan rock, pop och jazz, och här kopplar han alltså även in traditionell svensk folkmusik – särskilt i de två inledande spåren: ”Gråtlåten”, en polska efter Hjort Anders Olsson, och ”Brudpolska från Rättvik” efter Blank Anders. Även de sex egna kompositionerna som följer har den nordiska folkmusikens vemod i sig.
Alf Carlssons är en virtuos på sitt instrument och hans mjuka gitarrsound ligger hela tiden i fokus, utan att ta över för mycket från kvartettens övriga musiker, Samuel Löfdahl på kontrabas, Anton Dromberg, piano, och Hannes Sigfridsson, trummor. Samma sättning som kallar sig Alf Carlsson 4tet när de uppträder live. Alf har också turnerat runt om i Europa med tjeckiska och slovakiska musiker i Jiří Kotača Quartet. En alldeles utmärkt debutplatta av en skicklig gitarrist och kompositör som utbildat sig på såväl Kungliga Musikhögskolan i Stockholm som på konsthögskola i Rotterdam.

 

Nils Kugelmann ”Stormy Beauty”
(ACT)

Skivbolaget ACT har en fantastisk förmåga att knyta till sig unga suveräna jazzmusiker, och ge ut deras musik på skiva i serien ”Young German Jazz”. Här får vi möta Nils Kugelmann, född 1996 i München, som i unga år började spela piano och keyboard för att sedan studera klassisk klarinett och sång innan basen blev hans huvudinstrument. Kugelmann spelar också piano i duo med trummisen Sebastian Wolfgruber och det lite udda instrumentet kontraaltklarinett i duo med sin sambo, pianisten Shuteen Erdenebaatar som kommer från Mongoliet. På sin ACT-debut har Kugelmann med sig Wolfgruber, som i övrigt kan höras i gruppen Fazer, och pianisten Luca Zambito, som också har en egen kvartett.
Kugelmann vann BMW Young Artist Jazz Award 2022 och European Burghausen Young Jazz Prize tidigare i år, och på den här plattan har han skrivit allt själv och även producerat. Det är en kraftfull och mycket imponerande debut där han skapat många fina melodier och teman. Många gånger kan man höra likheter med det som israeliske superbasisten Avishai Cohen kan åstadkomma, och även hans landsman – pianisten Shai Maestro, särskilt på hans tidiga skivor. ”Stormy Beauty” är en strålande debut som legat på repeat hemma hos mig sedan den kom ut i sommar och redan nu längtar jag till att få höra vad Nils Kugelmann kan åstadkomma nästa gång.

 

Eric Bibb ”Ridin’”
(Repute Records)

Bluesmannen Eric Bibb har nyss fyllt 72 men är fortfarande lika produktiv som han varit under hela 2000-talet. Det här är hans 35:e album sedan 1994 och visst känner man igen hans musik sedan tidigare, men även om han spottar ur sig album med rasande fart blir det aldrig enahanda. Eric Bibb är en skicklig låtskrivare och textförfattare, en alldeles utmärkt gitarrist och dessutom är han begåvad med en enastående röst, som både är sammetslen och kraftfull.
På sin senaste platta samarbetar han med den brittiska multimusikern och producenten Glen Scott, som jobbat med alla möjlig artister från Mary J. Blige och James Blunt till Backstreet Boys. Här spelar Scott, bas, trummor och orgel samt står för mixning och produktion. På elgitarr hör vi Staffan Astner och på slide Ola Gustafsson, fiol och cittern hanteras av Esbjörn Hazelius. Bibb har också bjudit in jazzgitarristen Russel Malone från Georgia, gitarristen och sångaren Habib Koité från Mali och två mycket rutinerade gentlemän på sång: kanadensaren Harrison Kennedy och legenden Taj Mahal, båda 81 år. En rad andra musi9ker spelar också på plattan. Varje gång Eric Bibb ger ut en ny skiva tycker jag att det är den bästa han gjort, och det är inget undantag den här gången. Hoppas bara att vi får möjlighet att se honom här i Örnsköldsvik igen. Det är tio år sedan senast, då han spelade tillsammans med norske Knut Reiersrud och multimusikern Ale Möller.

 

Mandy & Andy ”Everybody Loves You”
(Ladybird)

Andy Fite – gitarrist, kompositör och sångare – har ett 50-tal album och många hundra egenskrivna låtar bakom sig. Han flyttade från New York till Sverige 1994 och blev musiklärare i Stockholm. Där fick han 2010 en elev vid namn Amanda Ginsburg, som jazzpubliken hos Perdido kunde höra på Bruksgården 2018, samma år som sångerskan erhöll Olle Adolphsons stipendium. Året innan släppte Andy och Amanda sitt första album och nu kommer det andra.
Två röster och en gitarr är allt som behövs, och så 13 riktigt roliga låtar av Andy, där Amanda varit med och skrivit texterna till tre av dem. De två bjuder på en hel radda härliga duetter, eller snarare dueller då de ofta sjunger olika texter i mun på varandra. Texterna innehåller massor av humor, och de båda sprutar ur sig ord i ”What’s On Your Mind?”. ”Stupid Bastard” är en av låtarna som Amanda varit med att skriva texten till och där duellerar de med ”Stupid bastard” och ”Crazy bitch” innan Amanda avslutar med raden ”You should prob’ly find a man!” Mandy & Andy bevisar med all önskvärd tydlighet att musiken enkelt sammanför olika generationer. Andy är dubbelt så gammal som Amanda – men på den här plattan kompletterar de varandra på ett alldeles utmärkt sätt. De är helt enkelt perfekta tillsammans.

 

Elina Duni ”A Time To Remember”
(ECM)

Sångerskan Elina Duni föddes i Albaniens huvudstad Tirana men flyttade redan i tioårsåldern med sin mamma till Schweiz. För mig är hon en ny bekantskap, men 42-åringen är förstås ingen debutant. Det här är hennes elfte album i eget namn, den andra tillsammans med britterna Rob Luft, gitarr, och Fred Thomas, piano och trummor, samt schweizaren Matthieu Michel på flygelhorn – en trio som kompletterar Elinas utmärkta sång på ett enastående sätt. Här bjuder de på traditionella albanska sånger och en från Kosovo – ”Mora Testinë” är alldeles underbar folkmusik. De gör också egna tolkningar av Stephen Sondheim klassiker ”Send in the Clowns” och Charlie Haden/Abbey Lincolns ”First Song” som i Elina Dunis tappning är helt suverän.
Fem av de tolv låtarna är original av Elina Duni och Rob Luft, som också spelat mycket tillsammans som duo. De låtarna är inspirerade av en resa de gjorde till Sinaiöknen och Röda Havet. Det handlar om dagdrömmande, svävande musik som närmast kan beskrivas som filmisk. Elina Duni är en sjunger mycket uttrycksfullt med sin fantastisk rösta, en sångerska i absolut världsklass som närmast kan jämföras med sydkoreanska Youn Sun Nah – en av mina allra största favoriter.

 

Laila Biali ”Your Requests”
(ACT)

Pianisten, sångerskan och kompositören Laila Biali, ursprungligen från Vancouver, med sitt tredje album hos ACT. Här visar hon en annan sida av sitt musikaliska uttryck än på den självbetitlade ACT-debuten (2018) och ”Out of Dust” (2020). Hon skickade ut en fråga på sociala medier till sina lyssnare vad de önskade höra och fick över 150 låtar som förslag. Här är tio av dem, och för första gången på tio år går Biali tillbaka till gamla jazzstandards från The Great American Songbook – men i helt nya egna arrangemang för att sätta sin personliga prägel på de välkända låtarna.
Förutom sin trio, som i övrigt består av George Koller på kontrabas och Larnell Lewis, trummor, har hon bjudit in nio gästartister, bland andra sin man Ben Wittman på percussion. Biali sjunger duett med Kurt Elling på vackra ”My Funny Valentine”, Caity Gyorgy på ”Pennies from Heaven” och Emilie-Claire Barlow på The Sound of Music-klassikern ”My Favorite Things”, där Laila briljerar på piano. Vi hör också Kelly Jeffersson på tenor- och sopransaxofon på sju av låtarna, Grégoire Maret på kromatiskt munspel på Antônio Carlos Jobims bossa nova ”Corcovado” och Anat Cohen på klarinett – som vi kunde se hos Perdido våren 2016 – på George & Ira Gershwins 30-talare ”But Not for Me” i en samba-version. Själv hanterar Biali både piano och Fender Rhodes, och sjunger som alltid helt ljuvligt. Ännu ett alldeles utmärkt album från Laila Biali.

 

”Steve Smith & Vital Information "Time Flies”
(Wounded Bird Records)

Times Flies – ja verkligen. Det har gått sex år sedan Vital Information, med trummisen Steve Smith i förarsätet, släppte sitt senaste album. Nu är trion tillbaka med en brutalt bra platta. Times Flies syftar förstås också på att tiden rusat sedan Steve Smith bildade Vital Information och det här albumet är samtidigt ett 40-årsjubileum, trions självbetitlade debutalbum släpptes 1983 och då hade Smith med sig Tim Landers på bas och saxofonisten David Wilczewski (1952-2009) som från 1982 var bosatt i Sverige. Som gästmusiker hade de gitarristerna Mike Stern och Dean Brown.
På den här plattan omger sig Steve Smith med den kubanske pianisten Manuel Valera – som man hör har influerats rejält av Chick Corea – och brittiske basisten Janek Gwizdala. Gästar gör också tenorsaxofonisten George Garzone och oerhört rutinerade vibrafonisten Mike Mainieri som fyller 85 i sommar och har spelat med i stort sett alla, även inom pop och rock. Man kan bland annat höra honom på Dire Straits klassiker ”Brothers in Arms” (1985). Inbitna rocklyssnare känner säkerligen igen namnet Steve Smith som sedan 1979, i tre olika etapper, ingått i Journey och medverkat på elva av deras album. Han har vid otaliga tillfällen prisats för sin skicklighet och på ”Times Flies” visar han verkligen vad han går för.

 

Emile Parisien/Roberto Negro ”Les Métanuits”
(ACT)

18 maj var det 100 år sedan kompositören Györgi Ligeti (1923-2006) föddes i Transylvanien, Rumänien. Han var verksam i såväl Ungern som Österrike och undervisade även på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Ligeti klassificeras som en avantgardistisk kompositör och för den breda publiken är hans musik mest förknippad med filmer av Stanley Kubrick, som ”2001; A Space Odyssey”, ”The Shining” och ”Eyes Wide Shut”. Hans musik finns också med i ett otal andra filmer. 2004 tilldelades han Polarpriset.
Nu har den franske saxofonisten Emile Parisien och italienske pianisten Roberto Negro gett sig på Ligetis ”String Quartet No. 1 – Métamorphoses nocturnes” som han komponerade för 70 år sedan. Men duon gör ingen kopia på Ligetis verk, som skrevs för stråkkvartett. I stället improviserar de fritt utifrån hans motiv, och färglägger med egna idéer. I original var stycket 22 minuter, här sväller det till 45 minuter – när Parisien och Negro framför detta live blir det oftast ännu längre.
Med oerhört virtuost spel på piano och sopransaxofon visar duon att den fria jazzimprovisationen och den klassiska musiken inte har några motsättningar eller gränser. ”Les Métanuits” är inget man slölyssnar på, här krävs full koncentration – och det lönar sig.

 

Iiro Rantala ”Veneziana”
(ACT )

Venedig har inspirerat mängder av musiker, konstnärer, författare, filmregissörer och andra kulturutövare i många hundra år. Skivbolaget ACT:s grundare Siggi Loch, som också är curator för Berlin Philharmonic series-konserterna, är även han fascinerad av Venedig. Loch anlitade därför den finske pianisten Iiro Rantala för att komponera en svit för piano och kammarorkester, tillägnad den italienska staden på vatten. Iiro Rantala är mest känd som jazzpianist men har även en klassisk skolning från Manhattan School of Music – och har dessutom komponerat barnmusikaler.
Rantala säger själv att han gjort grundlig research i Venedigs musikaliska historia, och att han sedan låtit fantasin flöda fritt och ohämmat. Vilket vi absolut kan höra. Här ger Rantala vinkningar till sin landsman Jean Sibelius, till Mozart och Vivaldi – i ”Vivaldi’s ADHD” – och Venedigs egen Claudio Monteverdi, med kompositionen ”Monteverdi and his ideas”. Rantala komponerar klassisk musik på samma sätt som han komponerar jazz – det vill säga med imponerande virtuositet och en stor portion humor. Stundtals tycker jag att man hör likheter med den japanske kompositören Joe Hisaishi, som skrivit musik till mästeranimatören Hayao Miyazakis fina filmer. ”Venezia” spelades in live med en nio musiker stark kammarorkester som kompar Iiro Rantala på ett alldeles lysande sätt, och jag tror att publiken hade lika roligt som Rantala själv tycks ha när han sitter vid flygeln.

 

Dominic Miller “Vagabond”
(ECM)

Gitarristen Dominic Miller har under 30 år spelat med Sting, både live och på 15 studioalbum. Född i Argentina 1960, och från slutet av 80-talet en flitigt anlitad studiomusiker som spelat med allt från Phil Collins, Roger Waters, Tina Turner, Level 42 och Katie Melua till Youssu N’Dour, Vinnie Colaiuta och Chuck Loeb. Men det är som Stings gitarrist han är mest känd och när han nu släpper sitt 16:e album i eget namn, det tredje hos ECM, låter det en hel del som Stings melankoliska låtar – men utan sång. Det är nästan som att man väntar sig att Sting ska komma in med sin speciella stämma.
Miller omger sig med tre andra skickliga musiker. Svenska pianisten Jacob Karlzon ges stort utrymme, på bas har han belgaren Nicolas Fiszman och på trummor hör vi israelen Ziv Ravitz, som vi för tio år sedan kunde se hos Perdido Jazz & Blues tillsammans med Shai Maestro Trio. En jazzkonsert som är bland de allra bästa som gjorts här i Örnsköldsvik. Inledande ”All Change” startar som en stillsam morgonbris men växer snabbt i omfång och sedan tar den oerhört vackra ”Cruel But Fair” vid. Millers åtta kompositioner är genomgående stillsamma, och mycket njutningsfulla. Detr enda jag saknar är – mer. ”Vagabond” klockar in på blygsamma 32 och en halv minut.

 

Joe Lovano Trio Tapestry ”Our Daily Bread”
(ECM)

Joe Lovano, som blivit 70 år, har länge tillhört den yppersta eliten av jazzsaxofonister. Nu har han släppt sitt 31:a album i eget namn, det tredsje i rad med sin Trio Tapestry, som i övrigt består av pianisten Marilyn Crispell, som nyligen fyllde 76, och trummisen Carmen Castaldi, yngst i trion med sina 67 år. Lovano står som vanligt för samtliga kompositioner och han fortsätter i samma anda som på trions två tidigare album, det självbetitlade (2019) och ”Garden of Expression” (2021). Det handlar alltså om stillsamma och avskalade kompositioner, fyllda med improvisation i något som liknar en musikalisk upptäcktsresa för att finna ett gemensamt stämningsläge hos varandra.
”One for Charlie” är ett solouppförande av Lovano – en hyllning till Charlie Haden (1937-2014), som Lovano spelat med i flera olika konstellationer. Lovano spelar inte bara tenorsaxofon utan även kinesiska gongs och tarogato, en sorts klarinett som är vanlig främst i ungersk och rumänsk folkmusik. Trio Tapestry kräver djuplyssning och som Lovano själv säger så ligger drivkraften i själva harmonierna, snarare än i rytmerna. Som trions namn antyder så handlar det om att skapa bilder, vilket de gör på ett ypperligt sätt med sina instrument.

 

Aruán Ortiz Trio ”Serranís – Sketchbook for piano trio”
(Intakt)

Pianisten Aruán Ortiz firar sin kommande 50-årsdag med detta album, samtidigt är det 20-årsjubileum sedan han skivdebuterade med eget band. Född och uppvuxen i Santiago de Cuba lämnade han sitt hemland som 23-åring för att utbilda sig i Barcelona, och därefter i Boston. Numera har han New York som hem och han har beskrivits som en av de mest kreativa och originella jazzkompositörerna i världen. Ortiz har influerats av en rad klassiska kompositörer men också konstnärer inom främst kubismen, som Picasso och Braque. Han framställer sitt nya album som ett kubistiskt pussel samtidigt som det är en hyllning till hans afro-kubanska rötter.
Trion inleder frenetiskt med Dizzy Gillespies och Charlie Parkers ”Shaw ’Nuff” från 1948 och de lägger in en hyllning till kubanske pianisten och kompositören Ignacio Cervantes (1847-1905) i ”Los tres golpes” – en klassisk dominikansk frukost. Ortiz ger också ett spännande improviserat pianosolo som ska föra tankarna till ljudet av snäckskal. Tillsammans med basisten Brad Jones och trummisen John Betsch bjuder de på avantgarde-jazz som kräver en hel del av lyssnaren. Att Aruán Ortiz är en extraordinär pianist råder det inget tvivel om, och avslutande ”Lullaby for the End Times” är vackert ödesmättad.

 

Karin Hammar Fab4 ”Opening”
(Prophone)

Trombonisten Karin Hammars fjärde album med sitt band Fab4 som i övrigt består av gitarristen Andreas Hourdakis, kontrabasisten Niklas Fernqvist och trummisen Fredrik Rundqvist. Karin Hammar har under flera år bjudit in olika gäster till sin kvartett och den här gången är det den väletablerade italienska pianisten Rita Marcotulli vi får höra. Marcotulli har turnerat med storheter som Pat Metheny, Chet Baker, Kenny Wheeler och Billy Cobham, och har dessutom vunnit flera fina priser för sin filmmusik.
Karin Hammar står för alla kompositioner och mestadels handlar det om melankoliska melodier där hennes trombon står i centrum. Samtidigt ger hon stort utrymme till sina medmusiker, inte minst i flera fina soloprestationer. I den fartfyllda ”The Key”, som både har latinoinfluenser och låter som något israeliske stjärnbasisten Avishai Cohen kunnat komponera, får vi inte bara ett härligt solo av Marcotulli – gitarristen Hourdakis imponerar också väldeliga. En alldeles utmärkt platta av Fab4 som har ett spännande år framför sig med en given höjdpunkt på Jazz Baltica-festivalen i juni i närheten av Travemünde i Tyskland, där bland andra Nils Landgren också gör flera framträdanden.

 

Christina Sandsengen ”Solace”
(NXN)

Christina Sandsengen, 36, är en utbildad klassisk konsertgitarrist från Norge och har uppträtt i konserthus runt om i världen. ”Solace” är hennes debutalbum som kompositör och visar hon prov på sina tekniska färdigheter samtidigt som hon lyfter fram ett brett spektrum av kontraster, känslor och känslor. Solace betyder tröst och Sandsengen vill med sin musik ge tröst i en tid av sorg och förtvivlan, men hon uppger också att hon samtidigt vill ge ljud åt själva sorgen och förtvivlan, och även till raseri, chock och ångest.
Hon spelar inte bara klassisk gitarr utan färglägger även sina kompositioner med lager av piano, trummor, broom sticks och till och med ljudet av sprakande eld – en ljudmatta som har tagit hjälp av Fredrik Falk att skapa. Sandsengen säger också att hon försökt imitera ljudet av kyrkklockor med sin gitarr. De 13 kompositionerna är oerhört melankoliska, och vackra – om man har förmågan att upptäcka det vackra i det dystra. Med ”Solace” hoppas hon att lyssnaren ska känna fragment av lättnad, och tröst. Och visst lyckas hon på ett strålande sätt skänka en form av ro, i en värld som just nu tycks bli allt galnare.

 

Django Novo & Tov Ramstad ”The Distance”
(NXN)

Django Novo skapar musik inom en rad genrer och uppträder oftast som soloartist på olika festivaler hemma i Norge. Landsmannen Tov Ramstad har bland annat skrivit musik till en rad tv-serier. Nu presenterar de sitt duoprojekt som rör sig i gränslandet mellan pop, rock och jazz – långt från hitlistorna. Som Novo sjunger på ”The last song” – ”It’s not a copy it’s not a hit. I don’t know if it’s annoying, maybe a little bit? It wasn’t supposed to sound like this. But sometime I score – sometime I miss.”
Stundtals tycker jag att Novo och Ramstad bjuder på musik som påminner om Peter Gabriel, i hans stillsammare och mörkare stunder. Det vill säga helt strålande musik i mina öron. Jag kan också höra Tom Waitz, i ”Mirage” där de vävs in repliker från filmer. I ”It’s to late” blir det becksvart med avslutande textraden ”She pulls the knife, my lovely wife, ’meet me in another world’ she says. Well it’s to late for anything else.”
Django Novo spelar gitarr, piano, keyboards, percussion och sjunger. Tov Ramstad spelar bas – elektrisk och kontra – cello, piano, keyboards och percussion. Dessutom har de bjudit in en rad musiker på bland annat lap steel, trumpet, flöjt, munspel och dragspel. Resultatet är ett fängslande ljudlandskap som man inte bara slölyssnar på. Starta ”The Distance” och följd uppmaningen som Novo sjunger på inledningsspåret: ”Let nothing happen for a while”.

 

Matthieu Saglio ”Voices”
(ACT )

Franske cellisten och kompositören Matthieu Saglio gjorde storsuccé med sitt förra album ”El Camino de los vientos” då han bjöd in musiker från olika håll i världen. Den här gången har han anlitat hela åtta vokalister, därav albumtiteln ”Voices”. Vi hör röster från Peru, Azerbajdzjan, Belgien, Senegal, Spanien, Frankrike och Sverige – i form av Nils Landgren som sjunger alldeles utmärkt på balladen ”For the love that we feel”. Och på öppningsspåret får vi också höra ett tal från 1964 av Nelson Mandela som säger ”Ett demokratiskt och fritt samhälle där alla människor kommer att leva tillsammans i harmoni och med lika möjligheter.”
Matthieu Saglio har skrivit allt själv och bevisar återigen att han är en mycket mångsidig kompositör som låter sig inspireras av musik från hela världen. Han lyckas ännu en gång sammanföra musikaliska personligheter från olika länder och resultatet blir spännande mångfacetterat. Léo Ullmann imponerar på violin och bland rösterna är peruanskan Susana Baca smärtsamt känslosam på ”Ponte un Alma”, Saglios yngre bror Camille extraordinär på ”Irta”, senegalesen Wasis Diop mörk och rytmisk på ”Temps Modernes”, spanska flamencosångaren Anna Colom förtrollande på ”Divina Tormenta” och egyptisk-belgiska Natacha Atlas helt magisk på hypnotiska ”Amâl” – och Matthieu Saglio, ja han är en strålande cellist. ”Voices” innehåller mängder av musik, det är bara att njuta.

 

Jenny Almsenius ”Medan natten sänkte sin sammet”
(Ladybird)

Jenny Almseiuns, född i Göteborg 1984, har tidigare gett ut två soloalbum – ”Sånt som brinner” (2011) och ”Hjärtat slår mot asfalten” (2016), med egna låtar. Nu tolkar hon Povel Ramel (1922-2007), en av Sveriges allra största underhållare som också var en skicklig pianist, men framförallt en strålande textförfattare. Jenny kompas av Daniel Tilling, piano, Johan Bengtsson, kontrabas och Fabian Ris Lundblad, trummor. Vi hör också utmärkta saxofonisten Jonas Knutsson samt violinisterna Anna Rubinsztein och Anna Karlsson.
Jenny inleder med Povels klassiker ”Underbart är kort” och därefter får vi bluesen ”Droppen från New Orleans”, som har en underbart humoristisk text, exempelvis: ”Min mor med kvasten blev precis som Gene Krupa – Gud som hon sopa!” Vi får också vackra ”Blås på det onda” med text av Beppe Wolgers, den ambivalenta ”Det bästa och det sämsta”, och den till Monica Zetterlund specialskrivna folkmusikdoftande ”Den sista jäntan” – ännu en helt magisk text av Povel. I ”Följ mig bortåt vägen” sjunger Jenny duett med Fabian Ris Lundblad och i avslutande ”Den allra bästa musiken” får vi ett prov på hur Povel hade en närmast unik förmåga att mixa olika musikstilar i en och samma låt. Som han själv uttryckte det i sista strofen: ”Ja, den allra bästa musiken kommer självmant.”

 

Dearest Sister ”Collective Heart”
(ACT)

Svenska Dearest Sister spelade in det här albumet redan 2019 och i fjol släpptes det digitalt, men först nu kommer en fysisk cd, till glädje för oss som fortfarande vill hålla i en skiva. Den kreativa duon Andrea Hatanmaa, sång och keyboards, och Ylva Almcrantz, keyboards och bakgrundssång, är kärnan i gruppen. De två möttes på Musikhögskolan i Malmö där de studerade jazz och populärmusik – och när de satte ihop Dearest Sister lånade de namnet från Astrid Lindgrens novell Allrakäraste Syster.
I bandet ingår Ellen Pettersson på flygelhorn, Joakim Lissmyr, kontrabas, och Liam Amner, trummor. Det har också bjudit in Petter Hängsel på trumbon samt dubbla franska horn som spelas av Erik Rönér och Thomas Lunderquist. Tyska jazzbolaget ACT har en förmåga att hitta unga band som tänjer på begreppet jazz, och Dearest Sister är inget undantag. Det här är episk pop som stundtals för tankarna till Kate Bush och Tori Amos, och Andrea Hatanmaa visar att hon håller samma höga klass som dessa ikoner. Mäktiga ”Leave Me Be” är det låt som streamats flitigast men fortfarande har alltför få fått upp ögonen/öronen för Dearest Sister. Hoppas någon som läser det här upptäcker detta intressanta band.

 

Ralph Towner ”At First Light”
(ECM)

Ralph Towner spelade in det här soloalbumet dagarna innan han fyllde 82 år, och det han åstadkom är imponerande. Den amerikanske multimusikern har gitarren som huvudinstrument och han gjorde sin solodebut för 50 år sedan, även då med ett album ensam med sin gitarr. Noterbart är att han under hela sin karriär varit knuten till samma skivbolag, ECM. Här får vi höra honom framföra en hel del nykomponerade låtar men också versioner av ett par stycken från Broadwaymusikaler – ”Make Someone Happy” från Jule Stynes ”Do Re Mi” (1960) och Hoagy Carmichaels ”Little Old Lady” från ”The Show Is On” (1936). Han spelar också ”Danny Boy”, en irländska traditionell ballad, och plockar även upp ”Guitarra Picante” som han gjorde med sin grupp Oregon på albumet ”Always, Never And Forever” (1992). Oregon bildad han redan 1970 och de turnerade ända fram till 2019.
Ralph Towner spelar klassisk gitarr på ett oerhört vackert och skickligt sätt och han visar på det här albumet att 82 inte är någon ålder (han har för övrigt blivit 83 nu), det är bara är en siffra som inte tycks ha någon betydelse för musiker av hög klass.

 

Peter Somuah ”Letter to the Universe”
(ACT)

Det är alltid lika roligt när man upptäcker en ny musiker som man aldrig hört talas om tidigare, något som exempelvis sker varje år på Urkult i Näsåker – Sveriges vänligaste festival. ”Wow”-känslan när man hör något nytt, något vansinnigt bra, den är svårslagen. Här blåser unga trumpetaren Peter Somuah – uppvuxen i Ghana men numera boende i Holland – in som en virvelvind i mina öron. Med sin kosmopolitiska septett tog han publiken med storm på North Sea Jazz Festival 2022 i Rotterdam, hans första stora festivalframträdande. När jag hör ”Letter to the Universe” för första gången är det lätt att förstå att publiken stortrivdes. Detta skulle jag absolut vilja uppleva live.
Redan som mycket ung spelade Somuah afrobeat och highlife – en sorts fusion mellan afrikanska rytmer och västerländska jazztongångar – men hans musikaliska uppvaknande kom på allvar när han upptäckte trumpetlegenden Miles Davis. Han ville lära sig spela som Miles, och han studerade även Freddie Hubbards och Roy Hargroves sätt att spela. Resultatet är helt magnifikt. Debutalbumet ”Outer Space” kom i fjol och nu fortsätter Somuah sin kosmiska musikaliska resa och ger oss berättelser från universum, en musikalisk väv av influenser från Afrika och västvärlden. Inte mindre än åtta gästartister har bjudits in på den här plattan som kommer att ligga högt upp i skivhögen hemma hos mig – under lång tid framöver.

 

Terese Lien Evenstad ”Movement”
(Berthold Records)

En vandring genom en bergsgrotta som formats av vatten, under sin bröllopsresa i Italien, ligger till grund för violinisten Terese Lien Evenstads tredje album. I grottan sjöng hon in melodier på sin mobiltelefon och titeln ”Movement” kom från vattnet som hade sipprat genom stenen och format grottan – en metafor för de senaste åren i Tereses liv, som rymt allt från pandemi till bröllop. ”Låten United påminner om en sång som spelas när ett brudpar gör entré i kyrkan, låten Nemesis kan påminna om en krypande ångestkänsla som kan vara en metafor för pandemin eller en största fiende i ens eget huvud – hjärnspöket” förklarar Terese.
Med sig har hon Alexander Ivarsson på klarinett, som också är medkompositör på tre av spåren, Peter Danemo på trummor, som skrivit arrangemangen på tre kompositioner, Britta Virves på piano samt Arvid Jullander på kontrabas, som på ”Crossroads” bjuder på ett härligt solo som för tankarna till Avishai Cohen. Tereses komponerande är av yppersta kvalitet och stundtals känns influenser från mästaren på fiol när det gäller jazzfusion – Jena-Luc Ponty. Terese Lien Evenstad fick 2019 välförtjänt J:son-stipendiet, efter Björn J:son Lindh (1944-2013), då Janne Schaffer i motiveringen skrev: ”En musiker och kompositör med stor musikalitet och experimentlusta. Hennes fantasi och förmåga att frasera och improvisera gör henne till en särskilt spännande musiker med stor utvecklingspotential.” Helt rätt.

 

Håkan Nyqvist Horncraft ”Inside looking out”
(Prophone)

Med över 50 år som professionell musiker, och med mängder av både internationella och nationella samarbetsprojekt, är Håkan Nyqvist en av de mest rutinerade blåsarna inom den svenska jazzen. Hans projektbaserade grupp Horncraft har skapat sig ett eget sound och 21 år efter debutalbumet kommer nu äntligen deras andra platta. Med dubbla franska horn – förutom Håkan även Eva-Tea Lundberg – som grund består Horncraft i övrigt av Erik Palmberg, trumpet och flygelhorn, Örjan Hultén, tenor- och sopransaxofon, Sven Berggren, trombon, Torbjörn Gulz, piano, Filip Augustson, bas, och Henrik Jäderberg, trummor.
Håkan Nyqvist står själv för kompositionerna och arrangemangen till sex av de åtta låtarna och så bjuder bandet på John Coltranes ”Naima” från 1959 och Lars Gullins vackra ballad ”I’ve seen” från 1964. Den som gillar blås kommer absolut att njuta av den här plattan, där samtliga musiker förutom Jäderberg också visar upp sig i alldeles utmärkta solon. 

 

Jakob Manz ”Groove Connection”
(ACT)

Saxofonisten Jakob Manz slog den europeiska jazzscenen med häpnad när han som 18-åring släppte det jazzfunk-fyllda debutalbumet ”Natural Energy”. Sedan visade han upp en helt annan sida i finstämda duoalbumet ”The Gallery Concerts I” med pianisten Johanna Summer. På tredje plattan ville producenterna Siggy Loch och Roberto Di Gioia – italiensk keyboardist som också spelar och har skrivit flera av låtarna – slå på stort för att visa upp Jakob Manz hela bredd. Man bjöd in amerikanske basisten Tim Lefebvre, som bland annat spelat med David Bowie, tyske studiogitarristen Bruno Müller och två svenska stjärnor – trombonisten Karin Hammar och ABBAs legendariske trummis Per Lindvall.
Alla lirar på topp och det svänger gruvligt bra rakt igenom. Förutom ett antal originalkompositioner får vi bland annat sköna versioner av Adeles ”Easy on Me”, Billie Eilish ”When the Party’s Over”, Whitney Houstons ”I Look to You”, Lionel Richies ”Danding on the Ceiling” och den traditionella afrikanska slavsången ”Wade in the Water”. Inledande skönt gungande ”Jazz is a Spirit” jammades fram i studion, fransk-vietnamesiske gitarrvirtuosen Nguyên Lê briljerar på ”Soul Tiger” och Karin Hammar är lysande på ”Groove Connection” som Manz dedikerat till Nils Landgren. 21-åringen är bara i början av sin karriär men har redan jämförts med en ikon som David Sanborn. Han är en virtuos på saxofon och flöjt och samtidigt spelar han själfullt, och med en stor portion glädje. Den här grabben kan bli hur bra som helst.

 

Sissoko – Segal – Parisien – Peirani ”Les Égarés”
(ACT)

Albumtiteln Les Égarés kan översättas till ”de försvunna” eller ”de som gått vilse”. Men fransmännen Vincent Peirani, ackordeon, Emile Parisien, sopransaxofon, och Vincent Segal, cello, samt Ballaké Sissoko från Mali som spelar det västafrikanska stränginstrumentet kora, har knappast gått vilse i musiken. De har snarare hittat helt rätt i ett myller av influenser från olika delar av världen. Här blandar de traditionella tongångar, jazz och kammarmusik och gör något helt eget av det. Denna kvartett är egentligen en emulsion av två duos. På ena sidan Sissoko & Segal och på den andra Parisien & Peirani. Var för sig ha dessa duos under många år visat att de gärna korsbefruktar olika musikstilar från skilda väderstreck.
De fyra träffades på en festival sommaren 2019 och högt uppe på en kulle med utsikt över Lyon, i en berså som skyddade mot den stekande solen, började de jamma tillsammans. Det blev starten till den kvartett av musiker som ”gått vilse” och nu hittat varandra. Sissoko sätter utgångspunkt ”Ta Nyé” och slutdestination ”Banja” på plattan med korabaserade låtar från Västafrika. Peiranis ”Izao” är västasiatisk, Segals ”Amenhotep” bygger på en basslinga på cellon och växer till ett njutbart samspel mellan ackordeon och saxofon medan den energiska ”Orient Express” är hämtad från Joe Zawinuls album ”My People”. Att gå vilse tar dig till nya outforskade platser, detta är världsmusik av yppersta klass.

 

Ralph Alessi Quartet ”It’s Always Now”
(ECM)

Trumpetaren Ralph Alessi fyllde 60 i mars och har under sin karriär gjort sig känd för sitt virtuosa spel, men också för att ha grundat School for Improvational Music i Brooklyn, New York. Han har också haft långa samarbeten med pianisten Uri Caine och saxofonisten Steve Coleman. Efter de tre senaste hyllade plattorna har Ralph Alessi lämnat New York och flyttat till Schweiz där han undervisar i Bern. Hans nya kvartett är däremot innebär däremot inte helt nya samarbeten. Pianisten Florian Weber har han spelat med länge, även som duo. Och en handfull av den här plattas låtar är just improviserade duetter med trumpet och piano, bland annat inledande ”Hypnagogic” där Webers pianospel är som en porlande bäck som Alessi färglägger med mer eller mindre atonal palett. Det är genomgående stillsamt, sökande och fantasifullt – och Ralph Alessi har förmågan att klämma fram en del märkliga ljud ur sin trumpet.

 

Simon Westman Trio ”Moving Forward”
(Prophone)

Pianisten Simon Westman, född 1979 I Jakarta Indonesien, växte upp i Sundsvall och studerade senare i Tyskland hos den brittiske jazzpianisten John Taylor som han influerats mycket av. Simon spelar lika gärna pop som jazz och har bland annat kompat Linda Bengtzing, Dogge Doggelito, Nanne Grönvall och Albin Le Meldau. Nu har han med sin göteborgsbaserade trio släppt sitt andra album och med titeln vill han beskriva ett hopp om en bättre framtid med tanke på allt elände som pågår i vår värld just nu, vilket också inledande ”Peace Please” pekar på.
Simon Westman står för sju av de åtta låtarna och han visar med eftertryck att han är en skicklig låtskrivare, som samtidigt ger stort utrymme till sina medmusiker Magnus Gran, trummor, och Magnus Bergström på kontrabas – som för övrigt även tagit fotot till omslaget. Dessutom har de haft hjälp av legendariske ljudteknikern Åke Linton, han som kallades Esbjörn Svensson Trios fjärde medlem. ”Turborelax” är njutningsfullt avslappnande, titelspåret är glatt hoppingivande och melankoliska ”Leaving Home” är i mina öron skivans vackraste. ”Siv och Gunne” är en underbar visa av Olle Adolphson från 1969, lite synd att ingen sjunger här, för den texten är härlig.

 

Grace Kelly ”All that I need”
(Pazz Productions)

Grace Kelly – amerikansk saxofonist, sångerska och kompositör – besökte 2017 Örnsköldsvik och tillsammans med High Coast Jazz Orchestra gav hon en konsert där hon också spelade tillsammans med barnjazzgrupper från Kulturskolan och länsungdomsstorbandet LUST. En fantastisk konsert. Hon skivdebuterade redan som 12-åring och har sedan dess prisats otaliga gånger för sin musik. ”All that I need” är hennes femtonde album i eget namn och hon bjuder på sex egna låtar och covers på Dizzy Gillespies klassiker ”A night in Tunisia”, Walk the Moons ”Shut up and dance” och en mycket vacker version av Billy Joels ”And so it goes”.
Grace Kelly säger själv att albumet är en hyllning till kvinnliga förebilder i hennes liv och den ständiga kampen för kvinnors rättigheter runt om i världen. Den mäktigt trumbaserade ”We will rise” bygger på en dikt av poeten och aktivisten Maya Angelou (1928-2014) och på albumet visar hon prov på sin rika mångfald som musiker och kompositör. Titelspåret är en glädjestrålande soulgospel, ”Spoon” och ”Queens” doftar av filmmusik från 70-talet medan ”The night time” är en vackert melankolisk bossa nova. Grace Kelly är helt enkelt en gudabenådad gränsöverskridande artist, hon sjunger bra, spelar alla tänkbara varianter av saxofon och dessutom tvärflöjt och keyboards. Det mesta hon gör förvandlas till guld – och den här plattan har gått varm länge hos mig.

 

Väsen ”Melliken”
(OJM)

20:e albumet av folkmusikgruppen Väsen, som numera är en duo sedan gitarristen Roger Tallroth lämnat. Kvar är Olov Johansson – som här spelar på sin egenbyggda nyckelharpa och även andra harpor, exempelvis en silverbasharpa av Fritz Widland från 1900 och en kontrabasharpa – och Mikael Marin som spelar basviola och violoncello. Alla låtar på plattan är kopplade till Dalälven på gränsen mellan Uppland och Gästrikland, och den traditionella folkmusiken därifrån som spelades på främst nyckelharpa och fiol.
Albumtiteln syftar på folkmusikern Per Persson Menlös (1833-1916), eller ”Melliken” som han kallades (även omnämnd som Mellicken och Menliken). Han sägs ha gått fyra mil, då han bara var 13 år, för att lyssna till den legendariske nyckelharpisten Carl Ersson Bössa ”Byss-Calle” från Östanå i Älvkarleby. Tre av plattans 18 låtar är arrangemang på låtar av Melliken, en är efter Byss-Calle. Här finns också låtar efter Per Johan Bodin, Jan Olof Olsson, Gustaf Strutz, Carl Hejsman, Gustav Uggla och John Erik Schedin. Resterande åtta låtar är originalkompositioner av Mikael Marin och Olov Johansson. Övergången från trio till duo kan knappast ha varit helt enkel men Väsen har lyckats, och skapat en egen ljudbild som – trots att de bara är två – stundtals låter väldigt maffigt. Och även om de bygger sin musik på traditionella låtar så lyckas de fortfarande skapa något nytt.

 

Lina Nyberg & Bohuslän Big Band ”The World’s A Stage”
(Prophone)

Lina Nyberg, sångerska och kompositör, firar 30-årsjubileum som artist och faktum är att hon använder sig av samma ljudtekniker på den här plattan som hon hade på debutalbumet ”Close” – legendariske Åke Linton som gjorde storverk tillsammans med Esbjörn Svensson Trio. På ”Close medverkade för övrigt Esbjörn Svensson på piano. ”The World’s A Stage” är ett specialskrivet beställningsvrk som Lina Nyberg skrev under sin tid som Composer in Residence hos Vara Konserthus och Bohuslän Big Band. Hon har komponerat sviten som en klassisk Broadwaymusikal – en hyllning till kompositörer som Cole Porter, George Gershwin och andra.
Dessutom har Lina dedikerat varje stycke till en kompositör eller musiker som betytt mycket för henne, inledande ”Prelude to a dance” är exempelvis tillägnad Gugge Hedrenius och ”The Royal Rumble” – där Stefan Wingefors bjuder på ett pianosolo – är dedikerat Jan Johansson. Bohuslän Big Band är ett storband av yppersta klass och bland flera solister hör vi länets jazzkonsulent Fredrik Norén på trumpet. Kanske kunde vi fått mer sång av Lina Nyberg, lyssna på stillsamma ”I apologize” – där briljerar hon.

 

Bill Laurence/Michael League ”Where You Wish You Are”
(ACT)

2004 startade amerikanske multimusikern Michael League ett band, eller snarare musikkollektiv, som blivit ett av de allra största inom mixen av jazz, funk, fusion, pop, rock och world music – Snarky Puppy. Ett band som bland annat spelat i ett fullsatt OVO Arena Wembley i London. Brittiske pianisten och keyboardisten Bill Laurence har också varit en viktig kugge i Snarky Puppy under nästan hela bandets existens. Nu har dessa två herrar gjort något helt annorlunda på deras första duoplatta. Bill Laurence på en flygel som fått en lite extra dämpning av strängarna och Michael League på en rad stränginstrument – främst persisk oud men också akustisk basgitarr, elektronisk barytongitarr och det västafrikanska instrumentet ngoni.
Här finns ingen rytmsektion att luta sig mot, bara melodier och ackord på de olika instrumenten. Och eftersom Michael League spelar på bandlösa instrument skapas mikrotonala möjligheter, alltså tonsprång som är mindre än de traditionella västliga halvtonerna. Dessa tongångar hörs främst i den indiska musiken och i mellanöstern, men också i den äldre nordiska folkmusiken. Laurence och League poängterar att detta inte är något world jazz fusion-album, de ville bara skapa något eget även om vissa delar kan härledas till olika musikaliska genrer och geografiska delar av musikvärlden. Och de lyckas alldeles utmärkt. Det är både vackert och rogivande, och stundtals med ett rejält sväng.

 

Stockholm Voices ”New Horizon”
(S.V. Music Production/Border Music)

Vokalkvartetten Stockholm Voices har jazzpubliken hos Perdido kunnat höra vid ett par tillfällen på Bruksgården. Nu har de släppt ett album som helt och hållet är en hyllning till Paul McCartney. Men det handlar inte enbart om The Beatles utan även om McCartneys solokarriär med tre låtar från albumet ”Flaming Pie” (1997) – ”Calico Skies”, ”Little Willow” och ”Great Day” – ”My Valentine” från ”Kisses on the Bottom” (1997) och ”Say Say Say” som McCartney gjorde som duett med Michael Jackson på ”Pipes of Peace (1983). Gunilla Törnfeldt, Maria Winther, Alexander Lövmark och Jakob Sollevi bjuder som väntat på utmärkta soloinsatser och stämsång, och de backas upp av ett tiomannaband i toppklass – med bland andra Calle Bagge, piano, Svante Söderwvist, kontrabas, calle Rasmusson, trummor, Klas Lindquist, altsax, Karl Olandersson, trumpet, och Fredrik Lindborg på tenor- och barytonsax. Alla Beatles-fantaster får också sitt lystmäte i ”Get Back”, ”Paperback Writer”, ”The Fool on the Hill”, ”Norwegian Wood”, ”In My Life” och ”With a Little Help from My Friends”.

 

Lars Danielsson ”Symphonized”
(ACT)

Basisten och cellisten Lars Danielsson hör till mina absoluta favoriter och förväntningarna är skyhöga varje gång jag ska lyssna till en ny utgivning. Jag blir aldrig besviken. Med det här dubbelalbumet tillsammans med projektet Libretto och Göteborgs Symfoniker säger Lars själv att han förverkligar en dröm han burit på. Han spelade med orkestern redan 2008 och 2017 valde Björn Bohlin, som bland annat spelar engelskt horn, Lars Danielsson som kompositör för ett verk som blev ”Concerto for English Horn and Contrabass”. Det framfördes live första gången 2018 och året därpå spelades det in, då med Carolina Grinne på engelskt horn.
Nu har denna inspelning kompletterats med nya versioner av åtta Libretto-kompositioner där bandmedlemmarna Grégory Privat, piano, Magnus Öström, trummor, och John Parricelli, gitarr, spelar tillsammans med den 79 musiker starka orkestern. Dessutom gästar trumpetarna Arve Henriksson och Paolo Fresu på två spår var. Resultatet är helt magnifikt, här visar Lars Danielsson hur han på sitt suveräna sätt kopplar samman jazz och klassisk musik. Stundtals blir det närmast filmiskt och tankarna går till legendariska filmmusikkompositörer som Nino Rota och Ennio Morricone. Ibland hör jag också tongångar som liknar de som Joe Hisaishi åstadkommit till Hayao Miyazakis fantastiska animerade filmer. ”Symphonized” är 85 minuter underbar musik av en kompositör i världsklass.

 

Kjetil Husebø ”Years of Ambiguity”
(NXN)

Kjetil Husebø, norsk jazzpianist och experimentmusiker, tar oss med på en spännande resa. Flygeln har bytts ut mot synthar och olika former av annan elektronik, och på ett par spår har han hjälp av gitarristen Eivind Aarset och trumpetaren Arve Henriksen, som för övrigt gästar på Lars Danielssons makalösa ”Symphonized” som du kan läsa om här bredvid. Kjetil startar detta musikaliska äventyr med ”Inhale” och avslutar med ”Exhale”. Däremellan håller vi andan medan vi svävar med i något sorts outforskat universum. Kanske befinner vi oss under vattnet i Kapten Nemos Nautilus, på en upptäcktsfärd i det okända? Jazz är det knappast, snarare ambient music med abstrakta ljudmattor, stundtals minimalistiskt och ibland bombastiskt. Ljudkonstruktioner som för tankarna till något som tyske Klaus Schulze (1947-2022) sysslade med. Eller kanske filmmusik till en science fiction? Med hörlurar på och inget som stör får man följa med Kjetil Husebø in i en annan värld. Och den är både dramatisk, spännande och vacker.

 

Buechi, Hellmüller, Jerjen ”Moon Trail”
(Intakt Records)

Schweiziska sångerskan och kompositören Sarah Buechi, 41, är en nuy bekantskap för mig, trots att det är 13 år sedan hon skivdebuterade. Som barn började hon spela fiol, sedan piano och gitarr, och efter att som ung spelat rock började hon studera jazz. HI sin egen trio kompas hon av elgitarristen Franz Hellmüller och kontrabasisten Rafael Jerjer på ett ypperligt sätt. Men det är Sarah Buechis röst i fokus, en omfångsrik och uttrycksfull stämma som hon inte bara använder till att sjunga texter med – hennes stämband fungerar lika mycket som ett tredje instrument. Hennes egna ”Mama Tree är en av höjdarna på albumet, liksom Hellmüllers lekfulla ”Ukunda”.

 

Mette Henriette ”Drifting”
(ECM)

Mette Henriette (Martedatter Rølvåg) blev hösten 2015, en månad innan sin 25-årsdag, den första artisten som släppte ett dubbelalbum som debutskiva på välrenommerade skivbolaget ECM Records. Det självbetitlade albumet bestod av musik som hon komponerat under en tioårsperiod, inte mindre än 35 musikstycken – varav hälften kortare än två minuter, en handfull faktiskt under minuten. Ena skivan framförd i trioformat, den andra med stor ensemble, och hon hade samlat musiker som kom från såväl jazzen som klassisk musik – och även tangomusiker.
Mer än sju år har förflutit från debuten när hon nu kommer med sitt andra album, som hon gjort enbart med egen trio. Den består i övrigt av jämngamla svenske trummisen Johan Lindvall, som är bosatt i Oslo och även medverkad på hennes debutalbum, samt cellisten Judith Hamann från Australien. Även på ”Drifting” finns flera mycket korta kompositioner och Mette Henriette visar stundtals upp ett närmast minimalistiskt tonspråk. Här finns inga utsvävningar, i stället ett stillsamt flyt som ger ett närmast meditativt stämningsintryck. Själv säger Mette Henriette – som efter uppväxttiden i Trondheim har bott och verkat i såväl New York, London och Paris som Svalbard samt Oslo – att albumet är i en slags rörelse, den är på väg någonstans i sin egen takt. Och den takten är lugn och rofylld, med hörlurar på gungar man lätt ut på ett makligt gungande hav.

 

Alexander Lövmark ”Little Bird”
(Prophone)

En rak hyllning till jazzens standardlåtar. Det var vad sångaren, kompositören och arrangören Alexander Lövmark ville göra. Det här är hans andra album i eget namn efter debuten med Perfect Storm 2018 då han bjöd på egna låtar. Men nu handlar det alltså om standards, inspelade live på Unity Jazz i Göteborg för mer än två år sedan. Lövmark inleder med Harry Barris 30-talare ”Wrap your troubles in dreams” och flyttar därefter fram ett drygt decennium till Harold Arlens ”Ac-cent-tchu-ate the positive". Vi får också bland annat Billy Strayhorns ”Take the A-train”, Horace Silvers ”The St. Vitus dance” och Arthur Altmans ”All of nothing at all” som Frank Sinatra var först att spela in 1939. Titelspåret ”Little Bird”, eller ”Passarim” som den heter i original, skrevs av Antonio Carlos Jobim.
Lövmark har ett utmärkt komp som består av Carl Bagge, piano, Axel Mårdsjö, saxofon, Adam Ross, trummor, Arvid Jullander, kontrabas, samt Jorge Garcia, percussion. Flera gånger bryter Lövmark ut i scat song, ett vågat tilltag men han klarar det med den äran. 2017 vann han första pris i Montreux Jazz Voices Competition och 2021 erhöll han Monica Zetterlund-stipendiet. Örnsköldsviks jazzpublik känner också igen Alexander Lövmark som en av medlemmarna i Stockholm Voices, som bildades 2012 och gästat Perdido Jazz & Blues vid ett par tillfällen.

 

Vincent Meissner Trio ”Wille”
(ACT )

Tyska jazzbolaget ACT har under flera år lyft fram unga upcoming jazzmusiker i albumserien ”:young german jazz”. Pianisten Vincent Meissner, född 2000, är så ung så även hans andra album med egna trion får ingå i samma serie. Debuten ”Bewegtes Feld” (2021) hyllades stort och hemma i Tyskland beskrevs trion som ett nytt hopp för den tyska jazzen. Nu har Vincent Meissner, kontrabasisten Josef Zeimetz och trummisen Henri Reichmann – två andra unga jättetalanger – lyckats med bedriften att följa upp succén med ännu ett fantastiskt album. Och äntligen har de haft möjlighet att komma ut och spela inför publik, när de bildade trion hann de bara med en enda konsert innan pandemin satte stopp för livespelningar.
Vincent Meissner har skrivit nio av de 13 låtarna och visar här att han har en mycket fin känsla för melodier, och att han då och då lägger in slingor som inspirerats från klassisk musik. Han lyfter också in pop, vilket visar sig i fyra covers – Whitney Houstons ”I wanna dance with somebody”, Louis Coles ”Things”, svenska Peter Bjorn and Johns ”Young Folks” samt Lennon/McCartneys oerhört vackra ”In my life” som Vincent Meissner Trio tar sig an på ett fint och känsligt sätt – och där Vincent på ett utmärkt sätt smyger in en pianosonat av Mozart. Men det här är inte bara Meissners album, Zeimetz och Reichmann briljerar också – och den här trion är ännu bara i startgropen. Spännande. 

 

Nguyên Lê Trio ”Silk and Sand”
(ACT)

Gitarristen Nguyên Lê, från Frankrike men med rötterna i Vietnam, har ända sedan jag först hörde honom för en massa år sedan imponerat väldeliga på mig. Han har en stil, en teknik och ett sound som gör att man känner igen honom bara han tar en ton på sin elgitarr. Det här är hans nittonde album på ACT i eget namn och han har medverkat på otaliga andra plattor med andra artister. Bland de egna utgivningarna märks bland annat en hyllning till Jimi Hendrix (”purple” 2002) och till Pink Floyds nu 50-årsjubilerande album ”The dark side of the moon” (2014). 1997 gav han ut albumet ”3 Trios” där låtarna ”Silk” och ”Sand” fanns med. Nu när han efter några fusions- och rocksatsningar med internationella stjärnor återvänder till trioformatet så kopplar han albumtiteln till just dessa två låtar – ”Silk and Sand”.
I trion ingår den marockanska slagverkaren Rhani Krjia, som bland annat spelat med Sting och Dominic Miller, och eftertraktade kanadensiska basisten Chris Jennings. Vi hör också gästmusikerna Sylvain Barou från Frankrike på flöjterna bansuri (Indien) och duduk (Armenien), Miron Rafajlovic från Bosnien på trumpet och flygelhorn och Etienne Mbappé från Kamerun som bjuder på ett härligt elbassolo på ”Baraka”. På sitt alldeles eget fantastiska och njutbara sätt knyter Nguyên Lê ihop jazz, rock och världsmusik – och bygger musikaliska broar mellan Asien, Afrika och Europa. Mångkulturjazz av högsta kvalitet.

 

Johanna Summer ”Resonanzen”
(ACT)

Som 21-åring vann Johanna Summer Young München Jazz Award, då hon omnämndes som en sensation med sin egen tappning av solopianojazz grundad på hennes utbildning inom klassisk piano. På sin debutplatta ”Schumann Kaleidoskop” (2020) fokuserade hon på den klassiskt romantiska kompositören Robert Schumann och i fjol fick vi höra henne tillsammans med unga altsaxofonisten Jakob Manz i den första av ACT:s serie ”The Gallery Concerts”. Två mycket bra plattor. Nu kör Johanna Summer, 27, solo igen och ännu en gång med den klassiska musiken i grunden. Hon har valt nio klassiska stycken av lika många kompositörer, men hon spelar dem inte som de är skrivna – i stället improviserar hon fritt utifrån de ramar som originalkompositionerna ger. Och allt som oftast ger hon sig ut på halsbrytande uppvisningar utanför dessa ramar.
Bach, Schubert, Ligeti, Mompou, Beethoven, Ravel, Grieg, Scriabin och Tchaikovsky är de kompositörer hon valt, och hennes improvisationer har fått titlar efter kompositörerna. Noterbart är att Johanna Summer gjorde två inspelningar eftersom hon inte var riktigt nöjd med första sessionen. Hon insåg att hon ville göra en inspelning som mer liknade atmosfären under en konsert så andra inspelningen gjordes inför en liten publik, rakt av som en improviserad konsert utan avbrott. Resultatet är magnifikt och hennes pianospel är imponerande känslofyllt. En blivande storstjärna.

 

Wolfgang Haffner ”Silent World”
(ACT)

Wolfgang Haffner räknas som Tysklands största jazztrummis och förutom att det här är hans 24:e album i eget namn har han genom åren varit med på inte mindre än omkring 400 plattor. Normalt är kalendern fullbokad med gigs och inspelningar världen över så de senaste åren har tiden inte räckt till för att komponera egen musik. Men när världen stannade upp på grund av pandemin skapads plötsligt utrymme att skriva ”Silent World”. Nu är han tillbaka med det närmast drömlika soundet som jag själv tycker är så bra på hans album ”Shapes” (2006), ”Round Silence” (2009) och ”Heart of the matter” (2012). Hans nya album ligger på samma extremt höga nivå, med en alldeles speciell spänning där han ofta bygger avskalade, enkla men magnifika melodier på en grund av stadig beat.
Han omger sig med inte mindre än 14 medmusiker där pianisten och keyboardisten Simon Oslender och trumpetaren Sebastian Studnitzky, som båda följt honom under många år, finns med på alla kompositioner. Basisten Thomas Stieger spelar på nio av de elva spåren. Haffner skrev 18 kompositioner men valde ut nio och plockade upp två tio år gamla låtar som inte kändes riktigt färdiga. Nils Landgren är med på ”Rise and Fall” med sin trombon och unga sångerskan Alma Naidu, född 1995, bidrar med ordlös sång på fyra låtar med sin uttrycksfulla röst som blir som ytterligare ett instrument i helheten. Risken finns att jag nöter ut den här skivan.

 

Ljus och Lykta
(Caprice)

Debutalbum av denna folkmusikkvartett som har sitt fokus på den vokala traditionen. Instrumentalt handlar det om en fiol och en gitarr, och det är som sagt sången i centrum, med alldeles utmärkt stämsång. Exempelvis i den 30 sekunder korta ”Höken” och den textlösa trallen ”Måns Olsson”, efter tungvrickaren och mästertrallaren från Mattmar. Kvartetten består av Klara Ekman von Huth, Annika Hammer, Anton Larsson (gitarr) och Vega Nordkvist (fiol) – och alla sjunger. De bjuder bland annat på fina arrangemang av traditionella låtar som ”Uti rosen” och skillingtrycket ”Jungfrun och sjömannen”. Vi hör också en sorglig text till sprittande glad polka i ”Sorgpolka” och egenskriven musik till en text av 1600-talspoeten Lars Wivallius i inledande ”Burfågeln”. Ljus och Lykta för den svenska folkmusiktraditionen vidare med en riktigt bra debut.

 

Håkan Broström ”Cosmic Friends”
(Prophone)

Saxofonisten Håkan Broström, 68, har vi kunnat höra i en mängd olika konstellationer och musikaliska genrer genom åren. Förutom hans egna Håkan Broström Quartet och duon tillsammans med pianisten Jacob Karlzon har han medverkat i exempelvis Stockholm Jazz Orchestra, Equinox, Joey Caldarazzo Quartet, Blues Transfusion, Birdsongs och varit arrangör och ledare för Norrbotten Big Band. I fjol samarbetade han med Carl Winther Trio vilket resulterade i plattorna ”Lovers Moment” och ”The Copenhagen Session”. På ”Cosmic Friends” leder han storbandet New Places Orchestra som bildades 2010 och fick sitt namn efter Broströms album ”New Places” (2006).
Broström har skrivit och arrangerat sex av albumets åtta kompositioner, och gjort fina tolkningar av två 30-talslåtar, George Gershwins ”I loves you Porgy” och Eubie Blakes ”Memories of you”. Han tar inte bara plats själv med sitt gedigna saxofonspel utan låter flera av det 17 musiker starka storbandet få utrymme att briljera. Bland annat unga isländska pianisten Anna Gréta Sigurðardóttir och basisten Jon Henriksson, senaste årets Faschings Vänner-stipendiat. Ett stipendium som Anna Gréta fick 2018. Andra som medverkar är exempelvis trombonisten Karin Hammar, träblåsaren Lina Lövstrand, som nyligen gästade Perdido Jazz & Blues, och rutinerade gitarristen Max Schultz. Tillsammans bjuder de på alldeles utmärkt storbandsjazz.

 

Anders Jormin/Lena Willemark ”Pasado en claro”
(ECM)

Anders Jormin är utan tvekan en av Sveriges främsta basister. Han är också professor på Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet, och dessutom hedersdoktor vid både Sibelius-Akademin och Musik- och teaterakademin i Tallinn, Estland. Han har flera gånger visat att han gärna kombinerar jazz med klassisk musik och folkmusik. Som på den här plattan tillsammans med en av våra allra främsta folksångerskor – Lena Willemark. Men det är absolut inget duo-album. Här medverkar trummisen Jon Fält, bland annat belönad med Jazzkatten vid två tillfällen, som ”Årets nykomling” 2004 och ”Årets musiker” 2018. Dessutom får vi njuta av japanska Karin Nakagawas fantastiska spel på sin 25-strängade koto, som ger en stark österländsk ljudbild.
Anders Jormin står för sju av kompositionerna där han valt att tonsätta en rad dikter, bland annat en från 700-talets Japan om en lysmask, en från 1000-talets Kina om dimman över en flod samt en italiensk dikt från 1300-talet. Han har också tonsatt Tomas Tranströmers haikudikt ”Köldens rike”, och titelspåret är en dikt av mexikanske poeten och diplomaten Octavio Paz. Lena Willemark, som inte bara sjunger utan också spelar fiol och viola, står för fyra av låtarna, och på två av dem sjunger hon på det närmast trolska älvdalsmålet. Tur att det finns översättning i konvolutet. ”Pasado en claro” är ett lågmält, gränsöverskridande och mycket finstämt album.

 

Marius Gjersø ”Yûgen”
(NXN Recordings)

Norske trumpetaren Marius Gjersø reste till norra Japan för att åka skidor i den omtalade pudersnön. Skidåkningen var fantastisk men det största intrycket gav mötet med den japanska kulturen och estetiken som han här beskriver i nio mer eller mindre improviserade musikstycken. Gjersø hade också, inför en rad konserter, studerat live-elektronik på Norska Musikhögskolan i Oslo. Och med influenserna från Japan skapade han det här drömska albumet där han kombinerar sitt känsliga, silkeslena, lite fräsande och luftiga trumpetspel med elektronik i form av FX-loop. Till sin hjälp har han också Sebastian Haugen på kontrabas, Jo Berger Myhre på elbas och Kaja Fjellberg Pettersen på cello.
Det är en oerhört finstämd och rogivande musikupplevelse Marius Gjersø bjuder på där han också beskriver de nio japanska titlarna och försöker översätta dem, så gott det nu går. Titelspåret ör exempelvis ett ord som ungefär betyder ”det vackra i det osedda” eller ”subtil djuphet”. Vi får också ett ”skogsbad” – ”Shinrinyoko” – och känslan av hur solljuset filtreras genom träden och träffar ditt ansikte: ”Komorebi”. Måhända har Gjersø hittat hem – ”Furusato” – och nu blommar han ut som de japanska körsbärsträden, en skönhet som är föränderlig vilket gör att vi uppskattar den mer. Så kan uttrycket ”Mono-no-aware” beskrivas. Det är vackert så det förslår och jag önskar bara att skivan var längre än de knappa 34 minuterna.

 

Enrico Rava/Fred Hersch “The Song Is You”
(ECM)

Den italienske trumpetaren Enrico Rava har hunnit bli 83 år och under senare delen av sin lpånga karriär har han spelat med bland andra Pat Metheny, Joe Henderson, Joe Lovano och hans landsman och trumpetarkollega Paolo Fresu, som vi bland annat hört tillsammans med våra svenska storstjärnor Jan Lundgren och Lars Danielsson. Här spelar Enrico Rava tillsammans med den amerikanske pianisten Fred Hersch, 67, som bland annat utsetts till ”Pianist of the year” 2011, 2016 och 2018, av Jazz Journalists Association. Att Hersch fortfarande spelar vid sin ålder är inte något konstigt, däremot att han överhuvudtaget kan spela. Hersch har haft HIV sedan 1984 och 2008 hamnade han i koma i två månader och var nära att dö. Det dröjde sedan länge innan han kunde spela piano igen.
Duon startar med Antonio Carlos Jobims ”Retrato em Branco e Preto” och bjuder sedan på en improvisation innan de gör två låtar som förkniuppas med Frank Sinatra och Tommy Dorsey Orchestra – ”I’m getting sentimental over you” och titelspåret ”The song is you”. De har också var sitt original med på plattan, Ravas korta ”The Trial” och Herschs vackra och hoppingivande ”Child’s Song” med ett långt improviserat parti där Rava imponerar rejält på sitt flygelhorn. Albumet avslutas med två välkända kompositioner av Thelonious Monk – ”Misterioso” och klassikern ”’Round Midnight”. Snyggt så det förslår, med bara två instrument.

 

Magic Momens 15 ”In the Spirit of Jazz”
(ACT)

Skivbolaget ACT har fyllt 30 år, och den artist som fick fronta jubileet var vår svenska världstrombonist Nils Landgren, med ett fantastiskt trippelalbum. Men det blev också ett femtonde samlingsalbum i serien ”Magic Moments”. 16 låtar från det senaste årets många utgivningar, varav avslutande ”Blue Corner”, skriven av holländaren Jasper van’t Hof för 30 år sedan, är hämtad från Landgrens jubileumsalbum. Här medverkar också bland andra basisten Lars Danielsson och gitarristen Ulf Wakenius. Landgren hör vi också i de tyska bröderna Julian och Roman Wasserfuhrs ”You are a friend of mine” och i fransyskan Camille Bertaults ”Bizarre”.
Fler svenskar får också plats på jubileumsplattan. Pianisten Joel Lyssarides, som vi haft förmånen att se hos Perdido Jazz & Blues bidrar med sin oerhört vackra ”Is there a way” som han gör tillsammans med basisten Niklas Fernqvist och trummisen Rasmus Blixt. En annan flitig gäst hos Perdido är pianisten Jan Lundgren och här bjuder han på den norska folksången ”Gårdsjänta” tillsammans med basisten Hans Backenroth. Extra roligt är det också att svenska bandet Dearest Sister, som fick kontrakt mede ACT under 2022, fått med sin mäktiga ”Leave me be”. Deras gränsöverskridande album ”Collective Heart” släpptes i november och vinylupplagan sålde slut snabbt. Räkna med att vi får höra mer av Ylva Almcrantz, Andrea Hatanmaa och deras tre medmusiker i framtiden.

 

Organic Organ Trio ”Powerplay”
(Prophone)

Orgeltrio som bildades 2015 och under flera år turnerade med en repertoar av låtar från the American Songbook. En tripp till USA – där de bland annat mötte gitarristerna Peter Bernstein och Yotam Silberstein, keyboardisten Larry Goldings, trummisen John Riley samt pianisten och organisten Ben Paterson – resulterade i Arvika-gitarristen Victor Rydströms album ”To Whom It May Concern” som kom 2020. Nu har Victor, trummisen Oskar Cederblad från Örebro och Hammondorganisten Simon Jonsson från Göteborg släppt nytt under namnet Organic Organ Trio. Trion bjuder på en sorts mix av modern orgeljazz och den mer traditionella musiken från 60-gtalet då orgeltrioformatet började slå igenom på allvar.
Nio egna kompositioner, där Victor Rydström står för de flesta. Redan på inledande titelspåret ”Powerplay” sätter de stämningen med Simons skönt varma Hammondljud som ackompanjerar Victors mjuka, briljanta gitarrspel på ett ypperligt sätt. Oskars trumspel är varsamt elegant och han bjuder också på ett närmast minimalistiskt solo. ”Goldish” är en vinkning till nämnde Larry Goldings, det blir swing i ”Sex, drugs & rock’n’roll” och på ”Marknadsgatan” och ”Midday Lullaby” får vi vacker nordisk melankoli. Ljudbilden är perfekt, och något annat är inte att räkna med då Esbjörn Svensson Trios legendariske ljudtekniker Åke Linton stått för inspelningen och mixningen.

 

Dieter Ilg ”Ravel”
(ACT)

Tyske kontrabasisten Dieter Ilg har en förkärlek att skapa jazz av klassisk musik. Han har tidigare gett sig på att göra album där han jazzar till musik av Bach, Beethoven, Wagner och Verdi – alla med samma sättning som han nu tagit sig an den franske tonsättaren Maurice Ravel (1875-1937). Det vill säga tillsammans med pianisten Rainer Böhm, också från Tyskland, och franske trummisen Patrice Héral. Trion bjuder på några av Ravels mest kända verk, som ”Pavane for a Dead Princess”, ”Alborada del gracioso” ur sviten Miroirs, ”Pavane of the Sleeping Beauty”, och ”The Fairy Garden” – de två sista ur balettsviten ”Ma mère l'Oye”, på svenska Gåsmors Sagor. Alla dessa är ursprungligen pianostycken. Här finns också kammarmusikstyckena ”Stråkkvartett i F-dur” och ”Pianotrio i a-moll”.
Självfallet har Dieter Ilg också bearbetat Ravels mest kända verk ”Boléro”, som ursprungligen skapades som ett balettstycke för en stor orkester. Dieter Ilg har krympt ihop det suggestiva verket från de normala 15-18 minuter det tar att spela, beroende på vilken orkester som framför det, till endast 4.21 – och det funkar alldeles utmärkt på enbart bas, piano och trummor. Trion tar sig an Ravels musik på ett mycket ömsint sätt och själv säger Dieter Ilg att Ravels kompositioner känns som skräddarsydda för hans trio. Resultatet är genomgående njutningsfullt och mycket vackert.

 

Filip Jers Quartet ”Plays Classical”
(Prophone)

Får man göra så här? Det undrar munspelaren Filip Jers och hans medmusiker. Får man jazza till kända klassiska stycken? Ja visst! Och bra blir det dessutom. Filip och hans kvartett har varit mycket respektfulla mot originalkompositionerna, samtidigt som de lyft fram den jazziga feeling som de hittat i den gamla musiken. Den lekfulla och bubblande improvisationen som ofta gömmer sig under ytan.
Låtvalet spänner från Hildegard von Bingens 1100-tal till Jussi Björlings paradnummer ”Till Havs”. Trummisen Wille Alin vispar skönt på Beethovens ”Für Elise” där han avslutar med ett frenetiskt solo. Henrik Hallbergs gitarrspel är mjukt och behagligt och Wilhelm Bromander är både följsam och lekfull med sin kontrabas. Filip Jers, 36, har en förkärlek för kromatiskt munspel och han är den första någonsin som tagit en masterexamen i munspel på Kungliga Musikhögskolan. Redan som 18-åring spelade han hem två VM-guld i munspel. Tillsammans med sina medmusiker ser han till att det svänger rejält om dessa klassiska kompositioner av Purcell, Rossini, Händel, Ravel, Tjajkovskij, Saint-Saëns, Brahms och Mozart. ”Vi kunde inte låta bli” skriver de i konvolutet. Tack, säger vi.

 

Emmet Cohen ”Uptown in Orbit”
(Mack Avenue)

Amerikanske pianisten Emmet Cohen med sitt tionde album som bandledare på lika många år. Och då ska man ha i åtanke att han bara är 32 år. Under pandemins nedstängning, då det inte gick att uppträda inför publik, lade Cohen ut spelningar på youtube, under rubriken ”Live from Emmet’s Place”. Oftast med sin trio där basisten Russel Hall och trummisen Kyle Poole ingår. Ibland hade han också inbjudna gäster. Det blev 100 spelningar från Emmets hem och de har nu flera miljoner visningar. Jazz Journalists Association utsåg också Cohen till 2022 års ”Live-Stream Producer”.
Här har han velat återskapa dessa livespelningar på en platta och förutom den nämnda trion hör vi på fem av de elva spåren Sean Jones på trumpet och Patrick Bartley på altsaxofon. Trots sina unga år har Cohen en förkärlek för äldre jazz och allt inleds med en 78-varvsljudbild på Willie ”The Lion” Smiths ”Finger Buster” från 1939. Och förutom sex original, varav fem av Cohen och en av Hall, bjuder de på Neal Heftis ”Li’l Darlin’”, Cedar Waltons ”Mosaic”, Gerry Mulligans ”Venus de Milo” och avslutningsvis Duke Ellingtons ”Braggin’ in Brass”. Snygga tolkningar av de nämnda låtarna och Cohen visar genomgående vilken flyhänt pianist han är, men det är i originalkompositionerna som det verkligen lyfter. Här har vi en jazzpianist som redan är stjärna och som vi kommer att få höra mycket spännande av de kommande åren.

 

Benjamin Lackner ”Last Decade”
(ECM)

Tysk-amerikanske pianisten Benjamin Lackner föddes i Berlin men flyttade redan som 13-åring till Kalifornien. Han brukar framförallt spela i trioformat och har sex plattor bakom sig med egen trio, men han uppträder även solo och i duett. Nu är det kvartett som gäller för första gången när han ger ut sitt första album på ECM. Samarbetspartnern sedan många år, basisten Jérôme Regard, är med här också och de övriga är trummisen Manu Katché (båda från Frankrike) och den norske trumpetaren Mathias Eick. Från trio till kvartett känns kanske inte som ett så stort steg att ta men Benjamin Lackner säger själv att han fick tänka helt annorlunda när han komponerade, eftersom han lyfter fram trumpeten som den huvudsakliga ”rösten” vilket gjorde att hans eget pianospel ofta blir mer som ett komp, även om han även här visar vilket skicklig pianist han är.
Det är ett stillsamt och mycket njutbart album som de fyra skapat där Jérôme Regard och Manu Katché står för en både stabil och lekfull grund. Katché håller för det mesta igen för att inte ta över, och hans vispande är i toppklass. Mathias Eicks ljuvliga trumpetspel, som vi bland annat kan njuta av på Lars Danielssons ACT-utgivningar ”Tarantella” och ”Libretto II”, är som vanligt superbt. Ibland bara viskar han fram tonerna. Lackner står för alla kompositioner förutom en som Regard skrivit till sin son, och där briljerar han stort på sin kontrabas.

 

Jazzagenturen ”Christmas Syndrome”
(Bra skivor)

Saxofonisten Fredrik Lindborg är en flitig gäst hos Perdido Jazz & Blues. Här har han och pianisten Fredrik Hermansson skrivit jazziga arrangemang till ett dussin jullåtar som ”Ave Maria”, ”Whwn you wish upon a star”, ”White Christmas”, ”Silent Night”, ”Blue Christmas” och Mariah Careys gigantiska julhit ”All I want for Christmas is You”. Rytmsektionen består av Niklas Fernqvist på bas och Konrad Agnas på trummor. Dessutom medverkar trumpetaren Nils Jansson. Ett alldeles utmärkt jazzigt julalbum och Fredrik Lindborg briljerar som vanligt.

 

Hannah Svensson ”Snowflakes in December”
(Ladybird)

Jazzsångerskan Hannah Svensson kunde jazzpubliken i Örnsköldsvik se hos Perdido Jazz & Blues i våras, och nu är hon aktuell med ett julalbum. Här har hon samlat tio klassiska julsånger och lagt till en helt ny egenskriven låt, som också är titeln på albumet. Hannah omger sig med en kvartett högst kompetenta jazzmusiker. Klas Lindqvist på saxofon och klarinett, Sven-Erik Lundeqvist, piano, Paul Svanberg, trummor och eminenta Mattias Svensson på bas. Mattias imponerar allra mest, lyssna bara på hur han ensam ackompanjerar Hannah på bluesiga ”Merry Christmas Baby” – och hans briljanta solo i inledningen. I övrigt får vi bland annat välkända låtar som ”Have yourself a merry little Christmas”, ”Winter wonderland”, “Let it snow”, “White Christmas”, “Jingle Bells” och Joni Mitchells “River”.

 

Jazzrausch Bigband ”Alle Jahre wieder!”
(ACT)

Jazzrausch Bigband består på det här julalbumet av 18 musiker som bjuder på traditionell tysk, och en österrikisk, adventsmusik, psalmer och hymner – i storbandsarrangemang skrivna av Leonhard Kuhn som leder den här orkestern tillsammans med trombonisten och producenten Roman Sladek. Jazzrausch Bigband är ett imponerande och mycket spännande projekt och det här är deras tolfte album sedan debuten 2015. Normalt domineras repertoaren av modern dansklubbsmusik i storbandstappning och den här julplattan står i stark kontrast till bandets två senaste album ”Téchne” (2021) och ”Emergenz” som kom tidigare i år. Här handlar det om mer traditionell storbandsjazz och även om låtvalet har med advent att göra så funkar den här musiken lika bra året om. Man ger utrymme till många riktigt bra solon och det svänger stundtals rejält, inte minst i klassikern ”Det är en ros utsprungen”. Jazzrausch Bigband har för övrigt släppt ett julalbum tidigare – ”Still! Still! Still!” som kom 2019.

 

Nils Landgren ”3 Generations"
(ACT)

Tyska skivbolaget ACT firar 30 år och då får vår svenska superstjärna på trombon – Nils Landgren – fronta jubileet med ett maffigt album på tre skivor och 30 härliga låtar. Här får Landgren visa sin bredd när han omger sig med ett 40-tal av ACT:s främsta musiker, och det vimlar av svenskar: Magnus Lindgren, Lars Danielsson, Ida Sand, Ulf Wakenius, Jan Lundgren, Joel Lyssarides, Viktoria Tolstoy, Christian Spering, Rigmor Gustafsson, Fläskkvartetten, hela Nils Landgren Funk Unit och salig Esbjörn Svensson som vi hör i ”Dear Diary” från 2003. Även ”Fire and Rain”, där Rigmor sjunger, är från 2003, och tre av låtarna är liveupptagningar. Men det mesta är nyinspelat, live i studio i Berlin i somras.
Allt inleds med en cover på Canned Heats gamla ”Let’s Work Together” från 1970, som nu blivit till ”Let’s ACT Together”. Därefter följer alltså ytterligare 29 låtar av högsta kvalitet, allt från den fina ”Gammal Fäbodpsalm” och Stephen Sondheims klassiker ”Send in the Clowns” till en ny version av ”The Return of Mohammed” som hämtats från Esbjörn Svensson Trios mästerverk ”From Gagarin’s Point Of View” från 1999. Här finns också en oändligt vacker tolkning av Arvo Pärts ”My Heart’s in the Highlands” med sydkoreanskan Youn Sun Nah på sagolik sång. Nils Landgren anslöt till ACT för 28 år sedan, två år efter att Siggi Loch grundade sitt skivbolag. Den här makalösa trippelskivan avslutas lämpligt nog med Funk Units ”Don’t Stop Now” och Frank Sinatra-klassikern ”Young at Heart”. En hint om att 30 år inte är någon ålder.

 

Matilda Schyborger ”Thoughts on Thoughts”

De som var på Umeå Jazzfestival nyligen och hade lyckats hitta in i den nya lilla scenen Miklagård på lördagskvällen för att se Matilda Schyborger kom ut med ett saligt leende på läpparna. De var helt tagna av vad Matilda och hennes medmusiker – Sofia Kristensen, keyboard, Olle Lannér Risenfors, bas, och Simon Hjälm, trummor – hade bjudit på.
Matilda är en ny spännande röst på den svenska jazzscenen och nu släpper hon sitt debutalbum där hon omger sig med Mattias Olofsson, gitarr, Amanda Karström, bas, Edvin Fridolfsson, trummor, och Tobias Wiklund, trumpet. Hon säger sig ha sina inspirationskällor i bland andra Joni Mitchell och Billie Holiday, och ska vi jämföra hennes röst med någon svensk jazzstjärna blir det väl närmast Isabella Lundgren. Men Matilda visar här att hon inte alls är ute för att härma någon – hon har sitt alldeles eget uttryck och sound och ger oss tio eleganta och spännande kompositioner som handlar om saknad och frustration, längtan och lycka. Ibland växer låtarna, virvlar i väg som höstvindar och blir riktigt maffiga. Hennes musiker ges också bra med utrymme och framförallt imponeras man av trumpetaren Tobias Wiklund som sätter rejäl färg till Matildas snygga musikbyggen. Tobias kommer för övrigt till Perdido Jazz & Blues med egen kvartett i mars, och visst vore det roligt att någon gång få se Matilda Schyborger i härliga Blueskällarn på Bruksgården.

 

Lodestar Trio ”Bach to Folk”
(Naxos)

Brittisk-tyske violinisten Max Baillie är klassiskt skolad och känd för sina samarbeten med bland andra Bobby McFerrin, John Williams och Björk. Tillsammans med norske Olav Luksengård Mjelva, hardangerfela, och svenske nyckelharpisten Erik Rydvall – som utgör en prisad och hyllad folkmusikduo – bildar man trio Lodestar, ett initiativ av Baillie som fascinerats av duons spel på sina skandinaviska instrument.
Merparten av musiken är bearbetningar av Bachs soloverk för violin och cello och här finns även musik skriven av tre av Baillies favoriter inom barockmusiken – Francois Couperin, Jean-Baptiste Lully och Tarquino Merula. Dessutom bjuder trion på fyra egenskrivna kompositioner. Bach har tidigare inte spelats i trioformat på dessa instrument och Rydvall upptäckte att det inte gick på hans traditionella nyckelharpa, så han fick beställa ett specialbyggt instrument av Esbjörn Hogmark. Det låter fantastisk vackert om trion, inte minst i en av Bachs mest kända kompositioner – Air. Ljudbilden är också härlig tack vare att man valt en kyrka som inspelningsplats, i norska Røros.

 

Marius Neset ”Happy”
(ACT)

Norske saxofonisten Marius Neset är i mitt tycke ett fenomen, och en av de mest spännande kompositörerna just nu. Han har tagit sitt instrument till helt nya nivåer och hans skicklighet som kompositör har lett till samarbeten med olika väletablerade orkestrar. Nyligen gjorde han också sitt första framträdande som solist i Royal Alberg Hall med ett nytt ambitiöst verk, som vi säkerligen får på skiva senare.
På den här plattan hörs influenser från många olika håll, bland annat 70- och 80-talens soul- och funkmusik. Man kan också dra paralleller i Nesets låtskrivande till bortgångna mästare som Joe Zawinul och Frank Zappa. Titeln ”Happy” har enligt Neset själv att göra med glädjen den här kvintetten kände när de under en veckas tid spelade in i The Village Studio i Köpenhamn. Och glatt är det, samtidigt som Neset visar prov på sitt komplexa låtskrivande, med taktbyten, experimentella rytmer och stilistiskt tvära kast. Med sig har han svenskarna Magnus Hjorth, piano, och Anton Eger, trummor, som också står som medkompositör på fyra spår. Dessutom britterna Elliot Galvin på keyboard och synth samt basisten Conor Chaplin som imponerar väldeliga på ”Island” – en mäktig låt, liksom avslutande ”Diamonds” som för tankarna till Sting. ”Wildlife” sprudlar av afrikanska rytmer och ”The Unknown” är lekfull experimentlusta. Marius Neset bjuder på en musikalisk bergochdalbana, och det kittlar i maggropen.

 

Esbjörn Svensson ”Home.s.”
(ACT )

Redan första ackordet ger rysningar. Här talar Esbjörn Svensson (1964-2008) till oss från andra sidan. Esbjörn lever igen, 14 år efter den tragiska drunkningsolyckan. Här kommer musik som få har hört förr, inspelningar som Esbjörn gjorde hemma i källaren, bara veckor före sin död. I nära tio år låg filerna orörda på en hårddisk innan hustrun Eva tog sig för att gå igenom materialet. Det hon fann kan närmast beskrivas som en sensation i jazzkretsar. Nio fantastiska kompositioner som Eva gav titlar efter de nio första bokstäverna i det grekiska alfabetet, som Esbjörn själv intresserade sig för.
Jag har skrivit det förr, och jag gör det igen. Det finns ett före och ett efter Esbjörn Svensson Trio. De gjorde ett enormt avtryck, de tog jazzen till en ny nivå och de har inspirerat mängder av jazzmusiker genom åren. Esbjörns betydelse och inflytande på jazzen kan aldrig överskattas. Att det nu kommer ny musik från honom är förstås fantastiskt. Oändligt vackra små kompositioner som ger en fingervisning om vart Esbjörn var på väg i sin musik. Hur mycket som är ren improvisation i stunden är svårt att veta, och när man ibland hör honom nynna till sitt spel är det svårt att hålla tillbaka tårarna. Han är bluesig i Gamma, kraftfull i Delta, flyhänt lekfull i Epsilon, mjukt elegant i Zeta. Det låter folkmusik om Eta och både Theta och Iota låter som klassiska menuetter. Och allt är alldeles briljant.

 

Hazelius Hedin ”Silverdalen”
(Gammalthea)

Två av Sveriges främsta folkmusiker har släppt sitt fjärde album som duo. Johan Hedin hanterar nyckelharpa och en gammal kontrabasharpa från 1789. Esbjörn Hazelius spelar cittern, gitarr, en speciell lutgitarr och en violino d’amore – en viola med resonanssträngar. Dessutom sjunger han på några spår, bland annat en överraskande tolkning av Peps Perssons ”Främmande”, fortfarande med högaktuell text.
I övrigt blandas sånger och instrumentallåtar från olika tidsåldrar, bland annat en medeltida ballad, danslåtar från 1700-talet, nyskrivna stycken av Esbjörn Hazelius och en ny tonsättning av en gammal emigrantvisa. Skickligt framfört av två rutinerade folkmusiker, och stundtals ljuvligt vackert.

 

Jan Lundgren & Hans Backenroth ”Jazz Poetry”
(ACT)

Andra liveplattan som ACT släpper i sin nya serie ”The Gallery Concerts”, intima konserter från skivbolagsdirektören Siggi Lochs eget konstgalleri i Berlin. Här är det den fantastiske pianisten Jan Lundgren, som vi nyligen hade förmånen att se tillsammans med Nils Landgren hos Perdido Jazz & Blues. Nu i duett med lika fantastiska basisten Hans Backenroth. Även om de två känt varandra länge så är det faktiskt första gången de gör något tillsammans som duo. Albumtiteln är talande – när Jan Lundgren spelar, och skapar sin musik, går det närmast att jämföra med poesi. ”Precis som en dikt så stimulerar musik din fantasi” säger Jan Lundgren själv.
Förutom tre nya originalkompositioner av Jan bjuder duon på allt från jazz och pop till folkmusik och klassiskt – i Jan Lundgrens arrangemang av Mozarts ”Lacrimosa”. Folkmusiken är en polska av Mats Edén och ett arrangemang på den norska traditionella ”Gårdsjänta”. Då går tankarna lätt till Jan Johansson och Georg Riedel och deras klassiker ”Jazz på svenska” från 1964. Vi får också Leonard Cohens ”A Thousand Kisses Deep”, Lennon/McCartneys vackra ”She’s Leaving Home”, Oscar Pettifords ”Tricotism” och som avslutning Victor Youngs ”Stella by Starlight”. En oerhört vacker duokonsert, med två svenska supermusiker, som vi nu kan njuta av i denna inspelning.

 

Keith Jarrett ”Bordeaux Concert”
(ECM)

2018 drabbades Keith Jarrett av stroke, två gånger, och han meddelade då att han förmodligen aldrig skulle kunna uppträda igen. 2016 gjorde han sin sista Europaturné och tidigare har hans konserter i München och Budapest släppts på skiva. Nu är även konserten från Bordeaux ute, och den makalöse improvisationspianisten – då 71 år – briljerar som vanligt. När det kommer till solokonserter som denna, där Jarrett sätter sig vid flygeln med ett tomt blad och improviserar fram en hel konsert, är han ett unikum. Han söker möjligheterna i stunden, komponerar i nuet, och det han bjuder (eller rättare sagt bjöd) sin publik på kunde bara höras där och då. Musiken kan inte återskapas på samma sätt igen och när man lyssnar på en liveupptagning som denna så blir man oerhört fascinerad.
Keith Jarret letar sig fram över tangenterna, hittar ackord som inte existerar samtidigt som högerhanden flyger fram. Allt som oftast hör man honom också själv humma och gny, som om det ibland gör ont – och ibland är njutningsfullt – att få fram musiken. Konserten består av 13 fristående stycken, där några av dem – jag tänker särskilt på III, med sin vackra melodi – är så fulländade att vilken pianist som helst skulle ha varit överförtjusta att ha kunnat komponera något liknande. Men här har Jarrett improviserat fram melodin i stunden. Keith Jarret, 77, spelar förmodligen aldrig mer, men hans musik lever vidare.

 

Jennifer Hartswick ”Something in the water”
(Mach Avenue)

Trumpetaren och sångaren Jennifer Hartswick har selat med bland andra Herbie Hancock, Tom Petty, Carlos Santana och Rolling Stones, för att nämna några. Hon är också fast medlem i Trey Anastasio Band där hon spelar trumpet och tuba. Här på ett album i eget namn visar Hartswick också att hon är en skicklig låtskrivare, tillsammans med producenten och gitarristen Nicholas Cassarino. Hon gör också en cover på Randy Newmans ”Guilty” som Bonnie Raitt spelade in först 1973, här som naken blues enbart ackompanjerad av fantastiske basisten Christian McBride. Men det är i de egna ”Only time will tell”, ”Two way mirror”, ”By the river” och ”For you” som hon imponerar allra mest. Soul, funk och jazzfusion i toppklass – och hon sjunger helt fantastiskt, med kraftfull stämma och rejält omfång.

 

Philip Catherine ”75 – live at Flagey”
(Out Note Records)

Belgiske gitarristen Philip Catherine fyller 80 år 27 oktober. Han skivdebuterade för mer än ett halvt sekel sedan och 1976 ersatte han Jan Akkerman i nederländska gruppen Focus. Meritlistan är enorm och han har bland annat spelat med Chet Baker, Charles Mingus och violinisten Stéphane Grappelli, vilket ledde till att hanblev omnämnd som ”Young Django” efter Grappellis kompanjon Django Reinhardt i Quintette du Hot Club de France. Den här liveinspelningen gjordes 2017 i Bryssel veckan efter Catherines 75-årsdag, med en speciell sättning där han använde sig av dubbla pianister, dubbla trummisar, dubbla basister och en trumpetare.
Philip Catherine valde låtar som spände över stora delar av hans långa karriär, där de två tidigaste – ”Nineteen Seventy Fourths” från albumet ”September Man” (1974) och ”We’ll Find a Way” från ”Guitars” (1975) – skrevs av basisten John Lee. Han bjuder också på Cole Porters ”So in Love” från musikalen ”Kiss me, Kate”, en kort snutt av Charlie Chaplins vackra ”Smile” från filmen ”Moderna Tider” och låter publiken vara med på Toots Thielemans välkända ”Bluesette”. På ”You don’t know what love is”, som otaliga jazzstjärnor spelat in, gästar Philip Catherines dotter Isabelle på sång. Bandet är suveränt och de dubbla pianisterna behövs verkligen på Catherines egna ”Piano Groove”. Han ger i dagarna tre 80-årskonserter, kanske kommer de på platta någon gång.

 

Yellowjackets "Paralell Motion" 
(Mack Avenue)

Det har gått 41 år sedan Yellowjackets skivdebuterade, men tro inte att detta är något trött band som bara går på rutin. Allt startade 1977 när gitarristen Robben Ford skulle spela in sitt första soloalbum och plockade med sig basisten Jimmy Haslip, trummisen Ricky Lawson och keyboardisten Russell Ferrante. Ferrante, 70 år, är den enda som är kvar från den tiden och står för de flesta av kompositionerna tillsammans med saxofonisten Bob Mintzer, 69, som varit med sedan 1991 och en gång spelat i Örnsköldsvik tillsammans med High Coast Jazz Orchestra. Trummisen Will Kennedy, 62, kom med 1987 men hade ett tio år långt uppehåll innan han återvände. Ynglingen i bandet är basisten Dane Aldersson, 39, som tog över efter Jaco Pastorius son Felix och han axlar originalmedlemmen Jimmy Haslips roll på ett utmärkt sätt med sin sexsträngade bas.
Efter de två senaste skivornas olika samarbeten är Yellowjackets tillbaka som renodlad kvartett och detta är faktiskt den första av bandets 27 album där alla medlemmar bidrar med låtar. Dane Alderson visar på fartfyllda ”Onyx Manor” och avslutande lugna ”Early” att han i allra högsta grad lever upp till Yellowjackets höga nivå på jazzfusionkompositioner. På Ferrantes ballad ”If you belive” gästar Jean Baylor med smäktande sång. Yellowjackets har 15 Grammy-nomineringar varav två vinster, och trots över 40 år i bagaget så finns fortfarande energin och innovationsviljan.

 

Connie Han ”Secrets of Inanna”
(Mack Avenue)

Stjärnskottet Connie Han, 26 år ung, med sitt fjärde album. Den här pianisten fick tidigt trummisen Bill Wysaske som mentor och han spelade på, och producerade, hennes debutplatta 2015, och har stått vid hennes sida sedan dess. Han har producerat även denna platta, där han också spelar och dessutom står som kompositör på fyra av spåren.
Connie Han är uppvuxen i Los Angeles och intresserade sig för jazz redan som 14-åring. Karriären har sedan debuten gått spikrakt uppåt och 2019 fick hon den prestigefyllda utnämningen Steinway Artist. Hon har influerats av storstjärnor som Chick Corea, Herbie Hancock och McCoy Tyner – och på den här plattan gör hon en cover på Chic Coreas fina ”Desert Air” från 1973. Hon tolkar även ”Morning Star” av Rodgers Grant som Hubert Laws var först att spela in 1972. Resten, sex ruskigt bra låtar, har Connie Han skrivit själv och hon formligen flyter fram över tangenterna, oavsett om hon sitter vid flygeln eller skapar skönt varmt sound på Fender Rhodes. Att hon dessutom omger sig med musiker i absolut världsklass gör ju inte saken sämre: tenorsaxofonisten Rich Perry från Vanguard Jazz Orchestra, flöjtisten Katisse Buckingham och superbasisten John Patitucci som spelat mycket med Chick Corea och nu hjälper till att lyfta en ny pianist till skyarna. Connie Han spelar fullständigt briljant, spelet är blixtrande, och ännu är hon bara i början av sin karriär. Mycket spännande.

 

Symbio ”Endeavour”
(Gammalthea)

Hurdy-Gurdy, eller vevlira som vi säger i Sverige, i kombination med dragspel. Ja, det är allt som behövs för att skapa en typ av nyskapande folkmusik som samtidigt har inslag av elektronisk klubbmusik. Duon Symbio består av LarsEmil Öjeberget på dragspel – som även spelar percussioninstrumentet kickbox – och Johannes Geworkian Hellman på Hurdy-Gurdy. De har spelat ihop sedan 2011 och de senaste sju åren turnerat flitigt långt utanför Sveriges gränser. Just nu är de för övrigt på turné i USA. Symbio fick priset Årets Nykomling på Folk- & Världsmusikgalan 2016 och de har vid flera tillfällen representerat Sverige på olika internationella galor, som Folk Alliance International i USA och på årets upplaga av Nordic Folk Alliance som hölls i Göteborg.
Med små medel, de är ju trots allt bara två musiker, skapar Symbio stundtals mycket mäktig musik. Oftast fartfylld med ett stadigt beat i botten som gör att de passar lika bra på stora festivaler som på intima dansklubbar, och hela tiden med folkmusiken som grund. Stundtals lugnar de ned sig och i vissa partier blir det närmast progressiv symfonirock eller krautrock – 8 minuter långa ”Genom mörker” är ett bra exempel. Jag har inte haft förmånen att se Symbio live någon gång, men efter att med stor glädje tagit till mig musiken på ”Endeavour”, duons tredje album, så står en livespelning numera högt uppe på min önskelista.

 

Lovisa Jennervall ”Between You and Me”
(Prophone)

Lovisa Jennervall, född 1990 i Luleå, är nu aktuell med sitt första album i eget namn. Hon har tidigare släppt två album med Ellas Kapell som hon var med och bildade under studietiden på Kungliga Musikhögskolan där hon gick 2016-2020. En grupp som startades med musikernas gemensamma kärlek till Ella Fitzgerald som bas. På det här albumet har hon samlat en kvintett unga musiker kring sig, där de flesta också just avslutat sina studier på Kungliga Musikhögskolan: Ima Baeza Bilgin, piano, August Eriksson, kontrabas, Magnus Jonsson, trummor, Linnea Jonsson, trumpet, och Samuel Muntlin på saxofon, basklarinett och dragspel. Muntliun har också skrivit blåsarrangemangen till två av låtarna.
Lovisa står för samtliga nio kompositioner och arrangemang, och det handlar om finstämda stycken formade av smärta, hjärtesorg, längtan och separationsångest. Och hon använder ofta sin röst som ett sjätte instrument i denna konstellation, med sin ordlösa sång. Lovisa är som sagt inte en helt ny röst på den svenska jazzscenen, men många har nog ännu inte upptäckt henne. Nu är det absolut dags, och hennes mentor Isabella Lundgren – i mina öron den främsta rösten i Sverige – har en viktig roll i Lovisas solodebut. Isabella har producerat albumet och öser även lovord över Lovisa i en text på konvolutet. Än har Lovisa en bra bit kvar till Isabellas nivå, men det här är en bra start.

 

Fredrik Kronkvist ”The Swedish Songbook”
(Connective Records)

En av Sveriges allra främsta saxofonister har efter en rad hyllade internationella projekt, där han spelat med några av världens främsta jazzmusiker, återvänt till Sverige – och på sin nya platta utforskar han några av våra mest älskade kompositioner. Han omger sig med Olof Wullt, gitarr, Sven-Erik Lundeqvist, piano, Simon Petersson, bas, och Adam Ross, trummor.
Efter ett egenskrivet intro tar Fredrik och hans eminenta band med oss på en härlig musikalisk resa. Eller vad sägs om traditionsrika stycken som ”Ack Värmeland du sköna”, ”Uti vår hage”, ”Emigrantvisa”, ”Visa från Utanmyra”, ”Vem kan segla förutan vind”, ”Allt under himmelens fäste” och ”Limu, Limu, Lima”. Han ger sig också på Olle Adolphsons ”Nu har jag fått den jag vill ha” och två låtar som Monica Zetterlund gjorde oförglömliga med Beppe Wolgers texter – ”Sakta vi gå genom stan” och Bill Evans ”Waltz for Debby” som på svenska blev ”Monicas Vals”. Fredrik Kronkvist berättar att några av dem sjöng han i skolans kör och några sjöng hans mamma för honom när han skulle sova. Fredrik står för samtliga arrangemang och han har varit både försiktigt trogen originalmelodierna och samtidigt stöpt om dem till ösig jazz. En mycket bra platta som Örnsköldsviks jazzpublik får höra live hos Perdido på Bruksgården 25 november då Fredrik Kronkvist har med sig just de här musikerna för att spela sina favoriter ur den svenska musikskatten.

 

Julian & Roman Wasserfuhr ”Mosaic”
(ACT)

"Mosaik". Bröderna Wasserfuhr, Julian (trumpet) och Roman (piano) förklarar titeln: ”Det passar in i våra musikaliska processer de senaste två åren. Trots en enorm variation i de enskilda styckena – och även i de känslor som är förknippade med dem – och även om vi har valt en lång rad musiker och vänner att spela in den här musiken med, bildar hela albumet ändå en sammanhängande bild. Det har framkommit ur våra erfarenheter, samtal och möten med människor under denna tid." "Mosaic" har också sammanfogats från platser långt ifrån varandra: från Wasserfuhrs ateljé i fridfulla Hückeswagen, den lilla staden nordost om Köln där de två bröderna, som alltid har hållit sig nära, växte upp och fortfarande har sin bas, till Nashville där de arbetade (i princip) tillsammans med ett dussin andra musiker. Här finns ett kalejdoskop av olika stämningar, inklusive en raplåt och en hyllning till Kurt Cobain...

 

Jazz at Berlin Philharmonic XII: Sketches of Miles
(ACT)

Miles Davis har en unik plats i musiken, kanske det största geniet och innovatören inom jazzen. Bland hans totalt 100 studio- och livealbum var ”Miles Ahead”, ”Milestones” och ”Kind of Blue” – som kom i snabb följd i slutet av 50-talet – epokgörande. 1964 uppträdde Miles Davis på den allra första Jazzfest Berlin och han återvände ytterligare åtta gånger som huvudartist. 2021 var det 30 år sedan Miles Davis dog och för att hylla honom, och minnas hans spelningar på Jazzfest Berlin, producerade skivbolagsdirektören Siggi Loch den här livekonserten 27 november 2021.
Första skivan på dubbelalbumet består av fyra långa stycken med ett utmärkt band som består av pianisten Danny Grissett, basisten Joshua Ginsburg, trummisen Gregory Hutchinson och trumpetaren The Croker – som axlar Miles Davis roll på ett ypperligt sätt. På legendariska ”So What” gästar också Magnus Lindgren på tenorsaxofon, och Magnus har en oerhört viktig roll i sammanhanget. På andra skivan får bandet stöttning av medlemmar ur Berliner Philharmoniker och här har Magnus skrivit arrangemangen tillsammans med Hans Ek. Vi bjuds på tre sviter från ”Miles Ahed”, ”Sketches of Spain” och ”Porgy and Bess”, i oerhört mäktiga arrangemang. Sedan avslutas denna fantastiska ”one of a kind-concert” med klassikern ”All Blues” från ”Kind of Blue”, med imponerande tvärflöjtsspel av Magnus Lindgren. Jag tror att Miles Davis ler i sin jazzhimmel.

 

Niggli/Loibner ”Still Storm”
(Intakt Records)

Österrikaren Matthias Loibner har utforskat hurdy-gurdy under lång tid, och har blivit en expert på det exotiska medeltida instrumentet. Själv säger Loibner att han inte är någon musiker, utan en observatör av mänskliga känslor. Men eftersom han inte kan måla och heller inte litar på orden så använder han musiken för att beskriva sina observationer. Slagverkaren Lucas Niggli är född i Kamerun men bor numera i Schweiz och har länge varit ett aktat namn inom den europeiska jazzen.
När dessa två nu slagit sig samman i projektet Still Storm blir resultatet någon sorts poesi – utan ord. Albumet består av 16 delar där nästan allt är helt improviserat. Samspelet är imponerande och kanske handlar det om en akustisk tankeöverföring mellan de två musikerna. Nigglis rytmer ligger hela tiden i fokus och Loibner färglägger med sin hurdy-gurdy och diverse elektronik. Det är suggestivt och närmast meditativt, i något parti med underliga ljud som för tankarna till de mest obskyra delarna av Pink Floyds album Ummagumma från 1969.
Det är inte ofta man hör hurdy-gurdy men jag fick nyligen uppleva ett live på Urkult med portugisisk-brasilianska gruppen Deltas, som gjorde två lysande framträdanden. I svensk folkmusik hittar vi också instrumentet och en lysande platta är Prototyp från 2013 med Stefan Brisland-Ferner från Garmarna och Hållbus Totte Mattsson från Hedningarna, som kallar sig just Hurdy-Gurdy.

 

Stockholm Swing All Stars ”Listen!!!”
(Imogena Records)

Trogna Perdido-besökare känner förstås väl till Stockholm Swing All Stars, och alla sju musiker som ingår i bandet. I fjol spelade de på Sensommarjazzen på Dekarsögården, och när jazzklubben firade 50-årsjubileum var det dessa herrar som underhöll. Bandet firar i år 20-årsjubileum och under fjolåret spelade de in en trilogi där ”!!!” släpptes i september. Nu kommer del 3, ”Listen !!!”, även om del 2, ”Dance!!!”, ännu inte har släppts. Det är ett album där bandet tar oss tillbaka i tiden till det glada 30-talet med Jerome Kerns ”Pick Yourself Up” och Nat Simons ”Poinciana” samt Richard Rodgers ”Where or When” – två låtar som pianisten Daniel Tilling arrangerat ihop till en. Vi hör också Billy Strayhorns ”U.M.M.G.” som Duke Ellington spelade in först 1959, och Horace Silvers ”The Preacher” från 1955.
Bandet ger oss även fyra originalkompositioner; trombonisten Dicken Hedrenius briljerar på egna ”And Clyde” och Klas Lindquists två nya låtar skriker 30-tal, och på ”New Shoes” ger han ett härligt klarinettsolo. Fredrik Lindborg bidrar med lugna och mycket njutbara ”The Unplesantness” med skön basklarinett. Allt avslutas med Duke Ellingtons klassiker ”Don’t Get Around Much Anymore” i arrangemang av Fredrik Lindborg. Att det här är gräddan av svenska jazzmusiker, med fokus på swing, är ingen hemlighet – och det är omöjligt att inte låta sig ryckas med av allt skönt bubblande sväng.

 

Magnus Lindgren/Georg Breinschmid ”Celebrating Mingus 100”
(ACT)

Jazz at Berlin Philharmonic är en serie liveinspelningar som tyske skivbolagsdirektören Siggi Loch ligger bakom, och del XIII hyllar Charles Mingus som skulle ha blivit 100 år 22 april. Hundraårsminnet av hans födelse har uppmärksammats på många sätt och det här niomannabandet, speciellt sammansatt för jubileumskonserten 13 april i Berlin. Bandet bjuder på sex av Charles Mingus kompositioner och för fyra av arrangemangen står svenske multimusikern Magnus Lindgren, som här spelar barytonsaxofon och basklarinett. De två övriga arrangemangen har österrikiske kontrabasisten Georg Breinschmid skrivit. De två hade inte arbetat tillsammans tidigare men här förvaltar de Charles Mingus på ett strålande sätt.
Amerikanske pianisten Danny Grissett har varit medlem i Mingus Big Band och hans landsman, trummisen Gregory Hutchinson har bland annat spelat i Joshua Redman Quartet. Tenorsaxofonisten Tony Lakatos är från Ungern och trombonisten Shannon Barnett från Australien, men båda bor numera i Tyskland. Och konsertens riktiga hemmaspelare är trumpetaren Matthias Schriefl och den unge stjärnsaxofonisten Jakob Manz. Dessutom hör vi franska sångstjärnan Camille Bertault som skrivit franska texter till två av låtarna. Lyssna hur hon håller ut sista tonen i ”Goodbye Pork Pie Hat” i en evighet. En magiskt bra konsert som på ett fantastiskt sätt hylla Charles Mingus och hans musik.

 

Lisbeth Quartett ”Release”
(Intakt Records)

Altsaxofonisten Charlotte Greve har sedan 2012 New York som bas men är född i Tyskland. Hon har omtalats som en av de mest spännande unga saxofonisterna i Tyskland, nu har hon hunnit bli 34 och gjort sig ett namn på jazzscenerna i såväl Tyskland som på Brooklyn. Tidigare i år erhöll hon för övrigt Deutscher Jazzpreis Artist of the year. Charlotte Greve ingår i flera olika konstellationer, bland annat altsaxofonkvartetten Asterids, trion The Choir Invisible och i band som Matt Pavolkas Horns band, Big Heart Machine och Vinnie Sperrazzas Apocryphal. Hon leder också två egna band, Wood River och Lisbeth Quartett som grundades 2009 och belönades med ett Jazz-Echo som årets nykomling för deras andra album ”Constant Travellers”.
”Release” är bandets femte album och Charlotte Greve står bakom samtliga kompositioner utom en, som basisten Marc Muellbauer skrivit. Hon skapar musik som på samma gång är subtil och energisk och resultatet är melodier som bygger stämningar och intensiva känslor. Själv har hon sagt att låtskrivandet går att jämföra med en konstnärs arbete när denne utvecklar detaljer och djup i sina målningar, lager för lager. Manuel Schmiedel målar också landskap med sitt pianospel, Marc Muellbauers basgångar är distinkta och trummisen Moritz Baumgärtner visar upp ett mycket dynamiskt spel. Men det är självklart Charlotte Greves svävande och livfulla saxofon som ligger i fokus.

 

Joey Alexander ”Origin”
(Mack Avenue)

Joey Alexander föddes på Bali och den här unga pianisten har just fyllt 19 år, och albumet som nu är ute spelades in dagarna innan hans 18-årsdag. Då kan man tänka sig att det är hans debutalbum, men faktum är att ”Origin” är hans sjätte platta. Joey debuterade som 11-åring med ”My Favourite Things” som nominerades till en Grammy för bästa instrumentala jazzalbum. Han blev också den första indonesiska musikern att hamna på Billboard 200 då albumet nådde 59:e plats på listan. Joey började redan som sexåring intressera sig för pappans jazzplattor och 2013, nio år gammal, vann han Grand Prix Master Jam i Odessa, Ukraina.
Han har själv berättat att när han fick spela för Herbie Hancock som 8-åring, och legenden Hancock uttryckte att han trodde på Joey Alexander, så bestämde han sig för att ägna sig helt åt jazzen. Vid 11 års ålder valde hans familj att flytta till New York för att främja Joeys musikaliska karriär och nu har han släppt sitt första album där alla kompositioner är hans egna. Hans medmusiker är betydligt äldre, från 39-årige israelen Gilad Hekselman på gitarr till 56-årige kontrabasisten Larry Grenadier. Saxofonisten Chris Potter, 51, och trummisen Kendrick Scott, 41, är de övriga. Alla imponerar, men den stora frågan man ställer sig är – vad ska det bli av Joey Alexander? Han är redan briljant, och var alltså inte ens 18 år fyllda då ”Origin” spelades in. Han är ett fenomen.

 

Camille Bertault & David Helbock ”Playground”
(ACT)

Franska sångerskan Camille Bertault och österrikiske pianisten David Helbock är två magiskt skickliga artister. Helbock är full av lekfullhet i sitt pianospel och på den här plattan använder han sig också av live-looping. Bertault är en sångerska som kan göra nästan vad som helst med sin röst och hon beskrivs ofta som en vokalistisk akrobat. Stundtals viskar hon fram orden, ibland är hon mycket kraftfull. Hennes röst är mer än bara sång, den är ett mångsidigt instrument som hon hanterar med perfektionism. Hon har tidigare gett ut tre egna album, upptäck gärna ”Le Tigre” från 2020.
Här inleder duon med brasilianaren Egberto Gismontis ”Frevo”, nästan med samma intensitet som Ulf Wakenius och sydkoreanskan You Sun Nah åstadkom på albumet ”Voyage” 2009. Därefter lugnar de ned sig på klassikern ”Good Morning Heartache” som Billie Holiday sjöng in 1946 – här på franska. Det blir oerhört melankoliskt vackert på ryske kompositören Alexander Scriabins ”Étude in C-sharp minor”, där Helbock dämpat strängarna på pianot på ett effektfullt sätt. Duon bjuder också på Thelonious Monks ”Ask Me Now” från 1951 och en mycket fin version av Björks ”New World” från Lars von Triers film ”Dancer in the Dark” från 2000. Sju egna kompositioner som håller mycket hög kvalitet finns också på plattan och som titeln antyder har de två haft riktigt roligt när de spelat in. Lyssna bara på Bertaults ”Dans ma boîte”.

 

Jazzrausch Bigband ”Emergenz”
(ACT)

Det här tyska storbandet har sedan 2015 haft nattklubben Harry Klein i München som hemmaplan, där de även spelat in sina album. Att en nattklubb och ett jazzband har ett sånt här samarbete är unikt, men inte så konstigt med tanke på orkesterns dansvänliga mix av storbandsjazz, techno, lite klassisk musik och en dos disco. Det här är bandets elfte album på bara sju år och sedan de hamnade hos jazzskivbolaget ACT Music skapade de sig på kort tid ett namn som ett av de allra intressantaste storbanden i Europa.
Kompositören Leonhard Kuhn, som också svarar för elektronik i alla former, omger sig med en blåssektion på 15 musiker samt ytterligare fyra musiker på trummor, bas, gitarr och keyboards samt två sångerskor. Ännu en gång visar Kuhn att han har massor av musik som vill ut, albumet rymmer hela 15 kompositioner – de flesta runt tre minuter men även några som bara är dryga minuten långa. Men trots de korta låtarna finns gott om utrymme för improvisation och inte mindre än tio av musikerna visar sig på styva linan med härliga soloprestationer. Ifall jag fått bestämma skulle materialet absolut ha räckt till ett dubbelalbum den här gången, det hade bara varit att tänja ut på de redan utmärkta låtarna. Med ett tungt beat i botten bjuds på modern storbandsjazz gjord för nattklubbarnas dansgolv. Jazzrausch Bigband visar återigen att de är ett av de mest innovativa storbanden just nu.

 

Jon Balke/Siwan ”Hafla”
(ECM)

Siwan är ett mångkulturellt musikprojekt som norske pianisten och kompositören Jon Balke startade 2007. På första albumet hade han bland annat med sig trumpetaren Jon Hassell, som gick bort för ganska precis ett år sedan 84 år gammal. På ”Hafla”, det tredje albumet med Siwan, medverkar bland andra den algeriska sångerskan Mona Boutchebak – som också spelar kwitra, en algerisk luta eller oud, Derya Turkan från Turkiet som spelar stränginstrumentet kemence, Pedram Khavar Zamini från Iran som spelar det persiska slagverket tombak, och norske percussionisten Helge Norbakken. Barockviolinisten Bjarte Eike leder också den nio musiker starka stråkensemblen Barokksolistene.
I det här formatet fokuserar Jon Balke på musik inspirerad av Al-Andalus, det av muslimer kontrollerade området på Iberiska halvön från 700-talet fram till 1492. Man använder sig av andalusisk poesi av exempelvis prinsessan Wallada bint al-Mustakfi (1001-1091) från Córdoba, en kvinna som för sin tid levde ett mycket okonventionellt liv. Mona Boutchebak sjunger dikterna på flera olika språk och tillsammans med de övriga musikerna väcker hon liv i de över tusen år gamla texterna. Tongångarna för tankarna till Mellanöstern och stråksektionen, som specialiserat sig på barocken, färglägger Jon Balkes kompositioner på ett utmärkt sätt. Resultatet är en mycket fängslande musik som närmast kan beskrivas som meditativ.

 

Avishai Cohen Trio ”Shifting Sands”
(Believe/Naïve)

Avishai Cohen har ända sedan skivdebuten 1998 med ”Adama” förgyllt vår värld med makalöst bra musik. Jag har själv haft det stora nöjet att se denne israeliska superbasist vid flera tillfällen, han återkommer ofta till Sverige och spelar även gärna in här – det nya albumet är inspelat i Nintendo Studio i Göteborg. Senast jag såg Avishai Cohen Trio var 6 mars i utmärkta konsertlokalen Uppsala Konsert & Kongress, då han sin vana trogen bjöd på nästan uteslutande ny musik som ingen av oss hört förr. Musik från ”Shifting Sands” som nu finns ute, hans 18:e studioalbum.
Förutom att Avishai Cohen är en helt fenomenal basist och låtskrivare, så har han förmågan att alltid omge sig med lika fenomenala medmusiker. I det här fallet pianisten Elchin Shiriniov från Azerbajdzjan och unga underverket Roni Kaspi på trummor – en israeliska som är född 2000, och hon är redan makalöst skicklig. Det är bara att konstatera – Avishai Cohen har gjort det igen. Ett helt igenom lysande album som innehåller allt från rasande snabb ekvilibrism, musikaliska influenser från Mellanöstern och klassisk musik, till smäktande lugn som ibland påminner om traditionell svensk visa, men ordlös. 13 augusti är han med sin trio i Sverige igen, då på Skeppsholmen i Stockholm, och 2023 ger han sig ut på turné tillsammans med Göteborgs Symfoniker, något att se fram emot.

 

Oded Tzur ”Isabela”
(ECM)

Saxofonisten Oded Tzur är född i Tel Aviv men som så många andra stora israeliska jazzmusiker har han valt att bosätta sig i New York. Där arbetar han som musikpedagog samtidigt som han komponerar. Oded Tzur hämtar inspiration från olika musikaliska traditioner och på hans nya album bygger hans kompositioner på raga, den indiska klassiska musiken. Han har också utvecklat en teknik i sitt sätt att spela saxofon som skapat ytterligare dimensioner för instrumentet, en teknik som gör att han hittar specifika mikrotoner – alltså toner som har mindre tonsprång än halvtonssprånget i de traditionella skalorna. Dessa toner används ofta i indisk musik, men även i exempelvis gammal svensk vallmusik.
I Oded Tzurs första kvartett i New York, som han bildade 2011, ingick Shai Maestro på piano som vi haft förmånen att se här i Örnsköldsvik. På den här plattan har han med sin landsman Nitai Hershkovits på piano, som tidigare ingick i Avishai Cohen Trio, vilket också Maestro har gjort. Vi hör också den amerikanska trummisen Jonathan Blake och grekiske kontrabasisten Petros Klampanis som varit med på alla Tzurs fyra album. Tillsammans bjuder de på spännande och vacker musik som i mina öron bara har en brist – skivan är med sina dryga 35 minuter för kort. Det går å andra sidan snabbt innan man måste börja om från början igen, och ”Isabela” blir bara bättre och bättre ju mer man lyssnar.

 

Sirocco ”El Faro”
(Sirocco Music)

Sirocco kallas den vind som förekommer i Nordafrikas och Arabiens ökenområden och som även kan dra in över Balkanhalvön. Sirocco är också kvartetten Sofia Berg-Böhm, Patrik Bonnet, Hanna Stenlund Monthan och Fredrik Gille. De bjuder på både egenskriven musik och nya arrangemang på traditionell musik från många olika platser och tidpunkter i historien, och med texter på jiddisch, ladino, hebreiska och arabiska. Detn är genomgående mycket känslofyllt och melankoliskt. Sofia Berg-Böhm sjunger hjärtskärande vackert på olika språk, som tur är finns engelska översättningar i konvolutet.
Deras musik blir högaktuell i inledningsspåret som vädjar till fred. Gruppen har också plockat upp två dikter av den Ukraina-födda jiddisch-poeten Aliza Greenblatt. En har tonsatts av den ryskfödde amerikanske kompositören Solomon Golub – ”Cholemen chaloymes” (Drömmer drömmar) – ett väldigt vackert stycke där Martin Von Schmalensee, som svarat för mixningen av skivan, medverkar på kontrabas. Sirocco bjuder också på två traditionella andalusiska visor med rätt humoristiska texter. Albumtiteln ”El Faro” betyder fyrtorn, och ett genomgående tema är havet. Sirocco tar oss med vinden från Andalusien via 1500-talets Turkiet och över atlanten till USA dit Aliza Greenblatt flyttade redan som 12-åring. Välljudande världsmusik som skulle passa ypperligt på Urkult i Näsåker, Sveriges vänligaste festival.

 

Linnea Jonsson ”Fragments of Spring”
(Prophone)

Linnea Jonsson tog examen från Kungliga Musikhögskolan så sent som 2021 och undervisar nu i trumpet på Kulturama, som är en enklav inom Studieförbundet Medborgarskolan i Stockholm. Hon kommer ursprungligen vrån Västerås där hon började spela trumpet som 8-åring, och redan i tonåren intresserade hon sig för jazz när hon började spela i stans ungdomsstorband. Nu är hon här med sitt debutalbum där hon skrivit all musik själv.
”Fragments of Spring” inleds med en smäktande solointroduktion och därefter bjuder Linnea på sex kompositioner som skrivit under de senaste åren, då hon studerat på högskolan. Hon säger sig ha inspirerats av den skandinaviska naturen och särskilt av skiftningarna i de olika årstiderna – och dessa växlingars påverkan på våra känslor och tankar. Här finns finstämda stycken som ”Morning Light”, ”Hymn of the forest”, ”Landscapes” och titelspåret ”Fragments of Spring”. Linnea backas upp av pianisten Britta Virves (isländskan Anna Gréta Sigur∂ardóttir spelar piano på ett spår), kontrabasisten Ingrid Schyborger, trummisen Kristian Remnelius och skicklige gitarristen Bjarni Már Ingólfsson – islänning som just tagit examen från Kungliga Musikhögskolan. En gedigen debut och Linnea Jonsson är absolut ett framtidsnamn på den svenska jazzscenen. Ingólfsson lär vi garanterat höra mer av, han skriver också egen spännande musik.

 

Emler Tchamitchian Echampard ”The Useful Report”
(ECM)

Franske pianisten, kompositören och improvisatören Andy Emler har 25 album bakom sig i eget namn, men för mig är han en ny spännande bekantskap. I sin biografi uppger han att han tidigt influerades av jazzfusion som Return to Forever, Weather Report och Mahavishnu Orchestra. Andy Emler är hjärnan bakom den musiken på den här plattan, men det är förstås omöjligt att tänka bort de övriga två i trion som spelat tillsammans under många år – kontrabasisten Claude Tchamitchian och trummisen Eric Echampard. Tillsammans skapar de en svit i elva delar som hänger ihop från inledande ”The document” till avslutande ”No return”.
Stundtals låter det som något som Esbjörn Svensson Trio skulle kunna ha åstadkommit, exempelvis i ”The resistant”, som ligger mitt i sviten, och i den nära 13 minuter långa ”No return”. Precis som den svenska supertrion – som fick 15 framgångsrika år innan Esbjörn Svenssons tragiska drunkningsolycka 2008 – så låter den här trion som om de vore betydligt fler, ibland som en stor orkester. Samtidigt ges också rejält med utrymme för improvisation.
Detta är absolut inget man slölyssnar till, musiken kräver full uppmärksamhet – och då belönas man med att få åka med på en spännande resa i Andy Elmers ljudlandskap – en upplevelse som kan jämföras med en vandring i oupptäckt natur. Stundom lugnt rogivande och ibland oerhört dramatiskt.

 

Iris Bergcrantz ”Trasighet och Fransar”
(Ladybird)

Iris Bergcrantz nominerades till en Grammis 2019 för bästa folkmusik med kvartetten Åkervinda och året därpå nominerades hon till Danish Music Awards för albumet ”Young Dreams”. Nu har Iris, som bor i Köpenhamn, valt ut sina favoritlåtar av Olle Adolphson och hon turnerar med albumet i såväl Danmark och Sverige som Tyskland. Hon berättar att när hon hörde ”Nu har jag fått den jag vill ha”, som hon lagt sist på plattan, insåg hon att den var helt genial. Hon hörde en blandning av Debussy, jazz, folkmusik och vistradition i samma låt, samtidigt som texten gjorde henne gråtfärdig.
Iris har dykt ned i Olle Adolphsons musikvärld och försökt vara försiktig med att inte ändra för mycket. Men hon har ändå gjort låtarna till sina egna, framförallt tack vare hennes fina känsla i sången. Flera av arrangemangen har hon skrivit själv, några har Anders Fjeldsted – som spelar kontrabas – gjort och ett par av dem har de åstadkommit tillsammans. Pianisten Calle Brickman låter stundtals skrämmande lik Jan Johansson och på trummor hör vi Andreas Fryland. Iris har också med sin pappa, stjärntrumpetaren Anders Bergcrantz och en stråkkvartett. Hennes mamma, pianisten Anna-Lena Laurin, har dessutom skrivit arrangemanget till välkända ”Det gåtfulla folket”. Titeln ”Trasighet och Fransar” är förstås hämtad från Olle Adolphsons fantastiska ”Trubbel”, som Iris gör i den bästa versionen sedan Freddie Wadlings från 2005.

 

Wolfgang Haffner Dream Band ”Live in Concert”
(ACT)

Tyske trummisen Wolfgang Haffner har gjort massor av underbar musik genom åren och jag hade turen att se honom live på Pori Jazz Festival i Finland 2013 tillsammans med pianisten Iiro Rantala och basisten Lars Danielsson. En galet bra konsert med sin ”Super Trio”, som Haffner kallade den. Under en lucka i pandemirestriktionerna i november 2021 lyckades han sätta samman sitt ”Dream Band” och genomföra 13 konserter. De 20 låtarna på det här dubbelalbumet är hämtade från tre olika konserter i Tyskland – och det är 100 minuter makalöst bra livemusik vi får ta del av, med en rad individuella prestationer som tar andan ur lyssnaren.
Lyssna exempelvis på basisten Thomas Stieger och vibrafonisten Christopher Dell på ”Tres Hermanos”, saxofonisten Bill Evans på ”Keep Going”, Simon Oslenders varma keyboardsound på ”Leo” och trombonisten Nisse Landgrens och trumpetaren Randy Breckers duell på ”Simple Life”. 76-årige Brecker briljerar fortfarande med sin trumpet. Bill Evans bidrar med sin ”Soulbop” och vi får även höra honom sjunga riktigt bra, och spela piano, på Brook Ritters ”Bones from the ground”. Nisse Landgren sjunger också känslofyllt på Brenda Russels ”Get Here”. Och så har vi förstås Wolfgang Haffners briljanta trumspel, han har ett otroligt flyt i sitt sätt att spela. Det enda jag önskar när jag avnjuter detta mästerverk är att jag hade fått vara på plats under någon av konserterna.

 

Trio Rop ”Mellan oss”
(Kakafon Records)

Trio Rop har tidigare givit ut EPn ”Hon kisar mot mig” 2019 och singlarna ”Snö” och ”Simma aldrig ensam” (2020) men nu är de aktuella med sitt första fullängdsalbum. Trion Sofia Källman, Elin Buxfeldt och Petrix Hessel fann varandra genom musiken redan 2016 och har varit verksamma sedan dess. Det gemensamma hos de tre är det stora intresset för den genuina folksångstraditionen, och med sina finstämda sånger vill de berätta historier från livet som händer runtomkring oss. De ger oss ett dussin historier, allt egenskrivet. ”Jorden brinner, skogarna försvinner. Hettan talar klarspråk och förklarar. Frågorna vi undrar – varför vi varandra plundrar.” sjunger man sorgligt smärtsamt vackert i ”Undran” där deras rösters klang hänger kvar länge efter att låten tagit slut.
Skivan har en inte helt oviktig koppling till Gottne, och till riksspelmansfamiljen Eriksson. Trio Rop riktar nämligen ett särskilt tack till Magdalena Eriksson (bland annat i Algot, Bjäran, Norr om Stockholm) för hennes goda råd och stora ord under inspelningshysterin. Magdalena är också med i en sex röster stark kör på tre av sångerna, bland annat på ”Undran” som är min personliga favorit. Ella Mezule ska också ha en eloge för den konstnärliga grafiska designen. Men i fokus står förstås de tre rösterna, i fullständigt lysande stämsång. Trio Rop skapar magi med sina röster.

 

John Scofield ”Solo”
(ECM)

45 år efter skivdebuten och 45 album senare, i eget namn. Lägg därtill fler än 100 andra plattor som han medverkat, på. John ”Sco” Scofield är helt enkelt en levande gitarrlegend, som spelar allt från jazz och jazzfusion till blues, funk, soul och rock. Nu har han släppt ett soloalbum, inspelat under coronapandmin – då så många andra också passat på att göra soloplattor när man inte kunnat spela in i studio tillsammans.
Scofield inleder med Keith Jarrets ballad ”Coral” och gör även egna tolkningar av jazzstandarden ”It could happen to you” som han speciellt gillade i Miles Davis version. Scofield spelade också med Miles Davis några år på 80-talet. En annan standard är Harry Warrens ”There will never be another you” och den var Scofield med och spelade på sin första livespelning, tillsammans med Gerry Mulligan och Chet Baker. Han bjuder också på Buddy Hollys ”Not fade away” som han ofta spelade tillsammans med Phil Lesh från Grateful Dead. Den här soloplattan innehåller också fem egna kompositioner och avslutas med Hank Williams klassiker ”You win again”. Scofield använder sig, förutom gitarren, av looper för att skapa spännande effekter. Han hanterar, sin vana trogen, elgitarren med yppersta elegans, det är bara att njuta. Ett album som varmt kan rekommendera till alla gitarrister, och förstås till alla som gillar god musik.

 

Fredrik Lindborg Trio & String Quartet ”Riedel”
(Imogena)

Georg Riedel är nog för de flesta förknippad med alla fantastiska låtar som han skrev till filmversionerna av Astrid Lindgrens böcker. Men han är som många vet en oerhört mångsidig kompositör och skicklig kontrabasist. Själv skriver han i konvolutet till den här plattan att han alltid strävat efter att mixa olika genrer när han komponerar och att han hela tiden vill skapa något vackert. Om någon vill kalla det jazz och någon annan klassiskt så spelar det ingen roll.
18 februari kunde Perdido-publiken höra delar av den här musiken i Blueskällarn när saxofonisten Fredrik Lindborg hade med sig samma sättning som på plattan. Det vill säga Martin Sjöstedt, bas, Daniel Fredriksson, trummor, och String Quartet som består av Daniel Migdal, Henrik Naimark Meyers, Ylvali Zilliacus och Amalie Stalheim. Det är musik som spänner över genregränserna och stråkkvartetten skapar en atmosfär av klassisk musik. Georg Riedel har skrivit åtta väldigt olika musikstycken och dessutom har alla i den här septetten, plus Riedel själv, var för sig improviserat fram små fragment med utgångspunkt i de åtta kompositionerna. Lyssnaren kan sätta sig själv på prov för att försöka pussla ihop dessa fragment, som bär upphovspersonernas namn, med Riedels original. Att musik kan vara väldigt spännande och överraskande är det här utmärkta plattan ett mycket bra bevis på.

 

Fantastische Frauen
(ACT)

Ett album som lyfter fram den kvinnliga jazzen där 17 jazzmusiker som är eller har varit knutna till skivbolaget ACT får plats. Tre av dem tillhör de allra främsta jazzsångerskor vi har i Sverige. Ida Sand bidrar med sin egen ”Brutal Truth” där hon även spelar Fender Rhodes. Henrik Janson spelar elgitarr, Lars Danielsson bas och Rasmus Kihlberg trummor. Viktoria Tolstoy sjunger Esbjörn Svenssons ”Shining on You”, med text av Emrik Larsson. Esbjörn spelar piano och på trombon hör vi Nils Landgren. Tanita Tikarams ”Twist in my Sobriety” sjungs av Rigmor Gustafsson, och här medverkar Jonas Östholm, piano, Martin Höper, bas, Chris Montgomery, trummor, och Lisa Långbacka på dragspel. Gitarristen Ulf Wakenius finns också med, på sin ”Momento Magico” som sjungs av sydkoreanskan Youn Sun Nah.
Fler kvinnor från Norden på albumet är isländskan Anna Gréta Sigurðardóttir, som bor i Sverige, norskorna Solveig Slettahjell och Rebekka Bakken, samt de två danskorna Caecilie Norby och Janne Mark. Även om de flesta på albumet är sångerskor så är några även ypperliga instrumentalister, som tyska pianisterna Julia Hülsmann och Johanna Summer, franska saxofonisten Céline Bonacina, italienska pianisten Rita Marcotulli, amerikanska trummisen Terri Lyne Carrington, kanadensiska pianisten Laila Biali samt cellisten Nesrine Belmokh, som har rötterna i Algeriet. Om jag haft en hatt skulle jag lyft på den för dessa kvinnor.

 

Mark Turner ”Return from the Stars”
(ECM)

Ohio-födde Mark Turner räknas in bland de mest inflytelserika tenorsaxofonisterna i jazzvärlden. Han har ingått i ett 50-tal olika konstellationer och bara under 2018-2019 medverkade han på åtta album. Han har bland annat spelat in plattor med gitarristen Kurt Rosenwinkel, trumpetaren Tom Harrell samt saxofonisterna Perico Sambeat och Seamus Blake som vi alla haft förmånen att se hos Perdido Jazz & Blues – den sistnämnde alldeles nyligen tillsammans med Vivian Buczek.
Det här är 14:e albumet i eget namn och titeln har han hämtat från polske Stanislav Lems science fiction-roman från 1961. En berättelse om en kosmonaut som återvänder till jorden efter en, för honom, tio år lång rymdvistelse. Men på jorden har mer än ett sekel passerat och rymdresenären gillar inte vad han ser. Något som Mark Turner plockar fram i låtar som ”It’s not alright with me”, ”Waste land” och ”Unacceptable”. Turner har komponerat åtta låtar där han ger gott om utrymme till improvisation från samtliga i kvartetten, men främst handlar det om oerhört tajt samspel och dueller mellan honom själv och trumpetaren Jason Palmer. Basistenh Joe Martin och trummisen Jonathan Pinson briljerar förstås också. Plattan kan ses som en sen uppföljare till ”Lathe of Heaven” som släpptes 2014, även den med en titel från SF-roman, där Avishai Cohen spelar trumpet. Skruva upp ljudet och upplev den återvändande kosmonautens känslor.

 

Jakob Manz & Johanna Summer ”The Gallery Concerts I”
(ACT )
 

Siggi Loch, producenten och mannen bakom skivbolaget ACT är inte bara en inbiten jazzfantast, han samlar också på konst vilket återspeglar sig i bolagets skivutgivning där omslagen ofta visar detaljer från konstverk. I Berlin har han också sitt ACT Galleri där han även arrangerar små intima konserter inför en begränsad publik. 27 oktober 2021 uppträdde 21-årige altsaxofonisten Jakob Manz tillsammans med pianisten Johanna Summer, 26. Nu får vi njuta av den konserten hemma i vår egen musikanläggning, och med tanke på att albumet fått titeln ”The Gallery Concerts I” kan vi räkna med fler sådana här livealbum framöver.
Det är två av Tysklands mest hyllade unga jazztalanger vi får höra. Johanna Summer beskrevs som en sensation när hon 2018 vann Young München Jazz Award och på sitt debutalbum fokuserade hon på den romantiska kompositören Robert Schumann. Jakob Manz debut ”Natural Energy”, som 18-åring, var en ren knockout – med jazzrockfusion i absolut världsklass. Här inleder de med ”The return of Mohammed” från Esbjörn Svensson Trios fantastiska album ”From Gagarin’s point of view”. De bjuder också på ”Someday my prince will come” från Disneys film ”Snövit och de sju dvärgarna”, Pat Methenys ”Always and Forever” och Sidney Bechets ”Si tu vois ma mère”. Manz bidrar dessutom med tre egna kompositioner och spelar blockflöjt på en av dem. Duon trollbinder publiken och samspelet är fullständigt lysande.

 

Youn Sun Nah ”Waking World”
(Arts Music/Warner)

Sydkoreanskan Youn Sun Nah har ända sedan hon knöts till det tyska jazzbolaget ACT 2008 varit en av mina absolut största favoriter. Det var först när hon kom till Frankrike 1995 som hon upptäckte jazzen, numera tillhör hon den allra yppersta eliten av jazzsångerskor. 2019 gav hon ut ”Immersion” på Arts Music (Warner) och nu har hennes andra album på samma bolag kommit, och för första gången har hon skrivit allt själv. Tidigare har hon alltid satt sin egen prägel på några välkända låtar från andra artister.
Här omger hon sig av sex välmeriterade musiker från Frankrike och Belgien, med både blås och stråkar. Resultatet är elva riktigt spännande stycken där de flesta drar åt det melankoliska och mörka hållet, exempelvis ”Lost Vegas” med textraden ”People with blurry eyes wander the streets like zombies”. På ”Heart of a woman” sjunger hon ”There’s nothing wrong with my heart. Just sometimes dark as the mourning dress, a dirge for love.” Hon blir också ofrivilligt högaktuell (tänk Putin) med textraden ”The world has no chance with those who lie and lie” på ”Don’t get me wrong”. Youn Sun Nah är kanske inte lika explosiv som på plattorna hon gjorde tillsammans med Ulf Wakenius, men hon har återigen gjort ett alldeles strålande album där hennes förtrollande röst givetvis står i fokus. Med stort omfång och en makalös uttrycksfullhet skapar hon ren magi.

 

Iiro Rantala ”Potsdam”
(ACT)

Iiro Rantala, den fenomenale finske pianisten som på en och samma gång är virtuos och humorist. Han har ofta visat att han är en soloartist av yppersta kvalitet, och säger själv att han gillar solouppträdandena – när han är ensam på scen vid flygeln ansvarar han för allt, samtidigt som han inte behöver lita på någon annat än sig själv. Nu har han för första gången släppt en livekonsert på skiva, och den är som väntat briljant.
Han välkomnar publiken i Nikolaisaal i Potsdam med vackra och glädjefyllda ”Twentytwentyone” och följer upp med intensiva ”Time for Rag” som skulle kunna vara hämnad från någon gammal komisk stumfilm. Sedan lugnar han ned sig rejält i stillsamma ”Peace” innan det tar fart igen i ”Can you be Bob?”, Iiros humoristiska rubrik på en låt som ska föra tankarna till bebop. ”Freedom” är en av konsertens absoluta höjdpunkter där Rantala lagt en handduk över strängarna för att få fram ett närmast cembalo-likt sound. Man kan också höra när han lägger in papper mellan strängarna och dämparna för att få ett helt nytt sound. John Lennons ”Woman” gör han också oerhört vackert och på slutet skapar han en närmast obehaglig känsla genom att med fingrarna knäppa på en av flygelns bassträngar. Han avslutar med Leonard Bernsteins ”Somwhere” från West Side Story, som en hyllning till textförfattaren Stephen Sondheim som gick bort dagen innan Iiro Rantalas konsert, 26 november 2021.

 

Helge Iberg ”The BLACK on WHITE album”
(NXN Recordings)

Norske pianisten och kompositören Helge Iberg, född 1954, uppger att han lyssnade på Beatles i barn- och ungdomsåren – och att det lämnade ett bestående intryck. Han skriver i konvolutet att Beatles låtskatt också är ypperlig för andra musiker att bygga vidare på, och för stilistiska utmaningar. I sitt musicerande rör han sig gränslöst mellan jazz, orkestral musik, kammarmusik, opera och musikaler. Han har också tilldelats mängder av utmärkelser hemma i Norge.
Helge Iberg har plockat ut ett dussin fantastiska Beatles-låtar och gjort egna tolkningar för solopiano, och spelat in dem i Sofienberg kyrka i Oslo. Det handlar om kompositioner som är odödliga, och som fortfarande mer än 50 år efter tillkomsten känns så levande och fräscha. Han inleder med vackra ”Blackbird” och tar oss genom personliga tolkningar av underbara låtar som ”Eleanor Rigby”, ”Lady Madonna”, ”Michelle”, ”And I Love Her”, ”Come Togehter”, ”Here Comes the Sun” fram till avslutande ”Nowhere Man”. Det är lätt att dra paralleller till finske pianisten Iiro Rantala, som också har Beatles dom stor inspirationskälla och som för övrigt även han är skivaktuell med ett nytt soloalbum. Helge Iberg tillägnar albumet till sin Beatles-älskande kusin Harald, som dog i cancer under tiden som skivan spelades in. Självklart är ”The BLACK on WHITE album” ett måste för Beatles-älskare.

 

Vincent Peirani ”Jokers”
(ACT)

I höstas hade jag förmånen att lyssna till den franske dragspelaren Vincent Peirani på Fashing i Stockholm, i duo tillsammans med sopransaxofonisten Emilie Parisien – och de bjöd på en magisk afton. Nu har Peirani släppt sitt första album med egen trio, och som den nyfikne och entusiastiske utforskaren han är så har han på ”Jokers” plockat med musikaliska kort som man knappast hade räknat med. Här finns brittiska Bishop Briggs dunderhit ”River” från 2016, med Federico Casagrande på ylande elgitarr och samma tunga kör som på originalet. Han tar sig också an det amerikanska rockbandet Nine Inch Nails ”Copy of A” där han fått fram ett galet sound genom att elektrifiera dragspelet, samtidigt som trummisen Ziv Ravitz bjuder på ett stenhårt driv. Hur tungt som helst.
Här finns också lugnare stycken som Peirani skrivit själv. ”Les Larmes de Syr” är sagolikt vackert melankolisk och på ”Circus of Light” skapar han någon sorts skev och illavarslande tivolistämning. Avslutande ”Ninna Nanna” är återigen en långsam och melankolisk komposition som för tankarna till Nino Rotas fantastiska filmmusik till Gudfadern. Så till öppningsspåret ”This is the new shit” – det här är låten man ska spela för inbitna hårdrocksfantaster så att de börjar älska jazz. Peirani öppnar Marilyn Mansons låt från 2003 med olycksbådande speldosa innan hårdrocksjazzen brakar loss. Jokers är det bästa jag hört det här året.

 

Elisabeth Melander ”Notes from within”
(Prophone/Naxos)

Elisabeth Melander kunde vi se här hos Perdido Jazz & Blues får två år sedan, nu är hennes nya album ute. Elisabeth säger själv att det här är en dröm hon burit på länge, ett album med pianotrio och stråkkvartett. Vid pianot sitter Martin Berggren, basen hanteras av David Andersson och bakom trummorna finns Andreas Baw. Dessutom har hon bjudit in trumpetaren Anders Bergcrantz, tenorsaxofonisten Inge Petersson Lindbäck, sopransaxofonisten och flöjtisten Anders Hagberg samt gitarristen Anders ”Chico” Lindvall. Projektet fick ytterligare en dimension när pianisten Lars Jansson tog kontakt och undrade om Elisabeth ville skriva text till några av hans kompositioner.
Plattans tre första spår är Lars Janssons. På inledande ”Little Song” sjunger Elisabeth ordlöst, hennes röst blir ett extra instrument som komplement till Hagbergs sopransax. ”Loving Kindness” är en text som har stark koppling till pandemin och till stillsamma ”Compassion” har Marie Winald-Karlström skrivit texten. Lars Jansson står för ytterligare en komposition och Elisabeth Melander har själv skrivit sex av de 13 spåren. Hon bjuder också på tre covers – kärleksballaden ”If” som amerikanska Bread gjorde 1971, Stevie Wonders ”I Wish” från fantastiska ”Songs in the key of life” från 1976 och japanen Sadao Watanabes latinogungande ”Just a touch” som Randy Crawford spelade in 1992. En helt igenom behaglig jazzplatta.

 

Ikiz Cabin Crew ”Transit”
(Stockholm Jazz Records)

Trummisen Robert Mehmet Ikiz blev 2017 den första trummis som vann Sveriges Radio P2:s Jazzkatten för ”Årets musiker”. Han turnerar sedan länge med Nils Landgren Funk Unit och har även turnerat med stjärnor som Joe Sample, Bobby McFerrin, Dan Reed och Barbara Hendricks. Han har också flera egna projekt där Cabin Crew är ett av dem. Trion består i övrigt består av Jonne Bentlöv på trumpet, keyboards och allehanda elektronik, samt Manne Skafvenstedt på piano och synthar.
Bandnamnet Cabin Crew för förstås tankarna till flyg, och hela det här albumet är en enda lång flygresa. Ikiz har skrivit inte mindre än 20 kompositioner som vävts samman till en 43 minuter lång musikalisk resa, som inleds med ”Departure” och avslutas med ”Arrival”. Det är närmast filmisk musik vi bjuds på, musik som sätter fantasin i rörelse – vad är det egentligen som händer under ”Sonic Boom” och ”Red Eye”? Cabin Crews flygresa tar oss genom ”X-Ray”, ”Check-In”, ”Boarding” och ”Take Off”, och vi får vara med om såväl ”Turbulance” som ”Vapour Trails” och molnformationen ”Lenticularis”. Ikiz har skapat en svävande känsla i musiken som stundtals blir meditativ. ”Transit” kan helt klart jämföras med musik som en annan skicklig trummis gjorde för ett tiotal år sedan – tyske Wolfgang Haffner, för övrigt på gång med ett livealbum tillsammans med bland andra Nils Landgren och Randy Brecker.

 

John Hadfield’s Paris Quartet
(Out Note Records)

Trummisen John Hadfield har jag tidigare hört när han ingick i Nguyên Lê Quartet på plattan ”Streams” från 2019. Men det här är första albumet jag bhör där han själv är bandledare och kompositör – och jag blir oerhört imponerad. Efter att, som han själv säger, flytt sitt hemland USA och flyttat till Frankrike ville han utforska upplevelsen av att vara utlänning i Frankrike. Han plockade in den franske saxofonisten och klarinettisten Sylvain Rifflet, belgaren Jozef Dumoulin på Fender Rhodes och den kanadensiske basisten Chris Jennings.
John Hadfield står för alla de nio kompositionerna och som den trummis han är så handlar mycket om rytmik. Ofta rejält svåra rytmer med överraskande taktbyten. Han har bland annat hämtat influenser från nordafrikanska rytmer och rytmik från södra Indien. Här finns också vackra melodier framförda på ett ypperligt sätt av Sylvain Rifflet. Jozef Dumoulin lägger ljudmattor på sin Rhodes och Chris Jennings visar prov på distinkt basspel. Men det är framförallt Hadfields trumspel som imponerar, det är bland det bästa jag hört på skiva på länge. Albumet är mixat av franske supergitarristen Nguyên Lê (med rötterna i Vietnam) och han gästspelar på ”Secret Language” med sitt säregna gitarrsound som han är helt ensam om. Resultatet är en rasande bra jazzrockfusionlåt – helt briljant. Hela albumet är för övrigt riktigt spännande.

 

Dave Arch & John Parricelli ”True Colours”
(Linn/Outhere Music)

Brittiske pianisten, arrangören och dirigenten Dave Arch är mest känd som musikaliskt ansvarig för BBC:s ”Strictly Come Dancing”. Men han har också spelat med storheter som Paul McCartney, Joni Mitchell, Tina Turner, Diana Ross, Elton John och Ed Sheeran. Dessutom har han spelat filmmusik i närmare 200 filmer, exempelvis The shape of water, Gravity, Interstellar, Doctor Strange, The Danish girl och Harry Potter. Han är således Englands svar på Stefan Nilsson. Gitarristen John Parricelli har ett liknande cv, med filmer som Mamma Mia, Skyfall, The Hunger Games och Harry Potter. Parricelli har lirat med Annie Lannox, Robbie Williams, Katie Melua och Mike Oldfield – och inom jazzen med Charlie Haden, Peter Erskine och på svenske Lars Danielssons Libretto-plattor.
När Dave Arch och John Parricelli komponerar och spelar tillsammans låter det som väntat filmmusik stundtals, exempelvis i mäktiga ”Coalscence”. Ibland kan man jämföra med det duon Janne Schaffer/Björn J:son Lindh åstadkom, med vackra svävande kompositioner. På percussion hör vi Paul Clarvis, som även han medverkat på närmare 200 soundtrack till filmer, och hans bidrag till ljudbilden kan absolut inte underskattas. På tre av spåren sjunger dessutom skotsk-amerikanska folksångerskan Daisy Chute ordlöst, och på ”Mirage” blir det nästan sakralt. Oerhört rutinerade musiker som bjuder på ett dussin sköna låtar.

 

Vivian Buzcek ”Roots”
(Prophone)

Vivian Buzcek uppger själv att det här är hennes mest personliga album hittills, och hon har som albumtiteln antyder sökt sig till sina musikaliska rötter – uppvuxen som enda barn till polska föräldrar där båda var jazzmusiker. Multimusikern Martin Sjöstedt, här på piano, står för alla arrangemangen som framförs tillsammans med danska rutinerade rytmsektionen Jesper Bodilsen, bas, och Morten Lund, trummor. Vi hör också Mårten Lundgren på trumpet och flygelhorn samt ingen mindre än världssaxofonisten Seamus Blake som bland annat vunnit Thelonious Monk International Saxophone Competition och spelar regelbundet med The Mingus Big Band.
Vivian inleder med Stevie Wonders fantastiska ”Visions” från 1973. Det är full speed på Bob Doroughs ”Devil May Care” och Seamus Blake briljerar på Pat Methenys ”Always and Forever”, liksom på Horace Silvers ”The Jody Grind”, klassikern ”Nature Boy” och Bill Evans ”Waltz for Debby” som Vivian sjunger både på engelska och Beppe Wolgers fina översättning. Vivian har plockat med två av sina egna låtar, bossan ”Fly Away” som hon spelade in redan 2006 samt ”Better Days Ahead” som släpptes på singel 2020. Dessutom har hon satt text till Martin Sjöstedts ”What Now?” Hon avslutar på polska, och allt detta kan man höra live hos Perdido Jazz & Blues 18 mars. Enda skillnaden är att Adam Ross ersätter Morten Lund på trummor.

 

Dieter Ilg ”Dedication”
(ACT)

Tyske basisten Dieter Ilg, 60, har tagit pandemirestriktionerna på stort allvar och hans nya album är därför ett rent soloprojekt. Dieter Ilg är helt ensam med sin kontrabas i studion och när man lyssnar till de här tolv improviserade styckena känns det som att man står alldeles intill denne fenomenale basist. Man kan till och med höra honom andas. Dieter Ilg berättar att han inte förberett någonting inför inspelningarna, det handlar om ren improvisation där han skapar i nuet. Först i efterhand har han – som albumtiteln antyder – dedikerat styckena till olika personer och företeelser.
Inledande ”Rochade” tillägnar han Johann Sebastian Bach och stycket har inspirerats av Bachs Sonat Nr. 1 för soloviolin i g moll, och ”Path-26” är en hyllning till Ludwig van Beethoven – inspirerad av hans pianosonat ”Pathétique”. Inte så konstigt med tanke på att Dieter Ilg tidigare släppt album där han helt och hållet tolkat såväl Bach som Beethoven. Här finns också dedikationer till jazzstjärnor som Nat Adderley och Charles Mingus, samt stycken som han tillägnar sin mor, vår jord och alltings ändlighet i avslutande ”No Manipulation, No Corruption”. Dieter Ilg bjuder på teknisk briljans, nyfikenhet och den musikaliska intelligens som bara kan uppnås genom lång erfarenhet. En platta som är ett måste för alla kontrabasister, men givetvis njutbar för alla med ett öppet musikaliskt sinne.

 

Emile Parisien ”Louise”
(ACT)

Franske sopransaxofonisten Emile Parisien fyller jämnt i år, 40, och firar även 10-årsjubileum hos jazzbolaget ACT. Det gör han med en stor turné under året och med albumet ”Louise” i bagaget – en platta han gjort med sin nya sextett där hälften av musikerna är hämtade från USA: trumpetaren Theo Croker, basisten Joe Martin och trummisen Nasheet Waits. Medverkar gör också Parisiens landsman Manu Codjia, gitarr, och den italienske pianisten Roberto Negro – två musiker som i flera olika konstellationer spelat med Parisien tidigare.
Inledande titelspåret är en närmast meditativ historia och ”Louise” refererar till skulptören Louise Bourgeois (1911-2010) berömda jättespindlar. Därefter följer Weather Reports ”Madagascar” där Martin och Waits matar på intensivt medan Negro bjuder på riktigt fina inlägg och solon på sitt piano. Crokers trumpetsolo backas också upp med en drivande basgång och Martin ges även utrymme för ett mäktigt bassolo där Codjia går in och följer i samma spår med gitarren innan Parisien knyter ihop allt. En suverän version av Joe Zawinuls komposition. Det är stundtals mycket lekfullt i den tredelade sviten ”Memento”, med massor av ljud man kanske inte uppfattar vid första genomlyssningen. ”Jojo” är en blinkning till tyske superpianisten Joachim Kühn och Manu Codjias ”Jungle Jig” är en riktig röjarlåt – i stark kontrast till Theo Crokers avslutande ”Prayer 4 Peace”.

 

Joel Lyssarides ”Stay Now”
(ACT)

Pianisten Joel Lyssarides är kanske på väg att bli Sveriges nästa internationella jazzstjärna. Han har tidigare släppt plattorna ”Dreamer” och ”A Better Place” och nu gör han debut hos tyska jazzbolaget ACT, där många av Sveriges främsta jazzartister redan finns. Han har med sig Niklas Fernqvist på bas och Rasmus Blixt på trummor och de inleder stillsamt och mycket vackert på korta ”As Night Let Down Its Curtain”, med Rasmus vispande på cymbalerna – en komposition som sömlöst glider över i ”Sommarsnö”, som balanserar mellan glädje och den melankoli som finns i öppningsspåret.”Cloudberry Hill” bjuder på lysande samspel mellan Joel och Niklas i något som påminner mig om såväl Avishai Cohen som Shai Maestro. En liknelse som förstärks ytterligare på titelspåret och framförallt på den intensiva ”Gowns of Dark” där Joel flyger fram över tangenterna på ett sätt som för tankarna till Esbjörn Svensson.
Joel har en fantastisk känsla för vackra melodier som ofta har en melankoli över sig. Ungefär som stjärnbasisten, och numera skivbolagskollegan, Lars Danielsson ofta visar upp. Det här är njutningsfull pianojazztrio av yppersta kvalitet och Joel är absolut redo för den internationella jazzscenen. I november hade vi förmånen att se honom hos Perdido Jazz & Blues i Ellen Andersson kvintett, och imorgon 4 februari återkommer han tillsammans med Viktoria Tolstoy. Missa inte det.

 

Sol Sol ”What Year Is It?”
(Sail Cabin Records)

Andra albumet av Sol Sol, med Elin Forkelid på saxofoner, David Stackenäs, gitarr, Mauritz Agnas, bas, och Anna Lund, trummor. Och som så många andra plattor den här tiden så har den påverkats av pandemisituationen. Det finns inte så mycket annat att göra för jazzmusiker än att skriva musik och spela in skivor, den kreativitet som normalt sett får sitt utlopp i livespelningar måste ju få komma ut på något annat sätt.
Bokläsning och tv-tittande är exempel på två typiska pandemiaktiviteter och detta avspeglar sig i låttitlarna. Inledningsspåret ”Canada” är en vink till Richard Fords roman med samma namn där Stackenäs gitarrspel imponerar, och ”Bulgakov” tillägnas en rysk författare – men jag tycker att den låter som en hyllning till Miles Davis ”So What” från klassiska albumet ”Kind of Blue”. Titelspåret ”What Year Is It?” refererar till tredje säsongen av Twin Peaks och även den tyska tv-serien Dark, men passar förstås även in på den tid vi just nu befinner oss i.
Forkelid och Stackenäs står, var för sig, för de åtta kompositionerna och även om det finns en mer eller mindre tydlig grund i alla låtar så ges det ordentligt utrymme för fri improvisation. Forkelids ”Gladjazz” låter som den heter, med närmast galen saxofon, medan Stackenäs ”Skam går på torra land” letar sig fram på ett mer stillsamt sätt, liksom den vackra avslutande ”The Ocean”.

 

Mr Mibbler ”Leave Your Thoughts Here”
(NXN Recordings)

Thom Hell, hjärnan bakom den norska trion Mr Mibbler, ville efter de två tidigare plattorna hitta en ny gnista för att tända trions kreativa drivkraft. Tio norska musiker fick frågan att i dessa pandemitider, som präglats av karantän och nedstängningar, skicka in sina känslostämningar i form av fria nakna soloimprovisationer. Dessa skulle ses som frön och tanken var att se om de kunde gro i trädgården hos Mr Mibbler, som i övrigt består av Vidar Esfjord och Jørn Raknes. Trion jobbade var för sig med de tio artisternas bidrag innan Thom Hell agerade trädgårdsmästare och skapade bästa tänkbara jordmån.
Det gällde att verkligen tänka utanför boxen, och i slutänden handlar allt om tillit. De tio artisterna måste lita på visionen och lämna över sina frön av kreationer till trädgårdsmästaren – och Mr Mibbler måste lita på att fröna kunde gro och blomma ut till vackra kreationer. Resultatet är en spännande trädgård av musik, formad i harmoniska strukturer och melodiska mönster. Merparten är rogivande och närmast meditativt men här finns också pulserande electronica i DJ Hans-Peter Lindstrøms bidrag, och vacker sång från Anja Garbarek, för övrigt dotter till saxofonlegenden Jan Garbarek. Vi hör också musik av bland andra trumpetarna Nils Petter Molvaer och Mathias Eick, pianisten Andreas Ulvo, munspelaren Sigmund Groven och bluesgitarristen Knut Reiersrud. Ett utmärkt pandemialbum av Mr Mibbler.

 

Erik Palmberg ”In Between”
(Prophone Records)

Andra albumet i eget namn av trumpetaren Erik Palmberg, och här har han samlat inte mindre än sju välrenommerade musiker kring sig: pianisten Anton Dromberg, trummisarna Sebastian Voegler och Jonas Bäckman, basisterna Niklas Wennström och Robert Erlandsson, trombonisten Karin Hammar samt Hampus T. Adami på barytonsaxofon. Nio av de tio kompositionerna är Erik Palmbergs egna, och så bjuder han på en finstämd version av Vernon Dukes ”Taking a Chanse on Love” från 40-talsmusikalen ”Cabin in the Sky”.
Albumet inleds elegant med ”Pathways” där Dromberg och Adami ges gott om utrymme. Wennströms bas och Voeglers vispande lägger grunden för det vackra titelspåret ”In Between” och på den mer dramatiska ”Unfamiliar Field” är det i stället Erlandsson och Bäckman i rytmsektionen. Här visar också Palmberg vilken lysande solist han är, där hans spel påminner om storheter som Miles Davis, Freddie Hubbard och Tom Harrell. Erlandsson får användning av stråken på ”Distant Signals” där Karin Hammar gästar med sin trombon. Här har man klivit in i ekokammaren i Atlantis Studios får att få fram ett verkligt eko, inget digitalt påhitt, som ger en extra dynamik. ”Conversations” är en härligt fartig historia där Palmberg – som titeln antyder – med sitt flygelhorn för ett samtal med Adamis barytonsax. Allt avslutas med ett lekfullt möte mellan Palmbergs trumpet och Drombergs piano, ett helt igenom mycket smakfullt album.

 

Nabou ”You Know”
(Out Note/Naxos)

Nabou Claerhout föddes 1993 i Antwerpen och var modig nog att ta det ovanliga beslutet att börja spela trombon vid nio års ålder. Idag räknas hon som en av de mes lovande och innovativa jazztrombonisterna i Benelux-området. Med sin egen kvartett släppte hon ep:n ”Hubert” 2019 och nu är hennes första fullängdsalbum ute. Hon beskriver själv albumet som ögonblicksbilder av en period då hon balanserade mellan sitt liv som student och den tid som hon benämner ”senare, då jag har vuxit upp”.
Nabou har skrivit allt själv på debuten, och hon komponerar ensam vid pianot, innan låtarna är redo för kvartetten, som i övrigt består av gitarristen Roeland Celis, kontrabasisten Trui Amerlinck och trummisen Mathias Vercammen, samtliga från Belgien. Nabou har hunnit uppträda på flera stora festivaler och förutom hemma i Belgien och i Nederländerna har hon även turnerat i Storbritannien och Japan. Hon har ett både kraftfullt och känsligt spelsätt och skapar en stark atmosfär, ofta melankolisk men också med stor spelglädje där övriga bandet kompletterar henne väldigt väl. Roeland Celis bjuder på några riktigt vassa gitarrsolon och rytmsektionen är hur tajt som helst. ”Will we remember you” är ett härligt svävande drömlandskap med massor av resonans. Och visst kommer i att minnas Nabou, hennes jazzvärld lär vi få höra mycket mer av.

 

Kaja & Tetra ”Midvintervaka”
(Kakafon)

Trött på den vanliga, smetiga, glättiga julmusiken? Då kanske det här är något för dig. Vokalkvartetten Tetra och världsmusiktrion Kaja bjuder på en rejäl blandning med musik från olika delar av världen. Som det inledande spåret där man börjar med en julsång från Haiti för att sedan övergå till en makedonisk kärlekssång med inslag av svenska Lusse Lelle. Sedan blir det tango, vals och en dramatisk Staffansvisa där Staffan får ögonen utstungna. Maria Stellas sjunger en annan Staffansvisa på grekiska, vi bjuds på en gammal dansvisa från England, en Lucissång från Neapel, självklart på italienska, fler traditionella sånger från Haiti och ”Gläd dig du Kristi brud” som blandas med sånger från Grekland och Sudan. Efter en romsk visa fortsätter det med en kärlekssång från Irak för att sedan avslutas med en traditionell irländsk melodi som Ingrid Brännström i Tetra skrivit text till. En spännande, väldigt annorlunda och mångkulturell julskiva.

 

Adam Baldych Quintet ”Poetry”
(ACT)

Polske violinosten Adam Baldych debuterade hos ACT 2012 som 26-åring med ”Imaginary Room” där svenska toppmusikerna Lars Danielsson, bas, och Jacob Karlzon, piano, medverkade. Han erbjöds skivkontrakt dagen efter han medverkat på JazzFest Berlin 2011 och tio år senare kommer han nu med sitt sjunde album på det tyska skivbolaget. Adam Baldych har benämnts som den främsta violinisten på dagens jazzscen och en vän till honom uttryckte att han var ”a poet of the violin”. Detta inspirerade honom till detta album som just fick titeln ”Poetry”. Själv har han uttryckt att han vill komma bort från virtuositeten och försöka att inte spela så många toner på så kort tid som möjligt. I stället ville han berätta historier med sin musik, och använda det språk som hans renässansviolin kan åstadkomma.
Baldych har också utökat sin kvartett som han arbetat tillsammans med de senaste åren, och som släppte albumet ”Sacrum Profanum” vintern 2019, och dessutom fick publikens pris i somras på BMW Jazz Welt Competition. På det här albumet har han plockat med saxofonisten Marek Konarski, uppvuxen i samma stad som Baldych – Gorzów – och dessutom är den oerhört rutinerade italienska trumpetaren Paolo Fresu gäst på fem låtar och ger dem en extra dimension. Baldych har skrivit och arrangerat 10 av de 11 kompositionerna själv och lånat ”Hyperballad” av isländska Björk som hon gav ut 1996. Finstämt och mycket vackert.

 

Joey DeFrancesco ”More Music”
(Mack Avenue)

Multimusikern Joey DeFrancesco har givit ut skivor vartenda år sedan han debuterade som 17-åring 1989 med ”All of Me”. Enda undantagen var i fjol då det plötsligt inte kom något album i eget namn. Men nu är han tillbaka igen med sitt 39:e studioalbum och som titeln visar bjuder han på mer musik – för första gången spelar han nämligen även tenorsaxofon, förutom trumpet, piano, keyboard och Hammondorgel. Det var med orgeln allt började och det är med Hammondorgeln han gjort sig mest känd. JazzTimes har kallat honom den bästa B3-organisten på planeten och inte mindre än nio gånger har han vunnit Down Beat Critics Poll för bästa organist. Förutom mängden av egna album han släppt har han medverkat på ett otal andra inspelningar, med bland andra Miles Davis, John McLaughlin, Lee Ritenour och Van Morrison.
Lite förvånande, kan tyckas, har DeFrancesco till sitt senaste album, och sin nya turnerande trio, bjudit in ytterligare en organist och keyboardist – Lucas Brown. Brown spelar dessutom gitarr på fyra av de elva spåren, alla skrivna av DeFrancesco. På trummor hör vi unga Michael Ode, född i Nigeria. Tillsammans bjuder de på orgeltriojazz av yppersta märke, med ett mycket varmt och behagligt sound. DeFrancesco visar även att han är en sångare av rang på ”And if you please”. Det räcker att lyssna på titelspåret så är man fast i DeFrancescos orgelvärld, sedan vill man bara ha ”More Music”.

 

Christmas in the Spirit of Jazz (ACT)

Vår svenska världstrombonist Nils Landgren brukar med jämna mellanrum komma ut med en julskiva under titeln "Christmas with my friends” som bygger på årliga julturnéer runt om i kyrkor. Även i år har en julskiva kommit från tyska skivbolaget ACT, och Nils Landgren och hans vänner dominerar, men det här är inte ett åttonde album av Landgrens serie julalbum – i stället är det delar av de tidigare sju albumen kombinerat med jazziga jullåtar från en rad andra artister knutna till ACT.
8 av de 18 spåren har hämtats från ”Christmas with my friends”-serien och dessutom avslutas allt med Nils Landgren helt solo från hans senaste album ”Nature Boy”. I övrigt får vi storbandsjazz i latinotoner med Jazzrausch Bigband, John Lennon/Yoko Onos ”Happy Xmas, War is Over” på solopiano med finske Iiro Rantala, Thad Jones klassiker ”A Child is Born” med kanadensiska Laila Biali, Leonard Cohens ”Hallelujah” med polske violinisten Adam Baldych, och den norske pianisten Bugge Wesseltoft bidrar med solostycket ”In Dulce Jubilo” från hans album ”It’s snowing on my piano”. Vi får också en tidigare outgiven version av ”Have Yourself a Little Christmas” i ett utmärkt samspel mellan danska sångerskan Cæcilie Norby och svenske superbasisten Lars Danielsson. Kanske den enda julplatta jag behöver i år.

 

Martin Sjöstedt Walk Tall ”Vol. 1”
(Sjöstedtjazz)

Förra hösten, då ett fönster öppnades under en kort tid för musikarrangemang med begränsat antal i publiken, kunde vi få njuta av Martin Sjöstedt och hans projekt Walk Tall i Blueskällarn hos Perdido Jazz & Blues. När pandemin sedan återigen satte stopp för alla livekonserter bestämde sig Sjöstedt för att i januari 2021 spela in det här albumet live – utan publik – i sin hemstad Uppsala, på jazzbaren Katalin där Walk Tall för övrigt hade sin debutspelning. Det fåtal i publiken som upplevde Walk Tall hos Perdido minns säker hur fantastiskt bra det var, och nu finns alltså detta på såväl cd som vinyl. Albumet går också att ladda ned på bandcamp.com men däremot har Sjöstedt valt bort streamingtjänster som Spotify och andra.
Martin Sjöstedt hanterar kontrabas, piano och saxofon men i Walk Tall är det basen som gäller. Till gruppen har han handplockat Karl Olandersson, trumpet, Per Ruskträsk Johansson, saxofon, Moussa Fadera, trummor, och unge Leo Lindberg på piano och Hammondorgel. Resultatet är ett oerhört tajt band som sprudlar av spelglädje. Här finns Dizzy Gillespies ”Con Alma”, Roy Hargroves ”Soppin’ the Biscuit” samt två låtar av Thelonious Monk: ”Evidence” och klassikern ”’Round Midnight” – samt fyra original av Sjöstedt själv. Bara att luta sig tillbaka och njuta, och minnas fredagskvällen i oktober 2020 i Blueskällarn på Bruksgården.

 

SWR Big Band, Magnus Lindgren, John Beasley ”Bird Lives”
(ACT)

29 augusti 2020 var det 100 år sedan Charlie ”Bird” Parker föddes och tanken var att detta skulle firas stort på Hollywood Bowl i Los Angeles med John Beasleys MONK’estra Big Band och tyska SWR Big Band. Detta jätteevenemang satte dock pandemin stopp för, men i stället kunde detta album spelas in i Stuttgart, där SWR Big Band hör hemma – samtidigt blev det möjligt att koppla in saxofonisten, flöjtisten och arrangören Magnus Lindgren. En av Sveriges absolut främsta jazzmusiker, som vi haft förmånen att se här hos Perdido Jazz & Blues flera gånger.
Storbandet har förstärkts med en stråksektion på tio personer och för att ge extra tyngd till denna Charlie Parker-hyllning plockade man in inte mindre än fem gästsaxofonister, av högsta klass. Chris Potter briljerar på öppningsspåret ”Cherokee/Koko”, Tia Fuller är cool i Gershwins klassiker ”Summertime”, Joe Lovanos tenorsax svävar fram i ”I’ll Remember April”, Miguel Zenon ger ”Donna Lee” en touch av latino och Charles McPherson är hur elegant som helst med sin altsax i ”Laura”. Däremellan hör vi Magnus Lindgren på tenorsax i ”Scrapple from the Apple/Ah Leu Cha” och på tvärflöjt i ”Confirmation” och ”Overture to Bird”.
Fem av de åtta inspelningarna har Magnus Lindgren och John Beasley arrangerat tillsammans och resultatet är en storbandsplatta med extra allt från ett band och gästsolister i den absoluta världstoppen. Detta är oerhört bra.

 

Anna Gréta ”Nightjar in the Northern Sky”
(ACT)

2019 släppte isländskan Anna Gréta Sigurðardóttir det utmärkta albumet ”Brighter” tillsammans med gitarristen Max Schultz. Nu gör hon sin solodebut och har skalat bort sitt efternamn, även om namnet finns kvar på albumet i form av pappa Sigurður Flosason som gästspelar på saxofon. Pianisten, sångerskan och kompositören Anna Gréta fick priset som Årets nykomling på Icelandic Music Award 2015, men då hade hon redan flyttat till Stockholm för att studera på Kungliga Musikhögskolan. Här i Sverige har hon bland annat hunnit med att få Monica Zetterlund-stipendiet, Jazzclub Fasching Society Award, en nominering till Sveriges Radio Jazzkatten och gjort ett liveframträdande vid Nobelprisutdelningen 2020.
På sin debut under eget namn har hon samlat flera av Islands främsta jazzmusiker kring sig, men det är ändå hon själv som lyser allra klarast. I sitt låtskrivande hämtar hon element från såväl jazz och pop som folkmusik, stundtals tycker jag mig kunna höra referenser till en annan pianist/sångerska/låtskrivare av yppersta klass – Kate Bush. Själv säger hon att naturen spelar en viktig roll i hennes skapande av musik – särskilt lugnet på de nordiska vidderna. Och det är just så som hennes musik känns, det finns något avslappnande i den – på samma sätt som man stressar av när man går ute i naturen. Anna Gréta är som titelspåret – en nattskärra i skyn. Svårupptäckt men fängslande när man väl hör den.

 

Ostrobothnia Jazz Sextet ”De Bergtagna”
(Svenska Litteratursällskapet i Finland)

Ostrobothnia Jazz Sextet har nu åtta år bakom sig, en grupp där alla musiker hör hemma i det svensktalande Österbottens kusttrakter i Finland. På saxofoner, klarinetter och flöjter hör vi Peter Nordwall som ursprungligen kommer från Örnsköldsvik. Efter studier vid Musikhögskolan i Piteå flyttade han till Vasa för drygt 20 år sedan och det är i Österbotten han har sitt arbetsfält, bland annat i olika professionella teatrar men även i egna projekt där han täcker in allt från duos till storband.
”De Bergtagna” består av elva gamla folksånger och spelmanslåtar som gjorts om i jazziga arrangemang. Bandet har också lagt ett särskilt fokus på musik som anknyter till skärgården och havet. Låtarna som ligger till grund för de nyskrivna arrangemangen kommer till största delen från SLS, Svenska Litteratursällskapets samlingar. Intressant är att man lyckats väva in gamla sånginspelningar som gjorts av SLS, dels tre från 1968 med Agda ”Gropmor” Nyberg (1885-1983) från Tenala samt en från 1972 med Lennart Wik (1913-1992) från Korsholm.
Ralf Nyqvist, flygel & elpiano, Mikael Långbacka, trombon, Rickard Slotte, trumpet & flygelhorn, Marcus Söderström, bas, Stefan Brokvist, trummor, samt Peter Nordwall har skapat ett album fyllt av musikhistoria samtidigt som det känns fräscht och nyskapande. Sextetten har tidigare gett ut albumet ”Hotel Astor” där de i huvudsak tolkar argentinaren Astor Piazzolla.

 

Karl Olandersson ”Walk And Talk”
(Stockholm Jazz Records)

Tio minuter långa ”Mr B” inleder trumpetaren Karl Olanderssons nya album, med åtta egna kompositioner. Karl startar själv med ett rakknivsvasst och lite lätt klagande trumpetsound som avslutas med ett nästan ljudlöst blåsande, innan Martin Sjöstedt gungar in med sin kontrabas. Trummisen Daniel Fredriksson fyller på och Magnus Hjort lägger in finstämda ackord. Det är vemodigt och tempot är långsamt, samtidigt är det oerhört vackert.
Karl berättar att han skrev det här stycket till sin nyfödde son Bo, som kom till världen två månader för tidigt – och musiken symboliserar det lilla barnets tuffa men samtidigt underbara start av sin livsresa. Storyn bakom låten ger en extra dimension och i mitt tycke är ”Mr B” albumets klart starkaste stycke. Två andra fina kompositioner är stillsamma ”Another One” som Karl tillägnar sin tredje dotter Maj och ”Linnea” som är till hans hustru. ”Walk And Talk” är helt enkelt vacker och lättlyssnad rakt igenom.
Jazzpubliken hos Perdido här i Örnsköldsvik känner förstås väl till Karl Olandersson, han har spelat här otaliga gånger – dels med egna kvintettem men också i Klas Lindquist Nonet, Ronnie Gardiner Quartet, Martin Sjöstedts Walk Tall, Birth of the Cool Revisited, Beat Funktion, Trinity och senast i år på sensommarjazzen i Logkyrkan på Dekarsön med Stockholm Swing All Stars. 12 november kommer han dessutom igen tillsammans med Stockholm Jazz Orchestra.

 

Marcin Wasilewski Trio ”En attendant”
(ECM Records)

Femte studioalbumet av den här trion, under namnet Marcin Wasilewski Trio ska tilläggas. De här tre skickliga polackerna har spelat tillsammans i 28 år i olika konstellationer, så de vet var de har varandra – och samspelet blir därefter. Inledande ”In Motion” startar försiktigt med några ljusa toner på pianot, stillsamt vispande på trummorna och någon enstaka baston här och var. Långsamt och trevande växer musiken fram och allt känns improviserat, musik som skapas i stunden av tre individer som tycks smälta samman till ett enda medvetande. ”In Motion” återkommer i part 2 och 3 och även i dessa står improvisationen i fokus, spännande musik leks fram av de tre musikerna, Marcin Wasilewski hanterar ibland strängarna inne i flygeln och både trummisen Michal Miskiewicz och basisten Slawomir Kurkiewicz tycks prova sig fram – i väntan på något, som titeln antyder: ”En attendant”
Den tredelade ”In Motion startar, ligger mitt i och avslutar albumet. Däremellan bjuder trion på en finstämd version ur Bachs Goldberg-variationer och en tolkning av den amerikanska jazzpianisten Carla Bleys ”Vashkar”. Vi får också en helt fantastisk tolkning av The Doors tidiga 70-talsklassiker ”Riders On The Storm” där Wasilewskis röst hörs i bakgrunden, han tycks verkligen njuta av vad trion åstadkommer. Riktigt vacker blir det också i Wasilewskis egna ”Glimmer Of Hope” – med hopp om en ljusare framtid.

 

Daniel García Trio ”Vía de la Plata”
(ACT)

Andra albumet hos ACT för den spanska pianisten Daniel García och hans eminenta trio, med kubanerna Reinier ”El Negrón” Elizarde på kontrabas och Michael Oliviera, trummor. Daniel García växte upp i Salamanca, en av de viktigaste städerna efter den gamla romerska handelsvägen Vía de la Plata som fått ge namn till titelspåret på plattan. På den låten, och två andra, gästspelar israeliska klarinettisten Anat Cohen som gör sitt första framträdande hos ACT. Vintern 2016 kunde vi för övrigt se henne här i Örnsköldsvik hos Perdido Jazz & Blues när hon kom med egen kvartett.
Trumpetaren Ibrahim Maalouf, uppvuxen i Beirut, gästar också på två spår – bland annat på ”The Silk Road” – liksom den spanske gitarristen Gerardo Núñez som även bidrar med avslutande låten ”Calima” med briljant flamencogitarr. Likt Calima, vinden som för med sig sand från Sahara, den viktiga Sidenvägen mellan Kina och Europa via Centralasien, samt Silvervägen, Vía de la Plata, väver Daniel García samman influenser från många olika håll – och resultatet är fullständigt lysande.
Precis som på förra albumet ”Travesuras” plockar García med en låt av gitarrfenomenet Paco de Lucía (1947-2014). Den här gången har han valt ”Volar” från Pacos album ”Cositas Buenas” 2004. Övriga kompositioner är Garcías egna. I mitt tycke en av de bästa utgivningarna från ACT i år, vilket innebär absolut högsta världsklass.

 

Adam Forkelid ”1st Movemewnt”
(Prophone)

Allt föll på plats och en tydlig väg öppnades för oss. Så beskriver pianisten Adam Forkelids känslan när han för första gången spelade tillsammans med sina medmusiker i sitt nya band. Och att det skulle fungera från första stund med dessa herrar var väl ingen större överraskning. Basisten Niklas Fernqvist här till de mest eftertraktade i jazz-Sverige och har kunnat höras tillsammans med bland Isabella Lundgren, Lisa Nilsson, Edda Magnason, Vivian Buczek och Joel Lyssarides. Trummisen Daniel Fredriksson är lika eftertraktad och har meriter från bland annat Ludvig Berghe Trio, Jonas Kullhammar, Nina Ramsby och senast på Bo Sundströms ”Det kanske händer”. Lägg därtill en gitarrist i världsklass, det Carl Mörner Ringström inte kan spela är inte värt att lyssna till. Hör bara hans fantastiska jazzrocksolo på ”Gnossienne” – ett stycke som Forkelid tillägnat den franske kompositören Erik Satie.
Han hyllar även andra förebilder på albumet, ”Nocturnal” tillägnas Frédéric Chopin och ”The Beat” är dedikerad till Chich Corea – utan honom hade Adam Forkelid aldrig börjat spela hävdar han. Ingen dum idol att ha som pianist, och Forkelid har ända sedan debutalbumet   ”Cirkel” 2005 visat att han hör hemma bland de allra främsta i landet. Här bevisar han att han också är en kompositör av rang, åtta spännande och varierande stycken som gör att man bara vill ha mer.

 

Nils Landgren Solo ”Nature Boy”
(ACT)

Nils Landgren, mannen med den röda trombonen. Normalt sett en mycket uppbokad musiker, men i och med pandemin förändrades tillvaron helt. Från 13 mars 2020 har han i stort hållit sig hemma i Skillinge, men musiken går förstås inte att ta en total paus ifrån. Och här är resultatet av den ofrivilliga frånvaron från livekonserter och allehanda samarbetsprojekt med andra toppmusiker runt om i Europa – ett soloalbum, hans första efter en drygt 40 år lång karriär.
Landgren Ingelstoprs kyrka alldeles för sig själv under tre dagar. Ja inte riktigt helt själv, han hade en person i publiken – hustrun Beatrice Järås. Nu får även vi andra höra vad han spelade på sin röda trombon, musikstycken som alla betyder mycket för honom. Från sånger han sjönk i kyrkan som liten till Evert Taube (Som stjärnor små/Sov på min arm) och andra låtar som kommit till honom genom åren, som Duke Ellingtons ”In a sentimental mood” och ”Solitude” samt det vackra titelspåret ”Nature Boy” av Eden Ahbez, som Landgren avslutar med en lång och djup basunliknande ton. Han spelar också ”Ack Värmeland, du sköna” och ”Den blomstertid nu kommer”, Israel Kolmodins mest kända psalm – och Kolmodin är för övrig en gammal släkting till Landgren.
14 spår där vi kommer mycket nära Nils Landgren, man hör honom till och med andas. Kyrkorummet har dessutom en fantastisk akustik och Landgrens ljuva trombontoner svävar kvar länge, länge.

 

Anna Ekborg ”Solo”
(Kakafon Records)

Violinisten Anna Ekborg har sitt hjärta hos folkmusiken i Rättviksområdet och har på senare år etablerat sig på den svenska folkmusikscenen. Tillsammans med sin stråktrio Northern Resonance blev hon Grammisnominerad i kategorin Årets Folkmusik 2021 och nu är hon aktuell med ett helt soloalbum. Anna Ekborg, uppvuxen i Falun, började tidigt spela folkmusik och har genom åren haft mentorer som Ellika Frisell, Mikael Marin, Hadrian Prett och framförallt Per Gudmundson, som lärt Anna Ekborg många fina låtar – flera av dem är med på den här skivan.
Anna Ekborg lyfter också fram spelmännen Petters Erik Eriksson (1899-1976) och Påhl Olle (1915-1987), eller Dyrsmeds Olof Olsson som han också kallades. Anna blev under Bingsjöstämman 2016 tilldelad stipendiet ”Påhl Olles Fiol” vilket innebar att hon under ett år fick spela på hans fiol. På sin solodebut framför hon flera favoriter ut Påhl Olles repertoar, och detsamma gäller Petter Eriks. Hon dyker alltså djupt ned i rättvikstraditionen och bygger vidare på tidigare generationers musicerande. Anna har klämt in hela 19 låtar på albumet och främst handlar det om polskor. Hennes fiolspel är helt utmärkt och allra vackrast blir det i en kort vallåt efter Långlars Lisbeth Olsdotter (1826-1898) som hon spelade på vallhorn så att korna skrek i gårdarna. Avslutande ”Orsa gamla brudmarsch efter Maklin” och också melankolisk magi.

 

Champian Fulton Trio ”I’ll See You In My Dreams”
(Venus Record)

Pianisten och sångerskan Champian Fulton föddes 1985 i Oklahoma och har gjort sig ett namn på jazzscenen framförallt genom sina tolkningar av välkända kompositioner ur The Great American Songbook. Hot House Magazines läsare röstade fram henne till ”Pianist and Vocalist of 2019” och nu är hon aktuell med en ny platta, samtidigt som hon genomför en liten turné i Sverige. Tanken var att hon redan i fjol skulle turnera i Skandinavien tillsammans med danske trummisen Kristian Leth svenske basisten Hans Backenroth, men när pandemin satte stopp för planerna valde trion att i stället gå in i studion och spela in ett dussin låtar från den planerade live-repertoaren.
Här inleder man med Cole Porters ”All of you” och radar sedan upp klassiker som ”Body and soul”, ”Every now and then”, bröderna Gershwins ”I’ve got a crush on you”, Irving Berlins ”I’ve got my love to keep me warm”, Horace Silvers ”Opus De Funk” samt en av de mest inspelade 30-talslåtarna: ”Pennieds from Heaven”. Champian Fulton bjuder också på två egna kompositioner, en blues tillägnad jazzpianisten Jay McShann (1916-2006) och den fartfyllda ”Happy Camper”, där hon visar att hon är en riktigt skicklig pianist. I mitt tycke den bästa låten på plattan. Hans Backenroth basspel imponerar också rakt igenom. I morgon fredag spelar den här trion hos Perdido Jazz & Blues på Bruksgården.

 

Snorre Kirk Quartet ”Going Uop”
(Stunt Records)

Danske trummisen och kompositören Snorre Kirk med sitt sjätte album i eget namn. Här omger han sig med sina landsmän Jan Harbeck, tenorsaxofon, Anders Fjeldsted, bas, samt svenske pianisten Magnus Hjorth – och dessutom gästar amerikanske tenorsaxofonisten Stephen Riley.
Snorre Kirk har skrivit alla de nio låtarna men även om det är nytt material så känns allt väldigt välbekant och igenkännande. Snorre Kirks låtskrivande har rötterna långt bak i jazzhistorien med kopplingar till legender som Duke Ellington, Charles Mingus och liknande. Det är lättlyssnad swing av bästa märke redan på inledande ”Right on time” där Magnus Hjorths fina pianospel kompas upp av Anders Fjeldsteds ständiga vandrande upp och ned för kontrabasens hals, och Snorres eleganta trumspel. ”Stremline” följer i samma spår och sedan blir det bluesigare i titelspåret där Stephen Rileys luftiga spel ligger i fokus. En stillsam rumba tar vid innan det återigen blir tempofyllt swing i ”Bright and Early”. När sedan ”Blues Arabesque” gungar igång kan man först tro att det är en version av Duke Ellingtons välkända ”Caravan” – man kan lugnt påstå att Snorre Kirk haft den klassikern i sinnet när han skrev det här.
Vill man höra hur det här låter live kan man boka in fredag 1 oktober då Perdido Jazz & Blues har bjudit in Snorre Kirk Quartet till Bruksgården, då med pianisten Calle Brickman, som redan vid 16 års ålder ingick i Sven Zetterbergs bluesband.

 

KUU! ”Artificial Sheep”
(ACT )

Är det progressiv hårdrock, punk, electro, fusion, freejazz – eller vad sjutton? Kvartetten KUU! (finska för måne) har släppt sitt andra album på ACT, skivbolaget som ständigt lyfter fram ny innovativ jazz. KUU! Skivdebuterade 2014 och 2018 kom kritikerrosade ”Lampedusa Lullaby” på ACT. De visade då hur brett begreppet jazz kan vara, och när de under pandemin inte kunnat spela live – vilket KUU! föredrar framför allt annat – har de svetsats samman än mer i studion för att åstadkomma ännu ett mycket spännande och mångfacetterat album.
”It’s easier to believe fiction than real live” är första textraden på inledande ”Crimes that bring me joy” – en låt som drabbar lyssnaren med full kraft. Här finns kopplingar till Philip K. Dick’s science fiction-roman ”Do Androids Dream of Electric Sheep”, som sedan låg till grund för kultfilmen Blade Runner 1982. Skivtiteln ”Artificial Sheep” refererar förstås också till boken. KUU! Består av två oerhört skickliga gitarrister, tysken Frank Möbus och finnen Kalle Kalima, som skrivit det mesta av musiken och även spelar bas. Tyske trummisen Christian Lillinger bankar på intensivt och sångerskan Jelena Kuljić, född i Serbien, är glödhet. ”I am the revolution that I was waiting for” avslutar hon den ilskna ”Miss Stress”. Vad är mänskligt och vad är cyber undrar hon i ”Officer KD6-3.7” och i avslutande ”Book of Nihil” frågar hon: ”If it’s your final song, who’s tune will you sing?”

 

Jan Lundgren ”Into the Night”
(ACT )

Ystad utsågs av styrelsen för Svensk Jazz till Årets Jazzkommun 2021. I Ystad bor den utmärkte pianisten Jans Lundgren, som vi haft förmånen att se flera gånger här i Örnsköldsvik hos Perdido Jazz & Blues. Jan Lundgren är också konstnärlig ledare för Ystad Sweden Jazz Festival, och den här plattan är inspelad live under fjolårets festival. Kort innan festivalen, där Lundgren skulle ha en konsert med sin egen trio, meddelande trummisen att han inte kunde komma på grund av reserestriktionerna som coronapandemin medfört. Helt plötsligt måste en ersättare hittas, och det blev den franske sopransaxofonisten Emile Parisien som med mycket kort varsel kunde ansluta till Lundgren och basisten Lars Danielsson.
De tre musikerna träffades för att repa en kort stund dagen innan konserten, men trots de minimala förberedelserna bjöd de publiken på en alldeles magisk musikupplevelse. Inledningen blev den gamla folkmusiklåten ”Glädjens Blomster” där Parisiens saxofon ger melodin extra melankoli. Den följs av Danielssons vackra hymn till dotter Asta och därefter får han inleda Parisiens mångfacetterade ”Préambule” med ett känsligt solo på kontrabasen. Här finns också franske dragspelaren Vincent Peiranis ”Scubertauster”, en hyllning till Franz Schubert, Lundgrens tribut till sin hund Jazze samt som avslutning Danielssons kärleksförklaring till Ystad. Tre helt fantastiska musiker i en förtrollande vacker konsert.

 

Brian Bromberg ”A little driving music”
(Artristy Music/Naxos)

60-årige amerikanske basisten Brian Bromberg har tillsammans med några riktigt bra musiker spelat in ett album i karantän, under pandemin. Samtliga musiker har spelat in sina egna delar var för sig, förutom de fem tråkmusikerna som kunde träffas och spela tillsammans i Dominikanska Republiken, men på behörigt corona-avstånd.
Brian Bromberg upptäcktes som en stor talang redan i tonåren och som 19-åring plockades han in som turnémusiker av saxofonlegenden Stan Getz. Bromberg hanterar kontrabasen och elbasar på samma eleganta sätt och han lirar gärna piccolobas som stämts en oktav högre och använder den som en sologitarr. På den här plattan använder han sig också av sina egna signaturbasar Kiesel B24 och den femsträngade B25.
Bromberg har mängder av album bakom sig, bland annat en där han enbart lirar Jimi Hendrix. Annars är han mest känd för att spela smoooth jazz men ibland lutar det mer åt jazzrockfusion och på ”A little driving music” får vi en mix av dessa stilar. Allt är egenskrivet, förutom en cover på Katarina and the Waves 80-talshit ”Walking on Sunshine”, och Bromberg bjuder på några riktigt sköna jazzfusionlåtar, framförallt fastnar jag för inledande ”Froggy’s”, den följande ”Quarantine” samt ”Baton Rouge” där han visar att han är i samma division som Stanley Clarke.

 

Vincent Meissner Trio ”Bewegtes Feld”
(ACT)

Tyska jazzbolaget ACT har under flera år lyft fram unga upcoming jazzmusiker i albumserien ”young german jazz”. Det färskaste albumet gavs ut i slutet av maj och är ett lysande exempel på hur ACT gång på gång hittar rätt. Vincent Meissner är en ung begåvning som här visar att det nog inte finns några begränsningar på hur bra han kommer att kunna bli. Meissner är bara 20 år, och redan nu är han fenomenalt skicklig – inte bara som pianist utan även som kompositör. På debutalbumet Bewegtes Feld, som på svenska blir ungefär ”fält i rörelse” har han skrivit all musik själv – och det svänger gruvligt bra.
Vincent Meissner fann pianot som mycket ung och tidigt upptäckte han jazzen. Som 16-åring började han studera på Landesgymnasium für Musik i Dresden och inspirerades av legender som Oscar Peterson, Dave Brubeck, Bud Powell och Thelonious Monk – och senare hittade han ACT-pianister som Vijay Iyer samt tyskarna Joachim Kühn och Michael Wollny. I början av 2020 bildade han sin egen trio med kontrabasisten Josef Zeimetz och trummisen Henri Reichmann – två andra unga jättetalanger – men de hann bara med en livespelning innan pandemin satte stopp. Men med det här debutalbumet i bagaget kommer de garanterat att slå publiken med häpnad när de väl kommer ut på jazzklubbarna. ”Vi är som ett ungt vin som nu håller på att mogna, det är ju bara andra året sedan druvorna skördats” säger Vincent Meissner.

 

Birgit Minichmayr ”As An Unperfect Actor”
(ACT)

Birgit Minichmayr är en österrikisk skådespelerska som bland annat medverkade i den fantastiska filmen ”Der Untergang” (2004) och som belönades med Silverbjörnen på Berlins Internationella Filmfestival för bästa kvinnliga huvudroll i ”Alle Anderen” (2009), på svenska ”Du och jag”. Nu har Minichmayr släppt sitt första musikalbum – nio kompositioner där den tyske pianisten Bernd Lhotzky har tonsatt sonetter av William Shakespeare. Att det blev just Birgit Minichmayr som skulle sjunga dem var inget konstigt, hon har som medlem i Burgtheater Company i Wien spelat flera av Shakespeares mest kända verk.
Av Shakespeares 154 sonetter handlar de första 126 om en ung man, och temat är främst kärlek. Åtta av de nio spåren på albumet kommer från dessa sonetter, men inledande ”My Mistress’ Eyes” hör till sonetterna om ”The Dark Lady” som Lhotzky gjort till en tango. Han säger själv att han tittat på vad Shakespeares korta berättelser försöker berätta och utifrån detta tonsatt dem. Resultatet är ett varierat album som i huvudsak har tongångar i moll, förutom ”Mine Eye Hath Played The Painter” som är riktigt munter.
Förutom Lhotzky på piano kompas Minichmayr av München-kvartetten Quadro Nuevo på ett mycket elegant och finstämt sätt. Mulo Francels kontrabasklarinett är härlig att höra på bland andra ”When Most I Wink”.

 

Lars Danielsson Libretto ”Cloudland”
(ACT)

Lars Danielsson, den enormt skickliga basisten och cellisten, har just släppt sitt fjärde album i sin Libretto-serie. Och ni som känner till hans tidigare Libretto-plattor vet att ni har en fantastisk musikupplevelse att vänta. Precis som på de tre tidigare skivorna har han med sig trummisen Magnus Öström och brittiske gitarristen John Parricelli. Den armeniske pianisten Tigran ersattes redan på Libretto III av Grégory Privat, född på Martinique i Västindien, och han är med även på Cloudland. Dessutom gästar norske trumpetaren Arve Henriksen igen, och han imponerar stort med sitt fräsande trumpetspel, inte minst på titelspåret.
Inspelningen startade redan i slutet av 2019 men man tvingades ta paus på grund av pandemin. I september 2020 fick man några dagar tillsammans för att slutföra inspelningarna och resultatet är, som väntat, helt magnifikt – och ännu en gång får vi njuta av Lars Danielssons ofta melankoliska melodier. Han har en förmåga att blanda svensk folkmusik med orientaliska tongångar och klassisk konstmusik som få andra behärskar. Ett bra exempel är ”Desert of Catanga” där vi får stifta bekantskap med den syrianske klarinettisten Kinan Azmeh – och Danielsson öser på med cellon kopplad till wah-wah-pedal. På ”Villstad” får han dessutom cellon att yla som en elgitarr. Ett fenomenalt album av en enastående musiker som även är en strålande kompositör.

 

David Helbock ”The New Cool”
(ACT)

Österrikiske pianisten David Helbock har lett flera grupper, bland andra Random/Control där trion gärna använde sig av många olika instrument, och som Helbock själv säger ”många noter”. Nu har han satt ihop en ny trio tillsammans med tyskarna Sebastian Studnitzky på trumpet och Arne Jansen, gitarr. Det är mer avskalat än tidigare, musik som till stor del är uppbyggd av känslor – som i Helbocks egna finstämda och melankoliska ”Hymn for Sophie Scholl”, den unga motståndskämpen som i Vita Rosen med fredliga medel bekämpade nazismen under andra världskriget, och som avrättades 1943, 21 år ung.
Hälften av de tolv spåren är egenskrivet av trion och i övrigt bjuder de på nya versioner av saxofonisten Benny Golsons ”I Remember Clifford”, Matt Dennis ”Angel Eyes” från 1946, ”Prelude in E-Minor” av Chopin och en låt av Helbocks gamla pianolärare, amerikanen Peter Madsen. Här finns också en överraskande version av Cyndi Laupers ”Time After Time”, omgjord till oigenkännlighet, och en drömskt svävande tolkning av Creams rockklassiker ”I Feel Free” från 1966.*
Bäst är ändå Helbocks egna ”Solidarity Rock”, ”Truth” – som tycks hämtad från någon deckarserie – och aktuella ”Pandemic of Ignorance”. Helbocks pianospel är finstämt och elegant, samtidigt nyfiket och sökande. Studnitzky imponerar också med sin förmåga att fräsa fram tonerna på sin trumpet. David Helbock The New Cool är absolut en cool jazztrio.

 

Nils Landgren Funk Unit ”Funk is my Religion”
(ACT)

Det är 27 år sedan trombonisten Nils Landgren startade Funk Unit, egentligen skulle de heta Nils Landgren Unit men skivbolagsdirektören Siggi Loch tyckte att de skulle klämma in ett ”Funk” – för det var ju precis vad de spelade. 10 album senare och hundratals konserter världen över kan alla som någon gång sett detta band live konstatera att var en lysande idé med ett svenskt funkband.
Helt renodlad funk är det inte alltid, här blandas funk och soul med rhythm and blues och jazz. På bandets elfte album inleder man med varm soul med Landgrens trombon i fokus, och ”Amanda” är en hyllning till den unga poeten Amanda Gorman som höll ett så fantastiskt tal vid installationen av Joe Biden. Landgren står också bakom ”Kamala” som är en hyllning till Kamala Harris, den första kvinnliga vicepresidenten i USA. Han bjuder dessutom på en mycket finstämd, melankoliskt bluesig hyllning till Esbjörn Svensson (1964-2008).
Men visst svänger det tungt också emellanåt, exempelvis på ”Anyway You Want It”, saxofonisten Jonas Walls ”See Ya in Court”, basisten Magnum Coltrane Prices titelspår samt James Brown-inspirerade ”Play Funk”, och ända till gitarristen Andy Pfeillers avslutande ”NLFU Will Never Stop” – vilket känns skönt eftersom jag har biljetter till en konsert med bandet på Katalin i Uppsala som skjutits upp två gånger. Bara hoppas att den snart kan bli av.

 

Jazzrausch Bigband ”téchne”
(ACT)

Det här tyska storbandet har sedan 2015 haft nattklubben Harry Klein i München som hemmaplan, där de även spelat in detta album. Att en nattklubb och ett jazzband har detta samarbete är unikt, men inte så konstigt med tanke på orkesterns dansvänliga mix av storbandsjazz, techno, lite klassisk musik och en dos disco. Samarbetet mellan klubben och jazzkollektivet, med låtskrivaren Leonard Kuhn i spetsen, har skapat en ny genre – technojazz. Jazzrausch Bigband har hittat en bred, och framförallt ungdomlig publik, som i sin tur har hittat jazzen via dansgolvet på Harry Klein och andra klubbar runt om i världen.
På den här plattan har det 22 personer starka bandet också bjudit in en rad gäster, bland annat från Sverige i form av trombonisten Nils Landgren och sångerskan Viktoria Tolstoy. Men också österrikiske pianisten David Helbocks trio Random/Control, tyske trummisen Wolfgang Haffner, finske gitarristen Kalle Kalima och fransk-algeriska sångerskan Nesrine. De har också tagit hjälp av unga tyska låtskrivaren Theresa Zaremba som står bakom utmärkta och orientaliskt doftande ”Green Sun” och ”Green Sun Return”. Bandets två tidigare album, ”Dancing Wittgenstein” och ”Beethoven’s Breakdown” imponerade stort och nu kommer de med sitt hetaste album hittills. ”téchne” har inte en lugn stund, det här är technojazzdansparty från start till mål.

 

Ida Sand ”Do You Hear Me?”
(ACT)

”Det kändes som jag fick en kroppsdel amputerad” säger Ida Sand om känslan när pandemin plötsligt förvandlade en fullbokad kalender med spelningar runt om i Europa till ingenting, ett stort tomrum. Idas samarbetspartner sedan många år, keyboardisten Jesper Nordenström, hörde då av sig och undrade om de inte kunde gå in i studion och göra något tillsammans. De plockade med sig Idas make, gitarristen Ola Gustafsson, basisten Dan Berglund (Tonbruket, Rymden och e.s.t.) och trummisen som spelat med fler än någon – legendariske Per Lindvall. En supergrupp helt enkelt, som också förstärks med en blåssektion bestående av Oddjobs Goran Kajfes och Per ”Ruskträsk” Johansson. På snygga ”Waiting” gästar dessutom det blinda musikfenomenet Mats Öberg på kromatiskt munspel.
Resultatet är Ida Sands mest personliga album, för första gången har hon fyllt en platta med enbart egna kompositioner. Hon visar också att hon är mer än en soul- och jazzsångerska. Här finns ett par stillsamma kärleksballader, en låt – ”Now is not the time” – som Randy Crawford kunde ha sjungit på tidigt 80-tal, och den melankoliskt avskalade ”Go be with her!” som bär en dos av Tom Waitz’s låtskrivande.
Men jag gillar Ida bäst som soulsångerska och tipsar hellre om två av hennes tidigare album, ”The Gospel Thruth” från 2011 och framförallt ”My Soul Kitchen” från 2018 tillsammans med Magnus Lindgren Stockholm Underground.

 

NOA ”Afterallogy”
(Naïve/Believe)

Ännu en platta med standards ur The American Songbook? Ja, men det här är så mycket mer än så, och när skivbolaget är franska Naïve borgar det för kvalitet. Noa, eller Achinoam Nini som hon heter, växte upp i Bronx, New York, och med rötter i både Jemen och Israel. För drygt 30 år sedan träffade hon gitarristen Gil Dor på Rimon School of Jazz and Contemporary Music i Ramat HaSharon i Israel, hon som student och han som lärare. 8 februari 1990, då Noa var 20 år, gjorde de sitt första uppträdande tillsammans i Tel Aviv och sedan såg Gil till att hon fick träffa legenden Pat Metheny vilket ledde till att Pat producerade ett album med Noa och Gil. Något som förändrade deras liv.
Tillsammans har de spelat i många olika konstellationer, från akustisk trio till full symfoniorkester, och när pandemin stängde ner allt 2020 beslutade de sig för att återsluta cirkeln som duo efter 30 års bekantskap. Här bjuder de på klassiska örhängen som ”My Funny Valentine”, ”This Masquerade”, ”Anything Goes”, ”Lush Life” och ”Everytime We Say Goodbye”, men också egna kompositioner – bland annat ”Calling Home” som Gil skrev tillsammans med Pat Metheny redan 1996.
Gil Dor spelar oerhört mjukt och elegant på sin halvakustiska Gibson L-5 och Noa sjunger alldeles strålande med sin mörka men samtidigt omfångsrika röst. Denna duo är absolut a match made in heaven.

 

Avishai Cohen ”Two Roses”
(Naïve/Believe)

Israeliske superbasisten Avishai Cohen, nyss fyllda 51, kan blicka tillbaka på en mycket framgångsrik karriär. Han började spela piano som barn men upptäckte tidigt elbasen och hade Jaco Pastorius som förebild. Genombrottet kom när han 1996 ingick i Chick Coreas sextett Origin för att senare även bli en viktig kugge i Coreas nya trio. Därefter har Avishai Cohen trollbundit publik världen över med sin egen trio. The Jerusalem Post har kallat honom för Israels otvivelaktigt mest framgångsrika jazzexport.
Sverige har han besökt ofta, även för att spela in, och ända sedan albumet ”Almah” från 2013, som mixades av Lars Nilsson i Nilento Studio i Göteborg, har Cohen haft funderingar på att spela in med full symfoniorkester. Han hittade också helt rätt med 92 personer starka Göteborgs Symfoniorkester, och resultatet tillsammans med Cohens egen trio är magnifikt. Titelspåret är Cohens version av landsmannen Mordechai Zeiras ”Shnei Shoshanim”, en låt som han hämtat från sitt album Seven Seas (2011). Fyra kompositioner är från Almah, och här finns även låtar från Continuo (2006), Gently Disturbed (2008), Aurora (2009) och From Darkness (2015). Plattan innehåller också två helt nya kompositioner och Cohen visar att han även kan ta sig an gamla jazzstandards i Thad Jones ”A Child Is Born” och Eden Ahbez ”Nature Boy” som Nat King Cole gjorde känd. Avishai Cohen visar på nytt att han är en av de största.

 

Kurt Rosenwinkel ”Caipi”
(Razdaz/Heartcore Records)

Kurt Rosenwinkel, den amerikanske gitarrfantomen, gästade Perdido Jazz & Blues i Blueskällarn på Bruksgården 13 mars 2020. Den sista konserten innan pandemin satte stopp för Perdidos arrangemang, och Rosenwinkel bjöd på en makalös uppvisning. Den här plattan spelade han in 2016 men har först nu hamnat i min hand då Naxos distribuerar den för den svenska marknaden, och här bevisar Rosenwinkel att han inte bara är en gitarrist och låtskrivare i den absoluta världstoppen. Det visar sig att han även är en multimusiker av rang, förutom akustisk gitarr och elgitarr spelar han även bas, piano, trummor, percussion och synt. Dessutom sjunger han en del.
Rosenwinkel berättar att han jobbade med ”Caipi” under tio år innan albumet blev klart. Allt är egenskrivet, både text och musik, förutom ”Kama” där Randy Breckers dotter Amanda Brecker skrivit den portugisiska texten som sjungs av Pedro Martins, och ”Casio Vanguard” med text – och sång – av Antonio Loureiro. Amanda Brecker är för övrigt med och sjunger på ett par spår, och på ”Little Dream” gästspelar självaste Eric Clapton.
Det handlar om en mix av rock, pop och brasilianska influenser med jazzen som en stabil grund. Och allt är oerhört välproducerat. En helt lysande platta som gör att man med glädje minns tillbaka till 13 mars 2020 i Blueskällarn – och samtidigt hoppas på en öppning för livekonserter igen.

 

Stína Ágústsdóttir Trio ”The Whale”
(Smekkleysa)

Isländskan Stína Ágústsdóttir bor i Stockholm men när Tysklands förbundspresident Frank-Walter Steinmeier besökte Island 2019 flög den lilla önationen hem en av sina främsta jazzsångerskor för att sjunga för honom. Nu har Ágústsdóttir släppt en intim trioplatta tillsammans med unga gitarristen Mikael Máni Ásmundsson och pianisten Anna Gréta Sigurðardóttir – som också flyttat till Stockholm och på kort tid etablerat sig på den svenska jazzscenen. 2019 blev hon Monica Zetterlund-stipendiat och nominerad till P2 Jazzkatten i kategorin ”Årets nykomling”.
De tre inleder med en ypperligt finstämd tolkning av Joni Mitchells vackra ”Both Sides Now” från 1967. Den följs upp av en lika nyanserad version av Bob Dylans ”Buckets of Rain” från Nobelpristagarens 70-talsalbum ”Blood on the Tracks”. Mörkare tongångar blir det sedan på titelspåret ”The Whale”, ett original av Ágústsdóttir och Sigurðardóttir där Ásmundsson får visa vilken intressant gitarrist han är. Slutet med textraden ”I hate you, I hate you, but it’s love” ger rysningar.
”After the Rain” har Ágústsdóttir skrivit tillsammans med de amerikanska jazzmusikerna Nir Felder och Aaron Parks, och den glädjestrålande ”Dogs” är en cover på irländaren Damien Rice’s låt. Avslutande ”I don’t want to sleep” är återigen ett original där samspelet mellan Ásmundsson och Sigurðardóttir är briljant. Stína Ágústsdóttir Trio är en mycket trevlig ny bekantskap.

 

Mr. Mibbler ”The Long Journey”
(NXN Recordings)

"Vi ville leka och improvisera, fånga spontaniteten och dela dem via Dropbox för att se vilka impulser och reaktioner som kom tillbaka från de andra två". Det säger norrmannen Thom Hell, egentligen Thomas Helland, som tillsammans med två av sina medmusiker i bandet The Love Connection, Vidar Ersfjord och Jørn Raknes, utgör den spännande trion Mr. Mibbler.
Musikaliskt beskrivs nog ”The Long Yourney” bäst som electronica eller varför inte som filmmusik. Hell, Ersfjord och Raknes har sina rötter inom såväl pop och rock som country och folkmusik – men här är de ute på en riktig upptäcktsresa, en ljudmässig djupdykning in i något okänt. Samtidigt kan vissa delar kännas igen, till exempel ljuden i ”Mio” som för tankarna till Angelo Badalamentis tema i tv-serien Twin Peaks. Ibland hör jag likheter med någon obskyr Pink Floyd-låt, men bästa jämförelsen är nog ändå Brian Eno.
Om ”Herr Nilsson sitting on an F”, med dragspel i fokus, har något med Pippi Långstrump att göra låter jag vara osagt, men det är bara en av många lekfulla kompositioner på det här albumet, låtar som gärna tar oväntade vägar – hela vägen från det långa, närmast hypnotiska, inledningsspåret ”Isle of Wool” till den stillsamma, melankoliska avslutande ”Funeral”. Mr. Mibbler ville låta lekfullhet, klangfulla nycker, infall och hopkok flyga fritt och sedan samla dem för att bilda ett nytt musikaliskt uttryck – det har man lyckats med.

 

Isabella Lundgren ”Look for the silver lining”
(Ladybird)

Isabella Lundgren släpper nytt i stort sett varje år och efter att ha tolkat Bob Dylan på ”Out off the bell jar” har hon den här gången handplockat elva låtar som hon knyter an till ett citat från den tyske 1800-talsfilisofen Friedrich Nietzsche, som funkar bättre på engelska än i svensk översättning: ”He who has a why to live can bear almost any how”. Isabella säger själv att hon brottats med många livsfrågor, med en bakgrund i alkoholmissbruk och senare teologistudier med sikte på att bli präst. Albumet handlar alltså om ”varför”.
Titelspåret samt ”Pick yourself up” och ”The folks who live on the hill” är signerade Jerome Kern. Här finns också klassiker som ”Fly me to the moon”, ”The sound of music” och ”Singin’ in the rain”. Avslutningen är allra bäst då hon bjuder på Charlie Chaplins magiskt vackra ”Smile” och ”What a wonderful world” som 1967 blev något av Louis Armstrongs signaturmelodi.
Isabella kompas av Carl Bagge, piano, Niklas Fernqvist, bas, och Daniel Fredriksson, trummor. Arrangemangen förstärks på ett utmärkt sätt med en stråkkvartett. Men det som gör den här plattan så bra är förstås Isabellas fantastiska röst som hon kombinerar med en enastående timing och frasering. Isabella Lundgren är utan tvekan en av våra främsta jazzsångerskor och det är inte konstigt att hon tilldelats Anita O’Day-priset, Louis Armstrong-stipendiet, Monica Zetterlund-stipendiet samt P2:s Jazzkatten.

 

Hans Loelv ”Grand Piano”
(DO Music Records)

Fjärde albumet på mindre än två och ett halvt år från pianisten Hans Loelv från Uppsala, som också ser Fuerteventura som sitt andra hem. På senaste plattan ”Nostalgia” från i fjol hade han med sig några av sina musikervänner, men den här gången sitter han helt ensam vid Fazioli-flygeln i Benny Anderssons studio i Stockholm. Loelv kan se tillbaka på drygt 50 år som musiker och när han nu gjort en platta för solopiano har han velat fokusera på tre saker – flygeln, melodierna och en liten portion improvisation.
Albumet består av elva av Loelvs egna kompositioner, några av dem är äldre musikstycken som tidigare haft sångtexter men som nu framförs instrumentalt – andra är helt nyskrivna. Loelv tar med sig lyssnaren på en högst personlig musikalisk resa och han framför sina fina melodier på ett behagligt mjukt sätt, med ett stundtals närmast försiktigt anslag. Det är mycket vackert och ibland melankoliskt, som i ”Kär i onödan” och ”That was all”.
Albumet avslutas med ”It’s all over” som är en ren improvisation. ”Det kändes som ett lämpligt sätt att avsluta albumet på” skriver Loelv i konvolutet och dedicerar skivan till sitt lilla barnbarn Elis som han hoppas, någon gång i framtiden, kan berätta för världen att han hade en tokig morfar.

 

Bo Sundström ”Det kanske händer”
(Sony Music)

Bo Sundström, frontman i suveräna Bo Kaspers Orkester, med sitt andra jazzalbum i eget namn efter finfina ”Mitt dumma jag” från 2018. Här har han satt svenska texter till exempelvis Bob Haggarts ”What’s New” från 1939, Kurt Weills ”Speak Low” från 1943 och Johnny Greens ”Body and Soul” från 1930 – som i Bosses version blir till skojfriska och ”Bosse och jag” med blicken vänd mot sig själv. ”I skyltfönstret går en i plusfemtioåren, jag vandrar bredvid ett liv mer än en gubbe, en hyfsat hipp snubbe, men inte så särskilt objektiv.” Guldstjärna till Robert Östlunds Django Reinhardt-inspirerade gitarrspel.
Titelspåret heter i original ”It could happen to you” och skrevs av Jimmy Van Heusen och Johnny Burk 1943. ”Som vanligt” är ursprungligen en tysk låt från 1930 som Marlene Dietrich fick en stor hit med när den översattes till engelska. Även här blir Bosse personlig, med rader som ”Nu blev det dumt igen, allt ramlade omkull, och jag blev lite full, som vanligt.”
Albumets höjdpunkt är däremot Bosses egna ”Skyll på mig”, en stillsam och melankolisk historia där Jonne Bentlövs sordinerade trumpet skapar extra känsla: ”Jan kan bli den som dom pekar på, blir ryktena fula tar jag en kula, skyll på mig”. Som avslutning får vi Povel Ramels ”Underbart är kort” – passande eftersom skivan är alltför kort, den klockar in på endast 33 minuter. Jag vill höra mer av Bosse, gärna live i en mysig jazzklubb – helst i Blueskällarn hos Perdido Jazz & Blues.

 

First Strings on Mars
(ACT)

Stråkar förknippas mest med klassisk musik, men att stråkinstrument även funkar alldeles utmärkt inom jazzen har inte minst tyska jazzskivbolaget ACT visat gång på gång. Likaså att gränserna mellan klassisk musik, folkmusik och jazz kan suddas ut. Men än finns mycket kvar att göra, som den tyske violinisten och kompositören Florian Willeitner säger: ”Fiolens fulla potential, med dess unika mångsidighet och kalejdoskopiska möjligheter av klang och textur, hörs sällan i konventionella jazzkonstellationer.”
Willeitner har en mission att komponera musik som ger utrymme för fiolens stora spektrum, och till debutalbumet för sin grupp First Strings on Mars plockade han med sig de två österrikarna Igmar Jenner, fiol, och Georg Breinschmid, kontrabas. Jenner kommer från Radio String Quartet Vienna och Breinschmid har valt att kliva ur Vienna Philharmonic Orchestra för att, som han säger, ”få en mer bekymmersfri inställning till musiken.”
Tillsammans bjuder trion på nyskapande och mångfacetterad musik, och de får fram fantastiska ljud ur sina instrument. Stundtals närmast viskande, andra gånger intensivt ekvilibristiskt. Vi hör bland annat Willeitner spela en specialbyggd tiosträngad soulfiddle. Willeitner och Breinschmid står för fyra kompositioner var, med ”Brazil Imported” och ”Searching” som riktiga höjdpunkter. De bjuder också på en mycket stark tolkning av Stings ”Fragile” – strå(k)lande bra!

 

Joachim Kühn ”Touch The Light”
(ACT)

ACTs grundare, ägare och curator Siggi Loch undrade om inte pianisten Joachim Kühn kunde tänka sig att spela in ett album med små ballader. ”Kanske när jag är 90” svarade Kühn, men det kom tidigare än så. Kühn, som fyller 77 i mars, spelade under en 15-månadersperiod själv in ett 40-tal små stycken vid sin Steinwayflygel hemma på Ibiza. Siggi Loch valde ut 13 av dem till detta album där ett av Kühns egna stycken även fick bli titeln – som refererar till utsikten från hans terrass.
Vi bjuds på en blandad kompott där Kühn gör sina egna tolkningar av John Davenports ”Fever” från 1956, Bernie Waynes ”Blue Velvet” från 1951, Mal Waldrons ”Warm Canto” från 1962, Hoagy Carmichaels ”Stardust” från 1927, Gato Barbieris ledmotiv till filmen ”Last Tango in Paris” (med Marlon Brando) från 1972 – som Kühn själv spelade på – och Bill Evans ”Peace Piece” från albumet som kom 1959 med den kaxiga titeln ”Everybody Digs Bill Evans”.
Vi får också ”Allegretto” från Beethovens 7a och lite mer oväntade tolkningar av Bob Marleys ”Redemption Song” och Princes ”Purple Rain”. Men allra bäst är brasilianaren Milton Nascimentos ”Ponta de Areia” från Wayne Shorters album Native Dancer 1975 och Joe Zawinuls ”A Remark You Made” från Weather Reports album Heavy Weather 1977. Oerhört vackert framfört, och gillar man solopiano är det här en oumbärlig platta.

 

Larry Coryell & Philip Catherine ”Jazz at Berlin Philharmonic XI”
(ACT)

24 januari 2017 spelades den här konserten in i Berlin, en konsert som samtidigt var ett 40-årsjubileum för de två gitarristernas möte på samma scen, i bandet The Eleventh House. Det var också 40 år sedan Texas-födda Larry Coryell och belgaren Philip Catherine gjorde sitt första album ihop. Coryell och Catherine turnerade intensivt i Amerika och Europa i slutet av 70-talet och samarbetade bland annat med legender som Charles Mingus och Stéphane Grappelli. När de den här kvällen 2017 strålade samman igen, 73 och 74 år gamla, var de på ett fantastiskt spelhumör.
På Coryells inledande ”Ms. Julie” spelar han själv akustiskt medan Catherine hanterar elgitarr, och samspelet är fantastiskt. Brasilianaren Luiz Bonfás vackra ”Manhã de Carnaval” från 50-talsfilmen Orfeu Negro är mycket njutbar och här visar de två gitarristerna prov på stor briljans. Förutom fyra gitarrduetter får vi också ett härligt möte mellan Catherine och vår svenska pianist Jan Lundgren i Gershwins ”Embraceable You” från musikalen Girl Crazy och en helt fantastisk uppvisning av Coryell och svenska basgiganten Lars Danielsson i vibrafonisten Milt Jacksons ”Bag’s Groove” från Miles Davis album med samma namn från 1957. Konserten avslutas med alla tillsammans, plus italienske trumpetaren Paulo Fresu i filmmusiken ”Green Dolphin Street”. Det här blev Larry Coryells sista stora framträdande, bara fyra veckor senare avled han stilla i sömnen i New York.

 

Ale Möller ”Xeno Manía”
(Quality Recordings)

Multimusikern Ale Möller firar 50 år som scenartist och i samband med det släpper han sitt storslagna musikverk Xeno Manía – som hyllar lusten till det främmande och okända. I augusti 2018 uruppförde Ale Möller, tillsammans med sitt eminenta band, detta mångkulturella verk på Urkult i Näsåker. Musiken var ett beställningsverk från Sveriges Radio, som var på plats i natursköna Näsåker på Sveriges vänligaste festival för att spela in konserten.
Nu är det inte den konserten som släpps på skiva, utan en studioinspelning med samma musik. Ale Möller handplockade sitt niomannaband som bland annat består av saxofonisten Jonas Knutsson, Per ”Texas” Johansson på klarinett, Erik Rydvall på nyckelharpa samt mängder av slagverk. Ale hanterar mandola, dragspel, banjo, jägarhorn, hackbräde (dulcimer), trumpet, mungiga och allehanda flöjter. Totalt spelade han på ett drygt tjugotal olika instrument under konserten.
Xeno Manía innehåller musik från världens alla hörn, stundtals stillsamt vackert och emellanåt ösigt och sprudlande dansant. Så oerhört mycket skiftande tongångar och rytmer, som Ale Möller samlat på sig under många år som nyfiken musikresenär. Precis som festivalen Urkult (som ställdes in i fjol och tyvärr ställs in även i år) är Xeno Manía precis motsatsen till xenofobi – det vill säga främlingsfientlighet och rädsla för det främmande. Det har vi tyvärr alldeles för mycket av i vårt samhälle.

 

Joe Lovano Trio Tapestry ”Garden of Expression”
(ECM)

Amerikanen Joe Lovano har länge tillhört den yppersta eliten av jazzsaxofonister. ”Garden of Expression” är hans trettionde album i eget namn, därtill har han medverkat på ett otal inspelningar, bland annat 17 album som medlem i den trio som leddes av trummisen Paul Motian (1931-2011). Han har också spelat med bland andra John Scofield, Tom Harrell, Bill Frisell, Peter Erskine, Michael Brecker, Esperanza Spalding samt i Woody Hermans Orchestra och Mel Lewis Big Band.
Här har Lovano med sig pianisten Marilyn Crispell och trummisen Carmen Castaldi och det den här trion bjuder på är åtta stillsamma och avskalade kompositioner, fyllda med improvisation i något som liknar en musikalisk upptäcktsresa för att finna ett gemensamt stämningsläge hos varandra. Allt leder fram till den meditativa avslutningen ”Zen Like”.
Lovano spelar inte bara tenor- och sopransaxofon utan även kinesiska gongs och tarogato, en sorts klarinett som är vanlig främst i ungersk och rumänsk folkmusik. Lovano beskriver själv sin musik som ett sökande efter en helig sång och han hoppas kunna inspirera de värdefulla ögonblicken inom oss som för oss alla samman i en global bildväv av kärlek, fred och förståelse i uttryckens trädgård. Vackert uttryckt, och elegant spelat.

 

Shai Maestro ”Human”
(ECM)

Sjätte albumet av den israeliske pianisten Shai Maestro, som våren 2013 – tillsammans med sin trio – bjöd på en av de allra bästa spelningar som Perdido Jazz & Blues presenterat för ö-vikspubliken. Det har varit fantastiskt att följa hur denna superbegåvade pianist utvecklats från de sena tonåren till idag. Han fyller för övrigt 34 år i morgon fredag. Utvecklingen märks förstås på skiva, men kanske ännu mer live – från en nervös 19-årig jättetalang då han debuterade i landsmannen Avishai Cohens trio på Umeå Jazzfestival, via en någon blyg 26-åring under konserten hos Perdido till att fullkomligt självklart och rakryggad äga scenen i Jazzstudion i Umeå vintern 2019.
På nya ”Human” har han utökat sin tidigare trio (Joerge Roeder från Peru på bas och Ofri Nehemya från Israel på trummor) till en kvartett med den amerikanske trumpetaren Philip Dizack, som visar upp ett känsligt spel på ”They Went to War”. 10 av de 11 kompositionerna är Shai Maestros egna (han har också gjort ett strålande arrangemang på Duke Ellingtons ”In a Sentimental Mood”) och återigen visar han vilken skicklig låtskrivare han är, där musikstyckena ständigt ger utrymme till gott om improvisation. Inte sällan bjuder han också på helt oväntade toner, som kan uppfattas som skeva men som självklart sitter perfekt. Här finns flera höjdpunkter, som ”Mystery and Illusions”, ”The Thief’s Dream” – som har vissa drag av John Williams ”Hedwig's Theme” från Harry Potter – och den avslutande, känsliga, ”Ima”.

 

Diego Pinera ”Odd Wisdom”
(ACT)

Andra albumet hos ACT för jazztrummisen Diego Pinera, född 1981 i Montevideo, Uruguay, men sedan 2003 bosatt i Tyskland. På förra plattan presenterade Pinera musik från sina rötter i Sydamerika, den här gången tycks han mer koncentrera sig på att vilja visa upp de enorma möjligheter som ett trumset kan erbjuda – under förutsättning att det hanteras av en expert på området. Och när vi pratar om jazztrummisar så är Diego Pinera uppe i den absoluta toppen av skickliga slagverkare.
Den här gången klev han in i en studio i New York tillsammans med tre amerikanska toppmusiker; Donny McCaslin på saxofon, Ben Monder, gitarr, samt basisten Scott Colley. Samtliga med ett digert CV, McCaslin och Monder spelade för övrigt på David Bowies avskedsplatta ”Blackstar”. Inledande ”Clave Tune” är sprängfylld av glödande rytmer och innehåller även ett litet härligt trumsolo. ”Conversation With Myself” är, som det låter, en stillsam inre dialog, medan ”Robotic Night” är ett lekfullt möte mellan McCaslins sax och Pinera på synttrummor, med Colley i full frihet på basen i bakgrunden. Pinera, som även bjuder på sång i lugna ”Space”, har skrivit alla kompositioner, förutom avslutande ”Blue Monk” – Thelonious Monks blues från 1954, här i nytt arrangemang av Pinera. Med tanke på att det här är resultatet av endast en dags professionell lekfullhet i studion så är ”Odd Wisdom” inget annat än mästerligt.

 

Vanja Modigh ”Vocal tradition”
(Kakafon Records)

Debutalbum från vokaltrion Vanja Modigh, som sjungit tillsammans i fem år sedan de möttes på Kungliga Musikhögskolan där alla studerade svensk folksång. Startskottet för samarbetet var några gamla sånger från så vitt skilda platser som Appalacherna i USA och Georgien. Plattan inleds med ”Fly away”, en traditionell sång från Appalacherna och om de hade plockat med en fiol och en banjo hade det låtit mycket nära systerduon Rising Appalachia (har du inte hört dem så är det absolut att rekommendera). Även de övriga två visorna från Appalacherna hade tjänat på att förgyllas med ett par stränginstrument och kanske lite slagverk.
Nu står visserligen de tre sångerskorna Vilja-Louise Skough Åborn, Katarina Söderlund och Anna Larsson riktigt starka även utan komp. Rösterna och stämsången är det sannerligen inget fel på och de har åstadkommit vackra stämningsfulla arrangemang på traditionella visor från såväl Malung och Älvdalen som från Åland och England. Två visor har georgisk bakgrund och en av dem har kopplats ihop med en vaggvisa av psalmförfattaren Samuel Johan Hedborn som Katarina Söderlund skrivit ny musik till. Anna Larsson har tonsatt Viktor Rydbergs dikt ”Jungfru Maria i Rosengård” och Vilja-Louise Skough Åborn bjuder på sin egen ”Hästarna i hagen”. Allt mycket välsjunget.

 

High Coast Jazz Orchestra & Dick Oatts ”Live at Brux”

28 februari ifjol fylldes den lilla scenen i Blueskällarn på Bruksgården till bristningsgränsen. Inte mindre än 18 musiker trängde ihop sig på scenen och bjöd på en fantastisk kväll till minne av altsaxofonisten Charlie Parker som skulle ha fyllt 100 år 2020. Alla som gästade Perdido Jazz & Blues den kvällen minns hur bra det var – och nu finns överraskande en platta som spelades in under kvällen.
Basisten i länets eminenta storband, Tom-Eddye Nordén, sågs inför konserten mixtra med inspelningsutrustning vid scenen, men jag trodde att det mest var för eget bruk, som ett kul minne – det är ju inte varje dag man får tillfälle att lira tillsammans med en jazzstjärna som Dick Oatts, saxofonisten som har hela världen som arbetsfält och under lång tid lett legendariska Vanguard Jazz Orchestra på jazzklubben Village Vanguard i New York.
Tack vare länets jazzkonsulent Fredrik Norén, som också leder High Coast Jazz Orchestra, har vi här i Västernorrland fått möjlighet att bekanta sig med Oatts vid ett flertal tillfällen – och frågan är om han inte var i sin absolut bästa form den här kvällen. Storbandet, med bland andra unga Isac Åberg från Skorped på trumpet, presterade också på sitt yttersta när de bjöd på låtar av bland andra Charlie Parker, Dizzy Gillespie och Duke Ellington.
”The entire High Coast Jazz Orchestra played their asses off. Great energy, spirit and nice memories!” kommenterar Dick Oatts i konvolutet. Det är bara att instämma. Plattan kommer att finnas till försäljning på Bruksgården och på Perdidos konserter, när de nu kommer igång igen.